The Golden Compass

Fantasy from 2007 starring among others Nicole Kidman, Daniel Craig and Sam Elliott.

—

In a parallell universe young Lyra Belacqua goes on an adventure up in the arctic. Or something. Here, I’ll just steal the summary from IMDB instead of writing my own: “In a parallel universe, young Lyra Belacqua journeys to the far North to save her best friend and other kidnapped children from terrible experiments by a mysterious organization.” Yeah, I guess that works as a plot summary.

—

Okay, back in October when I mentioned this film I was pretty interested in it. Mainly that interest stemmed from the controversy the film (as well as the books it’s based on) was causing among the fundamentalist christians over in the US, but also because I thought it might be entertaining. When I read about it sounded kind of like Narnia crossed with the Lord of The Rings.

So, now I’ve seen it and what do I think of it?

I think it’s a pretty but incredibly dull affair.

Sure, it’s a nice production and visually it looks kind of like a steampunk-version of Narnia. It’s filled with computer-animation and gorgeous environments, and it’s got some pretty impressive actors. Yet it all feels so darn wasted.

The story is filled with incredibly heavy-handed metaphors for things Philip Pullman doesn’t like. It doesn’t really take a big brain to see that the magistrate is in fact the church, and they want to outlaw science (the dust) and free will. But the way these otherwise interesting metaphors are presented is so obvious. The whole world built in this film is just flat, there’s no excitement. It’s wooden.

And speaking of wooden. Let me tell you what else is wooden in this film. The acting. It’s like watching a bunch of planks sprouting ridiculous lines. Even Daniel Craig and Nicole Kidman who usually manage to bring some kind of gravity to films fail miserably here. In fact, Daniel Craig barely even makes an appearance in this film, and Nicole Kidman is some generic Cruella DeVil-like villain. Pretty much every character in the film is just some two-dimensional cliché that’s been tossed into the mix to make it seem exciting. Casting Sam Elliot as the swaggerty adventurer with an accent as wide as his cowboy-hat is just too obvious.

Speaking of the dialogue. I mean, seriously, even in an alternate dimension, who the hell speaks like they do in this film?

Let me give you an example:

Normal film: RUN!

The Golden Compass: My young friend, I fear that now is the time where we must apply force to our legs and outrun the foolish enemy behind us. Lead the way and I will attempt to stave the flood of… etc etc etc etc and so forth and so on.

No, I think that the only people who will get a kick out of this film are already fans of the books. We who haven’t yet read them just find that this film is so self-important it’s almost falling over itself, and it’s formulaic and utterly boring delivery just underscores that. I had trouble keeping my eyes open, and I doubt that any kid who’s not a fan of Lyra will have troubles doing it too.

Watch this only if you have nothing else to do, and only if you aren’t paying for it. I don’t care that Phil Pullman is an atheist and is making the religious right nervous - this film is most of the time like watching paint dry.

If you want a fun and exciting film set in an alternate reality I instead recommend you go off and rent Stardust. Now that movie was fun!

I’m a fan of Terry Pratchetts books. I’ve read most of the Discworld-novels, and I was a bit saddened when Good Omens fell through as a feature-film. It should be noted that Good Omens is not a Discworld-novel, yet it’s a spectacularly entertaining read none the less.

So, a few days ago I found out that a two-part miniseries had been produced, based on Terrys two first books set in the Discworld. This was called “The Colour of Magic” (note british spelling) and was based on the first book with the same name, followed by the accompanying novel called “The Light Fantastic”. Part one of the miniseries was of the first book, and so on.

Unfortunately it was broadcast on channels not available in Sweden, and it was only thanks to the miracle of file-sharing that I found it.

In the process, I also discovered that a similar mini-series had been produced based on his book “Hogfather” and broadcast christmas 2006. It was broadcast on the same channel as Colour of Magic, and again it was thanks to filesharing that I managed to find it.

I know that I linked to The Pirate Bay, but I urge anyone who enjoys these to try to find the DVDs and show financial support for them as well. I know I’m going to.

—

I watched The Colour of Magic first, and you know - it wasn’t quite up to my expectations. I’m not saying that it’s a bad production, because it isn’t. It’s actually quite good for a TV mini-series. Special effects are perfectly acceptable, production-design is very good, acting is up to par.

