It’s been positively ages since I last attempted to write a movie review, so here goes.

The Other Boleyn Girl

Drama/period piece featuring Natalie Portman, Scarlett Johansson and Eric Bana.

—

Based loosely on the book by the same name which in turn is fairly loosely based on actual historical events, this movie tells the story of the Boleyn sisters -Anne and Mary- and their families and their scheming to climb the ladder all the way up to the top of the royal household via Henry the 8ths genitals and habit of thinking with the same.

—

Mary Boleyn (Johansson) and her older sister Anne (Portman) are daughters of a fairly wealthy and succesful something-or-other. May goes off to marry her plain old love while her father and uncle concocts a scheme to make her older sister Anne into one of Henry the 8ths many mistresses. A plot occurs which ends with Anne being married to the king and Henry telling the catholic church to go shove itself.

Well, that’s pretty much the plot anyway. The movie is as previously stated based on a book, which in turn is based on actual historical happenings. Henry the 8th was well-known for not managing to keep his penis tucked away inside his pants, and Ann Boleyn became his second wife after she managed to persuade him to split from the catholic church (in order to get an annulment from his first wife). This is all fairly well documented, you can go off to Wikipedia and read up on Anne Boleyn and all that went on.

So does this work as a movie? Kind of. All the ingredients for a great movie is there. There’s intrigue, there’s betrayal, there’s hot women with lots of cleavage, there’s brooding kings and there’s death and executions. I’ll give praise to Portman and Johanssons portrayals, they’re quite good. Eric Bana is some kind of surly and male-chauvinist king and people around them are difficult to make out.

That’s the good stuff. The bad stuff is that the movie is so amazingly melodramatic. It’s full of hot air, and everyone speaks as if they’re giving a speech. This is not helped by the weird pacing which manages to ruin what might have otherwise been an interesting ordeal and instead turns it into yet another bleedin’ boring costume drama.

The final ten minutes where you actually start to care for the characters do not make up for the hour and a half where you’re yawning away and wondering whether you left the oven on or if you should go with red or green drapes around the windows.

Provided you’re heavily into costumed dramas and can stand the boring pace this movie might be something up your alley. Me, I can’t really say I recommend it.

Seraphim Falls

Western/Drama starring Pierce Brosnan and Liam Neeson

—

At the end of the Civil War, a colonel hunts down a man with whom he has a grudge…

—

I borrowed that plot outline from IMDB. It pretty much sums up this movie, even if it’s not completely accurate. This movie starts out with a very slow pace, and nothing changes through it. I suppose that there’s some deeper meaning to it, but mostly this was just a drawn out, tiresome and somewhat boring affair with some pretty scenery-shots.

Most of the plot focuses on revenge, a common theme in westerns. Unfortunately the slow pace of the movie combined with the boring and in my opinion somewhat generic stock-western characters kills off any intrigue. My guess is that the writer/director wanted to create a mystery and slowly unfold the reason for the manhunt through flashbacks over the course of the movie, but this just makes it very boring in the beginning and when the conflict finally is revealed you’ve pretty much figured it out already. There’s no real suspense anywhere.

Minor characters show up out of nowhere and make absolutely no impact on anyone or anything. In fact, most of the supporting characters are more interesting than the main two characters, and when they disappear without a trace it just makes the whole thing more tedious.

But, there are some beautiful shots of scenery, and the music is probably a good cure for insomnia. Other than those two high points there really isn’t much to recommend this movie for. Bland and uninteresting characters, slow pace, borderline cliché-story doesn’t really work for a period-piece such as this. I really wonder what Brosnan and Neeson saw in this project.

Go grab Unforgiven and pop it in the DVD-player instead. Much better movie dealing with similar motifs.

Tideland

Surreal/Fantasy/Drama from 2005 with among others Jeff Bridges and Jennifer Tilly. Directed by Terry Gilliam.

—

Jeliza-Rose travels with her father to an abandoned farmhouse in Texas after her mother dies from a drug overdose. At the farm she befriends the locals and experiences deeply surreal adventures…

—

The summary above is the best I can manage. That’s really the only resemblance of a story present in this movie, since most of it seems to consist of really weird scenes in… well… somewhere.

Is it good?

Kinda. But not really.

Is it bad?

Kinda. But not really.

I don’t know whether to like it or to hate it. Watching this movie was a bit like how I would imagine it would feel if someone scooped your brains out while eating vanilla ice-cream and LSD. It feels really awesome at the same time that you find yourself wondering what the hell you’re doing and how it can contribute to anything positive at all.

