Spider-man 3

Action (antar jag?) från 2007 med bl.a. Tobey Maguire, Kirsten Dunst och Topher Grace.

—

Allting går bra för Peter Parker (Maguire). Han är poppis, han har en underbar flickvän (Dunst) och han tjänar bra med pengar på sina bilder föreställande sitt alter ego: Spindelmannen. Men plötsligt börjar saker falla i bitar runt om honom. Mary-Jane gör slut med honom, hans bäste vän försöker ha ihjäl honom och som grädde på moset får han en ny fiende - den kraftfulle Flint Marko, också känd som The Sandman. Sandman är precis vad han heter, hans kropp är gjord av sand och han är mycket stark och i princip oförstörbar. Till sin hjälp har Peter en utomjordisk varelse som gör honom svart, enormt stark och uthållig, men också bitter och avundsjuk. Allt är nämligen inte som det verkar…

—

När jag satte mig ner för att se den här filmen var jag lite tveksam. Ash påminde mig om att försöka ha ett neutralt sinne och inte tänka alltför mycket på serien, och jag försökte verkligen göra det. Jag var fundersam över hur den här upplevelsen skulle bli — det jag läst runt om på nätet var allt annat än överväldigande positivt. Tvärtom var det en hel del antydningar om att filmen var rejält kass.

Därför försökte jag verkligen hålla en neutral inställning, vilket visade sig svårt.

Det här är i min mening tveklöst den mörkaste av de tre filmer om Spindelmannen som visats hittils. Jag tycker också att det är den sämsta, tyvärr.

Filmens huvudsakliga tema är konflikten inom Peter Parker. Den svarta dräkten (som egentligen är en utomjordisk symbiot) gör honom aggressiv och framkallar mörka känslor inom honom. Han är inte sen att såra de människor som han egentligen älskar, och när han väl inser det är det för sent. Konflikterna mellan karaktärerna i övrigt är också en av grundstommarna i filmen — Peters konflikt med såväl Harry som Mary-Jane och nykomlingen Gwen Stacy är saker som är klart intressanta.

Men jag kände att dessa bra och klassiska teman försvann under sin egen tyngd och under det träiga skådespeleriet. Jag förstår verkligen inte vad Kirsten Dunst skulle ha fyllt för funktion i den här filmen. Det var som om hon alltid var lite frånvarande och gick på tomgång. Inte bra. Övriga roller tyckte jag funkade rätt bra, den stora överraskningen i min åsikt var Thomas Haden Church som Sandman. Jag har tidigare bara sett herr Church i rätt epiga (norrländska för lågbudget) filmer, men här tyckte jag han funkade. Övriga gör godkända insatser, med undantag för fröken Dunst.

Filmens verkligt stora svacka tycker jag var hur man misshandlade grundmaterialet. Ash och jag pratade lite innan filmen började om hur tacksamt det egentligen är att göra film på serier eftersom man har så mycket som man kan basera filmen på. Spindelmannen har trots allt funnits i rätt många år, och det finns gott om berättelser att spinna på.

Och där är nog det som gör den här filmen så tunn, handlingsmässigt. Man tar in för mycket, och det måste komprimeras ner för att rymmas i en film. Inte nog med att Sandman ska introduceras, man ska dessutom producera en backstory för den svarta dräkten (en backstory som dessutom går stick i stäv med hur den introducerades i serierna) som känns enormt krystad, man ska introducera Gwen Stacy och dessutom ska alla tillhörande karaktärer klämmas in. Eddie Brock ska introduceras, få sitt motiv till att bli Venom, osv osv osv. Man sprider ut sitt nät alldeles för tunt, helt enkelt.

Den svarta dräkten var verkligen det som jag kände tog emot i den här filmen. När jag först såg teaser-postern blev jag lite nervös. Den svarta dräkten? Visst, den är enormt cool och fanboy-faktorn är ju grymt hög. Speciellt med tanke på att den sen går samman med just Eddie Brock och blir Venom som kanske är en av de galnaste skurkarna i Marvel-universumet. Men jag visste såklart att de inte kunde ta backstoryn till symbioten från serien, utan man fick hitta på en ny. Och den blev enormt krystad. Den blev ett totalt bakslag för hela filmen.