But it doesn’t have the pungency of Terrys books, and the story takes a lot of liberties with the source-material. Adding insult to injury in this department, a lot of the story doesn’t really make sense. There’s a lot of things that don’t add anything to the plot, except as filler-material.

Also, I don’t know about the dragons. Admittedly it was quite some time since I last read The Colour of Magic, but dragons are generally a no-no in the Discworld. It’s not that they don’t exist (because they do), it’s rather that they’re not a common commodity. I don’t remember exactly what happened in the book, but that whole bit doesn’t serve any purpose in the adaption. I just felt that it was filler, a poor excuse to show a rather beautiful woman in scantily clothing.

The thing that I missed the most though was the wacky humor that permeates Terrys books. Whenever I’ve read a Discworld-novel I’ve always felt as if I was reading some strange mix of Monty Python and Lord of The Rings. His writing is so textured, he gets every accent and every smell just right.

This was sadly missing in the mini-series. It didn’t have the wacky humor, and the few times it did it just felt pasted-on. The actors are obviously struggling to portray their characters, but somehow everything just falls a bit flat. The texture of the novels just don’t appear. Combined with the liberal deviation from the source material I actually felt a bit bored at times.

Wait! There’s good stuff too. Admittedly it’s not quite what I expected, but it does get quite a lot of things right. David Jason (known to most people as the bloke in A Touch of Frost) is quite good as Rincewind. I always imagined Rincewind as in his mid-late 30s, while David Jason is 68. So at first I cringed a bit, but I warmed to the concept quite quickly. I guess my estimate of Rincewind being much younger probably stems from the two mid-90s adventure games based on Discworld, where he’s portrayed as surprisingly young, as well as voiced by Eric Idle.

Also, Christopher Lee as the voice of Death is just… oh, I’m at a lack of words to describe how perfect it is. Christopher Lee doesn’t just voice Death, he IS Death. Jeremy Irons does an all too brief part as the chilly Lord Vetinari, the Patrician of Ankh-Morpork. Cohen The Barbarian is as old as I always imagined him to be, and equally grumpy as well.

Should you watch this? If you’re a Discworld-fan, then most definitely. It probably won’t be quite what you expected, but at least they didn’t mess it up too badly, and the production is quite well-done. If you’re not a Discworld-fan, then you might be a bit confused since some things are never really explained, but the fantasy-feel and good looks might keep you happy anyways.

Oh, and Terry Pratchett himself makes a cameo in the beginning and the end.

—

After watching the Colour of Magic I watched Hogfather. Well, not IMMEDIATELY afterwards, but a day or so later. Everyone who compared Hogfather with Colour of Magic said that the former was actually much better then the latter, despite having a smaller budget and less big-name stars. In fact, there are no big-name stars in Hogfather.

I was stoked however. If Hogfather was at the very least as good as Colour of Magic, it would totally be worth it.

And oh boy, was it worth it.

Hogfather is one of my favourite Discworld-novels. It has a very wacky humor, as well as some slight satire of the consumer-driven holiday we call christmas. It also has some interesting philosophical thoughts about religion and the origin of beliefs, but it’s sugarcoated in wackiness.

In short, the story is about how Hogfather (the Discworld-version of Santa Claus) goes missing, and Death (yes, THE Death) has to fill in for him for various convoluted reasons. Much of the humor derives from Deaths lack of… well… humanity.

The story is a lot more complicated, but that’s the short version.

So, how good was Hogfather? Let’s just say that it was everything that was good about CoM, and everything good that CoM should’ve been. Hogfather sticks very closely to the source-material, even taking a lot of dialogue verbatim from the book. The story is to my recollection exactly as in the book, and everything happens like in the book. It’s a very faithful adaption. Which I find somewhat interesting, since it’s the same bloke who adapted and directed both CoM and Hogfather.

David Jason appears in this one as well, although here he portrays Albert, Death’s butler and right-hand-man. It was a bit confusing at first, but David Jason is obviously a somewhat versatile actor and fit snugly into the part of Albert. Death isn’t voiced by Christopher Lee though, and his predecessor doesn’t have quite the same Deathiness to the voice.