This is easily the weirdest movie I’ve ever seen, and I’ve seen some really strange and messed up films in my day.

Recommended? Umm… I’ll have to get back to you on that one.

(this entry contains some spoilers for a really nice hollywood-movie from 1997 called Contact. If you haven’t seen it and don’t want your experience ruined then don’t read on.)

Me and Ann-Sofie watched Contact a little while ago. It’s in my opinion one truly great film, and one of the few scifi-movies who have some kind of grounding in “real” science. Sure, after they receive the signal it gets a little out there, but none of the scenarios presented are completely unrealistic. Of course, a certain suspension of disbelief is required to enjoy any movie. If one were too critical it wouldn’t be much fun, would it?

So we watched it, and Ann-Sofie made a comment that they should’ve left the ending after the machine out. You know, the whole inquiry into why it supposedly “failed”. I thought about it for a second or two and then disagreed with her, I felt that without that ending the whole movie would just be a waste of time. Sure, a very pretty waste of time, but none the less it wouldn’t have the same punch as with it.

I didn’t continue with the argument since I didn’t want to seem condescending or as if I was lecturing her from high up on my soapbox. I have a tendency to sound very arrogant when explaining stuff, and I’ve learned in the past that this isn’t always appreciated by my peers. Thus I chose to keep quiet at the time. Instead I’m going to off here.

You see, the whole theme of the film (and to a certain extent the book it was based off) is that of the conflict between science and faith.

The main character –Ellie Arroway– is a woman steeped in science, she believes in things that she can observe through empirical evidence. She does not believe in a higher being of any kind, and this causes a lot of friction between her and other characters as the movie unfolds. In a dramatic moment she is denied the trip in the machine due to not believing in god, something that apparently is a prerequisite for that privilege. She is frustrated that such a trivial thing is the key to keeping her grounded, and we as viewers share that anguish. Us viewers get even more frustrated when her opponent for the chair in the machine more or less flatly admits to lying to the board of directors and telling them what they want to hear, even though he doesn’t believe anything himself.

But the theme of the film is faith as opposed to science. The ending is essentially a change of roles for Ellie. All through the film (and her life) religion has never answered any of the really big questions for her. No priest or any believer has ever produced any tangible evidence of the existence of god. Yet, at the end of the movie, she’s in the same position. She’s experienced something amazing, something truly eye-opening — yet she cannot produce a single proof that it’s happened. She just knows that it has happened, deep inside her heart she has faith in it. The only other person in the entire world who can understand what she feels is her exact opposite, the enigmatic and openly religious Palmer Joss.

Without placing her in the position that she earlier placed Palmer Joss and religion there wouldn’t be a proper ending. Also, without the last two lines of dialogue there wouldn’t be a proper ending.

It’s a great film, even if you don’t care about the juxtaposition between two very different bases for belief. Carl Sagan himself was in my opinion even at the best of times rather fuzzy about what he believed in, and I think it reflects in the movie. The movie just as well as Sagan himself begs the viewer to find their own truth.

Me, I don’t think there’s a god out there. Sure, I wouldn’t be surprised if there are some really mind-boggling things out in the great big universe we live in. But an all-powerful god watching over us? Nope.

One thing that I thought about while watching the ending of Contact is how unfairly science is competing with organized religion. Religion has never had to prove anything since faith itself cannot be proven in a scientific manner. No one puts any pressure on faith proving that god exists, or any of the other deities that people all over the world believe in. Yet these religions put huge pressure on scientists and atheists to prove everything from the theory of evolution to gravity itself. If we don’t prove it, then essentially we’re proclaimed not trustworthy and accused of pulling stuff right out of our asses.

It’s quite strange in my opinion. Overall I feel more and more that organized religion is more like a collective psychotic episode, but then again it’s impossible to prove faith. Also, I again stress that I don’t mind faith as such, but I feel it’s a bit wasted to use that faith to believe in a book or some invisible god rather than humanity itself.

Sunshine

Scifi/Drama från 2007 med bl.a. Cillian Murphy och Michelle Yeoh.