Mot slutet blir filmen dessutom lite för pratig. Slutet flyter iväg och blir… ja… nånting som inte är ett bra och tight slut. Istället blir det en halvmesyr.

En total kalkon är det dock icke, men jag känner att det här är den svagaste filmen i franchiset. Den har enormt imponerande effekter — sand-effekterna som omger Sandman är inget annat än spektakulära, och actionscenerna flyter på i precis rätt tempo. Musik och ljud är helt klart godkända, även om jag saknar Danny Elfmans typiska stil.

Rekommenderar jag den?

Ja, men med viss reservation och en varning: har du läst serierna är risken stor att du blir besviken.

Technorati Tags: spider-man 3, spiderman, film, recension, action

Crank

Action från 2006 med bl.a. Jason Statham och Amy Smart.

—

Chev Chelios vaknar upp en morgon och känner sig groggy. Han hittar en DVD i sitt vardagsrum märkt “FUCK YOU” och stoppar nyfiket in den i DVD-spelaren. På skärmen ser han sin egen medvetslösa kropp bli injicerad med ett okänt gift som kommer att döda honom inom en timme. Motivet bakom detta är hämnd, Chev är nämligen frilansande yrkesmördare och har gjort en av de kriminella västkustsyndikaten mycket upprörda. I ett raseriutbrott förstör Chev sin TV och hoppar sen i sin bil och kör i ett adrenalinrus iväg för att försöka söka såväl hämnd som hjälp. Under bilturen förstår han att så länge han håller adrenalinnivån hög kan han undvika att dö i förtid, och klockan börjar därmed ticka. Kommer han att hinna hämnas giftinjektionen innan han slutgiltigt stryker med?

—

Kommer ni ihåg Speed från 1994? Den börjar relativt lugnt och när tempot sedan ökat lugnar inte filmen ner sig förrän den är slut. Nå, föreställ er att Crank är Speed fast med massor av amfetamin i omloppet. Tempot är fullständigt vansinnigt, och att kalla det här för en actionfilm är att ta i underkant. Det finns inte en chans för tittaren att hämta andan, precis som huvudfiguren Chev inte heller får lugna ner sig.

Vi följer med på Chevs vansinnesfärd där han försöker hitta nåt sätt att undvika döden, samtidigt som han försöker hitta sin baneman och hämnas i tid. Ingenting står i hans väg, och Jason Statham är som vanligt fullständigt perfekt i den här typen av roller. Han pratar inte mycket, och det lilla man får veta om Chev och hans förflutna är milt sagt minimalt. Under tiden avlöser händelserna varandra i ett rasande tempo, och Chev är i centrum.

Filmen är dessutom fylld med en smått absurd humor, som t.ex. när Chev springer halvnaken genom gatorna i ett adrenalinrus eller när han lugnt pratar i telefon med sin läkare samtidigt som han plöjer sin bil genom ett shoppingcenter.

Det finns inte speciellt mycket djup i den här filmen, men jag tyckte riktigt bra om den. Tar man den för vad den är (dvs, en ytterst ösig actionrulle utan nåt speciellt djupare budskap än att försöka leva livet till fullo) är det här en riktigt sevärd film. Det enda som inte är i hysteriskt tempo med den här filmen tror jag är affischen.

Rekommenderad till de som tyckte om filmer som t.ex. Transporter-filmerna.

UPPDATERING: En mindre bra sak som jag totalt glömde under mitt glädjerus är att filmen har en hel del rätt taffliga specialeffekter. T.ex. används Google Earth för att göra inzoomningar på olika platser i L.A.

Vidare, om ni förväntar er massor med explosioner kommer ni att bli besvikna - filmen innehåller nämligen inte en enda explosion. Förtydligande: med explosion menar jag när någon råkar nysa och därmed förvandla ett kvarter till ett stort eldmoln. Den här filmen är betydligt mer subtil på det planet.

Poseidon

Action från 2006 med bl.a. Kurt Russell och Richard Dreyfuss.

