I’m a fan of Terry Pratchetts books. I’ve read most of the Discworld-novels, and I was a bit saddened when Good Omens fell through as a feature-film. It should be noted that Good Omens is not a Discworld-novel, yet it’s a spectacularly entertaining read none the less.

So, a few days ago I found out that a two-part miniseries had been produced, based on Terrys two first books set in the Discworld. This was called “The Colour of Magic” (note british spelling) and was based on the first book with the same name, followed by the accompanying novel called “The Light Fantastic”. Part one of the miniseries was of the first book, and so on.

Unfortunately it was broadcast on channels not available in Sweden, and it was only thanks to the miracle of file-sharing that I found it.

In the process, I also discovered that a similar mini-series had been produced based on his book “Hogfather” and broadcast christmas 2006. It was broadcast on the same channel as Colour of Magic, and again it was thanks to filesharing that I managed to find it.

I know that I linked to The Pirate Bay, but I urge anyone who enjoys these to try to find the DVDs and show financial support for them as well. I know I’m going to.

—

I watched The Colour of Magic first, and you know - it wasn’t quite up to my expectations. I’m not saying that it’s a bad production, because it isn’t. It’s actually quite good for a TV mini-series. Special effects are perfectly acceptable, production-design is very good, acting is up to par.

But it doesn’t have the pungency of Terrys books, and the story takes a lot of liberties with the source-material. Adding insult to injury in this department, a lot of the story doesn’t really make sense. There’s a lot of things that don’t add anything to the plot, except as filler-material.

Also, I don’t know about the dragons. Admittedly it was quite some time since I last read The Colour of Magic, but dragons are generally a no-no in the Discworld. It’s not that they don’t exist (because they do), it’s rather that they’re not a common commodity. I don’t remember exactly what happened in the book, but that whole bit doesn’t serve any purpose in the adaption. I just felt that it was filler, a poor excuse to show a rather beautiful woman in scantily clothing.

The thing that I missed the most though was the wacky humor that permeates Terrys books. Whenever I’ve read a Discworld-novel I’ve always felt as if I was reading some strange mix of Monty Python and Lord of The Rings. His writing is so textured, he gets every accent and every smell just right.

This was sadly missing in the mini-series. It didn’t have the wacky humor, and the few times it did it just felt pasted-on. The actors are obviously struggling to portray their characters, but somehow everything just falls a bit flat. The texture of the novels just don’t appear. Combined with the liberal deviation from the source material I actually felt a bit bored at times.

Wait! There’s good stuff too. Admittedly it’s not quite what I expected, but it does get quite a lot of things right. David Jason (known to most people as the bloke in A Touch of Frost) is quite good as Rincewind. I always imagined Rincewind as in his mid-late 30s, while David Jason is 68. So at first I cringed a bit, but I warmed to the concept quite quickly. I guess my estimate of Rincewind being much younger probably stems from the two mid-90s adventure games based on Discworld, where he’s portrayed as surprisingly young, as well as voiced by Eric Idle.

Also, Christopher Lee as the voice of Death is just… oh, I’m at a lack of words to describe how perfect it is. Christopher Lee doesn’t just voice Death, he IS Death. Jeremy Irons does an all too brief part as the chilly Lord Vetinari, the Patrician of Ankh-Morpork. Cohen The Barbarian is as old as I always imagined him to be, and equally grumpy as well.

Should you watch this? If you’re a Discworld-fan, then most definitely. It probably won’t be quite what you expected, but at least they didn’t mess it up too badly, and the production is quite well-done. If you’re not a Discworld-fan, then you might be a bit confused since some things are never really explained, but the fantasy-feel and good looks might keep you happy anyways.

Oh, and Terry Pratchett himself makes a cameo in the beginning and the end.

—

After watching the Colour of Magic I watched Hogfather. Well, not IMMEDIATELY afterwards, but a day or so later. Everyone who compared Hogfather with Colour of Magic said that the former was actually much better then the latter, despite having a smaller budget and less big-name stars. In fact, there are no big-name stars in Hogfather.

