I’m a fan of Terry Pratchetts books. I’ve read most of the Discworld-novels, and I was a bit saddened when Good Omens fell through as a feature-film. It should be noted that Good Omens is not a Discworld-novel, yet it’s a spectacularly entertaining read none the less.

So, a few days ago I found out that a two-part miniseries had been produced, based on Terrys two first books set in the Discworld. This was called “The Colour of Magic” (note british spelling) and was based on the first book with the same name, followed by the accompanying novel called “The Light Fantastic”. Part one of the miniseries was of the first book, and so on.

Unfortunately it was broadcast on channels not available in Sweden, and it was only thanks to the miracle of file-sharing that I found it.

In the process, I also discovered that a similar mini-series had been produced based on his book “Hogfather” and broadcast christmas 2006. It was broadcast on the same channel as Colour of Magic, and again it was thanks to filesharing that I managed to find it.

I know that I linked to The Pirate Bay, but I urge anyone who enjoys these to try to find the DVDs and show financial support for them as well. I know I’m going to.

—

I watched The Colour of Magic first, and you know - it wasn’t quite up to my expectations. I’m not saying that it’s a bad production, because it isn’t. It’s actually quite good for a TV mini-series. Special effects are perfectly acceptable, production-design is very good, acting is up to par.

But it doesn’t have the pungency of Terrys books, and the story takes a lot of liberties with the source-material. Adding insult to injury in this department, a lot of the story doesn’t really make sense. There’s a lot of things that don’t add anything to the plot, except as filler-material.

Also, I don’t know about the dragons. Admittedly it was quite some time since I last read The Colour of Magic, but dragons are generally a no-no in the Discworld. It’s not that they don’t exist (because they do), it’s rather that they’re not a common commodity. I don’t remember exactly what happened in the book, but that whole bit doesn’t serve any purpose in the adaption. I just felt that it was filler, a poor excuse to show a rather beautiful woman in scantily clothing.

The thing that I missed the most though was the wacky humor that permeates Terrys books. Whenever I’ve read a Discworld-novel I’ve always felt as if I was reading some strange mix of Monty Python and Lord of The Rings. His writing is so textured, he gets every accent and every smell just right.

This was sadly missing in the mini-series. It didn’t have the wacky humor, and the few times it did it just felt pasted-on. The actors are obviously struggling to portray their characters, but somehow everything just falls a bit flat. The texture of the novels just don’t appear. Combined with the liberal deviation from the source material I actually felt a bit bored at times.

Wait! There’s good stuff too. Admittedly it’s not quite what I expected, but it does get quite a lot of things right. David Jason (known to most people as the bloke in A Touch of Frost) is quite good as Rincewind. I always imagined Rincewind as in his mid-late 30s, while David Jason is 68. So at first I cringed a bit, but I warmed to the concept quite quickly. I guess my estimate of Rincewind being much younger probably stems from the two mid-90s adventure games based on Discworld, where he’s portrayed as surprisingly young, as well as voiced by Eric Idle.

Also, Christopher Lee as the voice of Death is just… oh, I’m at a lack of words to describe how perfect it is. Christopher Lee doesn’t just voice Death, he IS Death. Jeremy Irons does an all too brief part as the chilly Lord Vetinari, the Patrician of Ankh-Morpork. Cohen The Barbarian is as old as I always imagined him to be, and equally grumpy as well.

Should you watch this? If you’re a Discworld-fan, then most definitely. It probably won’t be quite what you expected, but at least they didn’t mess it up too badly, and the production is quite well-done. If you’re not a Discworld-fan, then you might be a bit confused since some things are never really explained, but the fantasy-feel and good looks might keep you happy anyways.

Oh, and Terry Pratchett himself makes a cameo in the beginning and the end.

—

After watching the Colour of Magic I watched Hogfather. Well, not IMMEDIATELY afterwards, but a day or so later. Everyone who compared Hogfather with Colour of Magic said that the former was actually much better then the latter, despite having a smaller budget and less big-name stars. In fact, there are no big-name stars in Hogfather.