—

Året är 2057 och våran sol är döende. I ett desperat försök samlar mänskligheten allt sitt kunnande och skapar Icarus-projektet. Målet med projektet är att starta om solen och hindra den från att slockna - om den dör helt försvinner mänskligheten. Det första skeppet misslyckas av okända skäl, och mänskligheten samlar ihop sin sista desperation och skickar ett andra skepp. Om även det skeppet misslyckas med sitt uppdrag är allt hopp ute för mänskligheten. Ombord på skeppet sätter ett litet misstag igång en kedjereaktion av problem, och besättningen måste ta en hel del svåra beslut…

—

Sen jag först såg trailern ville jag se den här filmen. Det var nånting med den som tilltalade mig på samma sätt som t.ex. 2001: A Space Odyssey tilltalar mig. Jag är väldigt förtjust i smart Science Fiction, den typen som får en att börja fundera. 2001 är visserligen en rätt seg film, men man kan inte undgå att bli fundersam av den (om man är mottaglig) och jag hoppades att Sunshine var en film i samma anda.

Jag hade både rätt och fel, tror jag.

Upplevelsen av Sunshine var i min mening ungefär som att bli utlovad tre jättegoda bakelser. Den första man äter är fantastisk, den andra smakar gräs, hundskit och gamla strumpor, och den slutgiltiga och sista smakar underbart, med maräng och änglar och citronsmak.

Så var Sunshine. Den börjar fantastiskt, sen försvinner den ner i ett träsk av klyschor och tvådimensionella karaktärer, och sen slutar den på ett spektakulärt sätt.

Visuellt är filmen precis som en scifi-film ska vara. Den är storslagen på samma gång som den är trång - kontrasten mellan den oändliga rymden och det pyttelilla utrymmet som åtta besättningsmedlemmar ska dela på är mycket skarp. Kontraster är överhuvudtaget det allmänna temat i filmen, och det är oundvikligt att regissör Danny Boyle är inspirerad av äldre filmer med liknande tema. Kontrasterna finns överallt i filmen - gud och ateism, ljust och mörkt, galenskap och förnuft.

Början är otroligt stämningsfull, och vi får bekanta oss med den blandade skara som ska rädda mänskligheten. Ingenting konstigt där. Men mitten… ay caramba! Den är så full av gamla slitna rymdklyschor att jag ibland undrar vilken film jag egentligen ser på. Det finns ingen substans, utan filmen styltar på i nåt slags ryckigt tempo där dåliga saker händer på löpande band. Mitten av filmen hänger på en skör tråd, och redigering såväl som skådespeleri är allt annat än lysande. Ett tag känns det som om det saknas scener, filmen blir ryckig och konstig och ansträngd.

Men så hittar den sig själv igen, den hittar sin andning och sitt tempo och sin hjärna - och tar slut på ett så skönt sätt.

Ambitionerna för filmen var uppenbarligen höga, men mitten av filmen är verkligen… urk. Som jag sa till Ann-Sofie: “Jag vet inte om jag ska tycka bra eller dåligt om den”. På det rent tekniska planet är den här filmen adekvat. Såväl effekter som ljud är mer än dugligt. Musiken är fullständigt underbar, om man tillåter sig att lyssna på den. Kanske måste soundtracket inhandlas.

Det blir ett svagt “Rekommenderas”. Om inte annat för att bli avskräckt av den hemska mittenbiten som uppvägs av skön musik och ett fint slut.

Technorati Tags: sunshine, film, recension, scifi, danny boyle, cillian murphy, michelle yeoh

Jag och Ash har sett El Laberinto Del Fauno, som för de flesta är känd (lite felaktigt) som “Pans Labyrinth”.

—

El Laberinto Del Fauno

Drama/Fantasy från 2006 med Ivana Baquero i huvudrollen.

Året är 1944 och Franco regerar i Spanien. Unga Ofelia reser tillsammans med sin gravida mor till dennes man, den handlingskraftige och grymme kapten Vidal. Kaptenen är även Ofelias nya styvar, och hon är allt annat än förtjust i honom. Ofelia är ung och väldigt förtjust i olika sagor, och till hennes stora överraskning bor det en faun i en gammal labyrint i närheten av kapten Vidals bas. Faunen upplyser Ofelia om att hon egentligen är en prinsessa vid namn Moanna, som rymde från underjorden för länge sen. För att bekräfta att hon är ren och odödlig får Ofelia tre uppdrag som hon måste utföra…

—

Jag föredrar att kalla den här filmen vid dess spanska titel, eftersom figuren Pan inte alls förekommer i filmen. El Laberinto Del Fauno betyder ungefär “Faunens Labyrint”.

