Okej, så vi sitter här en bunt och ser på Batman Begins. Spektakulärt bra film, och mitt nya hemmabiosystem fick flexa på musklerna rätt ordentligt. Några avbrott för toabesök och Ann-Sofie går ut med hundarna, men vi fortsätter titta eftersom hon sagt det är okej och har ju redan sett filmen.

När hon kommer in meddelar hon att det finns en liten igelkott nere på gårdsplanen, inne i buskarna. Plötsligt får hon se mig och Andreas nästan bokstavligt hoppa upp ur soffan, pausa filmen, studsa in i våra respektive skor och mullra ner på gården i jakt på en igelkotte.

Varför gjorde vi det? Därför att i egenskap av norrlänningar är igelkottar ett relativt exotiskt inslag i faunan häruppe, och Andreas hade aldrig sett en på riktigt förut. Jag själv har bara sett riktiga igelkottar två gånger tidigare, och har sedan barnsben varit lite lätt fascinerad av detta mildsinta djur.

Efter kort rekognoscerande hittade vi den lille gynnaren, och besvärade honom (eller henne, vi vet inte vilket) med lite fotomodellande en kort stund varefter vi lät honom (eller henne) återgå till sitt eget och förhoppningsvis hitta nåt lugnt ställe inför natten.

(Äntligen ett inlägg som inte handlar om mig och Ann-Sofie! )

Jag oroar mig en del för den säkerhetshysteri som börjar svepa över världen. För några månader sen läste jag om en professor som kände att människor har blivit “veklingar” pga samhällets ständiga strävan efter “säkerhet”. Han menade att istället för att ha ett ansvar för sin egen säkerhet, och en måttfullhet och kunskap om hur man behåller den förlitar sig människor i för stor grad på att andra ska ta hand om dem. Han menade också att människor har blivit besatta av att allting måste vara 100% säkert i en värld som inte kan garantera det.

Faktiskt så känner jag att han har en mycket bra poäng. Att människor har blivit mesiga och alldeles för trygga, och att det är så mycket enklare att skylla på nån annan när säkerheten brister.

Berglin har som vanligt en intressant kommentar på det här med nollvisioner.

(Klicka för aningen större och mycket mer skarp. Finns också på SVD, eller åtminstone tills de roterat bort den)

Jag och Ann-Sofie brukar ta promenader med lilla Wilma på slätten nedanför vårat område. Ersboda-slätten (eller vad den nu heter, tydligen finns det många benämningar på den) är en mysig och praktisk slätt för djurägare att motionera sina fyrbenta vänner på, och som bonus får man frisk luft och motion.

Det verkar också som att golfare brukar använda den som träningsområde, eftersom det inte är alltför ovanligt att man hittar en (eller väldigt sällan) två golfbollar som ligger där. De senaste veckorna har jag och Ann-Sofie hittat några golfbollar som övervintrat under snön, och våran lilla samling ser ut så här:

Observanta människor räknar till åtta golfbollar. Det är de som vi hittat sedan Juli 2006 när vi flyttade in här. Så ser samlingen ut.

Eller rättare sagt, så såg den ut tills för drygt två timmar sedan. Då hittade vi 17 (!) golfbollar till på slätten. Helgalet! Guiness rekordbok, hallå? De 16 orange-färgade bollarna är stämplade med “Umeå Golfklubb” medan den vita mest troligt har legat där ett tag. Om någon har slagit ut de här bollarna idag eller igår och förväntar sig att de ligger kvar när han/hon kommer tillbaka lär det bli en viss överraskning.

(Det är 16 bollar på bilden, men jag hittade en 16e orange som gömt sig i min byxficka efter bilden blev tagen)

Jag gillar bilar. Jag gillar snabba bilar.

Däremot blir jag alltid lika glad att jag faktiskt har ett sinne för stil och smak varje gång jag ser en sån här bil, vars ägare uppenbarligen saknar båda två.

Jag menar, vilken tur att han har vingen där bak. Annars hade ju aldrig alla 70 hästar under huven nått fram till marken. Jag tror också att den här bilen är i ett relativt tidigt skede av pimpification eftersom den fortfarande är blå och inte t.ex. knallgul/orange med massor av klistermärken som skriker ut diverse saker som bilen definitivt inte har, samt att den fortfarande har fälgar som kostar mindre än bilen är värd.

