The relationship has ended.

I feel like handmade shit.

Unless I bring it up, I don’t want to talk about it.

Wow. The last two days have been really crazy here. And not in the best of ways.

Thursday afternoon my girlfriend Ann-Sofie started complaining about some back-ache. She didn’t think more of it but instead took some painkillers and did her best to ignore it. Unfortunately this turned out to be a lot trickier than she’d imagined.

When we woke up Friday the pain had not gone away; in fact it had multiplied. The pain in her back was so bad that she had trouble standing up, and just taking a singe step caused her face to twist in pain and she whimpered like a beaten puppy. So, she stayed in bed for a large part of the day. We’d called the on-call nurse and asked them what they thought, and they said it was a sprained back and she should try to move and exercise as much as possible.

This was not an option however, when the pain was so bad that she had problems controlling her legs.

So, she tried to rest. It was impossible to find a position that didn’t hurt and after awhile we started to suspect that maybe there was something more sinister lurking inside her back. We caved and called an ambulance, which arrived after about fifteen minutes or so. The crew consisted of Conny and Andreas, two really excellent guys who asked some general questions and then helped Ann-Sofie onto a stretcher. After that we went to the hospital.

Now, before I continue I really have to give praise to Conny and Andreas. They were everything that a solid ambulance crew should be. They calmed Ann-Sofie down, they calmed ME down, they were courteous, professional, competent and knew what they were doing. All props for that day goes to them, they did an excellent job.

We arrived at the emergency room where Ann-Sofie was wheeled into an examining room while we waited for the proper doctor to show up and start doing their thing. And then the wait started…

Friday afternoon is not the best of times to be stuck in the ER. There was about a billion people waiting to get examined, and thankfully there were no major traumas (car-crashes or whatever) that needed the priority. The staff was however severely over-worked and everything moved at a glacial pace, and of course they had to put priority on things like little kids with broken arms and such. We later learned that much of the glacial pace also was due to the computers being down, so everything had to be done the old-fashioned way. Running around with papers to sign didn’t exactly speed things up.

So we waited. And waited. And waited. We waited for more than five hours, and after that Ann-Sofie insisted she would stay by herself and that I should go home and take care of our dog, who by now probably needed to go out and pee really badly. I agreed, even though I wanted to stay and keep her company, and took the bus home.

I think I was home for maybe a half-hour before Ann-Sofie stumbled through the door. Apparently she’d seen the doctor maybe five minutes after I left, and the doctor explained that the computers were down and that the line for the X-ray was out through the door and around the hospital. She could stay if she wanted but she’d probably have to wait even longer than another five hours. The option was obvious, so she got a hold of some crutches to aid her and took a cab home.

Today she had an appointment with the X-ray. Computers were still down, but she got X-rays taken and then we were whisked back to the ER, where we again waited for the proper doctor. This time the wait was A LOT shorter, and it was made even shorter since I’d had the foresight to bring my DS.

Two doctors examined her, examined her charts, examined the X-rays. After some prolonged squeezing and prodding, together with studying the X-rays, they reached the conclusion that this was just a really bad sprained back. Her back was in proper condition and there were no cracks or anything on her vertebrae. They guessed that there was probably a lot of inflammation as well. We’d been worried that it was a slipped disc or something of that magnitude, so this was a bit of a relief.

After that we went home and tried to relax. In this case it meant falling asleep in the couch.

För rätt många år sen i slutet av 90-talet när TFT-skärmarna började sitt blygsamma intåg i datorlandskapet– tänkte jag att de kunde vara praktiska på rätt många vis. Det första som tilltalade mig var platsen de upptog, eller rättare sagt avsaknaden av plats de tog upp jämfört med en CRT. Det inbjöd i min mening till lite mer kreativa placeringar av saker på skrivbordet, och en idé som jag fick var att ställa datorn bakom skärmen.

Detta var givetvis omöjligt med en CRT-skärm, dessa upptog ju minst lika mycket (ofta mer) plats på djupet än vad själva skärmen var stor. Inte ens med en s.k. short-neck (dvs en CRT-skärm som var lite mindre djup) var det speciellt praktiskt att ställa datorn bakom skärmen. När man som jag dessutom hade en gigantisk big-tower var det ännu mindre rimligt. Åtminstone var det orimligt såvida man inte hade ett gigantiskt skrivbord och abnormt långa armar.

Idén fortsatte dock att bo i mitt huvud.

Februari var månaden då jag införskaffade mig en TFT och ersatte de två antika monster som tidigare ockuperat mitt inte alltför blygsamma skrivbord. Skrivbordet ifråga är arvegods från min morfar, och trots att det ser ut som om det överlevt två världskrig är det en kär ägodel. Men skrivbordsyta har det varit lite tunt med eftersom nyss nämnda skärmar glupskt placerat sina breda rumpor över. Detta förändrades iom min investering, men ändå har jag av ren lathet inte provat den idén jag burit på i så många år.

Förrän nu…

För några dagar sedan möblerade jag och Ash om i vårat kontor. Vi kände båda att det behövdes lite uppfräschande, och med den officiella motivationen att det skulle ge oss en möjlighet att sortera ut våran kabelhärva så började vi montera ner saker och flytta om. Istället för att sitta med skrivborden mot varandra placerade vi dem utmed ena väggen och satt bredvid varandra. Fördelarna var uppenbara — det tidigare så kvava och oventilerade rummet blev genast fräschare, och jag som gillar att ha lite frisk luft fick sitta vid fönsteröppningen medan Ash som inte trivs i blåsiga miljöer flyttade bort från detsamma.

Men ändå var jag inte riktigt nöjd. Det enda som hänt var att flytta runt sin härva, och jag tröttnade på att ha massor med prylar på mitt skrivbord. För en stund sen tog jag tag i detta och dels monterade ner mitt onödigt stora högtalarsystem som jag köpte för några år sen. Iom att jag inte längre ens har Windows installerat känns 5.1-surround som aningen onödigt, speciellt som jag inte ser DVD’er och bara lyssnar på musik, vilket jag lika gärna kan göra via mina fortfarande lika trevliga hörlurar. Detta befriade skrivbordet från rätt mycket “tjafs”.

Det andra jag gjorde var att ta tillvara min gamla idé om datorn bakom skärmen, och efter lite omdragande av kablar ser det ut så här:

Fördelar: Det finns mer plats att ställa saker på. Mindre stökigt intryck. Fläktar flyttas bort från mig (tystnad!) samt kommer närmare friskluften från öppna fönstret (kyla + långsammare fläktar = mer tystnad!). Jag inte blir lyst i ögonen av dioderna i min fläktkontroller. Jag kommer åt USB-portar och liknande på baksidan av datorn lättare, min bigtower är ju sju år gammal och har inga såna lyxiga portar i fronten.

Nackdelar: diskenheter blir flyttade längre bort. Iofs inte så himla jobbigt eftersom jag sällan använder dem. Jag kan inte se aktivitetslampor för hårddisk. Skärmen är rätt nära mitt ansikte, återigen gör detta inte så mycket eftersom jag gillar att ha skärmen nära mig.

Kvar att göra: dra kablarna lite snyggare, men de syns inte på bilden så det är ett mindre irritationsmoment

Technorati Tags: skrivbord, desktop, datorer, kontor, kontorsmiljö, trivsel, optimering, bildbevis, svammel, tft, crt, skärm, skärmar

När jag gick i högstadiet råkade jag ut för en mindre olyckshändelse i simhallen. De exakta omständigheterna är inte helt kända, men på något vänster hamnade jag i bassängen. Ibland minns jag det som att jag blev knuffad, ibland minns jag det som att jag halkade, ibland minns jag det inte alls - men i bassängen hamnade jag. Väl nere i vattnet slog jag huvudet i nånting och blev rätt så desorienterad samt svalde en massa vatten medan jag försökte få ordning på mina riktningar.

Upplevelsen var rätt traumatiskt. Ibland minns jag det som att jag nästan drunknade, även om verkligheten säkerligen var mycket mildare än så. Men icke desto mindre satte detta djupa spår i mig, och de som känner mig vet att jag under ganska precis femton år haft en smått förlamande vattenskräck. Denna har yttrat sig i varierande grad, men summan av kardemumman har alltid varit att badande i större vattenmängd än ett badkar var en garanterad panikframkallare.

De senaste sju åren har jag ägnat mer och mer uppmärksamhet åt detta och försökt att på egen hand överkomma den här märkliga fobin. Det har gått extremt sakta, men framstegen har funnits. Tack vare min vän Maria lyckades jag 2002 med det (för mig) imponerande konststycket att stoppa händerna i ett större vattendrag. Det var det första som på allvar började bryta hela det här beteendet.

Framgångarna växte i samma takt som åren gick, och så sent som förra sommaren kände jag att den gamla rädslan var bara en bråkdel av sin gamla storlek. Jag hade inga som helst problem med att gå ut till knäna i vatten, och jag mådde mycket bra med det.

Idag tog jag det steg som definitivt förvandlade den gamla rytande vattenskräcken till nånting som snarast påminner om mental vattenånga.

Idag har jag badat i älven.

Ann-Sofie och jag promenerade bort till den fina badbryggan här i byn med avsikt att ta oss ett dopp tillsammans. Efter en kort och inte speciellt avslöjande strip-tease sänkte jag mig ner i det förvånansvärt varma men ändå chockerande kalla vattnet. Efter en kort kamp med en lätt panik försvann det helt, och bortsett från att jag tycker det är obehagligt att inte bottna så var det inga problem alls. Fobin är borta.

Det enda som finns kvar är en reflexmässig nervositet kring badande. En meningslös rest som fyller lika mycket funktion i mitt medvetande som svanskotan gör i mitt skelett.

Dags för semester. Imorgon hoppar jag och Ann-Sofie på tåget och åker norrut. Yes, det går faktiskt att komma ytterligare lite extra norrut i det här landet. Umeå är inte sista utposten. Nej, vi drar upp till Jokkmokk för att reka efter bostäder samt få ett litet brejk från det hektiska storstadslivet

Nu blir det lite relaxande i en av Sveriges (och norrlands) vackraste kommuner, tillsammans med goda vänner och förhoppningsvis en färdig bostad sedan.

En bild som visar hur vackert det kan vara. Solnedgång över Akkatsmagasinet, tagen i Augusti förra året med min mobilkamera!

Idag har det byggts lite mer på gården nedanför våran balkong.

Så här ser det ut numera:

Undrar om det kommer mer imorgon?

När jag och Ann-Sofie flyttade in i den här lägenheten fanns det en lekplats på gården nedanför balkongen. Egentligen finns det flera lekplatser i det här barnvänliga området, men den här var lite åsidosatt eftersom den fanns i lite av en “blindtarm” i området. Den var rätt sliten och nedgången och man såg sällan barn leka där. Sandlådorna var fulla med ogräs och allting hade en väldigt sliten känsla.

Det såg ut så här om man tittade från våran balkong:

Två stora sandlådor med gungor och klätterställning, och en mindre sandlåda som man kunde leka i. Allt i väldigt slitet skick.

Men sedan några veckor tillbaka har man kunnat följa en ny dokusåpa som utspelat sig nere på gårdsplanen. En morgon kom det en lastbil och monterade isär klätterställningen. Nästa dag kom samma lastbil och monterade ner gungorna.

Efter ytterligare några dagar blev man väckt till den här synen:

Staketet var borta, och man hade börjat gräva upp och vidga sandlådorna. De stora klumparna är betonggjutningen som höll klätterställningen på plats.

Sedan dess fortskred grävandet i ganska rask takt, och jag blev nyfiken på vad slutresultatet skulle bli. En ny gungställning åkte upp, och blev omedelbart en rungande succé med grannskapets barn. Varje dag kunde man se en rejäl omgång illbattingar som utan minsta eftertanke till sig själva gungade till den gräns som fysikens lagar tillät.

Men arbetet avstannade, och det såg ut ungefär så här i flera veckor. Grävmaskinen försvann men i övrigt har det sett precis ut som på bilden i flera veckor. Jag hade massor med teorier om varför arbetet avstannat, de flesta rätt alldagliga och några riktigt dramatiska.

Den teorin som dominerade var att pengarna tagit slut mitt i bygget, eller att det var en oseriös firma som antagit arbetet. Dock sprack alla dessa teorier i morse, när arbetet satte igång igen.

Sedan idag finns nämligen nåt som jag gissar ska bli ett picnic-bord.

Jag ska löpande skriva uppdateringar om Dokusåpan “Lekplatsen” i framtiden, lita på det kära läsare!

De senaste dagarna har vi blivit tvungna att omvärdera våra planer på en flytt. Eller, egentligen är det inte själva flytten utan återigen har det gamla spöket med “var vi ska flytta” kommit upp igen.

Lång historia kort: Jag och Ann-Sofie har återgått till valet att separera efter några plågade dagar av självrannsakan, funderingar och diskussioner.

Jag vill klargöra också att det finns inget ont blod mellan mig och Ann-Sofie. Vi har inte hamnat i någon bitter fejd där vi hatar varandra, utan tvärtom tycker vi precis lika mycket om varandra som vi alltid gjort. Det känns extremt surt att vi inte kan styra våra liv och drömmar i samma riktning, men vi är båda eniga om att hellre flytta isär än att offra de få drömmar vi vågar ha om våra framtider. Tyvärr är det där skillnaden ligger, jag längtar inte efter samma saker som Ann-Sofie och hon längtar inte efter samma saker som mig.

Men jag vill understryka som sagt att VI INTE ÄR FIENDER utan skrattar och har lika trevligt ihop som alltid. Vi väljer att bryta innan det blir infekterat, och fortsätta vara goda vänner. Det här är första gången som ett förhållande inte störtdyker i flammor rakt ner i marken för min del, och det är en mycket trevlig upplevelse.

Ann-Sofie kommer att ta sina grejer och dra söderut, och jag har börjat (med många bra tips från Andreas) letat efter lägenhet i Jokkmokk. Jag känner att jag vill omgruppera där, och komma tillbaka till goda vänner som jag saknat under flera år.

Men återigen: Jag och Ann-Sofie är inte fiender! Vill ni hjälpa med nånting, så hjälp mig hitta en lägenhet i den lilla byhålan

Jag ber också om ursäkt för de konflikterande rapporter jag gett några vänner, där jag i ena sekunden sagt att vi ska flytta ihop söderut, och sen sagt att vi separerar, och sen återgått till det föregående. Det har varit en process, och jag tror jag och Ann-Sofie är nöjda med resultatet nu. Vi vill inte skapa några dåliga vibbar, och jag tror vi har lyckats med ett val som håller såna till ett minimum.

Under de senaste dagarna har jag fått lite blandade reaktioner kring min och Ann-Sofies planerade flytt. Reaktionerna har inte direkt varit överväldigande positiva, även om de flesta givetvis poängterar att det är vårat beslut.

Men jag vill poängtera att vi inte valde Jokkmokk som ort att flytta till av något annat skäl än rent praktiska sådana. Vi besitter inte någon “anti-jokkmokk” attityd, utan det är rent pragmatiska skäl som har dikterat det här beslutet. Det första sådana är att vi inte kan hitta något boende i Jokkmokk som sänker våran boendekostnad, vilket är den primära orsaken till att vi överhuvudtaget flyttar. Jag finner personligen att det är ganska absurdt att lägenheter kostar lika mycket som i Umeå, och är i ännu tunnare utbud.

Om någon sitter på kunskap om en billig lägenhet (eller hus) i Jokkmokk så säg till. Vi kommer att ta det under övervägande och vi är inte emot att bo i Jokkmokk av nån annan orsak än rent pragmatiska och ekonomiska. Men vi kan inte hitta något boende i den staden, och det är där det tar stopp.

Jag vill bara poängtera detta om någon känner sig bränd av det här beslutet, och får för sig att det är nåt slags personlig vendetta. Det är inte att vi har nåt emot Jokkmokk (tvärtom, vi trivs bra där och jag erkänner att många av mina gamla klagomål kring kommunen är på väg att ordnas) utan det är rent praktiska skäl. Inget boende i rimlig prisklass, ingen flytt.

… åter en gång.

Efter några veckor av stötande och blötande har jag och Ann-Sofie beslutat oss för att flytta till södra delarna av Sverige. Vi siktar på västra götaland nånstans, “bästsverige” som Ann-Sofie skämtsamt brukar kalla det.

Det har varit en relativt lång och emellanåt ganska smärtsam process som har lett fram till det här beslutet. Källan till det är att vi inte kommer att ha råd att bo kvar i våran älskade lägenhet till hösten. Dels kommer våra ersättningar att sänkas ytterligare men också kommer hyrorna och avgifterna att höjas vilket gör våran redan ganska anstränga ekonomi ännu svårare att få ihop. Det är väldigt sorgligt eftersom vi trivs rätt bra i lägenheten och speciellt i Umeå, men den blåa regeringen och den allmänna fientligheten från försäkringskassan gör inte saker lätta direkt. Ann-Sofie har under bordet blivit anklagad för att “låtsas” och jag själv känner att försäkringskassan och vården är nåt slags märklig kombination av okunniga och/eller ointresserade av att lösa min situation.

Det är iaf den katalysator som satte igång den här processen. Vi måste helt enkelt flytta, och att bo kvar i Umeå känns inte som en speciellt rimlig lösning iom att det är svårt att hitta boende här, och att det inte blir någon speciellt stor skillnad ekonomiskt.

Först pratade vi om att separera, och vi var halvvägs in i den processen när vi insåg att det egentligen var tvärt emot vad vi ville åstadkomma. Vi flyttade ju ihop eftersom vi ville leva ihop, och att separera kändes som helt fel väg att gå. Separeringsplanerna uppstod eftersom vi i början hade svårt att enas om var vi skulle flytta — Ann-Sofie ville dra söderut och min egen instinkt sa åt mig att flytta hem till Jokkmokk och börja om på ny kula.

Men efter att ha pratat med varandra — och efter att ha löst andra relations-relaterade problem på vägen — bestämde vi oss för att hålla ihop i vått och torrt. Först var planerna att gemensamt flytta till Jokkmokk, men efter att ha tagit nackdelarna med en sådan riktning i aktning har vi bestämt oss för att åka åt andra hållet. Det är lättare att hitta billigt boende söderut, och mat- och kostnader för uppehälle blir lägre. Jag var ursprungligen rätt negativ till en flytt söderut, men jag insåg att det snarare var min egen osäkerhet som talade än någon åsikt som jag stod för. Våren har varit lite tumultartad emellanåt, och en av få tryggheter jag haft har varit Umeå, på nåt mysko sätt. Därför var jag väldigt envis, tills jag insåg att det egentligen var nåt helt annat det handlade om.

Dock måste jag säga att mina åsikter kring Umeå inte har förändrats ett smack. Det är en av de absolut trevligaste städerna man kan bo i, och jag hoppas att jag återigen kan bo i Umeå nån gång i framtiden. Jag beklagar också att jag kommer ännu längre bort från mina vänner, men tyvärr är det svårt att göra ett val som för mig närmare dem geografiskt när den norrländska glesbygden blir mer och mer döende för varje år som går. Jag bryter också återigen ett löfte jag gav mig själv för sju år sen, nämligen att inte lämna vänner bakom mig. Det svider att behöva göra det, men återigen är det här valet det minst dåliga av de alternativ som presenteras.

Jag har inte velat berätta detta förrän det var definitivt. Några av er har fått veta i förväg, men nu får resten veta det också.

—

Vad det här också rent praktiskt innebär är att jag inte längre kan agera webhost åt mina vänner. Vi flyttar ju bort från BBB-LAN och ut i ADSL-djungeln, och därmed kommer jag att börja avveckla den verksamheten. Jag kommer att flytta min egen och Ann-Sofies domäner till Siteground, och jag rekommenderar Micke och PAST att göra detsamma. De är det professionella webhotell som jag rekommenderar, och jag kommer att hjälpa till så mycket som möjligt med flytten av era grejer dit. Jag ska lösa det här på ett sätt som gör mina hyresgäster så nöjda som möjligt, jag lovar!