I’m a big fan of PvP Online. It’s a hilarious comic that I’ve been following for a good many number of years now. Sure, it has it’s ups and downs and it has changed a lot over the years, but none the less I still follow it. It’s a bit edgier than the stale syndicated strips in newspapers, and it’s a bit nerdier than them as well. It’s part of my daily routine, and I never miss an update.

When Scott announced about a year ago that an animated series called “PvP: The Series” would be produced I thought that Oh, boy I just have to see this! Scott had previously done some half-assed homemade flash-animation that was slightly amusing but not really much more than an experiment, really. So, a professionally produced animated series with proper voice-acting, distributed via subscription-model over the internet sounded like a fun thing. I wanted to show my support for such a project so I signed up, since Scott had announced that the number of pre-signups would make it or break it.

That was a year ago.

After having experienced the twelve monthly alloted episodes I can safely say that it was worth my twenty bucks, but that I will not renew my subscription. Sure, it was twelve amusing episodes. I admit as well that I might come off as slightly greedy by saying this, but I never really felt that I got my moneys worth. I think that Scotts work just lends itself better to a traditional daily comic rather than a two-three minutes animated episode.

The animation was nice, and I was impressed by how the animators managed to emulate the style of Scotts drawings. And while the episodes really were just animated versions of the daily strips I still felt kinda short-changed. I’m not going to go off on some screaming rant saying “OMG THIS SUCKED SO BAD DO NOT SPEND MONEY ON IT!” because that wouldn’t be true. This is purely my personal opinion and not some kind of review. I liked the attempt, but it just didn’t click for me.

För att väga upp mitt föregående inlägg tänkte jag skriva om nånting mer lättsamt i mitt liv. Det är ingenting speciellt, men nånting som jag ändå kände att jag ville kommentera.

En av mina favoritserier på nätet är PvP Online. Jag upptäckte den för några år sen (jag minns inte exakt hur länge sen, men omkring 2000 nån gång) och har läst den så gott som varje dag sedan dess. Serien i korthet handlar om de anställda på en speltidning (Player vs Player) och deras lite lätt bisarra äventyr. PvP har en speciell sorts humor, och jag rekommenderar ett besök. Det bör nämnas också att den har inte lika grovt språk eller vulgär humor som t.ex. Penny Arcade.

Hur som helst. En glad nyhet är att PvP nu tar steget ut och blir en animerad serie på webben. Första smakprovet kan beskådas här, och det kommer att bli en prenumerationstjänst. Om man skaffar prenumeration innan Januari kostar det bara US$20 för ett helt år. Animeringen ser mycket högkvalitativ ut, och även rösterna verkar stämma någorlunda med de jag hör i mitt huvud när jag läser serien.

Hur många tror att jag kommer att skaffa en prenumeration?

Jag har precis sett den första teaser-trailern för X-Men 3 som kommer i Maj. Jag hoppas verkligen att den blir lika bra som de två första filmerna trots bytet till en annan regissör.

Jag gillar Rocky som skrivs och tecknas av Martin Kellerman. Det är kanske den bästa svenska serien nånsin. Man kan tjata om Arne Anka men även om Arne Anka var originell så fastnade jag aldrig för den. Den är för obskyr, för vulgär.

Ja, jag har knyckt den från DN som numera kör ut Rocky (nya strippar) men eftersom DN dels insisterar på att ha en idiotisk frame och dels har en CSS-mall för sina strippar som klipper de större så gör jag en sån här äcklig hårdlänk. Deal with it. Klicka på bilden för en fläskig direktlänk till DN.

… en staty föreställande allas våran favorit Frank Castle.

Den finns på Entertainment Earth i deras avdelning som lämpligt nog heter “Really Cool Expensive Stuff”. Prislappen är ganska precis US$250, dvs nästan omkring 2000 kr när detta inlägg skrivs.

Jag är inte speciellt förtjust i Superman (Stålmannen på Schvedisch) eftersom jag alltid tyckt han varit för Dudley Do-Right för min smak. Han står ju för “Truth, Justice and the American Way” vilket i dagens USA-hatande värld bäst uttalas med rätt mycket ironi. Att Stålis dessutom är en ganska tråkig karaktär (IMHO) som trots sina superkrafter saknar den där inre konflikten som gör både Punisher och Batman till mina favoriter har inte bidragit till att göra honom populär hos mig. Kanske är det just det faktumet att han är fullproppad med superkrafter som gör att jag inte gillar honom? Jaja.