I was stoked however. If Hogfather was at the very least as good as Colour of Magic, it would totally be worth it.

And oh boy, was it worth it.

Hogfather is one of my favourite Discworld-novels. It has a very wacky humor, as well as some slight satire of the consumer-driven holiday we call christmas. It also has some interesting philosophical thoughts about religion and the origin of beliefs, but it’s sugarcoated in wackiness.

In short, the story is about how Hogfather (the Discworld-version of Santa Claus) goes missing, and Death (yes, THE Death) has to fill in for him for various convoluted reasons. Much of the humor derives from Deaths lack of… well… humanity.

The story is a lot more complicated, but that’s the short version.

So, how good was Hogfather? Let’s just say that it was everything that was good about CoM, and everything good that CoM should’ve been. Hogfather sticks very closely to the source-material, even taking a lot of dialogue verbatim from the book. The story is to my recollection exactly as in the book, and everything happens like in the book. It’s a very faithful adaption. Which I find somewhat interesting, since it’s the same bloke who adapted and directed both CoM and Hogfather.

David Jason appears in this one as well, although here he portrays Albert, Death’s butler and right-hand-man. It was a bit confusing at first, but David Jason is obviously a somewhat versatile actor and fit snugly into the part of Albert. Death isn’t voiced by Christopher Lee though, and his predecessor doesn’t have quite the same Deathiness to the voice.

Other than that the casting is spot-on. Susan (the granddaughter of Death, don’t ask - it’s complicated) is perfect, just as I imagined her. The wizards are perfect, and one of my many favourite actors makes a beautiful performance as the pragmatic and slightly whimsical Mustrum Ridcully, the archchancellor of Unseen University.

So is this worth watching?

Well, unless you’re rather daft and haven’t caught on to me really liking this one yet, then let me spell it out for you: yes, it’s very, very watchable. Doesn’t matter if you’re a Discworld-fan or not. Unlike CoM, Hogfather has plenty of the wacky humor that was sorely lacking in CoM. It has the Discworld-texture, the feel is right there. And best of all, despite it’s alleged much-lower budget it still has decent special-effects and good production-value overall.

So, earlier today my girlfriend and I watched the entire first season of The IT Crowd. I’ve seen it once before, but I had absolutely no qualms about seeing it once again.

For those of you who’ve missed it, it’s this absolutely awesome little TV-show focusing around the adventures of three people working in a IT-department of a fictional corporation in London. It’s filled with nerdy humor, british absurdism and gags that will make you howl. The first season was a sleeper-hit and immediately gained a solid fanbase. I was blown away by it, and so was aforementioned girlfriend.

It might sound rather heavy watching a whole series of a show in one go, but since there’s only six episodes and each episode is around 15-20 minutes it’s a lot easier than normally. Also, most of the time you’ll be howling at everything that happens to the characters.

After dinner we watched the second season which wrapped just a few days ago. Again, it’s only six episodes and about 15-20 minutes per episode. I was really wondering which territory the creators would take the show into, and it was quite interesting. Again, it’s filled to the brim with british humor and some really hilarious gags. This season was a complete howler just as the first one was.

If you’re into british humor and have nerdy tendencies this show will really blow your socks off.

Technorati Tags: british humor, the it crowd, comedy, television, sitcom, english humor

Hot Fuzz

Action/komedi från 2007 med bl.a. Simon Pegg och Timothy Dalton.

—

Nicholas Angel (Pegg) är den tveklöst mest effektiva polisen i London. Han är så effektiv att han får alla andra poliser att se ut som lata slöfockar och därför omplacerar de honom till en sömnig by på landet för att slippa få dåligt rykte. I början har han svårt att anpassa sig och ser brott överallt, men efter ett tag ger han upp och accepterar sitt öde. Precis när han gjort det sker ett mord och Nicholas försöker trots motstånd att lösa mordet…

—

Hot Fuzz gör för polisfilmer vad Shaun of The Dead gjorde för zombiesplatters. Det här är en genialisk film. Det ska ni veta med en gång, att det här är tveklöst en genialisk film. Det är filmen från grabbarna som sett varenda actionfilm, och det syns.

