The Island (2005)

Scifi-action i regi av Michael Bay som bl.a. gjort Bad Boys (och uppföljaren) samt Armageddon och The Rock.

Lincoln Six Echo (Ewan McGregor) har överlevt en vagt definierad katastrof. Han bor tillsammans med tusentals andra överlevande i en nästan utopisk miljö. Varje behov han har tas omhand omedelbart. Ändå så känner han att nåt är fel, och att ingen vill svara på hans frågor. Han drömmer mardrömmar om livet innan katastrofen, och han får konstanta tillsägelser att sluta engagera sig.

En dag upptäcker han att han i själva verket är en klon, som används för att förse riktiga men döende människor med organ som de desperat behöver. Han tar sin vän Jordan Two Delta (Scarlett Johansson) och rymmer. Därmed kan jakten börja…

—

Tja, var ska man börja med den här röran?

Jag måste lära mig till nästa gång att Michael Bay gör flashiga men väldigt tunna filmer. Det är mycket action i den här filmen, och det märks att man försöker göra nåt mer än bara ännu en popcorn-rulle.

Det enda problemet är att den här filmen inte har ett enda originellt grepp. Den är som en blandning mellan 1984, Blade Runner och 2001: A Space Odyssey. Nästan allting i filmen har lånats från andra avsevärt mycket bättre filmer. Konceptet med minnesimplantat i kloner är som lyft direkt från Blade Runner, och filmens hela löpande tema är som knyckt rakt ur samma film. Det enda som skiljer är att Blade Runner handlade om replikanter, dvs konstgjorda människor medan den här filmen handlar om kloner. Man har lånat den fascistiska ställ-inga-frågor-regimen från 1984 (eller från den nyare Equilibrium) och t.o.m. musiken lånar teman från bl.a. Gladiator. Biljakter och flygjakter lånar friskt från Star Wars-filmerna.

Som om detta inte var tillräckligt så tar den här filmen sig själv alldeles för allvarligt. De få gånger som man försöker lätta upp stämningen med lite humor blir det bara ansträngt och påklistrat. Filmen är dessutom proppfull med väldigt tydliga produktplaceringar. Jag har inte så mycket emot produktplaceringar om de är någorlunda smakfullt gjorda, men här är de mitt i ansiktet. Den framtid som presenteras i filmen är dessutom inte speciellt trovärdig, tycker jag. Antigravitations-tåg? I think not.

Summa:

Bra: action och specialeffekter. Steve Buscemi och Djimon Hansou.

Dåligt: illa dold kopia på några riktigt bra filmer som kom för 20 år sen. Ansträngd handling. Tonvis med produktplaceringar. Fånig framtidsvision som tyvärr har knyckt allting från andra, bättre filmer. På tok för lång - den verkar aldrig ta slut! Påklistrat slut som känns väldigt hollywood. Själv-allvarlig på gränsen till parodi.

Jag ger den:

3/10

Orkar inte skriva nån jättelång recension, men en liten kan jag nog kläcka ur mig!

—

Fantastic Four (2005)

Reed Richards är en vetenskapsman med problem. Han har förlorat sin flickvän till sin konkurrent och han är dessutom fullständigt pank. Han söker konstant efter kunskap och vill förstå universumet runt omkring sig. Han har en plan för hur man kan utöka sin kunskap kring det mänskliga DNA’t men han har inte pengarna. Hans närmaste konkurrent har det dock. Han har också en rymdstation där man kan utföra experimentet. Ut i rymden, och med sig tar Reed sin konkurrent Victor von Doom, sin f.d. flickvän Susan Storm, hennes bror Johnny Storm och sin gamle vän Ben Grimm. Saker går dock överstyr rätt fort, och de blir alla bestrålade med en okänd form av strålning. Väl tillbaka på jorden upptäcker de att de har fått superkrafter - Reed kan töja sin kropp i olika former och längder ungefär som gummi, Susan kan bli osynlig och skapa kraftfält, Johnny är en mänsklig fackla och Ben har förvandlats till The Thing. Victor har också fått krafter, men han har andra planer…

Fantastic Four var en skön film. Inte underbar, inte perfekt, men som en serietidningsfilm var den faktiskt riktigt bra. Fortfarande är dock min favorit X-men 2, men den här kan jag mycket väl tänka mig att se igen. Jag kan inte heller så mycket om Fantastic Four då jag aldrig varit förtjust i serien, men filmen tyckte jag verkade relativt logisk.

Dåliga saker? Ptja, vem bryr sig. Lite continuity-hopp och mycket mumbojumbo om “kosmisk strålning” men man låter inte det hejda filmen.