Men…

Tidigare under kvällen läste jag ut den mycket fascinerande serien Red Son. Det är en s.k. “Elseworld“-serie där DC Comics visar alternativa världar hos sina karaktärer. Mottot för Elseworlds är

“In Elseworlds, heroes are taken from their usual settings and put into strange times and places - some that have existed, and others that can’t, couldn’t or shouldn’t exist. The result is stories that make characters who are as familiar as yesterday seem as fresh as tomorrow.”

Det som gör Red Son unik är att den handlar om Stålmannen - om han hade landat i dåvarande Sovjetunionen istället för att ha landat i det idylliska amerikanska bondelandskapet. Många av DC Comics välkända karaktärer syns även här, men i helt nya roller.

Det är faktiskt en mycket intressant serie att läsa och innehåller en hel del djupsinniga observationer av hur lätt det är att “inte se skogen för alla träd” så att säga. Stålmannen börjar som en idealistisk kommunist-pryl men i sin strävan för det socialistiska idealet bestämmer han sig för att förändra världen till det bättre - sett såklart ur en socialistisk synvinkel. Beväpnad med Marxistiska ideologier och sina superkrafter bestämmer han sig för att på fredlig väg göra hela världen kommunistisk. Dock så blir det inte riktigt så utopiskt som han tror…

Tre volymer förtäljer om hur Stålis styr Sovjetunionen mot nya höjder. De är suveränt tecknade, både klassiskt och modernt på en och samma gång. Ett rent nöje att ställa i hyllan. Håll utkik efter klassiska DC-karaktärer i nya roller, och var beredd på en väldigt snygg epilog efter slutet.

Bild lånad från Wikipedia

Jag gillar serietidningar. Jag gillar filmer baserade på serietidningar. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför, men det är väl lite eskapism i det hela.

Många människor associerar inte serier med något som helst allvar. Bamse eller Kalle Anka är serietidningar för de flesta, och de blir förvånade om man slänger något tyngre i deras knä. Bland de klassiska figurerna från Marvel så är The Punisher tveklöst min favorit, och om man läser mellan raderna (rutorna?) så inser man att Frank är en ordentligt skadad och bränd människa.

Jag minns i gymnasiet när vi fick i uppdrag att läsa en av våra favoritböcker och sedan recensera den inför resten av klassen. Mitt val av bok (böcker, faktiskt) föll på Maus och Maus II av Art Spiegelman. Det är två böcker som berättar historien om hans far som är överlevande jude från de tyska koncentrationslägren under 2:a världskriget. Det är också berättelsen om hur Art Spiegelman försöker förstå och hantera det som hans far har upplevt. Judarna illustreras som möss, och nazisterna är katter. Tecknarstilen är väldigt unik, och överhuvudtaget berättas böckerna på ett väldigt medryckande sätt.

Min svenskalärare (trots all hennes liberalism) blev ganska upprörd över mitt bokval, men jag hävdade envist att detta inte var serier - det var böcker berättade på ett annorlunda sätt. Efter mycket tjafsande så övertygade jag henne om att läsa dem och lånade henne mina utgåvor. Efter några dagar så kom hon tillbaka och erkände att jag hade haft rätt.

Var går gränsen? Serier är till ytan ganska flamsiga saker, men om man skrapar lite på ytan så kan man hitta en hel del allvar. Maus-böckerna är det definitiva exemplet på att man kan använda serien som ett mer allvarligt medium, men även typiska serietidningar tycker jag innehåller mycket allvar. För att återigen tjata om Frank Castle så tycker jag att han symboliserar den ilska och frustration vi alla upplever när vi ser en orättvisa. Skillnaden är bara att Frank har utsett sig själv till domare, jury och bödel och dödar alla som korsar en gräns.