Jag är väldigt förtjust i gag-skämt. Lustiga ordvitsar, brittisk humor, visuella vitsar. I love it. Men ett problem med den typen av humor är att det ofta är svårt att bygga en hel långfilm på den. I princip den enda som lyckats göra långfilmer med enbart gag-humor är Mel Brooks.

Och det är det som gör den här filmen så genialisk. Den har gag-skämt, och när de har spelat ut sin roll byter den ton och blir en ganska lättsam (om än något våldsam) och extremt överdriven parodi på sig själv och hela buddy-copkonceptet. Jag har inte kollat hur lång spoof-listan är men den är säkerligen flera kilometer lång. Hela filmen osar av filmskaparglädje. Det verkar inte som om någon inblandad hade tråkigt eller gick på tomgång under skapandet av detta mästerverk. Allting är precis “rätt” och allting funkar. Varenda skämt är gjutet, varenda klipp är exakt rätt.

Vill man ha en suverän komedi med så mycket röj att grannarna tror det är atomkrig pga en överbelastad subwoofer är Hot Fuzz definitivt nånting man vill se. Förutsatt att man är mottaglig för humorn kommer man att älska den.

Rekommenderas!

Technorati Tags: hot fuzz, film, recension, action, komedi, simon pegg

Wild Hogs

Komedi från 2007 med bl.a. John Travolta, Tim Allen, Martin Lawrence och William H. Macy.

—

Doug (Allen), Woody (Travolta), Dudley (Macy) och Bobby (Lawrence) är fyra stycken medelålders män som lever vanliga, tråkiga, inrutade medelålders liv i en förort. Deras gemensamma hobby är att köra hoj, och tillsammans bildar de det milt sagt skämtsamma gänget “Wild Hogs”. När Woody får en medelålders kris bestämmer de sig gemensamt för att göra en road-trip på sina hojar, i ett försök att återupprätta sin manlighet och hitta nåt slags frihet i sina liv. Resan går relativt bra, men i New Mexico gör de sig till fiender med ett riktigt knuttegäng, och det kräver en gemensam insats från de fyra vännerna…

—

Det här blir inte någon lång eller tung recension. Vill ni se en aprolig film, se då denna. I princip asgarv hela filmen igenom. Humorn är precis rätt. Klockren film, t.o.m. Travolta som annars kan vara träig är rolig. Ray Liotta som skurk är obehaglig till max. Håll också utkik efter far och son Paul Teutel (från American Chopper, de som bygger hojar och driver OCC) som gör asroliga cameos och driver med sig själva. Fullständigt sanslöst.

Rekommenderas. Jag och Ash ylade av skratt.

Technorati Tags: wild hogs, film, recensioner, komedi, john travolta, tim allen, martin lawrence, william h macy, choppers, motorcyklar

Mr. Bean’s Holiday

Komedi från 2007 med bl.a. Rowan Atkinson och Willem Dafoe

—

Mr Bean har den otroliga turen att vinna en komplett resa till Cannes. Eftersom Mr Bean trots allt är den han är går saker inte riktigt enligt planer. När han av en slump lyckas separera en son från dennes far blir han tvungen att försöka återföra sonen till sin far, trots att Bean inte talar ett enda ord av i princip vilket språk som helst. Återigen, eftersom Mr Bean är den han är uppstår vissa komplikationer i det här uppdraget…

—

Åh, vilken underbar film. Jag fattar inte hur massor med kritiker sågade den och tyckte den var värdelös. Såg de samma film som jag gjorde? Jag tvivlar på det. Kanske såg de den lite förvirrade trailern och tyckte att eftersom den förra filmen från 1997 var relativt värdelös skulle det här inte vara nåt undantag.