Other than that the casting is spot-on. Susan (the granddaughter of Death, don’t ask - it’s complicated) is perfect, just as I imagined her. The wizards are perfect, and one of my many favourite actors makes a beautiful performance as the pragmatic and slightly whimsical Mustrum Ridcully, the archchancellor of Unseen University.

So is this worth watching?

Well, unless you’re rather daft and haven’t caught on to me really liking this one yet, then let me spell it out for you: yes, it’s very, very watchable. Doesn’t matter if you’re a Discworld-fan or not. Unlike CoM, Hogfather has plenty of the wacky humor that was sorely lacking in CoM. It has the Discworld-texture, the feel is right there. And best of all, despite it’s alleged much-lower budget it still has decent special-effects and good production-value overall.

The Mist

Action/Horror/Scifi/Drama starring among others Thomas Jane and Marcia Gay Harden.

—

A strange storm descends on a small village in the northeastern USA. Immediately afterwards a thick mist envelops the town and traps a number of citizens inside a supermarket. Strange noises are heard from the mist, and people venturing into it are brutally killed. It’s discovered that strange creatures roam inside the mist, and a stand has to be made inside the supermarket by the survivors…

—

At first this movie seems like a very cheap knock-off of the old John Carpenter-classic The Fog. Even the title alludes to it, and it shares a lot of obvious themes with it’s predecessor. After a while it changes, and you start to assume that this will be a cheap monster-movie full of standard scares.

And that’s exactly what it is. At least at first glances.

Because, after a while the monsters become simply a backdrop to the madness that humans produce all by themselves. The movie changes gears, changes tempo, changes focus and instead become a surprisingly disturbing account of the darker nature hidden within humans. When the order around people are shattered, so is the illusion of civilization. The characters in the movie revert to a much more primitive and less coherent state of mind.

Up until that change in pace and focus I was rather bored by the whole thing. I even rolled my eyes at some of the typical Stephen King-stereotypes (since this movie is based on a novella by him) that are common both in his writings and even more so in movies based on his works.

But after the change, it became a fascinating and rather scary insight into the abyss of the human soul. Several themes work parallel to each other, but the most obvious theme is Rationality vs Religion. The rationality is represented by a continuously diminishing group of people led by David Drayton (Jane) and the Religion contingent is led by the impressively deranged Mrs. Carmody, (Harden). She is certain that the mist and it’s denizens are the wrath of god, and her unstable mentality gets the better of both her and the people she preaches to.

All during this disaster of the soul I sat thinking, wondering how Frank Darabont (the director) would wrap this all up. Would he go for a cheery Hollywood-ending where everything thanks to some Deus Ex Machina just goes away? Or, would he go for the horrible ending that was implied several times through the movie?

I don’t want to spoil this for people, but he did both of those things. The ending is horrible, not because it’s bad but because it’s a cruel and evil fate that befalls those who is damned under it. It’s beautifully gut-wrenching, and I can safely say that anyone who isn’t depressed by it must lack all forms of emotion. It’s the bleakest ending since Leaving Las Vegas.

Strongly recommended.

Tideland

Surreal/Fantasy/Drama from 2005 with among others Jeff Bridges and Jennifer Tilly. Directed by Terry Gilliam.

—

Jeliza-Rose travels with her father to an abandoned farmhouse in Texas after her mother dies from a drug overdose. At the farm she befriends the locals and experiences deeply surreal adventures…

—

The summary above is the best I can manage. That’s really the only resemblance of a story present in this movie, since most of it seems to consist of really weird scenes in… well… somewhere.

Is it good?

Kinda. But not really.

Is it bad?

Kinda. But not really.

I don’t know whether to like it or to hate it. Watching this movie was a bit like how I would imagine it would feel if someone scooped your brains out while eating vanilla ice-cream and LSD. It feels really awesome at the same time that you find yourself wondering what the hell you’re doing and how it can contribute to anything positive at all.

This is easily the weirdest movie I’ve ever seen, and I’ve seen some really strange and messed up films in my day.

Recommended? Umm… I’ll have to get back to you on that one.

Jag och Ash har sett El Laberinto Del Fauno, som för de flesta är känd (lite felaktigt) som “Pans Labyrinth”.

—

El Laberinto Del Fauno

Drama/Fantasy från 2006 med Ivana Baquero i huvudrollen.