Det splitternya och fantastiskt överdådiga lyxskeppet “Poseidon” träffas av en mysko våg och välter, och några överlevande försöker ta sig ut innan skeppet sjunker…

—

Ja, mer komplicerat än så blir det faktiskt inte. Att kalla den här filmen för en kalkon är kanske lite för starkt, men det är inte långt ifrån faktiskt. Karaktärerna är ungefär så endimensionella som det kan bli, och de få ljusglimtar av personligheter som man får är långt emellan och drunknar i skådespelarnas valhänta försök att ge dem nåt slags djup. Speciellt Emmy Rossum störde jag mig enormt på - hennes roll var i princip bara att imitera en fisk med sin öppna mun och ständigt förvirrade ansiktsuttryck. Jag hade enormt svårt att avgöra om hon var rekvisita, datorgenererad specialeffekt eller faktiskt en riktig människa. Hade jag jobbat i Hollywood hade jag sett till att hon aldrig mer fick jobba som skådespelerska.

Kurt Russell är fantastiskt fel som den överbeskyddande pappan, och Richard Dreyfuss som “arkitekten” är precis lika irriterande eftersom han aldrig dör trots att man förväntar sig att han ska köpa farmen precis när som helst. Övriga biroller glöms fort bort, med ett undantag: Lucky Larry (överspelad nåt så till det extrema av Kevin Dillon). Han är ett totalt svin, och han är den enda karaktären som ens liknar en människa av nån sort. Tyvärr blir han inte långlivad.

Specialeffekterna är hyfsat imponerande om än väldigt plastiga. Jag satt och funderade på om Hollywood nu verkligen har lyckats lura sig själva så till den grad att de tror att specialeffekter kan ersätta handling eller skådespeleri. Den här filmen är nämligen precis så, det som saknas i djup försöker man väga upp med löjligt dyra och överdrivna specialeffekter. Ljudet är nästan likadant, soundtracket låter ungefär som en lössläppt gorilla. Nämnda gorilla dränker den stämningsmusik som finns, och dialogen är så tystlåten att man får skruva upp volymen i löjliga mängder för att plötsligt upptäcka att man förlorat hörseln eftersom gorillan plötsligt vaknade till liv igen.

Rykten säger att filmen kostade omkring 160 miljoner dollar att producera, och jag undrar verkligen var alla de pengarna tog vägen egentligen.

Kan jag rekommendera den här filmen till någon? Ja, om du njuter av att bada i lava samtidigt som du får en stavmixer inkörd i vardera ögat tror jag du skulle gilla den här filmen. Övriga människor undvik den i möjligaste mån.

Ghost Rider

Action/fantasy från 2007 med bl.a. Nicholas Cage, Eva Mendes och Sam Elliott.

—

Johnny Blaze är en ung stuntförare som tillsammans med sin far utför smått otroliga stunts på motorcykel tillsammans med sin far. Tyvärr är hans far döende av cancer, och i ett ögonblick av desperation lovar unge Johnny vad som helst i utbyte mot att hans far blir frisk. Hans erbjudande accepteras av Mephistopheles –djävulen själv– i utbyte mot en gentjänst i framtiden. Johnnys far tillfrisknar, men det visar sig att Mephistopheles har lurat Johnny, det dröjer nämligen inte länge förrän hans pappa kör sig själv in i döden…

Flera år senare kasserar djävulen in gentjänsten. Johnny blir Ghost Rider och tvingas leta efter ett gammalt kontrakt på tusen själar som den föregående ryttaren gömde för djävulen för 150 år sen. Johnny slits mellan det som drabbas honom, hans gamla kärlek samt det faktum att djävulens egen son också vill ha det kontraktet…

—

Jag läste rätt mycket Ghost Rider (både den första generationen med Johnny Blaze och den med Daniel Ketch som Ghost Rider) när jag var tonåring. Min spontana reaktion till Nicholas Cage som Johnny Blaze kunde spontant sammanfattas med “urk, nej!”