Tack och lov ignorerar den här filmen den förra filmen fullständigt. Tack och lov! Det var verkligen en rutten film som i princip bara återvann alla gags från TV-serien. Den här filmen å andra sidan står helt på egna ben, och det tack vare Rowan Atkinsons komik. Han har ju spelat Mr Bean i dryga sjutton år, och det märks. Det märks verkligen när en karaktär får leva så länge, Rowan Atkinson slutar vara Rowan och blir istället den milt sagt kufiske Mr Bean. Lyset är helt klart tänt, men det finns ingen hemma i det huset.

Nej, den här filmen är precis som en Mr Bean-film ska vara. Den är hysteriskt rolig, och det spelar ingen roll hur gammal man är. Barn såväl som gamlingar kommer säkert att garva läppen av sig åt den, jag vet att både jag och Ash ylade av skratt under de flesta bitarna av filmen. En frisk fläkt är också att humorn i filmen är lämpad för alla åldrar, återigen skulle jag säga att detta är resultatet av Rowan Atkinsons fysiska komik.

Det finns också starka drag av satir i filmen, speciellt yttrar detta sig i den underbart överspelade Carson Clay (Dafoe). Carson Clay är en milt sagt egotrippad och pretentiös regissör, en amerikansk skapare av filmer så tunga och dignande under sin egen vikt att tittarna somnar av långtråkighet. Kanske var det därför som filmkritikerna sågade filmen? Kanske kände de igen sig i Carson Clays otroliga självbeundrande? Skulle inte förvåna mig.

Nej, det här är en feel-good film som lyckas få en att bli på gott humör och må bra utan att bli smörig, smetig eller full med trötta gamla klyschor.

Rekommenderas!

Technorati Tags: mr bean, recension, film, komedi, humor, rowan atkinson

The Astronaut Farmer

Drama/Scifi från 2006 med bl.a. Billy Bob Thornton och Virginia Madsen.

—

Charlie Farmer är en relativt vanlig medelålders ranchägare nånstans i Texas. Han har kor, hästar, ett hus, en lada och problem med banken. Men han är ändå inte helt vanlig… Charlie är nämligen besatt av tanken på att flyga i rymden, och har varit det ända sedan han blev tvungen att återvända hem från flygvapnet för att rädda sin familjeranch. Han löser sin besatthet genom att ta saken i egna händer och bygga en raket i sin lada — det finns bara några mindre problem med allt från befolkningen i staden han bor, FBI-agenter som misstänker att han egentligen håller på att bygga en missil av nåt slag, samt i princip hela resten av landet…

—

Jag hörde talas om den här filmen först i våras, och blev omedelbart intresserad av den. Handlingen verkade helknäpp, och allmänt rymdintresserad som jag var tilltalade Charlies dröm även mig. Tänk om man kunde bygga en egen raket? Jösses, inte nog med att man måste övervinna alla tekniska detaljer, hur ska man ta sig genom all den byråkrati som finns?

Det här är en familjefilm. Den är stöpt och helgjuten som en familjefilm som kan uppskattas av hela familjen. Stora som små hittar säkert nånting att relatera till, och man blir hela tiden så sabla nyfiken på om Charlie kommer att få fjutt på sin raket. Filmen spelar mest på dramastråkarna, men den har starka inslag av komedi och scifi. Scifi-biten handlar just om Charlies raket, och jag måste säga att t.o.m. jag som amatör förstår att filmskaparna tagit sig ENORMA friheter med hela raketbiten. Men det är okej, själva raketen är faktiskt en sekundär bit i handlingen. Den primära handlingen är om Charlie ska lyckas genomföra sin livslånga dröm, eller om den kommer att bli krossad under (ur hans synvinkel) meningslöst trams.

Dom bra sakerna är som sagt att det är en relativt barnvänlig film. Handlingen är intressant och berättas på ett ganska stillsamt sätt. Billy Bob är ungefär i sitt standardläge, han är tystlåten och lite träig och funkar faktiskt jättebra som Charlie Farmer tack vare det. Birollerna är rätt bra castade, och inga större klagomål på deras skådespelande från min sida. Fotot är mycket imponerande och riktigt vackert, det känns som att filmskaparna la ner mycket tid på att få med de vackra vidderna i filmramen.