Året är 1944 och Franco regerar i Spanien. Unga Ofelia reser tillsammans med sin gravida mor till dennes man, den handlingskraftige och grymme kapten Vidal. Kaptenen är även Ofelias nya styvar, och hon är allt annat än förtjust i honom. Ofelia är ung och väldigt förtjust i olika sagor, och till hennes stora överraskning bor det en faun i en gammal labyrint i närheten av kapten Vidals bas. Faunen upplyser Ofelia om att hon egentligen är en prinsessa vid namn Moanna, som rymde från underjorden för länge sen. För att bekräfta att hon är ren och odödlig får Ofelia tre uppdrag som hon måste utföra…

—

Jag föredrar att kalla den här filmen vid dess spanska titel, eftersom figuren Pan inte alls förekommer i filmen. El Laberinto Del Fauno betyder ungefär “Faunens Labyrint”.

När nu detta dividerande kring namn är utrett kan jag glatt gå vidare med att ösa beröm över denna film. Den här filmen förtjänar verkligen allt beröm den fått, och jag kan inte påstå att jag var uttråkad en enda sekund. Däremot var jag nyfiken, trollbunden och inlindad i unga Ofelias värld, en mörk sagovärld som kontrasteras med den grymma verkligheten i efterkrigstidens Spanien.

Den här filmen är nämligen mörk. Den är inte gullig, den är inte oskyldig. Vi följer med Ofelia i hennes äventyr, och under hela tiden vet man inte riktigt vad som är verkligt och vad som inte är det. Kanske är allting verkligt? Det är snarare en filosofisk fråga som man som tittare själv får avgöra efter bästa förmåga.

Om det finns två filmer som kom ut under 2006 som var riktigt bra, nyskapande och spännande så var det den här och The Fountain. Båda är filmer som man bör se om man är intresserad av film som mer än underhållning, mer som en mental resa genom tid och rum.

Rekommenderas varmt.

Technorati Tags: pan’s labyrinth, film, recension, el laberinto del fauno, drama, fantasy, spanien, fascism

Ghost Rider

Action/fantasy från 2007 med bl.a. Nicholas Cage, Eva Mendes och Sam Elliott.

—

Johnny Blaze är en ung stuntförare som tillsammans med sin far utför smått otroliga stunts på motorcykel tillsammans med sin far. Tyvärr är hans far döende av cancer, och i ett ögonblick av desperation lovar unge Johnny vad som helst i utbyte mot att hans far blir frisk. Hans erbjudande accepteras av Mephistopheles –djävulen själv– i utbyte mot en gentjänst i framtiden. Johnnys far tillfrisknar, men det visar sig att Mephistopheles har lurat Johnny, det dröjer nämligen inte länge förrän hans pappa kör sig själv in i döden…

Flera år senare kasserar djävulen in gentjänsten. Johnny blir Ghost Rider och tvingas leta efter ett gammalt kontrakt på tusen själar som den föregående ryttaren gömde för djävulen för 150 år sen. Johnny slits mellan det som drabbas honom, hans gamla kärlek samt det faktum att djävulens egen son också vill ha det kontraktet…

—

Jag läste rätt mycket Ghost Rider (både den första generationen med Johnny Blaze och den med Daniel Ketch som Ghost Rider) när jag var tonåring. Min spontana reaktion till Nicholas Cage som Johnny Blaze kunde spontant sammanfattas med “urk, nej!”

Dock var det inte riktigt så mycket urk eller nej. Nicholas Cage är lååångt ifrån klippt och skuren som Johnny Blaze, men han verkar funka på nåt bakvänt vänster. Han är sådär lagomt träig, och han har lagt sig till med samma släpiga Texas-accent som han hade i Con Air (ni vet, den där “puuuut the bunneh dooown!”) men han funkar ändå. Johnny Blaze och hans inre konflikt är ändå egentligen sekundärt till hans alter ego, den brinnande knutten som åker runt och spöar skiten ur alla som förtjänar det.

Faktum är att det här är en (i min mening) rätt trogen filmatisering av serien. Ghost Rider var alltid lite pubertal i sin ton, den fokuserade sällan på speciellt mycket djupare saker, utan brände istället krutet på mycket action och storslagna scener. Jag tyckte om den när jag var tonåring just därför - den gav mig en flykt in i en värld fylld med brinnande motorcyklar och en antihjälte med ett lika dystert förflutet som Frank Castle. Men att det var en djup serie, det har jag aldrig upplevt.

