Flushed Away

Datoranimerad actionkomedi från 2006 där bl.a. Hugh Jackman, Ian McKellen, Jean Reno och Kate Winslet står för rösterna.

—

Roddy (Jackman) är en husdjursråtta. Han bor i en lyxig bur i ett lyxigt hus i Londons lyxigare kvarter. Han tillbringar sina dagar med att roa sig själv och har inga bekymmer alls. Men så en dag dyker kloakråttan Sid upp och spolar ner Roddy i toaletten. Väl nere i kloakerna träffar han Rita (Winslet) som i sin tur är involverad i en invecklad rubin-affär med hennes nemesis The Toad (McKellen) och dennes franska kusin Le Frog (Reno). Roddy måste nu hitta ett sätt att ta sig tillbaka till sin egen värld utan att bli förintad av de slemmiga skurkarna och deras kumpaner…

—

Herrejisses vad jag och Ann-Sofie skrattade åt den här filmen. Den är fantastiskt välgjord på de flesta sätt, och man blir otroligt medryckt. Det finns i genomsnitt tre typer av datoranimerade filmer: de gulliga och barnsliga, de som försöker klämma in skämt som passar alla åldrar, och sen finns det de som uppenbart riktar sina skämt till en vuxen publik. Även om jag tror att barn kommer att skratta sig sanslösa åt den här filmen är jag rätt säker på att de flesta skämt och gags kommer att flyga obemärkt över deras huvuden.

Den här filmen är gjord med en sån passion och inlevelse att man bara kan baxna. Aardman Animations som är kända för Wallace & Gromit-filmerna samt många andra ler-animerade filmer som t.ex. Chicken Run har stått för animationen. Dock är det här en 100% datoranimerad film, men man har lagt ner mycket energi och utveckling på att få till känslan från en vanlig stopmotion-animerad film. Resultatet är mycket imponerande och kombinerar respektive medias fördelar utan att få med nackdelarna. Filmen ser levande ut, och miljöerna är sjukt detaljerade.

Dreamworks tyckte dock inte om det ekonomiska resultatet och avslutade sitt samarbete med Aardman, vilket jag är helt övertygad om kommer att bita dem i röven i långa loppet. En mer maniskt välproducerad datoranimerad film får man leta efter, överallt finns det gags och skämt, och karaktärerna är så otroligt sköna. Jag älskade speciellt Le Frog, en fransk groda som pratar med fransk brytning och gör typiskt franska saker. Sniglarna höll på att få oss att skratta på oss, och storskurken The Toad var så underbart storvulen. Jag skulle säga att Flushed Away delar förstaplatsen med min personliga favorit inom den här genren: Shrek. På många sätt är den bättre, även om Shrek ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Finns det några minus? Nej, inte direkt. Kanske att filmen blir liiiite klyschig mot slutet - man förstår redan i början vad poängen är och hur det hela kommer att sluta. Gör det nånting? Nej, inte ett smack. Filmen är suverän underhållning från början till slut, och de få svagheter som förekommer slukas helt av den i övrigt suveräna filmen.

(Håll förresten ett öga öppet efter Gromit)

9½/10

I normala fall brukar jag skriva filmrecensioner bokstavligt talat direkt efter jag sett en film. Detta för att behålla intrycket färskt i minnet, och kunna skriva fint kring detaljer. Det här är dock inte alltid så bra, ibland måste man låta intrycket av en film mogna några dagar.

(Dessutom, det var toklänge sedan jag recenserade en film. Det kändes som det var dags igen.)

—

Cars (Bilar, som den heter på svenska)

Datoranimerad komedi med röster från bl.a. Owen Wilson, Paul Newman och Bonnie Hunt.