Jag är glad att jag har vänner. Vänner är en av de saker som gör mitt liv åtskilligt mycket mer uthärdligt. Jag är speciellt glad att jag har en vän som Anna.

I förrgår umgicks jag lite med henne, först såg vi en mycket dålig skräckfilm, sedan blev det struntprat fram till småtimmarna. Jag kom hem vid 03-tiden ungefär, och somnade ganska omedelbart. Hur hon orkade upp att jobba senare förstår jag inte…

Men under filmtittandet framkom att hon aldrig druckit Margarita. Så, igår ringde hon mig och frågade om jag var intresserad av att dricka nyss nämnda drink och kanske gå och titta på nån brasa. Båda sakerna tyckte jag lät ypperliga, jag hade ju inte planerat nånting alls eftersom Ann-Sofie fortfarande är på resande fot.

Jag slängde mig på järnhästen (läs: cykeln) och cyklade bort till henne. Hon bjöd på en mycket stark och syrlig Margarita gjord enligt nåt recept hon hittat på nätet, och efter ytterligare en Tequila Sunrise och nåt egenhändigt hopblandat som var både fruktigt och gott kände jag mig lite på sniskan. Vi skrattade, skämtade och hade jätteroligt. Sen vid 20.30 ungefär slängde vi oss på respektive cyklar och åkte ner till universitets-området. Tydligen skulle det vara nåt arrangemang där, och det inkluderade en brasa.

Jodå, det var nåt arrangemang där. Det fanns brasa, massor med folk, en scen där nåt lokalt band spelade. Jag såg även en eldjonglör och dessutom hade man nåt slags minimarknad runt dammen som ligger mitt på området. SVT filmade och jag gissar att resultatet kommer att synas ikväll på nyheterna. Vi gick runt och tittade, Anna köpte glödkakor och efter ett tag upptäckte hon ett stånd som sålde sockervadd. Så, tjugo minuter senare hade vi köat för det också!

Sen cyklade vi hem till henne, rundade av kvällen med att se en betydligt bättre skräckis. Dock var vi båda väldigt trötta av allt cyklandet och somnade nästan. Jag cyklade hem, stupade i säng och vaknade i morse med extremt stela och smärtsamma ben. Jag hade ju inte stretchat innan jag somnade, och iom min fantastiskt otränade form började benen såklart klaga. Men efter en varm dusch och lite försiktigt stretchande är man tillbaka i normal form.

Kö för sockervadd! Kön var lång, vi fick stå i kö säkert 20 minuter allra minst.

En mindre utsikt över området. Man kan se scenen och valborgsbrasan.

Regelbundna läsare av den här bloggen kanske kommer ihåg inlägget då jag erkänner att jag har en oförklarlig fascination för idealiserade situationsbilder som ofta används i reklam. I det inlägget flummade jag lite kring en reklambild från Apple där två överklassmänniskor hade en Apple II på sitt frukostbord.

Här är en till annons med en bild av den typen. Just det här är en annons för Commodore SX-64, en bärbar (släpbar, kånkningsbar medelst lyftkran?) version av den berömda C64′an. I annonsen kallas den för “EXECUTIVE 64″ men enligt Wikipedia är det samma sak, bara olika namn.

Kolla på bilden, den följer mycket av principerna med den andra bilden. Även här är det ett väldigt typiskt amerikanskt koncept som används. Bilden är gissningsvis från nån gång av mitten på 80-talet, detta antagande baserat på att SX-64′an introducerades 1984.

Vi har här en “executive” som sitter vid sin glassiga pool och (får man anta) kollar upp lite säljstatistik eller börskurser på sin häftiga nya leksak. I bakgrunden ligger hans trofé-fru och dennes vän och solar. Direktören har ett brett leende för att visa hur glad han är med sin nya SX-64, och att han har den att tacka för sin pool, sin trofé-fru, sin solbränna och det iskalla glaset med apelsinjuice som står bredvid datorn. Han är lite rund kring magen, men det är för att förstärka hans sköna image och visa att “han är precis som alla andra” förutom att han var smart nog att köpa en SX-64 och därmed svinga sig upp i samhället.