Den här filmen är likadan. Den behåller i stort stämningen från serien - mycket action, mycket ösiga actionsekvenser, lite påsmetat romantiskt trams - men den är trogen källmaterialet. Det ska vara brinnande dödskallar som åker runt på eldiga motorcyklar, mycket “coola” grejer och ett minimum av filosoferande. Mycket av det som händer får man helt enkelt ta för givet. Hur gjorde Ghost Rider när han avverkade huvudskurkens hantlangare? Ingen aning, men han verkade klara av dem galant.

Så, för att summera. Den är inte djup, men den har rätt mycket action. Precis lagom för grabbkvällen eller när man vill se nåt med mycket effekter men som inte kräver att man funderar speciellt mycket. Överhuvudtaget tycker jag det här var en rätt lagom filmatisering på en av mina gamla favoritserier.

Rekommenderas (till publik med någorlunda avspänd inställning).

(P.S. Här måste jag få gnälla på filmaffischer som visar saker som inte förekommer i filmen, eller som antyder en helt annan fokus. Det blir tyvärr vanligare för varje månad som går, och det stör mig fruktansvärt. Den här affischen är bara ännu en i raden.)

House of Flying Daggers (2004)

Att sammanfatta handlingen i den här filmen är både lätt och svårt på en och samma gång. Handlingen kretsar i första hand kring polisen och deras försök att spräcka en grupp med lönnmördare som kallas för “flygande knivarna” men samtidigt är det en kärlekshistoria. Överhuvudtaget är det svårt att sammanfatta en egentligen ganska enkel och nästan banal historia som har fruktansvärt många vinklar.

—

Ni som precis som jag uppskattade Hero från 2002 med Jet Li kommer snabbt att känna sig hemmastadd i House of Flying Daggers. Det är samma regissör, och stilen känns igen. De starka och varma färgerna kombinerat med de extremt stiliserade kampscenerna känns igen.

Det är dock lite annorlunda stuk på den här filmen, men ändå är det samma grundrecept som skapar filmen. Handlingen är visserligen intressant, men den känns mera som ett skelett som regissören sedan hängt en nästan magisk filmupplevelse på. Det som verkligen överraskade mig i den här filmen var det otroliga ljudet. Jag hade kunnat sitta och blunda hela filmen igenom, medan DTS-spåret spelade runt omkring mig.

Filmen är som ett levande konstverk. Jag tror man skulle kunna ta varenda bildruta och det skulle vara ett konstverk i sig själv. Yimou Zhang målar med varenda färg som det mänskliga ögat kan uppfatta, och varje scen är intrikat in i minsta detalj. Men det blir ett konstverk för sinnena också, för även om jag tyckte att berättelsens två huvudmoment (flykten samt kärleks-triangeln) är ganska banala saker så är det en upplevelse hur dessa klassiska handlingar presenteras. Det är nånting som alltid fascinerar mig med just den här typen av asiatiska filmer; man känner igen grundelementen, men man är sällan beredd på ordningen eller vinkeln de presenteras via.

Fortfarande anser jag dock att den absolut mest sinnliga filmen jag sett från den asiatiska filmindustrin är Hero, tätt följd av Ang Lees “Crouching Tiger, Hidden Dragon”. Det här är ingen dålig film, men den drar ut lite på tiden och blir ibland aningen för svulstig.

Rekommenderas.

The Fountain

Drama/Fantasy från 2006 med bl.a. Hugh Jackman och Rachel Weisz

—

Jag brukar normalt skriva nån slags sammanfattning av handlingen innan jag börjar skriva mina tankar kring en film, men i det här fallet vore det bara att trivialisera en fullständigt lysande film genom att försöka sammanfatta den med något sådant.

I stora drag spänner handlingen över en tid på tusen år, och väver samman tre historier med femhundra år mellan varje.

Men handlingen är faktiskt sekundär i den här filmen. Visserligen för den filmen framåt, men till skillnad från många filmer är inte handlingen det som håller filmen samman. Istället är det tankar, känslor, och (i brist på bättre beskrivning) teman som driver filmen framåt. Kombinerat med en nästan smärtsamt vacker visuell stil blir man som tittare nästan överväldigad av den flodvåg av känslor och tankar som inte alltid har något namn.