Lightning McQueen är den nya heta stjärnan i stock-car rallyt. Han har rusat upp från ingenstans, och i sitt deltagande i Piston Cup lyckas han nästan vinna pokalen. Det blir oavgjort mellan honom och de två ledarna, och därmed beslutas att man ska ha ett avslutande lopp i Kalifornien några dagar senare. Lightning är en otålig bil och vill genast åka iväg. Han är helt övertygad om sin vinst i det loppet, och han är helt övertygad om att han kommer att få en ny och bättre sponsor iom sin vinst i loppet. Tyvärr går inte resan till Kalifornien enligt planerna och Lightning fastnar i den pyttelilla hålan Radiator Springs som ligger långt bort från all civilisation. Till råga på allt blir han haffad efter att ha förstört deras väg, och måste reparera den innan han kan åka vidare. Under sin tid i Radiator Springs lär han dock känna innevånarna och får en del insikt kring sig själv också…

När jag började titta på den här hade jag lite svårt för konceptet med antropomorfiserade (stavas det så?) bilar som pratar och uppför sig som människor. Överhuvudtaget var det en del som var lite för “barnsligt” med den här filmen.

Men såna eventuella tankar försvinner faktiskt fort. Efter ett tag kommer man in i rytmen och mot slutet av filmen kan man inte låta bli att gapskratta och bli medryckt över alla galenskaper som händer. Filmen är otroligt välgjord, animeringarna och detaljerna håller utomordentlig klass. Bilarnas krom skiner i takt med den detaljerade omgivningen, och det är skoj att försöka känna igen de olika bilmodellerna (de flesta bilarna i filmen är baserade på riktiga bilar av olika årgångar) och även miljöerna i bakgrunden innehåller många referenser till bilar.

Handlingen är egentligen rätt banal, men utsmyckas på ett sätt som gör att den ändå inte känns som ett gäng med pekpinnar. Filmens poäng är att man inte alltid ska göra som andra tycker, och det är lätt hänt att det blir lite väl föreläsande. Tack och lov undviker man detta men lyckas ändå behålla poängen med berättelsen. Jag är t.ex. inte så megaförtjust i Finding Nemo och i början av filmen var jag lite orolig att min åsikt om Cars skulle bli densamma.

De flesta Pixar-filmer brukar ha nånting för alla åldrar. Finding Nemo tyckte jag inte om eftersom den inte var lika vuxen som en del andra datoranimerade filmer, och i början av Cars verkade resultatet bli detsamma. Cars ÄR faktiskt en ganska barnslig film, den innehåller väldigt få skämt som är riktade mot vuxna. Berättelsen och handlingen förs dock fram på ett sätt som gör att man som vuxen kan avnjuta den. Nåja, ni fattar säkert.

Röstinsatserna är klart intressanta. Owen Wilson låter inte helt övertygande, men Paul Newman gjorde en klart godkänd insats. Det var skoj också att försöka känna igen rösterna tillhörande birollerna. Faktum är att birollsrösterna är nästan mer medryckande än rösterna till huvudkaraktärerna. Det känns lite synd, och jag tror inte jag hade castat Owen Wilson som rallybil, men jag har ju ingenting att säga till om.

+ Fantastisk visuell upplevelse
+ Bra ljud
+ Rolig
+ Medryckande
+ Lagom lång
+ Pyttesmå pekpinnar och moral
+ Bilar!

- Tråkiga röster
- Aningen barnslig
- Pratande bilar (tycker iaf jag, svårt att relatera till liksom)

6/10

Hittade den här filmen på Youtube. Innehållet är en liten snutt där man filmat under röstinspelningarna till Family Guy. Rätt skoj att se hur ägarna av rösterna ser ut, och det är imponerande hur Seth MacFarlane själv står för de flesta rösterna, samt byter blixtsnabbt mellan dem.

Det här är ett svårplacerat inlägg, jag vet inte om det platsar bäst under Datorsnack eller Film - animation.

Jag upptäckte Elephants Dream för en stund sen. Det är en datoranimerad kortfilm producerad uteslutande med Open Source-mjukvara såsom bland annat Blender (ett FOSS-program för datoranimering). Säkerligen har massor med fler program använts i produktionen av den här kortfilmen, men Blender är tydligast.

Vad är “Elephants Dream” då? Ja, det kan man fråga sig. Handlingen cirklar kring en äldre gubbe (som är namnlös) och en ung förvirrad man som kallas för Emo av den äldre gubben. De befinner sig inuti nåt slags bisarr maskin, och egentligen är handlingen sekundär relativt de visuella effekterna. Handlingen är litegrann som ett slags märklig dröm, tyckte iaf jag.