Dock var det inte riktigt så mycket urk eller nej. Nicholas Cage är lååångt ifrån klippt och skuren som Johnny Blaze, men han verkar funka på nåt bakvänt vänster. Han är sådär lagomt träig, och han har lagt sig till med samma släpiga Texas-accent som han hade i Con Air (ni vet, den där “puuuut the bunneh dooown!”) men han funkar ändå. Johnny Blaze och hans inre konflikt är ändå egentligen sekundärt till hans alter ego, den brinnande knutten som åker runt och spöar skiten ur alla som förtjänar det.

Faktum är att det här är en (i min mening) rätt trogen filmatisering av serien. Ghost Rider var alltid lite pubertal i sin ton, den fokuserade sällan på speciellt mycket djupare saker, utan brände istället krutet på mycket action och storslagna scener. Jag tyckte om den när jag var tonåring just därför - den gav mig en flykt in i en värld fylld med brinnande motorcyklar och en antihjälte med ett lika dystert förflutet som Frank Castle. Men att det var en djup serie, det har jag aldrig upplevt.

Den här filmen är likadan. Den behåller i stort stämningen från serien - mycket action, mycket ösiga actionsekvenser, lite påsmetat romantiskt trams - men den är trogen källmaterialet. Det ska vara brinnande dödskallar som åker runt på eldiga motorcyklar, mycket “coola” grejer och ett minimum av filosoferande. Mycket av det som händer får man helt enkelt ta för givet. Hur gjorde Ghost Rider när han avverkade huvudskurkens hantlangare? Ingen aning, men han verkade klara av dem galant.

Så, för att summera. Den är inte djup, men den har rätt mycket action. Precis lagom för grabbkvällen eller när man vill se nåt med mycket effekter men som inte kräver att man funderar speciellt mycket. Överhuvudtaget tycker jag det här var en rätt lagom filmatisering på en av mina gamla favoritserier.

Rekommenderas (till publik med någorlunda avspänd inställning).

(P.S. Här måste jag få gnälla på filmaffischer som visar saker som inte förekommer i filmen, eller som antyder en helt annan fokus. Det blir tyvärr vanligare för varje månad som går, och det stör mig fruktansvärt. Den här affischen är bara ännu en i raden.)

Eragon

Äventyr/Fantasy/Allmänt trams från 2006 med bl.a. Robert Carlyle, Jeremy Irons och John Malkovich.

Eragon är en ung och naiv farmarson i den magiska världen som heter Alagaësia. Han lever sina dagar i lugn och ro, och omvärldens bekymmer når inte riktigt fram till honom. Så av en händelse hittar han ett drakägg, och det visar sig att han är utsedd till en drakryttare. Drakryttare beskyddade människorna för massor med år sen, tills de alla utrotades av en förrädare som utsåg sig själv till kung. Bla bla bla, ni kan säkert gissa resten…

—

Jag visste att det här skulle bli en urlöjlig film redan första gången jag såg en trailer för den. Att den dock skulle bli en så total skitstorm när jag väl såg den var lite av en överraskning. Men “skitstorm” är det enda ord som riktigt sammanfattar den här superlarviga filmen. Den tar sig själv på alldeles för mycket allvar, har en story som är otroligt förutsägbar, samt att den lyckas klämma in varenda fantasy/drak-klyscha som går. Dialogerna är urlarviga, skådespeleriet är lika spänstigt som möglig selleri och överhuvudtaget är den här filmen ett nästan kriminellt slöseri med tittarens tid.

Om filmbranschen i Hollywood och MPAA tror att man ska kunna locka tillbaka biotittarna med sån här smörja bör man ta och tänka om. Ursprungligen tänkte jag varna för spoilers, men så insåg jag att det inte går att spoila den här filmen genom att berätta slutet - det finns INGA överraskningar! Filmen är dötråkig och rör sig i ett sakta tempo som får en att börja nicka till efter ett tag. Den är svulstig som en svullen tomat, och när så slutet kommer känner man en lättnad över att man får lyfta rumpan ur soffan och sätta fart på blodomloppet igen.

