Från Joy of Tech

Jag hittade den här bilden via Stumbleupon häromdagen.

(Klicka på för lite större bild)

USA ansågs ju länge vara ett föredömesland under 1900-talet. Vi har alla drabbats av en amerikanisering i nån form, Sverige är i min egen mening definitivt ett av de mer amerikaniserade länderna i europa. Jag är själv amerikansk medborgare och har bott några år i landet i väster pga detta.

Men jag har aldrig känt mig som en “äkta” amerikan då jag är född och uppvuxen i Sverige. Mitt amerikanska medborgarskap är lite av en paradox, det är resultatet av att ha en amerikansk far som bor och verkar i Sverige sedan 30 år. Min politiska kompass är definitivt mer åt det socialist-humanistiska hållet, och jag har inte mycket mer än ett gränslöst förakt för den reaktionära republikan-regim som nu styr och ställer i USA.

Den här bilden ovan tycker jag i ett enda svep sammanfattar det hyckleri och den lögn som äter sig genom ett vackert land. Ja, USA har en hög standard, men de har den på bekostnad av att andra människor lämnas bakom. Det finns massor med människor som lever på existensminimum idag. Det finns massor med människor som inte har ett eget hus, än mindre en egen bil.

Jag gissar att bilden är tagen nån gång i slutet av 40-talet. Den är kusligt bra i att illustrera den elitism som rådde då i USA, och som i stort råder fortfarande. Lägg märke till hur alla i kön är svarta, och den lilla idealfamiljen i bilen är vita. T.o.m. deras hund är vit. Idag är det inte lika tydlig gränsdragning mellan hudfärger, men USA är ändå indelat i “de som har” och “de som inte har”. De som har är väldigt noga med att dra en tydligt gräns gentemot de som inte har, och att hålla de som inte har borta från all möjlighet till att ha nånting.

Jag fick ofta höra under min tid i USA hur landet hade byggts på hårt arbete. Jag tvivlade aldrig på sanningen i detta, men jag var alltid övertygad om att man glömde att nämna att detta hårda arbete kom från de miljontals löneslavar som finns i landet. Många rika amerikaner tror jag inte har gjort en enda dags ordentligt arbete i hela sitt liv, och jag är rätt säker på att de lägger ner mycket energi på att fortsätta med den stilen. Arbetandet överlåts till löneslavarna medan eliten bygger landet efter egen visdom.

Så här kommer det att fortsätta tror jag. De rika är väldigt noga med att se till att fortsätta vara rika, fortsätta se till att klyftorna mellan människorna finns kvar. De fortsätter se till att 1% av världens människor kontrollerar 99% av dess resurser.

Det är synd att så lite egentligen har ändrats sedan den bilden där uppe togs.

Medan jag väntade på att diskmaskinen skulle bli klar så knåpade jag ihop den här bakgrundsbilden:

Klicka för att gå och hämta den i galleriet

Den baserades på den här bilden som jag tog med min mobilkamera lite tidigare:

Föremålet i fråga är en lampa som Ann-Sofie äger. Den är gjord av kopparplåt, och det är svårt att undgå att tycka den är helfräck. Den är fantastiskt ful när den är släckt, men tokigt frän när den är tänd. Alla som var på festen vet vilken lampa det är

EDIT: På allmän begäran finns nu originalbilden i galleriet. Det är en ganska rutten bild (tycker jag) eftersom den togs i relativt mörker med en kamera som inte riktigt klarar av mörkare miljöer, men whatever.

Jag bor i Umeå. Umeå ligger i Västerbotten. Västerbotten är ett av de län som SMHI utfärdat en Klass 3-stormvarning för. Deras hemsida definierar en Klass 3-varning som

Klass 3: Mycket extremt väder väntas som kan innebära stor fara för allmänheten och mycket stora störningar i viktiga samhällsfunktioner. Allmänheten uppmanas att följa upp ny information på Internet, radio eller TV.

För bara några minuter sen kom jag och Ann-Sofie hem från våra bestyr på Systembolaget. Jag kan inte direkt påstå att det råder tokfarlig storm ute, snarare påminner det om typiskt blött Umeåhöstrusk. Aftonbladet skriker ut stora rubriker om “kraftigt snöfall i norr!” men jag tycker inte det är speciellt mycket mer kraftigt än vilket snöväder som helst. Kraftigt snöfall för mig är när det snöar så mycket att dörrar inte längre går att öppna. Men hey, jag är uppvuxen ovanför polcirkeln och är därför rätt van vid sånt här väder. Däremot blir jag lite orolig eftersom det är väldigt blöt snö, och vägarna blir rejält halkiga då. Förhoppningsvis fastnar inte folk i bilolyckor pga detta. I övrigt är det lite småblåsigt, men inga orkanvindar.

Men min subjektiva åsikt kring den “katastrof” som enligt media hotar oss kan summeras upp i ett ord: “meh” ackompanjerat av en axelryckning. Men vem vet, det värsta kanske kommer ikväll.

EDIT Kl 17.08: Fortfarande är det inte mer än lite busväder, och snöfallet har minskat dramatiskt. Kan inte ligga mer än nån centimeter eller så på marken.

Utanför våran lägenhet såg det ut så här. Inga snödrivor, brinnande bilar eller slagsmål om matrester.

Utanför COOP såg det ut så här. “Stormen” verkar inte påverka folks dagliga vanor alls.

Helt orelaterat till “stormen” hittade jag det här på Bolaget. En variant på min favorit-tequila som jag inte provat men som jag blev sugen på att testa. Dock lite dyr (275 kronor) så jag skippade det.

Haha, det här var en riktigt cool bild. X-Men i legoformat! Yeah! Skickligt gjort, synd att det här såvitt jag kan förstå är one-of-a-kind och inte nåt man kan köpa i affär.

Jag har lärt mig en ny maträtt som jag vill prova. Det asiatiska köket fascinerar mig, och trots min djupt rotade aversion mot fisk har jag t.o.m. ätit Sushi. Men nu har jag hittat en ny maträtt som jag gärna skulle vilja prova. Tonkatsu är det, och det är fläskkött som har ströbrödats och sedan friterats. Serveras med en sås och riven kålsallad.

(Hmm, måste nog sluta surfa mat när jag är hungrig…)

Ett exempel på en Tonkatsu-måltid

Säsongens första snö är här. Den är blöt och smälter i princip direkt den träffar marken, men det är den första snön. När det snöade i Jokkmokk i September kändes det väldigt svårt att tro på härnere; det var fortfarande 15 grader varmt och solsken här nämligen. Men nu har även vi i Umeå fått våran första snö!

Om ni undrar vad alla grejer är på bilden så är det delar till den nya lekbyggnaden som föreningen ska bygga på den här gården.

(Ann-Sofie går omväxlande runt och muttrar “snööö” och ser sur ut, och sen kommer hon ihåg “jul” och ser lite gladare ut. Jag tycker själv inte den här snön var nåt att hänga i julgranen, men det är trots allt vitt på delar av marken!)

Idag hoppade jag och Ann-Sofie in i våran bil Doris och åkte ner till centrum. Där unnade vi oss varsin enormt smaskig smörgås på Subway, samt lite enkelt shoppande. Vi införskaffade varsin ersättare till våra döda USB-pinnar. Det är verkligen imponerande hur billiga de är, 1 gig minnespinne för 235 kronor.

Vi gick också förbi Hammerfall som satt och signerade sin nya skiva. Knäppte ett kort med mobilen (som blev rätt kasst eftersom Dixis skyltar lyser som värsta strålkastaren och totalt förvirrar kameramobilens bländare) som bevis, men skyndade oss vidare eftersom vi är totalt ointresserade av Hammerfall eller deras nya skiva. Dessutom hade vi bara några minuter kvar på parkeringen.

Överhuvudtaget en mycket bra dag!

Hammerfall gnuggar armbågar med Umeås hårdrockare

Artemii Lebedev är en rysk designer. De flesta datornördar känner till honom som upphovsmannen bakom det legendomsusade Optimus-tangentbordet. Art hade nyligen den stora turen att få åka till Nord-Korea, och han tog en hel del bilder som finns att beskåda här (komplett med lakoniska kommentarer på hackig engelska). Så gott som alla av dessa bilder var “olagliga” bilder som inte hade tillåtits om inte Art tagit dem i smyg, detta eftersom diktaturen vill ha kontroll över den image som såväl landets innevånare som omvärlden får av landet.

Jag har lånat två av bilderna, och klistrar in dem här komplett med ursprungskommentarerna. Titta gärna på resten av bilderna och ni kommer säkert precis som jag förundras över detta bakåtsträvande land med sin maktfullkomliga ledare.

In Pyongyang there is a lot of underground passages for crossing the street, everyone respects the rules, if you cross the street where you’re not supposed to you get a fine, even if the road usually looks like this.

The hotel, construction was abandoned in 1991, its not recomended to take pictures of it when you’re close.

Att se dessa bilder påminner mig om mitt besök i Ryssland 1995. Jag var bara 17 år gammal och ganska naiv. Klart att man sett på TV, men att se det i verkligheten var nåt helt annat. Ryssland då var i ekonomiskt fritt fall (vi fick 70000 rubel för en svensk hundralapp, genomsnittlig industrilön i Ryssland då var omkring 4000 rubel) och allting var i ett tragiskt skick. Ryska maffian var de enda som levde bra, och de utnyttjade alla hål i landet till absolut maximal effekt. De vanliga människorna levde i fyrkantiga Sovjet-lägenheter som sakta förföll pga brist på underhåll. Jag minns att vi la märke till att det inte fanns några glödlampor i trapphusen till lägenheterna. När vi frågade varför det inte fanns såna fick vi svaret att de var hårdvaluta på svarta börsen - om någon satte upp glödlampor blev de omedelbart stulna.

Människorna som mötte oss där var trots sin svåra situation bland de varmaste och mest välkomnande människor jag nånsin mött. De hade inte mycket, men de bjöd på så mycket som möjligt på både sina resurser och sig själva. Jag blev djupt tagen av deras generositet, och hoppas att jag själv kan nån gång nå upp till samma nivå av öppenhet. Jag kom hem från den resan med en förnyad åsikt kring omvärlden.

Nordkorea ser ut ungefär likadant; jag skulle inte bli förvånad att om man lyckas ta sig igenom propagandan och de arrangerade turnéerna i landet så möter man säkert lika generösa och vänliga människor jag mötte i Ryssland för elva år sen. Det som är tragiskt är hur regimen till det yttersta försöker hålla upp charaden om kommunismens överlägsenhet, och gör det på bekostnad av landets innevånare som de officiellt försöker ta hand om. Ändå känner jag ett sug efter att åka dit, trots att jag vet att jag inte skulle bli insläppt pga mitt amerikanska medborgarskap.

Men kanske en dag att jag ansöker om svenskt medborgarskap tillsammans med mitt amerikanska? Vem vet…

(Via: Det Progressiva USA)

Efter en effektiv men varm resa anlände vi trygga hemma i Umeå igen. Innanför våran dörr såg det ut som om postens version av Vesuvius hade exploderat, och efter att vi baxat undan högen lyckades vi kånka in våra grejer. Blommorna hade överlevt (någorlunda) och lägenheten såg ut att vara i samma skick som vi lämnade den.

Eftersom min dator är utrustad med såväl blåtand som kortläsare kan jag nu presentera en bildkavalkad tagen med mobilkamera under våran semester. Fullstora versioner (för er som efterlyste det) såväl som beskrivningar och fler bilder finns i galleriet.

(Bilderna är klickbara för respektive gallerisida)