Men de dåliga sakerna finns också. Personligen tycker jag filmen drar för mycket i de gamla slitna hjärtesträngarna. Det är en väldigt amerikansk film på alla sätt och vis, och man kan säkert läsa in många tolkningar i filmens generella helyllehet. Ljudet är dessutom fantastiskt dåligt, jag vet inte om det är DVD’n det är fel på eller vad, men ena sekunden hör man knappt vad folk säger om man inte skruvar upp ljudet högt, och nästa sekund blir man döv eftersom nån bil kör förbi kameran och ljudet dånade ut ur högtalarna.

The Astronaut Farmer är lättsmält underhållning för hela familjen. Kan man stå ut med den extremt amerikanska berättelsen så är det en helgjuten film en lördagkväll.

Rekommenderas.

The Holiday

Romantisk komedi från 2006 med bl.a. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och Jack Black.

—

Amanda och Iris är två tjejer som lever fullständigt olika liv. Iris är en mjuk och försynt kvinna som jobbar på en tidning i London och bor i det idylliska Surrey på den engelska lantbygden. Amanda däremot är en karriärkvinna i Los Angeles som driver sitt eget företag (som producerar filmtrailers) och som har otroligt svårt att slappna av.

Något de däremot har gemensamt är kärleksproblem. För att försöka reda ut dessa problem bestämmer sig dessa två kvinnor för att göra nånting dramatiskt - de tänker åka bort över julen. Amanda kommer i kontakt med Iris och de bestämmer sig för att byta hus med varandra under två veckor. Amanda åker från soliga Los Angeles till Iris hus i Surrey och Iris åker från snöiga Surrey till Amandas gigantiska hus i soliga kalifornien. Kulturkrocken är ett faktum, men så sakteliga anpassar sig de två kvinnorna till sina respektive nya omgivningar. Dock sätts händelser i rullning och resultatet blir precis vad de båda kvinnorna hoppats på, och precis på det som de inte hoppades på…

—

Okej, det är väl bäst att jag erkänner. Jag är fruktansvärt förtjust i romantiska komedier. Jag har ett plågat förhållande (haha) till den här typen av filmer, och jag kan sällan hejda mig från att se dem. Varför är jag så förtjust i dem? Därför att de alltid slutar lyckligt. En romantisk komedi som slutar sorgligt inbjuder till självmord, och ingen vill se sånt. En romantisk komedi som slutar olyckligt är ingen romantisk komedi, det är en tragedi som t.o.m. Lars Norén skulle yla av smärta över.

Dock blir jag ofta besviken. Den här genren av filmer inbjuder till det som jag kallar för “recepthandling”, dvs ta en massa standardkomponenter och rör ihop dem i en ytterst förutsägbar ordning. Alldeles för många filmer kör på detta, och det är oftast därför som jag inte orkar skriva om dem här från min talarstol. De är tråkiga, förutsägbara och har enormt påklistrade situationer.

Därför är det med stor glädje som jag konstaterar att The Holiday inte är en receptfilm. Den innehåller några standardbitar som man helt enkelt inte kan komma undan med när man gör en romantisk komedi (brustna hjärtan, tårar, svällande glädje, osv) men det är de bitar som krävs för att filmen ska kunna kallas för en romantisk komedi. Man har en hel del romantik och en hel del komedi, båda i lagom stora portier och lagomt starka för att man ska kunna smälta dem.

The Holiday har ett intressant grundkoncept, och trots att jag i början av filmen var lite orolig över komponenterna (jag är ungefär inte det minsta förtjust i Jack Black, exempelvis) så funkade det ändå. Mot slutet av filmen rycks man med, och t.o.m. en cynisk och relativt bitter kille som mig sitter på soffkanten och hoppas verkligen att allt ska lösa sig.

Filmen är också lite klurig, för emellanåt antyder den att den är på väg att falla i standardfällorna, och precis när jag började sucka och himla med ögonen så ryckte den upp sig och undvek dem på ett ganska elegant sätt.