Kvalitén är mycket imponerande. Animeringen lider lite av det typiskt stelbenta syndromet, men visuellt är filmen en njutning. Den är dessutom gratis och legal att ladda hem (Bittorrent-länk) i väldigt hög kvalité (1024×576 med AC3-ljud). Avnjutes bäst med Media Player Classic eller VLC.

Det finns även en dokumentär att titta på, och soundtracket kan laddas ner. Detta finns i Media Gallery.

Jag blev riktigt imponerad. Bortsett från stelbentheten är filmen visuellt riktigt vacker, det märks att teamet har en mycket kreativ ådra och miljöerna är både fantastiska och detaljrika. Klart rekommenderat att spendera nästan 11 minuter på att se. Filmen är nämligen inte längre än så.

EDIT: En intressant sak jag upptäckte är att alla produktionsfiler (modeller, miljöer, textures) är släppta som Open Content, gissningsvis under nån Creative Commons-licens. Jag har inte undersökt detta närmare, men det är väldigt intressant.

Helt klart måste jag säga att dagens glada överraskning var Hoodwinked. En datoranimerad film som jag inte hört talas om förrän för 2-3 dagar sen men omedelbart blev intresserad av att se.

Ni känner väl alla till sagan om Rödluvan och vargen? Den lilla flickan som ska gå till sin mormor som bor i skogen, och med sig har hon en korg full med godsaker? Enda problemet är att vargen har käkat upp mormorn och lurar flickan, och i sista stund kommer skogshuggaren och räddar flickan? Japp, det här är ungefär den. Fast ändå inte. Den här filmen är ungefär som om man blandat den sagan med The Usual Suspects och valfri James Bond-rulle. Jag kan inte förklara, den MÅSTE ses!

(Trailer finns här, rekommenderas)

Det finns en sak som är mindre bra med den här filmen. Lika bra att få det överstökat:

Animeringen är ganska tafflig. Vi har blivit enormt bortskämda med otroligt välgjorda datoranimerade filmer de senaste åren, det första exemplet som dyker upp i mitt huvud är Shrek och Shrek 2. På en teknisk skala är de fulländade, teknologin som skapade de filmerna är helt otroliga. Miljöerna är otroligt verklighetstrogna och om man är det minsta insatt i datorgrafik och datoranimering kan man inte låta bli att älska hur de är gjorda.

Hoodwinked å andra sidan hade en otroligt mycket mindre budget än den budget som Shrek, Finding Nemo, The Incredibles, etc etc hade. Hoodwinked är gjord på totalt 15 miljoner dollar, medan Shrek 2 hade en budget på över 90 miljoner dollar. Detta syns tyvärr i filmens visuella aspekt. Miljöerna ser enormt stela ut, animeringen är stelbent, och allting ser fruktansvärt plastigt ut. Det är iofs förståeligt eftersom den snåla budgeten gjorde att man mest troligt använde uteslutande s.k. off-the-shelf-mjukvara, dvs mjukvara som vem som helst kan köpa. Shrek 2 är å andra sidan gjord nästan helt med specialutvecklad mjukvara, och det har man råd med när man har en budget på 90+ miljoner dollar. 15 miljoner dollar tillåter inte samma saker när man dessutom ska ha råd med skådespelare, animatörer och modellerare. Det är ändå imponerande hur man ansträngt sig, men jämför man den visuella kvalitén med Shrek-filmerna kommer man att bli besviken.

MEN!

Det är bara under filmens första minuter som man överhuvudtaget tänker på detta. Den första kvarten eller så byggs allting upp, och när filmen väl ökar tempot blir man så medryckt i humorn och handlingen att man helt glömmer bort den plastiga visuella aspekten. Jag måste säga att nästan allting var klockrent, och det är inte ofta man sitter och tänker på annat. Filmen är full med klurigheter och en väldigt skön humor, och jag älskar hur allting byggs ihop som en väldigt fin byggsats. Man undrar “var kom den lavinen ifrån?” och lite senare får man den där “Ahaaaa, det var så!”-känslan. Underbart.