Bra saker? Japp, finns faktiskt. Massor med härlig humor, oftast med Ben (The Thing) som fokus för skämten. Ioan Gruffudd är härligt nördig som Reed Richards a.k.a. Mr Fantastic och Jessica Alba är alltid trevlig att se på. Mycket action, mycket serietidningskänsla, många tillfällen då man skriker “YEEAH!” och hejar på våra kära hjältar. Gott om specialeffekter, men de känns aldrig som att de tar över filmen vilket är positivt.

Summa summarum:

7/10.

Ray Ferrier (Tom Cruise) är en helt vanlig man. Han jobbar i hamnen och tjafsar med sin ex-fru. Den här helgen har han sina två barn hos sig. Förhållandet till dem är milt sagt ansträngt, och Ray försöker balansera allting. Plötsligt börjar mystiska blixtar slå ner, ur stormar som varken ger åska eller på annat sätt uppför sig som stormar ska göra. Enorma EMP-pulser slår ut alla bilar och elektronik. Plötsligt reser sig en totalt främmande krigsmaskin ur marken. Det är uppenbart att den inte är mänsklig, och Ray tar sina barn och sticker…

Så börjar War of the Worlds. Det här är Steven Spielbergs version på den klassiska boken med samma namn. Skillnaderna mot boken är många, men jag tänkte diskutera filmen på dess egna meriter (eller brist därpå).

Jag har alltid gillat War of the Worlds. Den klassiska scifi-filmen från 1953 är en av mina favoriter, och jag har sett den flera gånger. Jag har också läst boken ett flertal gånger samt hört den legendariska radioteatern som Orson Welles gjorde.

Dock kan jag inte påstå att jag kommer att se den här filmen fler gånger. Den är väldigt typiskt Steven Spielberg (Steven som han var på 80-talet, dvs) eftersom den är proppfull med specialeffekter och i övrigt är ganska tunn på saker som för filmen framåt. Hade det inte varit för min “expertis” inom området hade jag varit ganska förvirrad.

Men låt oss börja med de bra sakerna innan vi tar itu med de inte fullt lika bra sakerna. Specialeffekterna är verkligen imponerande, och det syns var Steven spenderade mest pengar. De enorma krigsmaskinerna klampar omkring och sprider död och skräck, och även om de ser lite fåniga ut så är de faktiskt väldigt trogna den ursprungliga beskrivningen av dem från boken. Det råder ingen brist på action, saker exploderar i stort sett konstant, och man sitter emellanåt på kanten av soffan och undrar hur det ska sluta. Filmen är underhållning med stort U, ett riktigt action-scifi-lite-drama som de flesta i familjen kan uppskatta. Utomjordingarna är härligt utomjordiska såväl i utseende som tankesätt - jag tror det var Arthur C. Clarke som sa att “aliens will behave completely alien” och med det menade han att vi inte på nåt sätt skulle känna igen eller kunna relatera till dem eller deras beteende. Detta är väldigt sant i den här filmen då deras motiv är kryptiska och deras handlingar också kryptiska.

Mindre bra saker är dock att jag upplevde filmen som ganska ryckig. Den börjar lugnt, sen plötsligt mångdubblas tempot, sen sänks det igen, sen ökar det. Dessutom kändes Tom Cruise ganska fel. Han är väldigt duktig på att se förtvivlad ut men det kändes som att han inte riktigt kunde tillföra rollen den realism som krävdes. Storyn gör referenser till såväl filmen från 1953 som boken, men trots detta så känns den väldigt plastig. Det man riktigt uppskattar försvinner i gröten av specialeffekter. Slutet är dessutom en besvikelse, om jag inte visste vad slutet berodde på så hade jag nog blivit mer än lite förvirrad. Vad gäller allt det kryptiska så är det visserligen skönt mystiskt, men lite mer förklaringar hade nog kunnats ge.

Sen undrar jag samma sak som när jag läste boken eller såg filmen från ‘53: om nu dessa utomjordingar (marsianer i boken, men de beskrivs bara som främlingar i denna film) planerat en invasion av våran planet i så många år, varför kollade de inte upp det som hände dem i slutet? Slarvigt tycker jag!

Summan av kardemumman är att jag ger den här filmen 5/10. Nice try Steven, du fick till två timmar av underhållning men mycket mer än så blev det nog inte.

(Det finns dock en till War of The Worlds-film som kom ut ungefär samtidigt, som heter H.G. Wells The War of the Worlds och som tydligen är enormt trogen boken, så till den grad att den utspelar sig i slutet av 1800-talet. Den filmen vill jag också se.)