“Draken” som filmen kretsar kring är den fjantigaste draken jag nånsin sett på film tror jag. Drakar är inte blå, har inte söta namn som Saphira och pratar inte engelska med en nasal flickröst! Nej, drakar är fjälliga varelser som visserligen är sofistikerade men som inte skyr några medel för att göra som de själva vill. De pratar inte med flickröst, ungefär den enda röst som jag kan godkänna som drakröst är Sean Connerys (som gjorde drakrösten i den åtskilligt bättre Dragonheart som ändå har 11 år på nacken) och de heter definitivt inte “Saphira” - de heter saker i stil med NaGH’RAholuT’ohuAhotumkah’ala och det krävs tolv stämband för att kunna uttala deras namn!

Nej, hela den här travestin var en exercis i att bränna pengar. Tydligen kostade soppan hundra miljoner dollar att göra, och det känns inte som om speciellt mycket av de pengarna var väl investerade. HUNDRA MILJONER DOLLAR! De enda som kommer att digga den här filmen är femåringar, och t.o.m. de kommer att tröttna på det långsamma tempot efter ett tag.

Positiva saker? Tja, jag och Ann-Sofie är rätt eniga i att det enda som var lite småskoj att se var slutfajten mot halv-skurken (storskurken kommer inte förrän nästa film, hela skiten är upplagd för minst tre-fyra uppföljare) men efter massvis med swoopande kameraåkningar tröttnade man på den också.

Min rekommendation: undvik den här filmen som pesten. Ni kommer bara att bli besvikna över att Hollywood slösat med eran tid. Ta istället och hyr/köp/ladda hem Dragonheart som visserligen inte är nåt mästerverk men som ändå är en miljard gånger mer underhållande än Eragon the Skitstorm.

Slutbetyg: ½/10

Reign Of Fire

Action/Scifi/Fantasy från 2002 med bl.a. Christian Bale, Matthew McConaughey och Izabella Scorupco.

I en nära framtid har drakar dykt upp från jordens inre. Tydligen var det i själva verket de som utrotade dinosaurierna, och nu sprider de sig över världen. Mänskligheten är maktlösa att hindra dem, och mänskligheten har accepterat att drakarna är de nya härskarna, och försöker själva bara överleva dag till dag i hopp om att drakarna en gång kommer att dö ut igen. Quinn (Christian Bale) är ledare för en liten grupp människor i Storbrittannien, och livet flyter på i sakta takt. Alla lever i konstant skräck för drakar, men man försöker ändå hålla ångan uppe så gott det går. Men så en dag dyker Denton Van Zan (Matthew McConaughey) upp, följd av en större skara med tungt beväpnade män. Van Zan hävdar att han är drakdödare, hävdar vidare att han och hans team dödat över 200 drakar och hävdar dessutom att de vet lösningen till hur mänskligheten ska få slut på eldens herravälde…

Jepp, så ligger det till. Faktum är att det här är en nästan perfekt lördagkvällsfilm. Den är precis tillräckligt stimulerande för att man inte ska tröttna totalt på den, men också sådär lagomt förutsägbar att det inte gör så mycket om man går på toa utan att pausa den. Personligen fann jag den förvånansvärt underhållande trots sina brister, och det är kul att se Matthew McConaughey i en roll som inte är den typiska prettyboy-light-romantisk komedi-rollen som han odlat så tydligt de senaste åren. I den här filmen är han ett skäggigt, tatuerat muskelberg som rullar runt i en Chieftain-stridsvagn och tuggar tuggtobak. Faktiskt riktigt uppfriskande, jag tyckte själv att han var den tveklöst mest intressanta karaktären i filmen.

Men filmen har sina svackor. Den tydligaste tyckte jag var berättartekniken. Hela filmen känns väldigt ryckig, och det känns som om nyckelscener har blivit brutalt nedklippta till bara det absolut viktigaste. Mycket av de mer karaktärsutvecklande bitarna känns farligt påklistrade också, och speciellt i slutet blev detta nästan plågsamt. Christian Bale verkar bara säga replikerna eftersom det förväntas av honom, och bortsett från Matthew McConaugheys karaktär tyckte jag Gerard Butler var den enda som inte uppförde sig som en skyltdocka. Izabella Scorupco blir nästan rakt ut jobbig emellanåt, hennes karaktär verkar inte fylla nåt direkt syfte, och dessutom är hennes “amerikanska” dialekt rätt svajig IMHO.