När nu detta dividerande kring namn är utrett kan jag glatt gå vidare med att ösa beröm över denna film. Den här filmen förtjänar verkligen allt beröm den fått, och jag kan inte påstå att jag var uttråkad en enda sekund. Däremot var jag nyfiken, trollbunden och inlindad i unga Ofelias värld, en mörk sagovärld som kontrasteras med den grymma verkligheten i efterkrigstidens Spanien.

Den här filmen är nämligen mörk. Den är inte gullig, den är inte oskyldig. Vi följer med Ofelia i hennes äventyr, och under hela tiden vet man inte riktigt vad som är verkligt och vad som inte är det. Kanske är allting verkligt? Det är snarare en filosofisk fråga som man som tittare själv får avgöra efter bästa förmåga.

Om det finns två filmer som kom ut under 2006 som var riktigt bra, nyskapande och spännande så var det den här och The Fountain. Båda är filmer som man bör se om man är intresserad av film som mer än underhållning, mer som en mental resa genom tid och rum.

Rekommenderas varmt.

Technorati Tags: pan’s labyrinth, film, recension, el laberinto del fauno, drama, fantasy, spanien, fascism

The Astronaut Farmer

Drama/Scifi från 2006 med bl.a. Billy Bob Thornton och Virginia Madsen.

—

Charlie Farmer är en relativt vanlig medelålders ranchägare nånstans i Texas. Han har kor, hästar, ett hus, en lada och problem med banken. Men han är ändå inte helt vanlig… Charlie är nämligen besatt av tanken på att flyga i rymden, och har varit det ända sedan han blev tvungen att återvända hem från flygvapnet för att rädda sin familjeranch. Han löser sin besatthet genom att ta saken i egna händer och bygga en raket i sin lada — det finns bara några mindre problem med allt från befolkningen i staden han bor, FBI-agenter som misstänker att han egentligen håller på att bygga en missil av nåt slag, samt i princip hela resten av landet…

—

Jag hörde talas om den här filmen först i våras, och blev omedelbart intresserad av den. Handlingen verkade helknäpp, och allmänt rymdintresserad som jag var tilltalade Charlies dröm även mig. Tänk om man kunde bygga en egen raket? Jösses, inte nog med att man måste övervinna alla tekniska detaljer, hur ska man ta sig genom all den byråkrati som finns?

Det här är en familjefilm. Den är stöpt och helgjuten som en familjefilm som kan uppskattas av hela familjen. Stora som små hittar säkert nånting att relatera till, och man blir hela tiden så sabla nyfiken på om Charlie kommer att få fjutt på sin raket. Filmen spelar mest på dramastråkarna, men den har starka inslag av komedi och scifi. Scifi-biten handlar just om Charlies raket, och jag måste säga att t.o.m. jag som amatör förstår att filmskaparna tagit sig ENORMA friheter med hela raketbiten. Men det är okej, själva raketen är faktiskt en sekundär bit i handlingen. Den primära handlingen är om Charlie ska lyckas genomföra sin livslånga dröm, eller om den kommer att bli krossad under (ur hans synvinkel) meningslöst trams.

Dom bra sakerna är som sagt att det är en relativt barnvänlig film. Handlingen är intressant och berättas på ett ganska stillsamt sätt. Billy Bob är ungefär i sitt standardläge, han är tystlåten och lite träig och funkar faktiskt jättebra som Charlie Farmer tack vare det. Birollerna är rätt bra castade, och inga större klagomål på deras skådespelande från min sida. Fotot är mycket imponerande och riktigt vackert, det känns som att filmskaparna la ner mycket tid på att få med de vackra vidderna i filmramen.

Men de dåliga sakerna finns också. Personligen tycker jag filmen drar för mycket i de gamla slitna hjärtesträngarna. Det är en väldigt amerikansk film på alla sätt och vis, och man kan säkert läsa in många tolkningar i filmens generella helyllehet. Ljudet är dessutom fantastiskt dåligt, jag vet inte om det är DVD’n det är fel på eller vad, men ena sekunden hör man knappt vad folk säger om man inte skruvar upp ljudet högt, och nästa sekund blir man döv eftersom nån bil kör förbi kameran och ljudet dånade ut ur högtalarna.

The Astronaut Farmer är lättsmält underhållning för hela familjen. Kan man stå ut med den extremt amerikanska berättelsen så är det en helgjuten film en lördagkväll.

Rekommenderas.