Frank Bullitt (en väldigt lakonisk Steve McQueen) är en San Francisco-polis som blir utsedd att bevaka en maffia-informatör. Tyvärr misslyckas detta och Bullitt ger sig tusan på att hitta den som utförde dådet.

Bullitt är en klassiker från 1968, och jag plöjde precis igenom den. Faktiskt måste jag erkänna att jag mestadels såg den för att den innehöll en Dodge Charger från ‘68, men också för att det finns människor som pratar sig svettiga om biljakten. Personligen förstår jag inte riktigt vad “all the fuss was about” som man säger i utlandet. Storyn är en ganska genomskinlig sak, och karaktärerna är ganska intetsägande. Det enda som ger en liten glimt om känsla är Bullitts haltande förhållande till sin flickvän, men i övrigt är karaktärerna ganska typiska standard-snutar. Överlag är karaktärerna ordentligt tvådimensionella, men jag antar att det var praxis på den tiden.

Den berömda biljakten är faktiskt helt ok, en skönt tajt sak som underhåller en stund. Faktiskt rätt imponerande stunts, och ett högt tempo. Härligt ljud, mycket härligt att höra amerikanska muskelbilar vråla fram genom San Franciscos gator.

Det sorgliga är dock att filmen i övrigt håller ett rätt lågt tempo. Det understryks desto mer av att biljakten håller ett rätt högt tempo. Som sagt så är storyn rätt tunn, och det är mest lite babblande och en hel del utdragna jakt-scener som jag tycker hade kunnat kortas ner. Hade man fokuserat mer på karaktärerna och mindre på ganska flamsiga jaktscener i sjukhus, flygplatser eller hotell hade filmen kanske blivit bättre. Man tröttnar fort på repititiva jaktscener enligt ungefär samma mall som den fem minuter tidigare.

Filmen är ruskigt stilren, den har ingen tydlig början och inget tydligt slut vilket iofs känns rätt okej. Den är nästan bara klippt med raka klipp, det finns bara två fades i hela filmen. Man får den där “ännu en dag på jobbet”-känslan. Musiken är enormt mycket 60-tal, med jazziga kompositioner komplett med flummig tvärflöjt, något jag personligen inte är speciellt förtjust i men det var det som gällde när filmen gjordes och det ger det en småskön känsla.

Men överlag känns det här som en ganska seg film, och bortsett från biljakten så kollar man en del på klockan och undrar hur länge som är kvar av rullen.

4/10

Det här är väl ingen egentlig recension, men jag kunde inte låta bli att skriva åtminstone några rader om den här filmen.

En väldigt härlig och uppiggande film är Hidalgo. Griper tag i en och engagerar, och man kan inte sluta titta. Det är mycket av klassiskt äventyr över den här filmen, och alla engagerade gör sitt yttersta. Kul att se Omar Sharif igen. Viggo Mortensen är som vanligt suverän, och det är en härlig kontrast mellan cowboyen och araberna. Enda som hindrar den från jackpot är en ganska ansträngd subplot samt lite (tycker iaf jag) stereotypa araber. Dock härligt att såväl araber som nordamerikanska indianer talar sitt eget språk! Sånt behövs mer av, jag är trött på att alla pratar engelska bara för att många amrisar inte orkar läsa text.

8/10

Åh vilken underbar film. Jag var lite osäker på hur den femte Batman-filmen skulle framstå, men så här i efterhand kan jag bara säga “bra jobbat!” till Chris Nolan.

Jag ansåg alltid att Tim Burton gjorde den definitiva versionen av Batman, men nu måste jag säga att Chris Nolan har gjort en minst lika suverän tolkning. Batman Begins är allt man kan begära av en Batman-film: massor med action, massor med konflikt och humor i lämpliga doser när det krävs. Christian Bale är mycket, mycket bra som Bruce Wayne och han ger rollen ett perfekt allvar och en perfekt konflikt.

Konflikt är nämligen nyckelordet i den här filmen. Konflikt mellan det goda och det onda, konflikt mellan sina önskemål och “the right thing” och konflikt mellan det förflutna och nuet. Bruce Wayne är konflikternas man - hans föräldrar har blivit mördade och det enda han vill ha är hämnd. Men han ger inte in för det, och ödet tillåter honom inte heller att göra det.