I was stoked however. If Hogfather was at the very least as good as Colour of Magic, it would totally be worth it.

And oh boy, was it worth it.

Hogfather is one of my favourite Discworld-novels. It has a very wacky humor, as well as some slight satire of the consumer-driven holiday we call christmas. It also has some interesting philosophical thoughts about religion and the origin of beliefs, but it’s sugarcoated in wackiness.

In short, the story is about how Hogfather (the Discworld-version of Santa Claus) goes missing, and Death (yes, THE Death) has to fill in for him for various convoluted reasons. Much of the humor derives from Deaths lack of… well… humanity.

The story is a lot more complicated, but that’s the short version.

So, how good was Hogfather? Let’s just say that it was everything that was good about CoM, and everything good that CoM should’ve been. Hogfather sticks very closely to the source-material, even taking a lot of dialogue verbatim from the book. The story is to my recollection exactly as in the book, and everything happens like in the book. It’s a very faithful adaption. Which I find somewhat interesting, since it’s the same bloke who adapted and directed both CoM and Hogfather.

David Jason appears in this one as well, although here he portrays Albert, Death’s butler and right-hand-man. It was a bit confusing at first, but David Jason is obviously a somewhat versatile actor and fit snugly into the part of Albert. Death isn’t voiced by Christopher Lee though, and his predecessor doesn’t have quite the same Deathiness to the voice.

Other than that the casting is spot-on. Susan (the granddaughter of Death, don’t ask - it’s complicated) is perfect, just as I imagined her. The wizards are perfect, and one of my many favourite actors makes a beautiful performance as the pragmatic and slightly whimsical Mustrum Ridcully, the archchancellor of Unseen University.

So is this worth watching?

Well, unless you’re rather daft and haven’t caught on to me really liking this one yet, then let me spell it out for you: yes, it’s very, very watchable. Doesn’t matter if you’re a Discworld-fan or not. Unlike CoM, Hogfather has plenty of the wacky humor that was sorely lacking in CoM. It has the Discworld-texture, the feel is right there. And best of all, despite it’s alleged much-lower budget it still has decent special-effects and good production-value overall.

I just learned that the esteemed gentleman named Arthur C. Clarke passed away yesterday.

ACC was easily one of the most influential Science-Fiction writers to ever grace this planet. I always like his approach to scifi, trying to ground it somewhat in scientific reason, and I always enjoyed reading the notes on how he reasoned behind various inventions and technologies he presented in his literature. Add to that, his books always contained an interesting philosophical question, as well as excellent writing and thoughtful presentation.

If I have to decide on a favorite book of his it’ll probably be the Rama-series of books, especially the ones he wrote together with Gentry Lee. In fact, they were the first ACC-books I did read, even before I read his famed 2001-series. The Rama-books really set my imagination in motion, and I’ve read them at least five or six times since the first one.

Rest in peace, mr. Clarke. I’ll always be a fan of your books.

There’s a movie coming out in December called “The Golden Compass” starring among others Nicole Kidman. It’s apparently based on the first book in a trilogy by a british writer named Philip Pullman. So far I haven’t paid much attention to it, other than dismissing it as a Narnia-ripoff by some movie-studio, cynically designed to separate viewers from their money.

This was until about ten minutes ago, when I learned that Philip Pullman is a convinced atheist, and that the trilogy of books (called His Dark Materials) is the anti-narnia. Mr Pullman even went so far as to say that his books are about killing the image of God inside childrens minds.

I like him already!

Of course, this has got all the biblenuts panties in very large twists, and of course they’re outraged that someone has the temerity to dare to question their “thruth”, and are warning good bible-waving christians all over the world that OMG THIS MOVIE WILL CORRUPT OUR CHILDREN AND MAKE THEM REJECT OUR DEPRECATED RELIGION OMG.