Humorn lyser genom hela filmen. Jag höll på att skratta på mig åt den lilla ekorren som pratade i ljusets hastighet. En film med den här typen av humor är en film som jag gillar, man håller högt tempo och det finns nånting åt alla. Jag tror barn kommer att garva sig sanslösa åt den här filmen - men av helt andra orsaker till varför en vuxen garvar läppen av sig åt den. Man tillåter sig att ta en klassisk saga och sen vrida den 180 grader åt helt fel håll. Intrigerna är inte svåra att räkna ut, men det är berättarsättet som är det vinnande konceptet tillsammans med humorn. Det märks att författarna la ner mycket tid på att hålla tempot uppe, och det märks att de verkligen la ner sin själ i att berätta den här tecknade lilla pärlan.

Röstinsatserna är mycket bra tycker jag, och emellanåt förvånande. Jag kände igen Xzibit som polischefen och det var ett lite udda val men det funkar jättebra. Alla skådisar gör mycket bra prestationer, och jag har alltid gillat Patrick Warburtons röstinsatser - även här gör han det mycket bra.

+ Humor
+ Berättarglädje
+ Perfekt tempo
+ Gott om asflabb
+ Perfekt familjefilm
+ Bra underhållning
+ Medryckande

- Stelbent och rent ut ganska kass animering samt platta miljöer
- Seg i början

7 eller 8/10

The Corpse Bride är den senaste filmen från en av mina all-time favoritregissörer - Tim Burton. Ända sedan jag såg Batman för första gången var jag såld på hans mörka stil, och Corpse Bride för den till det absolut yttersta. Den är mörk, den är grå, den är gothisk så det förslår - och den är animerad med spektakulärt imponerande stop-motion. Jag tror den här delar första-platsen tillsammans med Wallace and Gromit: Curse of The Wererabbit som den mest imponerande filmen nånsin som använder den tekniken.

Unge Victor van Dort, son till ett par nyrika fiskhandlare, ska bli bortgift med dottern till två utfattiga (och enormt cyniska) aristokrater. Tyvärr är unge Victor (som röstas av Johnny Depp) rätt nervöst lagd och under repetitionerna kan han inte komma ihåg sina repliker. Han skickas iväg för att träna på dem, och av misstag råkar han fråga ett lik som ligger begravt i skogen (Helena Bonham-Carter) om hon vill gifta sig med honom. Efter det blir saker milt sagt komplicerade för unge Victor…

Jag är fortfarande i lite chock-tillstånd. Det här är en suverän film om man gillar Tim Burtons fylliga visuella stil kombinerat med massor av galghumor. Storyn är en variant på klassiskt kärleks-missförstånd, men man blir rätt medryckt ändå. Humorn är omisskänlig, proppfull med såväl engelsk torrhet som mustiga skämt på de dödas bekostnad. Den här filmen må ha ett lite dramatiskt tema, men jag tror att de flesta barn (inom någorlunda rimliga åldrar) säkert skulle skratta sig sanslösa åt den också tack vare en hel del slapstick-humor från olika döingar.

Filmen igenom satt jag och försökte avgöra om den var datoranimerad på ett sätt som såg ut som stopmotion eller om det verkligen var stopmotion. Faktum är att det ÄR stopmotion, och visuellt är den här filmen så fulländad som den tekniken tillåter. Musiken av den evinnerlige vapendragaren Danny Elfman är sådär härligt storslagen som enbart Danny Elfman-musik i en Tim Burton-film kan vara.

Röstprestationerna är mer än adekvata. Johnny Depp är den som lättast känns igen, men ett flertal av mina personliga favoriter står för de övriga karaktärernas röster. Emily Watson som den tilltänkta bruden och Christopher Lee som prästen är de två jag minns tydligast. Det är visserligen svårt att göra en ren röst-tolkning, speciellt när man måste tävla mot den fantastiska visuella prestationen av den här filmen, men det finns inga klagomål på rösterna. Rätt person står för rätt karaktärs röst.