(Följande repliker gör sig bäst om man läser dem med en charmig basröst a.la. Robert Wagner)

-Ja, där ser ni kära vänner att det bästa man kan ha är en SX-64. Förlåt, EXECUTIVE 64. Jag sitter hellre här och knappar på den än spenderar tid med min fru. Jag har inte ens en strömsladd inkopplad, men det är okej! Nej, nu tror jag det är dags att ta en slurk av min apelsinjuice. Vem vet, jag kanske spetsar den med nånting senare?

Det är soligt och riktigt mysigt här. Sju grader varmt enligt diverse hemsidor, men jag kan inte verifiera det då våran termometer står i solen och hävdar att det egentligen är 30 grader varmt.

Katterna har hittat ut på balkongen och satt där en stund i varsin plaststol. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb med kameran, så Monstret hoppade ner och blev mer nyfiken på att ta små promenader runt balkongen istället.

Man vevar igång Day of The Tentacle i SCUMMvm och dricker lite god single-malt.

Jag gillar fotografier. Jag gillar speciellt fotografier som berättar en berättelse, och därmed har jag en viss svaghet för bilder med journalistiskt ursprung.

En annan sak som ständigt fascinerar och skrämmer mig är den viljan som existerar idag bland människor som gör oss så benägna att tillfoga andra människor skada. Extra vanligt är detta fenomen i de fattigare och våldsammare länderna i Afrika, där människoliv är i praktiken värdelösa och där vapnets makt är fullständig.

Så när jag hittar den här obehagliga bilden fotograferad av James Nachtwey kan jag inte låta bli att förundras över den.

Det här är ett foto av någon som överlevt Hutu-extremisternas dödsläger i Rwanda 1994.

Fundera ett tag på den bilden, och fråga er sen om vi verkligen bor i den bästa av världar…

Jag har en liten och (tror jag) rätt ovanlig fascination för en viss sak som emellanåt dyker upp i tidningsreklam. Det är när något företag ska göra reklam för en produkt och måste ha med en bild på produkten. En bild som talar om avkopplade, roliga stunder i gott umgänge. Det här är vanligtvis förekommande i amerikansk tidningsreklam, men eftersom många större företag är internationaliserade kan man hitta bilder enligt samma typiska koncept även i svenska och europeiska tidskrifter.

Här är ett exempel. Det här är en Apple-reklam från (gissar jag) slutet av 70-talet.

Om vi zoomar in lite och tittar närmare på bilden har vi ett typiskt exempel på precis de bilderna jag ofta fascineras av.

Den här bildtypen är nästan alltid densamma. Man sitter i ett bekvämt rum, med en kopp kaffe eller té. Det är leende människor, och ofta ligger det ett par glasögon på bordet. Produkten som reklamen handlar om ser nästan alltid ut att vara ställd där som en eftertanke. Hade det inte varit för datorutrustningen och disketterna hade det här kunnat vara vilken överklassfrukost som helst.

I det här fallet har upphovsmannen/reklamfirman bakom bilden lagt mycket tyngd på att få bildspråket att vara intellektuellt. Mannen har en polotröja, något som vanligtvis associeras med professorer eller författare. Det ligger glasögon på bordet, något som också associeras med smarta människor. Men samtidigt vill man inte ge ett nördigt eller oattraktivt intryck och därför har ingen av personerna glasögon på sig. Det är ett rent rum, med uppenbarligen påkostat möblemang. Ingen plast, vilket ger ytterligare ett sofistikerat intryck. Båda människorna ler givetvis, och jag gissar att samtalet mellan dem hade kunnat låta ungefär såhär:

- Älskling, vi är verkligen sofistikerade och vackra.
- Ohja. Vi är unika och glada och framgångsrika.
- Vi har en dator på frukostbordet, det är ett tydligt tecken på framgång.
- Absolut.

Det som alltid gör mig smått fascinerad av såna här reklambilder är att alla situationer är omsorgsfullt konstruerade för att framstå som realistiska när de är allt annat än realistiska, samt hur ofta de följer samma grundrecept med glasögonen på bordet och kaffe/té-koppen.