House of Flying Daggers (2004)

Att sammanfatta handlingen i den här filmen är både lätt och svårt på en och samma gång. Handlingen kretsar i första hand kring polisen och deras försök att spräcka en grupp med lönnmördare som kallas för “flygande knivarna” men samtidigt är det en kärlekshistoria. Överhuvudtaget är det svårt att sammanfatta en egentligen ganska enkel och nästan banal historia som har fruktansvärt många vinklar.

—

Ni som precis som jag uppskattade Hero från 2002 med Jet Li kommer snabbt att känna sig hemmastadd i House of Flying Daggers. Det är samma regissör, och stilen känns igen. De starka och varma färgerna kombinerat med de extremt stiliserade kampscenerna känns igen.

Det är dock lite annorlunda stuk på den här filmen, men ändå är det samma grundrecept som skapar filmen. Handlingen är visserligen intressant, men den känns mera som ett skelett som regissören sedan hängt en nästan magisk filmupplevelse på. Det som verkligen överraskade mig i den här filmen var det otroliga ljudet. Jag hade kunnat sitta och blunda hela filmen igenom, medan DTS-spåret spelade runt omkring mig.

Filmen är som ett levande konstverk. Jag tror man skulle kunna ta varenda bildruta och det skulle vara ett konstverk i sig själv. Yimou Zhang målar med varenda färg som det mänskliga ögat kan uppfatta, och varje scen är intrikat in i minsta detalj. Men det blir ett konstverk för sinnena också, för även om jag tyckte att berättelsens två huvudmoment (flykten samt kärleks-triangeln) är ganska banala saker så är det en upplevelse hur dessa klassiska handlingar presenteras. Det är nånting som alltid fascinerar mig med just den här typen av asiatiska filmer; man känner igen grundelementen, men man är sällan beredd på ordningen eller vinkeln de presenteras via.

Fortfarande anser jag dock att den absolut mest sinnliga filmen jag sett från den asiatiska filmindustrin är Hero, tätt följd av Ang Lees “Crouching Tiger, Hidden Dragon”. Det här är ingen dålig film, men den drar ut lite på tiden och blir ibland aningen för svulstig.

Rekommenderas.

The Fountain

Drama/Fantasy från 2006 med bl.a. Hugh Jackman och Rachel Weisz

—

Jag brukar normalt skriva nån slags sammanfattning av handlingen innan jag börjar skriva mina tankar kring en film, men i det här fallet vore det bara att trivialisera en fullständigt lysande film genom att försöka sammanfatta den med något sådant.

I stora drag spänner handlingen över en tid på tusen år, och väver samman tre historier med femhundra år mellan varje.

Men handlingen är faktiskt sekundär i den här filmen. Visserligen för den filmen framåt, men till skillnad från många filmer är inte handlingen det som håller filmen samman. Istället är det tankar, känslor, och (i brist på bättre beskrivning) teman som driver filmen framåt. Kombinerat med en nästan smärtsamt vacker visuell stil blir man som tittare nästan överväldigad av den flodvåg av känslor och tankar som inte alltid har något namn.

Att kalla det här för en film räcker inte riktigt till. Ja, det är en film på det sättet att det finns skådespelare i den, och att den har ljud och bild. Men samtidigt är det så mycket mer. Det är en nästan filosofisk upplevelse, mer än bara underhållning och definitivt mer än en samling ljud och bilder.

Darren Aronofskys två tidigare filmer är bland mina favoriter, och trots att de är fullständigt olika varandra (och fullständigt olika den här) så har de ändå en sak gemensamt - hans talang för att fånga de finare nyanserna hos människor, deras relationer till varandra, och den smärta som ofta återfinns helt enkelt genom att leva. The Fountain är full med dessa nyanser, dessa små men enkla saker som ändå bidrar till en helhet.

Filmen bearbetar många filosofiska tankar. Ett genomgående tema är hopplöshet, om hur små, bräckliga och lätt borttappade varelser vi är. Det är också en film om frustration, och om kampen för att rädda någon eller något som man älskar.

Nej, jag tänker inte skriva mycket mer om den här filmen, för hur jag än försöker kan jag inte få mina ord att riktigt beskriva hur stark den här filmen är. Jag tänker bara säga att om ni ser den så haka inte upp er på handlingen. Låt istället filmen skölja över er som en flodvåg av vatten, och låt den tränga in och beröra er.

Det här är en lysande film, och jag rekommenderar den varmt. Var bara beredd på att det kan komma tårar.