Så, bra saker med den här filmen? Den är romantisk. Den är rolig. Den är precis lagom sockersöt, och precis lagom tårdrypande. Den har en underbar karaktärsskådis av äldre sort (Eli Wallach) i en underbar biroll som lyfter upp handlingen. Jack Black är precis lagom mycket Jack Black, han är det som är bra med Jack Black och tack och lov väldigt lite av det som är dåligt med Jack Black. Hans skådespelande är lite fyrkantigt, men det är okej.

Dåliga saker? Inte så många faktiskt. Tyvärr är Cameron Diaz nästan totalt genomskinlig, ibland känns det som om man hade kunnat ersätta henne med en docka gjord av papier-mache. Det är inte att hon är dålig, problemet är snarare att hon inte tillför filmen nånting. I början av filmen hade hon desto mer pondus, men under loppet förvandlas hon till ännu en ganska tråkig och intetsägande Cameron Diaz-karaktär.

En annan dålig sak är att filmen ibland blir lite pratig. Men det är tack och lov minimalt, och filmen hejdar sig precis lagom från att bli alltför pratig och tung och komplicerad.

Det här är ingen film som kommer att knuffa ner Ben Hur eller Borta med Vinden från topplistorna. Vad det däremot är, är en skön film att gosa ner sig med sin pojk/flickvän (beroende på kön och läggning) och mysa till. Det här är en skön film, en film som är lätt att se på och som inte faller i alla de typiska fallgroparna som en romantisk komedi annars lätt kan göra.

Klart rekommenderad.

Flushed Away

Datoranimerad actionkomedi från 2006 där bl.a. Hugh Jackman, Ian McKellen, Jean Reno och Kate Winslet står för rösterna.

—

Roddy (Jackman) är en husdjursråtta. Han bor i en lyxig bur i ett lyxigt hus i Londons lyxigare kvarter. Han tillbringar sina dagar med att roa sig själv och har inga bekymmer alls. Men så en dag dyker kloakråttan Sid upp och spolar ner Roddy i toaletten. Väl nere i kloakerna träffar han Rita (Winslet) som i sin tur är involverad i en invecklad rubin-affär med hennes nemesis The Toad (McKellen) och dennes franska kusin Le Frog (Reno). Roddy måste nu hitta ett sätt att ta sig tillbaka till sin egen värld utan att bli förintad av de slemmiga skurkarna och deras kumpaner…

—

Herrejisses vad jag och Ann-Sofie skrattade åt den här filmen. Den är fantastiskt välgjord på de flesta sätt, och man blir otroligt medryckt. Det finns i genomsnitt tre typer av datoranimerade filmer: de gulliga och barnsliga, de som försöker klämma in skämt som passar alla åldrar, och sen finns det de som uppenbart riktar sina skämt till en vuxen publik. Även om jag tror att barn kommer att skratta sig sanslösa åt den här filmen är jag rätt säker på att de flesta skämt och gags kommer att flyga obemärkt över deras huvuden.

Den här filmen är gjord med en sån passion och inlevelse att man bara kan baxna. Aardman Animations som är kända för Wallace & Gromit-filmerna samt många andra ler-animerade filmer som t.ex. Chicken Run har stått för animationen. Dock är det här en 100% datoranimerad film, men man har lagt ner mycket energi och utveckling på att få till känslan från en vanlig stopmotion-animerad film. Resultatet är mycket imponerande och kombinerar respektive medias fördelar utan att få med nackdelarna. Filmen ser levande ut, och miljöerna är sjukt detaljerade.

Dreamworks tyckte dock inte om det ekonomiska resultatet och avslutade sitt samarbete med Aardman, vilket jag är helt övertygad om kommer att bita dem i röven i långa loppet. En mer maniskt välproducerad datoranimerad film får man leta efter, överallt finns det gags och skämt, och karaktärerna är så otroligt sköna. Jag älskade speciellt Le Frog, en fransk groda som pratar med fransk brytning och gör typiskt franska saker. Sniglarna höll på att få oss att skratta på oss, och storskurken The Toad var så underbart storvulen. Jag skulle säga att Flushed Away delar förstaplatsen med min personliga favorit inom den här genren: Shrek. På många sätt är den bättre, även om Shrek ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Finns det några minus? Nej, inte direkt. Kanske att filmen blir liiiite klyschig mot slutet - man förstår redan i början vad poängen är och hur det hela kommer att sluta. Gör det nånting? Nej, inte ett smack. Filmen är suverän underhållning från början till slut, och de få svagheter som förekommer slukas helt av den i övrigt suveräna filmen.