En annan av mina favoriter inom serievärlden är James O’Barrs legendariska The Crow. Den blev en mycket vacker och smärtsam film, men den ursprungliga serien har sin skapelse i smärta och förlust. James började skriva och teckna den efter att hans fästmö blivit ihjälkörd av en berusad bilförare. Han ville bearbeta sin sorg, och öste ner den i sin serie om hämnd och vedergällning. James uttalade sig i slutet av 90-talet att han faktiskt ångrade att han skapade The Crow eftersom den bara orsakade lidande. Han själv blev ännu mer deprimerad av att skriva den, och sedan så blev den film och orsakade indirekt Brandon Lee’s död.

Kanske fler människor borde läsa antingen The Crow eller Maus-böckerna för att få en bättre förståelse av serietidningen som medium för allvarliga tankar? Jag vet inte. Nu ska jag sätta mig i soffan och läsa “Punisher: The End” och se vad Frank tar sig till den här gången.

Nu är Stålmannen officiellt död. Christopher Reeve som spelade mannen av stål i de första filmerna dog häromdagen.

Skvallerblaskelänk

Det känns lite trist faktiskt. Christopher Reeve personifierade verkligen det där begreppet “ädelmod” både iom sin rollkaraktär men även med sitt eget liv och sin kamp mot sin förlamning.

En stor människa har lämnat oss.

Har precis sett Spider-Man 2 och tänkte skriva en liten recension av den.

Först och främst kan jag ju tala om att även om den är bra mycket bättre än ettan så är X-Men2 fortfarande den bästa av filmerna baserade på serietidningar.

Men Tvåan av allas våran favoritkrypare är helt okej som film. Det är en mycket spännande kamp mellan Peter Parkers två liv - hans “vanliga” liv och livet då han som ouppskattad hjälte försöker göra världen säker. Kampen mellan dessa två liv är vad som är stommen i filmen. Skurkar som försöker skapa domedagsvapen är mest bara oväsen i kulisserna.

Peter Parker har det verkligen inte lätt, och man kan inte göra annat än att lida med honom. Även om det är standard hos serietidningshjältar att ha problem med sin identitet så görs det här på ett väldigt bra sätt. Alla bra serietidningshjältar har detta problem - Batman slåss med sitt förflutna och klär ut sig till fladdermus, Wolverine vet inte vem han är och söker efter sin identitet, Peter Parker försöker hitta kärleken samtidigt som han slåss mot otrevliga typer.

Men trots att den här filmen har rätt mycket mer hjärta än den förra så känns den ändå… umm… väldigt mycket som en serietidning - och inte på ett bra sätt. Hulken använde väldigt mycket serietidningen visuella känsla och gjorde detta på ett lysande sätt (även om filmen saknade en del annat). Spider-Man 2 är en serietidning fast på film, och känns rätt plastig och snabb.

Kirsten Dunst må vara en lite småsöt tjej, men hade jag regisserat den här filmen hade jag valt nån annan skådis. Hela filmen igenom så går hon omkring och ser/låter som om hon precis har vaknat och tagit alldeles för mycket valium.

Alfred Molina är dock helt perfekt som Doctor Octopus. Han är sådär slemmigt småfet och med det där flinet på läpparna så är han helt och hållet Doc Ock upp i dagen. Det visas tydligt hur ödet kommer att behandla Harry Osborne också, väldigt uppenbart att han i nästa film mest troligt kommer att ha grön hy och flyga runt på en muterad skateboard samt gå under namnet Green Lantern.

Filmens serietidningskänsla sträcker sig tyvärr rätt långt. Man har lite svårt att ta händelserna på allvar, och emellanåt så rycker Sam Raimi lite för mycket i väldigt lättryckta känslomässiga strängar och det blir lite tjatigt. Man kan inte göra mycket mer än smålé åt att han slängde in Bruce Campbell som en snorkig inkastare. Skurkarna är tagna rakt ur serietidningsvärldens väldigt endimensionella känslomässigheter. Även om Alfred Molina är bra som Doctor Octopus så är han inte långt när lika kusligt beräknande som t.ex. Ian McKellens tolkning av Magneto, och om det blev en fight mellan Wolverine och Doctor Octopus så skulle Doc Ock bli sushi serverad på små träfat.

Men överlag är det här en helt okej film. Den är bättre än den förra (som ofta kändes som ett experiment) och duger helt klart som underhållning.

6/10