Stranger Than Fiction

Drama/komedi/nånting från 2006 med bl.a. Will Ferrell, Dustin Hoffman och Emma Thompson.

—

Harold Crick (Ferrell) är en helt vanlig anonym man. Han bor själv, han lever ett extremt inrutat liv där han noga räknar allting och alltid gör samma sak. Han borstar sina tänder på exakt samma sätt varje dag, och hans morgon är exakt identisk i varje minutiös detalj. Han har inga vänner och utför sitt arbete åt IRS (Internal Revenue Service, det amerikanska skatteverket) med en ypperlig noggrannhet och känsla för detaljer. Han har en otrolig talang för matematik och kan utan problem räkna ut komplicerade matematiska nötter med huvudräkning. Han har väldigt liten social kompetens vilket kommer till sin spets när han ska genomföra en kontroll av den frispråkiga café-innehavaren Ana Pascal (Maggie Gyllenhaal). Överhuvudtaget är hela hans liv baserat på strikta rutiner och ett extremt inrutat mönster.

Så en dag börjar dock Harold höra en kvinnoröst. Det är en kvinna som berättar allt som händer i hans liv, och i början tror Harold att han håller på att bli galen. När han nämner det kan ingen annan i hans omgivning höra rösten heller, och fler och fler blir övertygade om att Harold är skvatt galen. Den enda som tror på honom är en professor i litteratur, Jules Hilbert (Hoffman) som roat lyssnar på hur Harold pratar om den här rösten.

Sakteliga går sanningen upp för Harold: Han är i själva verket en karaktär i en bok som skrivs av en okänd kvinnlig författare…

—

Låt mig först säga att trots att Will Ferrells namn står däruppe så är det här inte någon av Will Ferrells typiska filmer. Det här är ett drama med vissa komiska inslag, på samma sätt som Eternal Sunshine of the Spotless Mind är ett drama med inslag av komik. Ni som väntar er Talladega Nights eller Blades of Glory kommer att bli fruktansvärt besvikna om ni förväntar er en sån film.

Nej, det här är en relativt stillsam film som har flera genomgående teman. Det tydligaste temat är huruvida en sån sak som “ödet” existerar och huruvida en person öde i såna fall är förutbestämt. Filmen tänjer också på de filosofiska gränserna kring hur man kan definiera saker som “verklighet”, detta i samma takt som Harold upptäcker att han själv är en fiktiv karaktär inom de filmer som berättelsen och filmen definierar.

Det här är en film som sätter fart på delar av hjärnan som man inte riktigt är medveten om i vanliga fall. Man fnissar åt ibland absurda situationer som uppstår, och man funderar på hur sjutton det här kan fortgå. Som tittare blir man inte bara en åskådare av händelserna som presenteras i filmen, utan man blir också fundersam kring sin egen verklighet.

Är jag bara en passiv tittare som ser den här filmen, eller är jag en del av filmen som när som helst kanske spårar ut och visar sig vara verklighet?

Filmen funderar också kring konceptet med gud. Sett ur Harolds ögon så är den mystiske författaren hans gud. Hon skapade allting, hon skapade honom, och hon skapade hela hans liv. Tyvärr ligger det även i författarens/guds kraft att ta bort allt detta, likaväl som att rädda honom från eventuella tragiska slut. Det är helt och hållet upp till författaren/gud att avgöra om ens liv blir en tragedi, komedi eller kanske både och?

Ja, det här är en film som slår knutar på ens hjärna om man tillåter den.

Det finns inte så mycket mer att anmärka tycker jag. Skådespelarinsatserna är perfekt precis lagom. De svallar inte över och spelar för hårt på känslostråkarna, utan det känns som om man ser helt vanliga människor i smått absurda situationer - vilket säkerligen är hela poängen med filmen. Det saknas nästan helt specialeffekter, och de effekter som finns är snarare av den sorten som blixtrar till i huvudet på tittaren istället för att blända en från filmens värld.

Gillar ni lite kluriga filmer som lägger kluriga tankenötter i knät kommer ni att gilla den här. Jag tror personligen att den här filmen har potential för att bli en av mina många favoritfilmer som jag kan se nästan hur många gånger som helst.

Jag tänker sluta ge filmer poäng och istället säga om jag rekommenderar dem eller ej. Den här filmen rekommenderar jag starkt, till alla som gillar att få sin intelligens stimulerad.