Finns det några klagomål? Njaaee… Jag vet inte. Det är väl om man har svårt för skämt kring död och förruttnelse (även om jag tycker de är enormt harmlösa, men jag kanske är ovanligt tjockhudad - no pun intended). Jag vet inte om det finns så mycket mer att anmärka på, faktiskt. Jag känner att det är nåt som saknas, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Filmen känns precis lagom länge kokad på alla sätt och vis. Mer än lagom, den lämnar en mycket angenäm eftersmak i huvudet.

+ Tim Burton
+ Bra röster
+ Spektakulär animering och scenerier
+ Humor
+ Dansande skelett
+ Emily Watson och Christopher Lee
+ Bröllopstårta med dödskallar på
+ Danny Elfman-musik
+ Massor med annat

- En smula morbid (om man är känslig)

9/10

Jag och Micke gick på bio och såg “I, Robot”.

Filmen är (delvis) baserad på Isaac Asimovs bok med samma namn, och handlar om en detektiv (Del Spooner) som utreder ett mord som verkar ha begåtts av en robot. Detta är dock omöjligt eftersom robotar har “The Three Laws of Robotics” som lyder enligt följande:

1. A robot may not injure a human being or, through inaction, allow a human being to come to harm.

2. A robot must obey orders given it by human beings except where such orders would conflict with the First Law.

3. A robot must protect its own existence as long as such protection does not conflict with the First or Second Law

Del Spooner (som spelas av Will Smith) är en inbiten teknofob och är helt övertygad om att nånting inte stämmer med dessa robotar. Sakta upptäcker han precis vad som pågår…

—

Jag hade väldigt höga förväntningar på den här filmen. Den är trots allt baserad på en av vår tids mest stilbildande literära Scifi-klassiker och den är dessutom regisserad av Alex Proyas, som är en av mina absoluta favoriter. Kraven var alltså rätt höga när jag parkerade mig i Filmstadens fantastiskt obekväma stolar.

Nåja, jag kan inte finna nånting som är fel på den här filmen. Jag satt hela filmen igenom och försökte hitta hål i den, men jag klarar inte av det. På sina ställen är scenografin lite väl spektakulär, och den är ganska storslagen - men det är inget som förtar upplevelsen. Man måste verkligen leta efter de störningarna, och om man inte tänker på dem så märker man dem inte. De är dessutom så fantastiskt små.

Bra saker med den här filmen är många. Dels den ganska verklighetstrogna framtiden som presenteras för åskådaren, dels de karaktärer som vi ser. Will Smith gör ett bra jobb som den teknikfientliga Del Spooner, som föredrar gamla saker (han har 30 år gamla skor!) och har en mycket cynisk inställning till robotar och deras bidrag till våran värld. Även Bridget Moynahan gör en bra insats som den lite småflummiga Susan Calvin (som pysslar med robotpsykologi) och hennes rakt motsatta inställning till teknologi.

Filmen lyckas även vara rätt djup och känslam på sina ställen, och jag fick många vibbar från klassiska SF-filmer i liknande genrer (2001: A Space Odyssey och Blade Runner är de två tydligaste) och den eviga tankegången kring frågan “vad är definitionen av en människa?”

Visuellt är filmen mycket genomtänkt. Den kan dock inte nå upp till t.ex. Minority Reports höjder, men all teknologi känns logisk och genomtänkt, och det finns ganska lite spekakulärt overkliga saker - speciellt med tanke på hur fort teknik utvecklas och att filmen utspelas ca 30 år in i framtiden. Det finns massor med action i den, och filmen känns aldrig ryckig eller obalanserad. Det är lagomt med fundersamma scener, och lagomt med explosioner - och de kommer i rätt tempo.

Överlag en mycket bra film. Kanske årets bästa scifi-film och en film som definitivt kommer att hamna i min filmhylla.

9/10

—

Efter filmen så kom vi ut till ett totalt ösregn, som just nu dundrar ner på mitt tak. Den korta promenaden till bilen gjorde oss väldigt blöta. Jag är glad att jag inte cyklade.