(Håll förresten ett öga öppet efter Gromit)

9½/10

I slutet av 90-talet upptäckte jag en indie-regissör vid namn Kevin Smith och de filmer som han producerat. Då var det inte speciellt många filmer, och de filmer han hade producerat hade inte rönt den massiva uppmärksamhet som många Hollywood-filmer orsakar. När filmen Dogma släpptes fick den å andra sidan väldigt mycket uppmärksamhet, mestadels för sin humoristiskt respektlösa behandling av religioner.

Sedan dess har Kevin Smith släppt en hel del filmer, en del har fått mycket uppmärksamhet och andra har det inte. Men det som inte alla vet om är att Kevin började sin bana som regissör med filmen Clerks. En film som han producerade, regisserade, skrev manus till, finansierade samt spelade en liten biroll i. Clerks handlade om två killar med varsitt jobb som inte ledde nånstans, och deras tankar och vedermödor kring detsamma. Clerks blev en kult-film och jag har sett den själv åtskilliga gånger.

Nu är cirkeln sluten. I Clerks 2 får vi åter stifta bekantskap med Dante Hicks och Randal Graves. Den här gången har de bytt karriär eftersom snabbköpet brann ner, men deras karriärer är precis lika hopplösa som sist vi såg dem. De jobbar åt en snabbmatsrestaurang, och vi får följa dem under Dantes sista dag där, han ska nämligen flytta till Florida med sin vackra fästmö. Men allt är inte riktigt som det verkar…

Det bör poängteras att om man är känslig eller pryd bör man inte se den här filmen. Det görs åtskilliga referenser till tveksamma sexuella vanor, svordomarna haglar och inget ämne är för fint för att man ska låta bli att gnugga det i smutsen. Men om man gillade Smiths tidigare filmer kommer man att älska den här, och man kommer mest troligt att precis som jag ligga dubbelvikt av asflabb i filmsoffan.

Kevin Smith har två stora talanger i filmer. Den första är att skriva dialog. Jag har sällan hört dialog som är lika rapp och snärtig som den i Kevin Smiths filmer. Den andra är att ta en till synes enkel story, behålla den enkel men ändå göra den spännande. Till större delen utspelar sig Clerks 2 under en enda dag, men ändå finns det ingen paus för utdragna melodraman eller spetsiga pekpinnar. Man kan ana slutet komma, men när det kommer känns det så klockrent att man nästan börjar gråta.

Skådespelandet är helt rätt för den här filmen, och karaktärerna är definitivt inte de tvådimensionella pekoral som man tyvärr annars ofta måste stå ut med i många filmer. Skådespelarna spelar sina karaktärer fullständigt lysande, men utan att gå till överdrift. Filmen är proppfull med referenser till hans tidigare filmer, och många cameos från skådisar och vänner görs. Håll ögonen öppna efter Ben Affleck och Jason Lee.

Förväntar man sig en film med massor av explosioner och kulsprutor är det här helt fel film. Vill man ha en film som får en att garva åt helt absurda saker och situationer är det här helt rätt film.

+ Jay & Silent Bob
+ Randal Graves
+ Dante Hicks
+ Bitsk humor
+ Kontroversiell humor
+ Rosario Dawson är varm, vacker och mänsklig i sin roll
+ Helt suverän dialog
+ Kevin Smith/Clerks-fans kommer att älska den här

- Humorn är kanske inte lämplig för alla

9½/10

(Sak att ta i beaktande: mitt betyg är kanske inte helt objektivt)

I normala fall brukar jag skriva filmrecensioner bokstavligt talat direkt efter jag sett en film. Detta för att behålla intrycket färskt i minnet, och kunna skriva fint kring detaljer. Det här är dock inte alltid så bra, ibland måste man låta intrycket av en film mogna några dagar.