En precis lagom lördagsfilm, som sagt. Och bara så att det blir officiellt: “Reign” uttalas ungefär som “rain” och inte som “Reschine” som en gammal vän till mig hävdar

+ Drakar
+ “Efter Apokalypsen”-vibbar
+ Halvtokiga amerikaner som kör stridsvagn
+ Fantasy-vibbar
+ Lagom med action
+ Snygga miljöer

- Ryckig berättelse, man vet inte om filmen utspelas under flera år eller några timmar/dagar
- Massor med småfel som tyvärr syns alldeles för tydligt (håll t.ex. ett öga på Matthew McConaugheys skägg)
- Påklistrade och nästan klyschiga små intriger
- Karaktärer som introduceras, får några repliker och sen avrättas utan nåd
- Varför måste allting vara grått?
- Gott om klassiska film-militärklyschor

5/10

(Det kan förekomma lite mild spoiler här. Caveat lector.)

Jag bestämde mig för att se en klassisk katastroffilm ikväll. Valet föll på The Towering Inferno (känd i Sverige som “Skyskrapan Brinner!”) från 1974. Filmen är en “evergreen” inom filmvärlden, det har jag från en källa som är auktoritet på det här med just evergreens. Jag är inte helt lika säker (evergreens för mig är klyschiga elvis-julsånger) men den här källan kan med säkerhet uttala sig om just det. Därmed är det officiellt - Towering Inferno är en evergreen!

Filmen är en av mina favoriter, trots att det är säkert 10-12 år sen jag såg den sist. Kanske inte på min Topp-10 lista, men det är nånting som attraherar mig med den här filmen.

Nåja.

The Towering Inferno

Action/thriller/katastrof från 1974 med bl.a. Paul Newman och Steve McQueen.

Handlingen cirkulerar kring invigningen av San Franciscos nyaste skyskrapa. Över 130 våningar gör den därmed även till världens högsta skyskrapa. Modern ingenjörskonst märker inga gränser, och ägarna och byggarna är omåttligt stolta över sin gigantiska skapelse. Tyvärr visar det sig att en av underleverantörerna snålat med kvalitén på det elektriska, och en intensiv brand utbrister i ett förråd. Branden sprider sig stadigt till större delen av skyskrapan, och trots brandkårens vädjan om att utrymma vägrar byggarna avbryta invigningsfesten. Till sist byts dock stämningen ut mot panik när man inser att man har missat sin chans till utrymning, och man får försöka klara sig på bästa sätt som går…

Om det är nåt som den här filmen lyckas klockrent med så är det att skapa den där katastrofstämningen. Man bygger upp katastrofen i ett perfekt tempo, utan att skynda sig men ändå utan att dra ut på det hela. Plötsligt är den ett faktum, och trots att den stirrar karaktärerna i ansiktet vägrar man att anpassa sig. Till sist byts det ut mot en intensiv kamp för överlevnad, och ödet verkar skratta åt karaktärerna eftersom allting faller i bitar runt omkring dem.

Jag gillar hur den här filmen känns. Om 70-talet hade varit en gigantisk tårta så är den här filmen den mest representativa tårtbiten kring det årtiondet. Inte bara hur folk såg ut, hur kläder såg ut, men även attityden kring sin omvärld. Den där hejdlöst slösaktiga och självuppblåsta attityden, man kunde skapa precis vad som helst, och endast det bästa var gott nog. Plast och heltäckningsmatta, dubbla sekreterare och ett kontor stort som en mindre flyghangar. Man tog allt som var vackert, smakfullt och elegant och blandade det sedan i en salig röra som inte alls var vacker, smakfull eller elegant. Men som på nåt sätt funkade ändå.

Den här filmen definierar också den filmtyp som jag alltid upplevt som typiskt amerikanska 70-talsfilmer. Musik, klippning, de tydliga men ändå inte helt stereotypa karaktärerna. Dialog och personkemi är också typiskt 70-tal, och det känns inte ansträngt utan känns mest bara skönt eftersom filmen gjordes innan man på nåt mysko vänster började eftersträva generaliserade plattityder.

