Igår kväll läste jag ut “Döden på Vandring” skriven av min morfar Nils Hövenmark. Jag fick den i present julen 2003 (tror jag) och har läst den en gång förut. Dock mindes jag inte hur den slutade, så jag läste om den och tänkte skriva lite om den här.

Den är tydligen rätt svår att få tag i, det minns jag att givaren av presenten sa. Minns inte vem jag fick den av men det var en släkting eller förälder.

Det var faktiskt en väldigt intressant bok. Karaktärerna är förvånansvärt stereotypa (fjällexperterna, enslingen, den tjatiga hemmafrun, den kluriga apotekaren, polischefen) men jag blev imponerad över hur min morfar lyckades blåsa liv i dem och få dem att inte verka så totalt klyschiga som man först tror. Karaktärerna utvecklas också en del under bokens gång.

Man märker tydligt att min morfars författarskap tillhörde en annan generation av språk och skrivande. Sättet att förmedla dialoger är helt annorlunda och faktiskt en smula förvirrande innan man förstår hur man ska närma sig det man läser. Man ska inte läsa det som en recitation av händelser, man ska läsa det på samma sätt som en berättare skulle ha läst det.

Jag fann stort nöje i att identifiera min morfars olika personlighetsdrag på handlingen. En del är riktigt tydliga medan andra är mer diffusa. En av huvudpersonerna är en kvinnlig apotekare och där går ju min morfar tydligt fram iom att han själv var apotekare. Det märks också att han lutar sig mot sina egna erfarenheter från fjällen, och jag är imponerad över hur han målar upp det karga men vackra landskapet, fyllt med karga personligheter.

Annat är svårare att känna igen om man inte har umgåtts mycket med min morfar. Exempelvis så har en av karaktärerna en starkt (nästan våldsamt) humanistisk livssyn och där tror jag att min morfar ventilerade många djupt personliga åsikter kring hur kyligt och hårt samhället hade blivit när boken skrevs i mitten på 70-talet.

Boken är dock en väldigt klassisk whodunit-deckare. Den presenteras med ett enkelt koncept (någon på en fjällvandring är en mördare) men som läsare är man komplett osäker på vem som egentligen är mördaren ända fram tills sista sidan. Det är relativt lite orerande över människors natur, och allting löses på klassiskt sätt - med hjälp av slutledningsförmåga och sunt förnuft. Fingeravtryck, hårstrån, DNA och liknande är värdelösa hjälpmedel i min morfars bok - här vevar man igång de små grå och löser mordfall genom att tänka efter, något som känns både fräscht och gammeldags på en och samma gång.

EDIT 050711: Min mor informerade mig om att det faktiskt var hon som gav mig boken.

Den Nyliberala bloggen vill att jag ska skriva om fem böcker som betydde mycket för mig. Eftersom jag har en lugn stund mellan allt som måste göras innan min resa söderut så tar jag mig en stund och skriver om fem böcker/författare som gjort ett djupt intryck på mig.

Överst på högen är tveklöst Stranger in a Strange Land av Robert Heinlein. Av en slump så hittade jag den hemma hos mina föräldrar för några år sen, och bestämde mig för att läsa den. Jag sögs in i sidorna, jag kände igen så mycket av hur jag tyckte och tänkte själv. Michael Valentine Smith var en person som jag på många sätt och vis identifierade mig med då jag ofta själv känt mig som en främling i ett främmande land. Ingen bok har nånsin påverkat mig på ett så djupt och omfattande sätt som den boken.

Nästa bok är Hackers av Steven Levy. Den är inte skönlitteratur utan är en bok som berättar historien om riktiga hackers, från MIT i slutet av 50-talet till spelkulturen i mitten på 80-talet. Vi får träffa legender som t.ex. John “Captain Crunch” Draper och vi får lära oss om The Hacker Ethic. Vi får också träffa Richard Stallman som beskriver sig som den sista äkta hackern.

Stephen King har jag läst mycket av, och jag tycker enormt mycket om hur involverade hans böcker är. Många av dem är luntor, men fördelen med en lunta är att man har gott om plats att bygga upp karaktärer och att måla med den stora penseln. Det är svårt att utse en favorit, men jag har läst Rose Madder flera gånger och tycker enormt mycket om den eskapism som man får i den.