(Dessutom, det var toklänge sedan jag recenserade en film. Det kändes som det var dags igen.)

—

Cars (Bilar, som den heter på svenska)

Datoranimerad komedi med röster från bl.a. Owen Wilson, Paul Newman och Bonnie Hunt.

Lightning McQueen är den nya heta stjärnan i stock-car rallyt. Han har rusat upp från ingenstans, och i sitt deltagande i Piston Cup lyckas han nästan vinna pokalen. Det blir oavgjort mellan honom och de två ledarna, och därmed beslutas att man ska ha ett avslutande lopp i Kalifornien några dagar senare. Lightning är en otålig bil och vill genast åka iväg. Han är helt övertygad om sin vinst i det loppet, och han är helt övertygad om att han kommer att få en ny och bättre sponsor iom sin vinst i loppet. Tyvärr går inte resan till Kalifornien enligt planerna och Lightning fastnar i den pyttelilla hålan Radiator Springs som ligger långt bort från all civilisation. Till råga på allt blir han haffad efter att ha förstört deras väg, och måste reparera den innan han kan åka vidare. Under sin tid i Radiator Springs lär han dock känna innevånarna och får en del insikt kring sig själv också…

När jag började titta på den här hade jag lite svårt för konceptet med antropomorfiserade (stavas det så?) bilar som pratar och uppför sig som människor. Överhuvudtaget var det en del som var lite för “barnsligt” med den här filmen.

Men såna eventuella tankar försvinner faktiskt fort. Efter ett tag kommer man in i rytmen och mot slutet av filmen kan man inte låta bli att gapskratta och bli medryckt över alla galenskaper som händer. Filmen är otroligt välgjord, animeringarna och detaljerna håller utomordentlig klass. Bilarnas krom skiner i takt med den detaljerade omgivningen, och det är skoj att försöka känna igen de olika bilmodellerna (de flesta bilarna i filmen är baserade på riktiga bilar av olika årgångar) och även miljöerna i bakgrunden innehåller många referenser till bilar.

Handlingen är egentligen rätt banal, men utsmyckas på ett sätt som gör att den ändå inte känns som ett gäng med pekpinnar. Filmens poäng är att man inte alltid ska göra som andra tycker, och det är lätt hänt att det blir lite väl föreläsande. Tack och lov undviker man detta men lyckas ändå behålla poängen med berättelsen. Jag är t.ex. inte så megaförtjust i Finding Nemo och i början av filmen var jag lite orolig att min åsikt om Cars skulle bli densamma.

De flesta Pixar-filmer brukar ha nånting för alla åldrar. Finding Nemo tyckte jag inte om eftersom den inte var lika vuxen som en del andra datoranimerade filmer, och i början av Cars verkade resultatet bli detsamma. Cars ÄR faktiskt en ganska barnslig film, den innehåller väldigt få skämt som är riktade mot vuxna. Berättelsen och handlingen förs dock fram på ett sätt som gör att man som vuxen kan avnjuta den. Nåja, ni fattar säkert.

Röstinsatserna är klart intressanta. Owen Wilson låter inte helt övertygande, men Paul Newman gjorde en klart godkänd insats. Det var skoj också att försöka känna igen rösterna tillhörande birollerna. Faktum är att birollsrösterna är nästan mer medryckande än rösterna till huvudkaraktärerna. Det känns lite synd, och jag tror inte jag hade castat Owen Wilson som rallybil, men jag har ju ingenting att säga till om.

+ Fantastisk visuell upplevelse
+ Bra ljud
+ Rolig
+ Medryckande
+ Lagom lång
+ Pyttesmå pekpinnar och moral
+ Bilar!

- Tråkiga röster
- Aningen barnslig
- Pratande bilar (tycker iaf jag, svårt att relatera till liksom)

6/10