De två huvudrollsinnehavarna är de som man följer. En tydlig röd tråd genom filmen, och det märktes att skådespelarnas respektive egon var ordentligt inblandade. Exempelvis insisterade Steve McQueen på att han och Paul Newman skulle ha lika många repliker. Man kan ana gnistor varje gång de två syns i samma scen, och det är det som ger filmen dess spänning, med katastrofen som bakgrund.

Överhuvudtaget tycker jag att den här filmen är precis vad man kan förvänta sig av en klassisk katastroffilm, den är spännande, underhållande, och lämnar precis lagom med moralkakor kring vilka galenskaper man bör undvika. Tempot är varken för långsamt eller för snabbt, och lyckas ändå aldrig bli tråkigt. Skådespeleri är mer än adekvat, och man kan fnissa lite åt det mode och inredningstrender som gällde året den filmades. Fun for the whole family. Håll utkik efter framtida kändisar som t.ex. OJ Simpson.

Det enda jag upplevde som riktigt, riktigt surt med filmen var att en charmig subplot brutalt klipptes av när en av karaktärerna ramlar ur en hiss. Det tyckte jag kändes surt eftersom man blev rätt bekant med just dessa två karaktärer.

+ Katastroffilm av klassiskt snitt
+ Bra tempo
+ Bra uppbyggnad
+ Paul Newman och Steve McQueen
+ Känns “mänsklig” på nåt mysko hollywood-vis
+ Action

- Subplots som blir brutalt klippta
- Massor med roliga faktafel

6/10

Jag såg att femman visade The Crow ikväll, och jag övervägde att se den. Det som talade emot det var att femman visade den, vilket totalt skulle förstöra stämningen. Istället valde jag att se The Da Vinci Code, något som jag nu ångrar eftersom den lilla gnutta av spännaing som man lyckades med var omsluten av en gigantisk hög med flummig hundskit.

Nej, jag borde ha petat in The Crow istället och sett om den för femtielfte gången. Jag kan nämligen inte få nog av den filmen. Den är mörk, den är vacker, den är smärtsam. Den har ett otroligt soundtrack, och även om berättelsen om hämnd, vedergällning och kärlek inte är nånting nytt så känns den alltid lika fräsch i det här fallet. Alex Proyas långfilmsdebut gjorde mig till ett fan av hans filmer. Hans film efter The Crow var Dark City, och om något är den en av mina absoluta favoritfilmer oavsett kategorier.

Visst, efter det gick det lite utför. Han gjorde en film som heter Garage Days, som jag inte sett men som är fullkomligt avskyvärd enligt alla som sett den. Han gjorde också “I, Robot“, filmatiseringen baserad på rätt mycket av Isaac Asimovs robotböcker och även om den har sina svagheter tyckte jag ändå den var fullkomligt acceptabel.

The Crow hade varit helrätt på en sån här kylig Novembernatt. Den hämnande ängeln som utgjuter sin vrede över Detroits undre värld. Komplett med svart läderrock och helgalet soundtrack. Jag tror jag får lägga mig med serien den baseras istället, och lyssna på nyss nämnda soundtrack i hörlurar. Just den här filmen var den som fick mig att börja lyssna på filmmusik separat från filmen, och som gjorde Graeme Revell till en av mina favoritkompositörer. Filmen har ju två soundtrack, ett med stämningsmusiken och ett med rocklåtarna. Båda rekommenderas.

Det har varit lite torrt med filmrecensioner här, och därför tänkte jag nu passa på att recensera Westworld, en scifi/western från 1973, skriven och regisserad av ingen mindre än Michael Crichton.