Jag tänker inte berätta handlingen i stora drag. Vill ni ha den, läs på baksidan av DVD-fodralet eller gå till IMDB. Vad jag tänker säga är att det här är kanske den bästa Batman-filmen hittils. Den är tveklöst en suverän film, en riktigt bergochdalbana genom action och genom filosofi. Chris Nolan gjorde en helt suverän film.

Men den är inte perfekt. En mindre bra grej i filmen är Katie Holmes. När ska hon inse att hon inte är en skådis? Hon funkade när hon var yngre men hon kan helt enkelt inte axla vuxenroller. Hon är söt, men hennes “skådespelande” verkar helt frånvarande - det är svårt att särskilja henne från byggnaderna i bakgrunden. Liam Neeson känns lite malplacerad i den rollen han har, men den är ändå acceptabel.

Bortsett från Katie dock så finns det massor med bra grejer. Massor med grejer som får en att vilja skrika “YEEEAH!” och vifta med knytnäven i luften. Speciellt den nya (gamla?) Batmobilen. En mer massiv filmbil tror jag man får leta efter - t.o.m. min favorit framstår som totalt löjlig i jämförelse med denna massiva maskin som rullar fram genom Gothams gator.

Uniformed Policeman: He’s in a vehicle!
Radio dispatch: Make and color?
Uniformed Policeman: It’s a.. uuh… black… tank!

Det är grymt kul också att se så många sköna engelska skådisar. Cillian Murphy som The Scarecrow och Gary Oldman som Jim Gordon. Helskönt. Viktigt också att nämna att den här filmen har en väldigt passande humor. Morgan Freeman får dra många pärlor.

Ett rent nöje att sätta betyget: 9/10

Sin City är filmen baserad på serien med samma namn. Regisserad av Robert Rodriguez (Desperado, El Mariachi) med hjälp från seriens skapare Frank Miller presenterar den en svartvit och hårdkokt vy över staden med samma namn - det fiktiva Sin City.

Sin City är staden där världens hårdaste människor har samlats, och där deras respektive historier knyts tillsammans likt ett blodigt rep. Vi har Hartigan, den urtvättade polisen som försöker skydda flickan Nancy från en våldtäktsman. Vi har Marv som försöker hämnas den mördade Goldie. Och så vidare. Berättelserna knyts ihop relativt löst, men ändå märker vi att den gemensamma nämnaren är staden själv. Berättartekniken påminner mycket om Pulp Fiction, där vi möter olika karaktärer i olika segment som ändå knyts ihop med varandra på relativt blygsamma sätt.

Det här är en mycket imponerande film. Den tar inga genvägar utan är hårdkokt som en sten från början till slut. Varje filmruta är brutal och väldigt rakt på sak, och ingen av karaktärerna är speciellt trevlig. Men alla karaktärer har sin egen hederskodex som de på nåt sätt följer.

Det första som slår en är hur filmen är filmad. Den är så gott som identisk med serien. Dels är den nästan helt svartvit, och de få inslag av färg som finns förhöjer detta och chockar oss nästan med sin blotta närvaro. Filmen är storyboardad med serien som mall, och mycket av dialogen är tagen direkt från serien utan förändring. Jag tror aldrig jag sett en film baserad på en serie som är så totalt trogen serien.

Det finns bara en dålig sak med den här filmen - den tar slut lite för fort. Men i övrigt är den fullständigt lysande, nästan brottsligt bra. Den är blodig, våldsam, hårdkokt och emellanåt väldigt serietidningsaktig, men den är fullständigt lysande. Skådespelarna gör bra insatser och det var mycket trevligt att se typiska “goda” skådespelare (Elijah Wood gör en MYCKET kuslig karaktär) i roller som väldigt obehagliga människor.

9/10

En av mina absoluta favoritböcker är Liftarens Guide till Galaxen, eller Hitchhikers Guide to the Galaxy som den egentligen heter.

H2G2 (som den oftast förkortas) är en mycket engelsk och mycket knäpp bok. Eller, det är faktiskt en trilogi - i fem delar! Föreställ er att Monty Python-gänget hade skrivit scifi och ni har en någorlunda uppfattning om humorn. Den är knäpp, den är galen, den är underhållande bortom beskrivning.

Första inkarnationen av boken var en radioteater. Sen blev den en ganska kultförklarad miniserie i början av 80-talet, och nu äntligen har tekniken hunnit ikapp och den har blivit en ordentlig hollywood-rulle.

Handlingen i (tyvärr alldeles för smärtsamt nerkapad) korthet är att den urbrittiske killen Arthur Dent vaknar upp en morgon och bl.a. upptäcker att hans bäste vän är en utomjording samt att jorden kommer att gå under inom 12 minuter. Efter det så blir han utsatt för poesi från vogoner, utkastad ur ett rymdskepp och en hel del andra äventyr som är omöjliga att summera på så här lite utrymme.