I read the Narnia-books when I was a kid. I’ve read them at least once when I was an adult. Regardless of my age I always got annoyed that Narnia essentially was hidden propaganda for christianity and God. Thus, I like this Philip Pullman-guy a lot now, and I’m contemplating reading these books just to give support for him. I’ll probably watch the movie as well.

Kanske hinner klämma in detta innan det blir den åttonde Juli. Det är nämligen så att den 7e Juli är Robert A. Heinleins födelsedag. I år hade han blivit 100 år gammal om han levt.

Heinlein är känd för sina många inflytelserika scifi-böcker. Han är också författaren bakom Stranger In A Strange Land, boken som mer eller mindre förändrade mitt liv och tankesätt efter jag läste den.

Tyvärr missade jag detta och därför verkar det som jag blir lite försenad med uppvaktningen. Tror hursomhelst inte att Robert hade brytt sig åt än det ena eller andra hållet, enligt vad jag kan förstå var han ungefär så originell som man fick intryck av genom sina böcker.

Det fanns en gång i tiden en skotsk musiker som hette Bill Drummond. Tillsammans med Jimmy Cauty associerar de flesta honom nog som en av grundarna av den milt sagt eccentriska acid-houseduon The KLF. The KLF hade några hits i början av 90-talet, de flesta känner nog till låten “The Justified and Ancient” vilket också var vad Bill och Jimmy emellanåt kallade sig själv.

Bills musikaliska resa är rätt originell. Han har bl.a. stått på scen iförd kilt och avfyrat ett maskingevär (laddat med lösa skott) ut i publiken. Som sin verksamhet i The KLF har han också eldat upp en miljon pund, något som säkerligen höjde på ögonbrynen.

Hursomhelst.

Bill har varit ute ur rampljuset rätt många år, men för några veckor sen råkade jag hamna mitt i ett inslag om honom i Musikbyrån (tror jag). Där pratade man om Bills bok som han skrev i slutet av 80-talet, och man intervjuade honom också samt bad honom ge sina synpunkter på den moderna musikindustrin.

Boken i fråga är The Manual, eller som dess fullständiga namn är: The Manual or How to Have a Number One Hit the Easy Way.

Den innehåller alla recept för hur man tillverkar en hitlåt, och hur man återanvänder alla tidigare grepp inom musiken på ett sätt som lurar konsumenten att köpa ens singel utan att inse att det inte finns nånting direkt originellt med den. Precis som med det mesta som KLF (eller Timelords som de kallade sig när de skrev boken) producerade är boken ganska självironisk och har en väldigt respektlös attityd till musikproduktion.

Tyvärr har jag inte trots åtskilligt trevande på diverse fildelningsställen lyckats hitta programmet som jag såg hälften av, men jag blev enormt nyfiken på att läsa The Manual. Måste kika om den finns på lokala bibblan.

Idag fick jag ett välkommet tillägg till min lite tunt utfyllda bokhylla.

Det är Future Noir: The Making of Blade Runner, skriven av Paul M. Sammon. Det är en faktabok som detaljerar den utdragna processen bakom en av mina absoluta favoritfilmer. Den tar upp bakgrunden till hur boken blev film, lite biografi av Ridley Scott, samt går in på djupet kring produktionen - allt från design av byggnader och fordon till de intriger som uppstod under produktionen. Sist men inte minst försöker den analysera varför Blade Runner blev just en sån stilbildande film.

Filmen tog två år att producera (ej inkluderande ca 7 år före produktionen började då manuset bollades runt), men Paul Sammon lyckades skriva den här boken på omkring 1½ år. Innan dess hade han ägnat mycket tid åt research och intervjuer, och boken är väldigt detaljerad. För oss som är nästan maniskt besatta av filmen samt enormt intresserade av filmproduktion är boken en gudagåva. De flesta andra rycker nog på axlarna. Trots att det är en faktabok är den skriven med ett aktivt språk, och det funkar bra att läsa den pärm-till-pärm såväl som att bläddra lite förstrött.

Det här är andra gången jag äger den här boken. Första gången köpte jag den under min tid i USA, och mycket motvilligt gav jag bort den till en kompis “over there” eftersom det inte fanns plats i bagaget hem för den. För nåt år sen upptäckte jag att Bokus har den, och när det blev några slantar över i min ansträngda budget så var det inte svårt att beställa den.

Underbar bok att ha i hyllan. Paul Sammon har också skrivit “The Making of Starship Troopers” som jag ska försöka hitta på nåt bibliotek. Misstänker starkt att den boken är precis lika djuplodande som Future Noir.

(Bokus har två utgåvor, dels originalutgåvan från 1996 (som bara kostar 149 kronor, den s.k. tradeback eftersom den har lite grövre papper och tunnare omslag) och den nya utgåvan i paperback, med nytt omslag och bättre papper. Jag valde den billigare utgåvan eftersom den är identisk med den jag hade i USA. Gissningsvis har den nya utgåvan kanske lite revideringar av innehållet, jag vet inte.)

Igår kväll/natt läste jag slutligen ut Lasermannen av Gellert Tamas. En marathonsittning på 120 sidor blev sista etappen (hela boken är lite över 300 sidor), jag kunde helt enkelt inte hejda mig. Det finns bara ett ord som beskriver den här boken och det ordet är “Mästerverk”.

Boken beskriver ett flertal olika handlingar. Dels berättar den om John Ausonius uppväxt och familjeförhållanden, hans privatliv och hans problem med detsamma. Den handlar parallellt om det politiska klimatet i Sverige i början av 90-talet och man lär sig en hel del om bl.a. Ny Demokrati och dess grundare samt hur det politiska klimatet uppförde sig. Sist men inte minst får man följa den utredning som växte upp där man försökte fånga Lasermannen.

Det bör påpekas - det här är inte en fiktionsbok, även om den är skriven med romanens berättarsätt som utgång. Nästan allting är taget direkt från verkligheten, efter bokens slut finns ett extra kapitel komplett med alla källor och en förklaring att de förändringar som skett i största del varit språkliga. Arbetet med den här boken måste ha varit enormt, men resultatet är lysande.

Det här är en gripande såväl som skrämmande bok. Den försöker inte analysera var rasism och främlingsfientlighet kommer ifrån, men som läsare är det omöjligt att låta bli att tänka på det.

En helt suverän bok som alla bör läsa.

10/10

Ninjaekonomen uppmanar andra bloggare att skriva om böcker som haft djupt inflytande på dem. Jag har skrivit om detta förut, men nu får jag en ursäkt att tjafsa ytterligare om detta verk.

Verket i fråga heter Stranger In A Strange Land och skrevs i början av 60-talet av Robert Heinlein. Den här boken är tveklöst min favoritbok över alla andra. Jag har redan tagit upp handlingen och lite tolkning, men jag har inte berättat riktigt varför boken berörde mig så starkt.

Det som verkligen haffade mig var hur humanistisk boken är. Grundtemat som löper genom boken är respekt och medmänsklighet. Rättvisa och lika värde oavsett vem man är och var man kommer ifrån. Jag själv har alltid värderat människors lika värde väldigt högt, men inte förrän jag läste den här boken nån gång för fem år sen så insåg jag riktigt hur jag tänkte.

Det var nästan som ett uppvaknande, och jag kan tänka mig att religiösa människor känner samma sak första gången de läste bibeln eller koranen.

En viktig sak som skiljer SiaSL från andra böcker är dess avståndstagande från etablerade religioner. Den säger att tro är nånting som kommer inifrån, inte från en präst eller en bok. Detta var också nånting som jag kände starkt för, och som jag slutligen fick en känsla för. Jag är visserligen ateist själv, men jag tycker att tro är nånting som är viktigt för människor. Däremot tycker jag att de religioner som finns idag enbart tjänar för att försämra människors villkor, de sprider hat och fördomar kring allt från hudfärger till sexuell läggning.

Michael Valentine Smith säger om och om igen att “Thou Art God”. Med detta menar han att vi alla är gudar. Varje individ är en gud, som helt och hållet själv kan bestämma sina villkor och sin verklighet. Det finns ingenting som hejdar oss annat än våra egna bestämmelser och gränser.

SiaSL gav mig också världens bästa ord: grok. När man “grokar” nånting, då förstår man det till fullo. Man förstår varenda liten fasett och variant, och man förstår allting kring det.

Boken har fått mycket kriticism. Mestadels relaterat till dess ibland underliga syn på kvinnor. Jag vet själv inte om det var medvetet, men Heinlein själv sa att boken skrev för att provocera vårat tankesätt, att skaka om våra mönster eller som han själv sa: “chase down holy cows and slaughter them”.

Några citat från den utökade utgåvan som är min favorit:

Jill suddenly had the feeling that Smith would unhesitatingly jump out the window if she told him to —in which belief she was correct; he would have jumped, enjoyed every scant second of the twenty-storey drop, and accepted without surprise or resentment the discorporation on impact. Nor would he have been unaware that such a fall would kill him; fear of death was an idea utterly beyond him. If a water brother selected for him such a strange discorporation, he would cherish it and try to grok.

You told me, ‘God made the World.’”
“No, no!” Harshaw said hastily. “I told you that, while all these many religions said many things, most of them said, ‘God made the World.’ I told you that I did not grok the fullness, but that ‘God’ was the word that was used.”
“Yes, Jubal,” Mike agreed. “Word is ‘God’” He added. “You grok.”
“No, I must admit I don’t grok.”
“You grok,” Smith repeated firmly. “I am explain. I did not have the word. You grok. Anne groks. I grok. The grass under my feet groks in happy beauty. But I needed the word. The word is God.”
Jubal shook his head to clear it. “Go ahead.”
Mike pointed triumphantly at Jubal. “Thou art God!”
Jubal slapped a hand to his face. “Oh, Jesus H.— What have I done? Look, Mike, take it easy! Simmer down! You didn’t understand me. I’m sorry. I’m very sorry! Just forget what I’ve been saying and we’ll start over again on another day. But—”
“Thou art God,” Mike repeated serenely. “That which groks. Anne is God. I am God. The happy grass are God, Jill groks in beauty always. Jill is God. All shaping and making and creating together— .” He croaked something in Martian and smiled.

Jag måste börja läsa Discworld-böckerna igen. Efter att ha slösurfat runt lite på Wikipedia-sidan om Discworld så inser jag att jag saknar den tokiga världen. Jag är inte förtjust i fantasy-böcker men jag har läst nästan alla Discworld-böckerna minst 2-3 gånger. Undantaget är de som eventuellt släppts de 3-4 senaste åren då jag inte hållit mig ajour med utgåvorna.

Men sjutton alltså. Jag började skratta bara av att läsa om den på Wikipedia! Massor med gammalt flabb kom fram. Superhärligt.

Discworld är underbara böcker som tar standard-fantasy (troll, häxor, riddare, slott, etc) och öser satir och Monty Python-aktig humor över det hela. Man skrattar i stort sett konstant.

Discworld där den står ovanpå fyra elefanter som i sin stur står ovanpå Den Store A’Tuin . världssköldpaddan.

Jag gillar Wikipedia nåt så fruktansvärt mycket. Ett uppslagsverk som bygger på hacker-principer med öppenhet är nånting jag verkligen uppskattar. Olyckskorparna sa att det aldrig skulle funka med ett uppslagsverk där vem som helst kunde redigera eller lägga till vad som helst.

Olyckskorparna (olycksskorporna?) hade dock fel. Wikipedia funkar utmärkt, och nu har jag dragit mitt strå till stacken genom att skapa en sida om min morfar Nils Hövenmark.