Först måste jag dock berätta om hur jag kom att se den här filmen. En av mina favoritlåtar i musikens värld är “Industrial Love” av In Strict Confidence. Speciellt VNV Nations remix tycker jag är extra gåshudsframkallande. Deras version av låten innehåller en sampling som uppenbarligen kom från nån film. En mörk stämma som säger

“I find it difficult to believe in this… disease of machinery”

Det är inte ovanligt att elektronisk musik innehåller samplingar från filmer. Jag blev dock lite besatt av just den här samplingen eftersom jag inte kunde identifiera vilken film den kom ifrån. Jag har nämligen ett kusligt bra minne för filmrepliker och vilken film de kommer ifrån, och eftersom jag inte kände igen den här kunde det enbart betyda att den kom från en film jag inte sett. Ursprungligen trodde jag att den kom från filmen Virus, men så var inte fallet. Efter massor med googlande visade det sig att det var en snutt dialog från en relativt obskyr film som heter Westworld. Efter en hel del eftersökningar lyckades jag få tag i den och satte mig ner och såg den eftersom jag var nyfiken på vad för slags film det var.

—

Westworld

Action/scifi/western från 1973 i regi av Michael Crichton. I huvudrollerna ses bl.a. Yul Brunner och James Brolin.

I en inte alltför avlägsen framtid finns en semesterort vid namn Delos. Här finns tre “världar” - Romanworld, Medievalworld och Westworld. Varje värld återskapar en mycket verklighetstrogen kopia av en bit av det förflutna (Romarriket, medeltiden och vilda västern respektivt) och befolkas av androider som är programmerade att göra det hela extra trovärdigt.

Man kan se det som ett slags gigantiskt rollspel, där besökarna lever sig in i vald epok och roar sig kungligt. Westworld är den mest populära, och besökare från hela världen kommer för att få råna banker, delta i dueller och roa sig på den lokala bordellen. Administratörerna har tagit extraordinära mått för att se till att besökarna kan leva ut sina fantasier (för den facila summan av US$1000 om dagen) utan risk för skador.

Men nånting går snett när systemen börjar löpa amok och androiderna metodiskt börjar slakta besökarna…

Jag gillade den här filmen. Den är tydligen ansedd som en kultfilm och jag har full förståelse för det. Konceptet är väldigt mycket i linje med det som Michael Crichton har skrivit om i sina böcker - avancerad teknologi som går horribelt fel av svårförklarliga anledningar. Den utforskar lite många grundläggande koncept inom scifi, såväl filosofiska som teknologiska. Överhuvudtaget en rätt intressant film.

Skådespeleriet är fullt dugligt. Yul Brunner i rollen som “the gunslinger” är riktigt skön och helt rätt val för den rollen. Övriga skådespelare gör adekvat prestation, det här är trots allt början av 70-talet och relativt lågbudget. En skoj bonus för oss Star Trek-nördar är att Majel Barrett (mest känd som datorrösten i Next Generation) gör ett framträdande. Tyvärr har inte specialeffekterna åldrats värdigt och framstår som väldigt amatörmässiga i dagens ögon. Knepet är dock att läsa mellan raderna och njuta av en kultfilm.

En remake har bekräftats, och kommer mest troligt att dyka upp nån gång under 2007.

Överhuvudtaget en rätt trevlig upplevelse, förutsatt att man inte har höga visuella krav, samt att man har tolerans för det lite tafatta tempot.

Jag finner det enormt svårt att sätta ett rättvist betyg på den här filmen. Den har många sköna stunder om man kan ta till sig budskapet mellan rader, men den bjuder inte på så många överraskningar och levererar sin handling precis som ett godståg, dvs regelbundet och på räls. Se den om ni är sugen på lite 70-tals retro, men förvänta er inte Star Wars.

Jag orkar inte skriva nån ordentlig recension av den här sörjan, utan nöjer mig med att säga följande:

Se inte Ultraviolet. Den är kass, kass, kass. Jag gjorde misstaget att se den, och det är tid jag aldrig kommer att få igen. Den är urdålig, i min mening säkert årets sämsta film och definitivt en av de sämsta filmer jag nånsin har sett. Den är platt, tråkig, har nästan ingen handling och verkar mest vara en dyr version av nån 13-årings dagdrömmar om snygga tjejer, svärd och komiskt/löjligt/absurdt överdrivna actionsekvenser.

Jag upprepar, se den inte.

Det svider desto mer eftersom det är Kurt Wimmers andra film, och han gjorde Equilibrium som är en av mina favoritfilmer.