Att kalla det här för en film räcker inte riktigt till. Ja, det är en film på det sättet att det finns skådespelare i den, och att den har ljud och bild. Men samtidigt är det så mycket mer. Det är en nästan filosofisk upplevelse, mer än bara underhållning och definitivt mer än en samling ljud och bilder.

Darren Aronofskys två tidigare filmer är bland mina favoriter, och trots att de är fullständigt olika varandra (och fullständigt olika den här) så har de ändå en sak gemensamt - hans talang för att fånga de finare nyanserna hos människor, deras relationer till varandra, och den smärta som ofta återfinns helt enkelt genom att leva. The Fountain är full med dessa nyanser, dessa små men enkla saker som ändå bidrar till en helhet.

Filmen bearbetar många filosofiska tankar. Ett genomgående tema är hopplöshet, om hur små, bräckliga och lätt borttappade varelser vi är. Det är också en film om frustration, och om kampen för att rädda någon eller något som man älskar.

Nej, jag tänker inte skriva mycket mer om den här filmen, för hur jag än försöker kan jag inte få mina ord att riktigt beskriva hur stark den här filmen är. Jag tänker bara säga att om ni ser den så haka inte upp er på handlingen. Låt istället filmen skölja över er som en flodvåg av vatten, och låt den tränga in och beröra er.

Det här är en lysande film, och jag rekommenderar den varmt. Var bara beredd på att det kan komma tårar.

Eragon

Äventyr/Fantasy/Allmänt trams från 2006 med bl.a. Robert Carlyle, Jeremy Irons och John Malkovich.

Eragon är en ung och naiv farmarson i den magiska världen som heter Alagaësia. Han lever sina dagar i lugn och ro, och omvärldens bekymmer når inte riktigt fram till honom. Så av en händelse hittar han ett drakägg, och det visar sig att han är utsedd till en drakryttare. Drakryttare beskyddade människorna för massor med år sen, tills de alla utrotades av en förrädare som utsåg sig själv till kung. Bla bla bla, ni kan säkert gissa resten…

—

Jag visste att det här skulle bli en urlöjlig film redan första gången jag såg en trailer för den. Att den dock skulle bli en så total skitstorm när jag väl såg den var lite av en överraskning. Men “skitstorm” är det enda ord som riktigt sammanfattar den här superlarviga filmen. Den tar sig själv på alldeles för mycket allvar, har en story som är otroligt förutsägbar, samt att den lyckas klämma in varenda fantasy/drak-klyscha som går. Dialogerna är urlarviga, skådespeleriet är lika spänstigt som möglig selleri och överhuvudtaget är den här filmen ett nästan kriminellt slöseri med tittarens tid.

Om filmbranschen i Hollywood och MPAA tror att man ska kunna locka tillbaka biotittarna med sån här smörja bör man ta och tänka om. Ursprungligen tänkte jag varna för spoilers, men så insåg jag att det inte går att spoila den här filmen genom att berätta slutet - det finns INGA överraskningar! Filmen är dötråkig och rör sig i ett sakta tempo som får en att börja nicka till efter ett tag. Den är svulstig som en svullen tomat, och när så slutet kommer känner man en lättnad över att man får lyfta rumpan ur soffan och sätta fart på blodomloppet igen.

“Draken” som filmen kretsar kring är den fjantigaste draken jag nånsin sett på film tror jag. Drakar är inte blå, har inte söta namn som Saphira och pratar inte engelska med en nasal flickröst! Nej, drakar är fjälliga varelser som visserligen är sofistikerade men som inte skyr några medel för att göra som de själva vill. De pratar inte med flickröst, ungefär den enda röst som jag kan godkänna som drakröst är Sean Connerys (som gjorde drakrösten i den åtskilligt bättre Dragonheart som ändå har 11 år på nacken) och de heter definitivt inte “Saphira” - de heter saker i stil med NaGH’RAholuT’ohuAhotumkah’ala och det krävs tolv stämband för att kunna uttala deras namn!

Nej, hela den här travestin var en exercis i att bränna pengar. