När man bor i lägenhet får man acceptera ett visst mått av överlappande ljud från sina grannar emellanåt. Man får också acceptera att grannarna kanske inte uppskattar om man börjar poppa Napalm Death på högsta volym klockan ett på natten. När man är lägenhetsspekulant vare sig det är bostadsrätt eller hyresrätt brukar den första frågan ur munnen vara “är det lyhört?”.

Men det är i praktiken omöjligt att bo i en lägenhet utan att nån gång bli störd av oväsen. Det är dock okej, man vet att det är okej eftersom man måste ha en viss tolerans för sånt här iom att man bor såpass tätt ihop med sina grannar som man gör. Man vet att om grannarna har en stökig fest så har man själv då en gratisbiljett till att ha en stökig fest utan att först behöva konsultera med grannarna om detta - det är ett slags oskriven regel, helt enkelt.

Jag och Ann-Sofie brukar vara rätt noga med att inte tänja onödigt på våra grannars tålamod. Vi börjar sällan se film mitt i natten, och vi är noga med att byta till hörlurar om vi vill lyssna på musik efter 22.00 på vardagar. Vi gör detta eftersom det är artigt, och vi förväntar oss ungefär samma bemötande från våra grannar.

Hittils har det gått mycket bra, och detta har nog till stor del berott på att lägenheterna ovanför och under oss har varit tomma.

Men för några månader sen flyttade nya människor in i lägenheten ovan, och inledde vad vi antar är en omfattande modifiering och renovering av lägenheten. Bostadsrätter får man ju i princip göra vad man vill med inuti, och det verkar som dessa nya grannar har tagit detta på allvar.

Sedan två-tre månader ungefär har vi störts av borrande. Borrande, borrande, borrande. Ibland har det gått några dagar mellan borrandet, men det har alltid kommit tillbaka. Vi gissar att de håller totalt på och bygger om i lägenheten - nytt kök, nytt badrum, etc etc. Det är ju nämligen så att när man borrar i betong så fortplantar det sig väldigt fort genom väggarna, och även om vi inte hör hamrande och övrigt byggande så hörs borrandet lika tydligt (om inte tydligare) som om det varit i våran egen lägenhet. Det dånar så högt att vi inte hör varandra prata under tiden.

Grannarna är väl inte direkt otrevliga, vi har knappt pratat med dem men nu känner jag att mitt tålamod börjar tryta. Why? Därför att de börjar borra redan halv-åtta på morgonen. Det känns lite för tidigt för att kunna accepteras av den oskrivna regeln om grannsämja. De senaste två dagarna har jag väckts av ett obeskrivligt oväsen innan den etablerade gränsen för oväsen, och nu känner jag att jag börjar bli irriterad. Hittils har jag accepterat detta oväsen eftersom det sällan börjat innan klockan 13, men nu har man tydligen blivit väldigt morgonpigga med borrmaskinen.

Är det verkligen acceptabel policy när man bor i en lägenhet att börja tokborra klockan 07.30? Jag tycker inte det.

Allra minst tycker jag att om man vet med sig att det kommer att börja väsnas såpass tidigt (morgonpigga byggare?) så bör man prata med sina grannar om det, och om grannarna knorrar får man senarelägga det. Det är nånting man får acceptera när man bor i lägenhet, och det är nånting som jag och Ann-Sofie hade accepterat.

Våren är definitivt här. Det är soligt ute, och det har inte varit minusgrader på flera veckor. Den gigantiska snöhögen som ockuperade större delen av gårdsplanen har sjunkit ihop till en liten grå, grustäckt snövulkan som läcker vatten och inte alls är lika hotfull som förut. Områdets ungar har för länge sen övergett den och ägnar sig istället åt den nya lekställningen som föreningen byggde i Oktober.

Jag gillar våren. Den där känslan av nytändning och återuppståndelse tilltalar mig. Förut hade jag svårt för våren, när jag var som mest deprimerad var våren mer en smärtsam påminnelse om att ytterligare ett år hade gått utan att jag åstadkommit nåt mer än att undvika att ta livet av mig själv. Runt omkring mig blev det varmt, soligt och människor var glada. Själv var jag kall, mörk och inte det minsta munter under vårsäsongen.

Men ändå gillade jag att slippa snön och kylan. Numera är jag på ett otroligt mycket bättre humör än för några år sen när det var som mörkast inne i min själ. Mycket av det kommer från att jag har en underbar flickvän som alltid gör snälla saker för mig, och som alltid piggar upp mig med sin kärlek. En del av det kommer också från att jag på nåt sätt lyckats lägga spännband på trollet som härjar inuti mig, och han lyckas bara emellanåt ställa till med humörsmässiga bekymmer.

Så, nu sitter jag här och tittar ut över gårdsplanen. Känner hur humöret pekar uppåt, känner hur vårsolen värmer vårat nordliga landskap. Ändå plågas jag av samma fråga som jag alltid plågats av: Vad ska jag göra med mitt liv?

Det är så svårt att hitta sin plats i världen. Jag har inga större ambitioner här i livet, jag vill inte bli astronaut eller hitta botemedlet mot cancer. Jag vill känna att jag gör rätt för mig, och bidrar till samhället. Samtidigt plågas jag av åsikten att jag inte vill tillhöra det här samhället. Det finns så mycket idioti och galenskap som tillåts styra att jag inte känner mig helt övertygad om att det är nåt att bry sig om. Trots att hundratals år har gått fortsätter människor att utöva klasskamp mot varandra. Fortfarande utkämpas krig över resurser som egentligen borde delas rättvist, men där de starkare anser sig ha ensamrätt på resurserna. Jag stör mig på den s.k. regeringen som verkar helt inställd på att sabotera mitt liv ytterligare, och jag frågar mig om den enda orsaken till att man blir professionell politiker idag är att totalt förstöra för sina medmänniskor?

Men jag tänker inte låta det beröra mig. Sakta men säkert tror jag att jag hittar min plats i mitt eget liv, trots att det har tagit många år och varit smärtsamt på ett sätt som inte går att förklara för majoriteten av människor.

Icke desto mindre är det frustrerande. Jag känner mig som om jag slår mot ett glastak varje gång jag försöker komma på vem jag är och vad jag vill göra med mitt liv. Ett glastak som inte syns, men som finns där i form av dåligt självförtroende och svag självkänsla. Ett glastak som skapas av ett inhumant samhälle fyllt med mäktiga människor som vill att det ska förbli så. Ett glastak som skapats av min egen depression, min egen förvirring och min egen oro över framtiden.

Jag påminner mig om att jag faktiskt har ett rätt bra liv ändå. Jag har ett hem som jag trivs i, jag har en (med risk för att låta tjatig) fantastisk flickvän som jag älskar mer än jag nånsin trodde jag var kapabel till, och jag har vänner som trots att de är långväga bort ändå är viktiga för mig, och som tillför positiva känslor till mitt liv. Ann-Sofie och jag har storslagna planer för våran balkong, nånting som kanske inte är så stort men som ändå känns bra. Det känns bra att faktiskt våga gräva ner sig, istället för att vänta på nästa smäll och att likt en modern vagabond aldrig kunna packa upp sina grejer och göra sig hemmastadd. Att kunna ha tryggheten att man vågar planera för en framtid längre än ett år bort.

Men på nåt sätt måste jag få bort det där sabla glastaket…

Idag fyller min älskade sambo år. Tyvärr är hon söderut hos sina föräldrar, och tydligen ska det ätas tårta där istället - men när hon återvänder till mer vettiga breddgrader (fniss) så ska det käkas tårta även här.

Vilket för mig till det faktum att det inte blir nåt vårparty, utan vi skjuter på det tills sommarvärmen på allvar har börjat infinna sig i Maj nån gång kanske. Ann-Sofie och jag tänkte nämligen inreda våran härliga balkong med lite roligare möblemang, vilket vi hoppas ska stimulera festkänslan. Vi tänkte lägga ut lite fibermatta för att få bort betongkänslan (och inbjuda till barfotavistelse). Ann-Sofie har dessutom kvitterat in en fin liten fontän i födelsedagspresent som ska hamna på balkongen. Lite roligare möbler och en fin grill och sen är balkongen redo för sköna sommarkvällar med god mat och god dryck.

Datum för detta evenemang kommer att meddelas i god tid, och det är INTE förbjudet att få nåt frispel och komma och hälsa på innan dess heller. Eller efter, för den delen…

I övrigt är jag tillbaka på nästan fullständig kapacitet. Febern och allt sånt har varit borta, det som hållit mig under vattenytan har varit tarmproblem vilket i sin tur har lett till väldigt lite energi. Måndag till Onsdag levde jag på ungefär två torra rostbröd och en kopp té om dagen. Mer än så kändes meningslöst att äta eftersom jag ändå inte fick behålla näringen. Men idag är jag nästan helt återställd och ready for battle.

I övrigt sitter jag bara härinne och lyssnar på ABBA, Rammstein, Bruce Springsteen och annat i salig röra samt känner hur huset gungar. Det pågår nämligen en otrolig vårstorm ute, med skinande sol men med vindar som får t.o.m. vårat solida betonghus att vibrera lite.

Grattis Ann-Sofie. Jag älskar dig

(Bild knyckt från Google)

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag och Ann-Sofie var på bröllop. Vad jag inte nämnde var att det bröllopet utspelade sig på min födelsedag, den 6e Januari för att vara mer exakt. Detta innebar att traditionsenligt firande uteblev, och vi bestämde oss för att ta firandet “i slutet av månaden nån gång”.

Denna dagen har nu beslutats. Det blir tårtätande och sedan lite allmänt festande här hemma hos oss den 27e i denna månad. Alla mina vänner landet över är inbjudna, och jag tänkte sms’a ut inbjudningar till de människor som jag misstänker inte läser denna blog. Vi tänkte dricka lite whisky, kanske lite rom och eventuellt göra slut på den andra halvan av absinthe-flaskan som fanns på nyåret - med alla de konsekvenser som detta kan innebära. Det här blir ju sista året innan jag slutgiltigt fyller 30, så det bör ju firas rätt rejält tycker jag

Väl mött den 27e Januari! Kontakta mig om ni inte hälsat på oss förut för vägbeskrivningar.

UPPDATERING: Pga att Jokkmokks Vintermarknad utspelar sig blir det lite svårt för folk att komma hit. Då tänkte jag att vi skjuter på det tills slutet av Februari, men Ann-Sofie påminde mig om att hennes föräldrar då hälsar på oss och därmed är det inte läge för en fest då heller. Men hon föreslog att vi kombinerade hennes födelsedag (hon fyller i April) och partajar i slutet av Mars, och det funkar för mig. Håll ögonen öppna efter mer information när det börjar närma sig Mars.

Jag bor numera i bostadsrätt. Det är ett stort steg för någon som aldrig tidigare ägt sin egen boning, och som inte bott i annat än föräldrahem och hyresrätter. Många vuxenpoäng dock. Men jag är definitivt inte van vid hur det funkar i en bostadsrätt eftersom det är en hel del egen-ansvar.

Till råga på allt är våran bostadsrättsförening lite dålig på informationen. Föreningens hemsida lämnar åtskilligt att önska vad gäller information kring olika saker, och jag vet aldrig om jag ska prata med nån i styrelsen om småsaker eller ringa Riksbyggen som förvaltar alla byggnader.

Jag har tagit på mig att styra upp föreningens hemsida, men jag misstänker att det ändå kommer att bli lite krångligt att få styrelsen att bidra med information själva. Planen är att det ska bli nånting mer CMS-aktigt (baserat på Wordpress) där styrelsen själva får skriva in nyheter och information. Förhoppningsvis blir den nya hemsidan mer informativ än den gamla; speciellt för oss nykomlingar som precis flyttat in bör den skrivas om en hel del.

Det kanske bara är jag som är ovan, men jag tycker det är väldigt diffust definierat vad som gäller var. T.ex. minns jag i Juli hur jag och Ann-Sofie behövde en nyckel till tidsbokningen i tvättstugan. Vi kontaktade en i styrelsen som sa att det var Företag X som man skulle ringa då. Företag X sa att man inte skulle beställa nyckel direkt från dem, utan man skulle felanmäla till Riksbyggen. Hur ska vi gröngölingar veta sånt?

I det senaste “Infobladet” som damp ner i brevinkastet för några dagar sen informeras om att lås skall bytas ut. Ingen som helst information om vilka lås som ska bytas ut. Ska alla lås i föreningen (dvs alla lägenheter, tvättstugor, soprum, etc etc) bytas ut eller är det begränsat till en viss typ? Vem bekostar detta? Fullständigt tomt. Efter kontakt med en styrelsemedlem får jag veta att det är ALLA lås som ska bytas ut. Dock är det fortfarande höljt i dimmor när denna massiva operation ska sättas igång. Jag gissar att det är över 200 lås som ska bytas ut, och nyckelserier som måste stämma överens, dvs, man ska kunna öppna porten, soprummet och tvättstugan med sin lägenhetsnyckel.

Det informeras också om att man ska bygga fem nya garage. Helt klart välkommet då garage är hårdvaluta i det här området. Men när ska detta börja byggas? Det är redan halvvägs in i Oktober, det känns som att det borde ha kommit igång redan eftersom vintern är raskt annalkande.

Det jag vill ha sagt är alltså att den här föreningen behöver se över sin information, och hur man som medlem i föreningen går till väga för att få tillgång till informationen. Jag tycker själv att om föreningen skötte sin hemsida ordentligt skulle man inte behöva maila kors och tvärs utan istället alltid ha en källa med all grundläggande information tillgänglig för medlemmarna.

Har precis avslutat en festmåltid mitt i veckan. Tyvärr ingen bild på det, delvis därför att jag tycker sånt ser rätt så tråkigt ut men mestadels därför att jag och Ann-Sofie helt enkelt var för upptagna med att stoppa våra respektive munnar fulla med mat.

Vad åt vi som var så gott?

Renkött från Jokkmokk med sån svampsås från Arla-köket där smaken sitter i locket. Lite vitlök för att sätta sprätt på det hela. Till detta åt vi potatis från min mammas land, och en enkel grönsallad. Lite lingonsylt på sidan och sen var smakupplevelsen total! Ann-Sofie stod för matlagningen och det var en nästan orgasmisk upplevelse.

Jag gillar renkött. Renkött var för mig visserligen vardagsmat eftersom jag växte upp ovanför polcirkeln. Åtminstone är mina barndomsminnen starkt associerade med renkött i olika former, renskav såväl som en stor renstek. Jag har alltid fnissat lite åt hur renkött söderöver är en delikatess och kostar enorma mängder pengar, men det förändrar inte att det är ett av mina favoritkötter.

Tack Ann-Sofie för matlagningen, och tack mamma för köttet!

EDIT: All information har flyttats till sidan om inflyttningsfest.

Det här är gamla nyheter för de som läser min sambos blog, men vi har köpt bokhyllor + vitrinskåp!

Helt suveränt kap. Ann-Sofie satt och slösurfade på Blocket under eftermiddagen och hittade en uppsättning med två hyllmoduler och en vitrinskåpsmodul. Enda kruxet var att eländet fanns i Sundsvall. Mindre skoj att köra 20 mil för att hämta eländet, och sen 20 mil tillbaka. Men till våran förvåning fanns det en exakt likadan uppsättning på Tomtebo här i Umeå! Efter lite beslutsångest ringde vi säljaren, och long story short; så här såg det ut i vårat vardagsrum lite senare.

Ann-Sofie har två superfina spotlights som ska monteras i vitrindelen, och sen är det bara att börja fylla hyllorna med böcker, filmer och annat strunt som passar bra in där. Jag tänker inte säga exakt hur mycket vi betalade för det här, men det var inte mycket. Uppsättningen i Sundsvall var visserligen tvåhundra kronor billigare, men efter bensin + hyra av släp hade det ändå blivit åtskilligt dyrare. Totalt sett ett fynd anser jag, och mycket bättre skick än man skulle hitta på Myrornas eller Kupan - och många prylar där kostar ungefär lika mycket som det här men är i mycket mindre attraktivt skick.

Nåja. Nog babblat. Nu slänger jag in en bild på Madde och Gorm som låg och gosade i gröna fåtöljen igår. De trivs fantastiskt bra ihop, vilket den här bilden demonstrerar tydligt.

EDIT: Nu har jag fyllt min halva med mina filmer och mina böcker. Ser riktigt bra ut!

Det är rätt stor “Kära Dagbok”-varning över det här inlägget, men jag kände ändå att jag ville skriva det… sådeså!

Idag åkte jag och Ash bort till Grubbe och lämnade igen nycklarna till min förra lägenhet. Nu är jag officiellt fri från den! Lämnade igen… vi stoppade dem i ett kuvert och stack det i hyresvärdens dörr, det tyckte vi fick räcka. Ni som har följt min blog vet hur mina känslor är kring honom.

Egentligen hade vi inte tänkt göra detta på ett tag eftersom jag ju hade lägenheten en extra månad. Don’t ask, det är en lång historia. Igår morse ringde det en man och frågade vänligt om det gick bra att ställa in möbler i lägenheten. Tydligen har min ex-hyresvärd nu fått den uthyrd, och jag förklarade för mannen i fråga att jag inte brydde mig alls eftersom jag flyttat ut för en månad sen. Han var enormt trevlig, och jag kände att jag inte ville vara käppen i hjulet som hindrade hans son (för det var honom det handlade om) från att flytta in i lägenheten. Därmed åkte vi och tjackade tillbaka nycklarna så att grabben kan ta lägenheten i besittning. Min ex-hyresvärd påstår att han har fräschat upp där (tapetserat om och sånt) och för den grabbens skull hoppas jag att detta är sant.

Efter det åkte vi till Coop och handlade. Grillskivor för tjugo kronor kilot tackar man inte nej till!

I övrigt ser jag grymt mycket fram emot att åka upp till Jokkmokk om några dagar. Vi kommer att åka upp den 3e, mina föräldrar åker iväg den 4e och sen blir vi hus/hundvakt åt dem i någon vecka, sen mot slutet av våran vistelse fyller moster Anna 50 år, vilket också kommer att firas. Jag hoppas på ett stort kalas. Överhuvudtaget ser jag fram emot att komma norrut, senast vi var däruppe var vid jul/nyår och det är ju några månader sen… Ska bli skoj att träffa gamla vänner jag inte sett på toklänge också. I miss you guys!

Jag och Ann-Sofie hade egentligen tänkt köpa en ny soffa till vårat vardagsrum. Vi blev fruktansvärt förtjusta i Torino på Mio, men lustigt nog finns inte den soffan på deras hemsida (annat än på en bild på förstasidan). Den är hursomhelst väldigt skön, väldigt stor, och ganska rimlig i pris.

Men eftersom vi är ganska fattiga enades vi om en kompromiss. Vi bestämde oss för att köpa en till fåtölj, och sen får soffan vänta tills ekonomin ser mer positiv ut.

Resultat:

Den gröna till vänster är Ann-Sofies, med Monstret som ligger och trynar där. Den svarta i skinn till höger är min nya fåtölj. Inköpt på Jysk, och ihopmonterad av undertecknad. Den är sådär nyskön, inte insutten för fem öre men definitivt trivsam att sitta i, och betydligt billigare än en soffa. Enda minuset var Jysks känsla för service, eller rättare sagt deras brist på detta. Tre anställda när det är över hundra kunder räcker inte riktigt till. Snålt, tycker vi. Men fåtöljen var ju rimlig iaf.

Dagens citat stod Ann-Sofie för. Vi låg och slötittade på TV och en reklam för Mozarella-ost körs. Ann-Sofie utbrister:

“Nån dag skulle jag vilja äta riktig Mozilla-ost!”

Jag anmärker att Mozilla inte är nån ost, varav vi båda börjar skratta.