Jag är av naturen lite tveksam till filmatiseringar på såpass invecklade verk som den här boken. Jag är också av den bestämda åsikten att man måste särskilja på medierna - jag ogillar att säga saker i stil med “boken var bättre” eller vice versa. I det här fallet är det dock varken eller faktiskt. Filmen lyckas behålla mycket av tokigheten från boken, och den är rent produktionsmässigt helt otrolig. Filmen är som en bergochdalbana av händelser, och vi får lära känna allt från de snöiga stäpperna på Magratea till den fyrkantiga byråkratvärlden hos Vogonerna.

Bra saker: Bill Nighy som Slartibartfast är fullständigt lysande. Fullständigt, I say. Effekter är underbara. Humorn sitter där den ska sitta. Tempot är högt. Sam Rockwell funkar som Zaphod Beeblebrox, även om han inte är klockren. Bra att själva boken är med och faktiskt tar med massor av förklaringar av vad som händer.

Mindre bra saker: Den tar slut på tok för fort! En del saker förklaras lite hastigt. Kärleksscenen känns lite smetig. Vi får inte se Restaurangen vid Slutet av Universum.

Riktigt dåliga saker: Mos Def funkar inte som Ford Prefect, hallå var är Steve Buscemi med rött hår?

7/10

EDIT: ja, Marvin är faktiskt så deprimerad/deprimerande i boken också.

OBS! DET KAN FÖREKOMMA SPOILERS HÄR! LÄS PÅ EGEN RISK!

Så, då har man äntligen sett den sista Star Wars-filmen. Filmen som slutgiltigt etablerar hur Anakin Skywalker blir Darth Vader.

För att summera mina åsikter så måste jag säga att jag är både missnöjd och helnöjd på en och samma gång. Det är mycket förvirrande.

Låt oss börja med det enkla. Det här är den mörkaste Star Wars-filmen av dem alla. Även om min favorit är (och förblir) The Empire Strikes Back så måste jag säga att den här filmen var skönt mörk. Handlingen är lite ansträngd men överlag så tyckte jag att det här var mycket kvalitativ underhållning.

Dialogen höll tack och lov mycket högre klass i den här filmen - i såväl Phantom Menace som Attack of the Clones så kändes dialogen rätt ansträngd. Specialeffekterna kan i korthet beskrivas som mycket imponerande, och jag fetdiggade General Grievous. Om jag nånsin blir en ond cybernetisk halvdroid så ska jag bli EXAKT som han. Mace Windu (Sam Jackson) var som alltid mycket skön att se på, och han dog på ett värdigt sätt.

Det är en svår handling att presentera, speciellt inom de relativt begränsade tidsrymder man har att röra sig med. Att presentera det plötsliga förfallet av ett samhälle är svårt, och därför känns det rätt stressat. Något som kändes väldigt ansträngt var Anakins fall till den mörka sidan - det kändes inte riktigt trovärdigt faktiskt. Men som sagt, man kunde inte dra ut det i oändlighet och till sist måste gränsen nås. Chancellor Palpatines förvandling till Emperor Palpatine gick också lite för fort, men även där så måste man till sist gripa tag i saker och se till att det händer. Skådespelandet håller den klass man kan förvänta sig, dvs varken fantastisk och varken Keanu Reeves. Natalie Portman är lite träig i en del scener men hennes repliker är begränsade så vad kan man vänta sig? Hayden Christensen känns rätt faktiskt, inte lika mycket pojkband som AotC.

Det finns mer att gnälla på, men det är riktigt nördfanboy-saker som egentligen inte tillför nånting alls. Jag bestämde mig att inte gnälla på uppenbara fysik-fel (gravitation på rymdskepp, eld och ljud i rymden, etc) eftersom det här ju trots allt är ren fantasi.

OCH BÄST AV ALLT: JAR-JAR BINKS SÄGER INTE ETT ENDA ORD!

Summan av kardemumman: 7½/10

En film som jag med rätt barnslig förtjusning ser fram emot är King Kong. Peter Jackson tar sig an den enorma apan och gör det på ett rätt klassiskt sätt tycker jag det verkar som. Fast givetvis med specialeffekter från det 21′a århundradet.

De tidigare King Kong-filmerna har jag givetvis sett, och det är svårt att välja en favorit. Både den från 1933 och den från 1976 är underhållande.