William Gibson skrev Neuromancer i början av 80-talet. Denna bok etablerade ord som “cyberspace” och “ice” och skapade cyberpunk-genren. Första delen av den s.k. Sprawl-trilogin så handlar den om Case, en utbränd lirare som får en ny chans. Boken är full av mycket intressant språkbruk, och slang är en viktig del i att måla upp den dystopiska framtid där hela USA’s östkust är en enda stor stad.

Den sista boken är en nykomling. Det är The Five People You Meet in Heaven skriven av Mitch Albom. Ni känner säkert till den här boken då den blev väldigt känd väldigt fort. Jag är skeptisk till trendiga böcker, men den här boken rullade omkull mig, hängde upp mig i ett träd varpå den slog mig med vacker-pinnen. Det är en fantastisk liten bok, och man gråter av glädje när man läser den.

Om det finns någon bok som verkligen gjort ett djupt intryck på mig så är det “Stranger In A Strange Land” av Robert Heinlein.

Jag har läst den säkert ett dussin gånger, men nu har jag även läst den oklippta utgåvan. Det var nämligen så att den ursprungliga versionen av SiaSL var betydligt längre (och i vissa avseenden annorlunda) än den version som ursprungligen publicerades. Orsaken till redigeringen var att förlaget ansåg att den ursprungliga versionen helt enkelt var på tok för radikal, och de oroade sig för att den skulle sälja dåligt. Den ursprungliga versionen var på över 220 000 ord och de bad Heinlein att klippa ner mycket av de mest störande momenten. Han klippte ner boken till lite över 160 000 ord och det var den versionen som publicerades.

1976 så godkände den amerikanska kongressen en lag som sa att copyright på böcker tillföll författarens änka/änkling. Robert Heinlein dog 1988, och 1989 så blev det dags att förnya copyrighten på SiaSL. Robert Heinlein hade dessutom sparat en kopia av det ursprungliga manuskriptet, och därför tyckte Virginia att det var den versionen som hädanefter skulle användas. Hon kontaktade Roberts förläggare och bad honom läsa den, och se om det skulle gå att publicera den. Förläggaren tyckte det, och därmed så återgick SiaSL till den ursprungliga versionen som publicerades för första gången 1991.

Men det här är mest bara kuriosa.

Vad handlar boken om egentligen? Enkelt uttryckt så handlar den om Michael Valentine Smith, en människa som är född och uppvuxen på Mars, och som sedan kommer tillbaka till jorden. Han är uppfostrad av mars-innevånare och därmed så är livet på Tellus honom komplett främmande.

Ja, storyn låter lite fånig men den döljer väldigt mycket filosofi mellan sina rader. Det är den ultimata kulturkrocken, och Heinlein gör väldigt många intressanta iakttagelser med SiaSL. Han pratar mycket om allting som är knasigt med vårat samhälle; många av dessa saker var aktuella redan när boken ursprungligen publicerades, men är ännu mer aktuellt idag.

Boken är visserligen skriven för att vara chockerande, men den var aldrig chockerande för mig. Snarare tvärtom. Inuti dess sidor kände jag mig trygg och hemma, jag kände igen åsikter som jag själv haft i flera år men aldrig riktigt kunnat uttrycka.

Det som verkligen fick mig att gilla boken var hur den beskriver mänskligheten som en ras utan medvetande om sin egen storhet. Michael Valentine Smith sammanfattar detta med uttrycket “Thou Art God” dvs “Du Är Gud”. Han säger att vi alla är gudar, men att vi av nån anledning ignorerar detta faktumet.

Michael själv är en människa. Men han är ändå inte en människa. Han är så oändligt mycket mer än en människa, och i många avseenden så är han en gud. Han kan göra saker som “vanliga” människor inte kan, han kan levitera, han kan teleportera samt massor med annat nästan magiskt. Men det Robert Heinlein försöker säga är att vi alla har den potentialen; vi är bara för tröga för att förstå det själva. Våran hjärnas nästan obegränsade potential hindras av nonsens som t.ex. religion och politik. Vi tramsar med äktenskap när vi egentligen bara borde njuta av varandra. Vi har förvandlat oss själva till ett neurotiskt och nerbrutet folkslag, när vi borde vara gudar.

Det här är dock bara min lilla tolkning av det hela. Många har försökt förstå vad SiaSL egentligen handlar om, men jag tror inte att det finns nån definitiv tolkning. Boken betyder hursomhelst väldigt mycket för mig, och jag kommer tveklöst att läsa om den många gånger under mitt liv. För att citera Michael Valentine Smith:

“I am only an egg.”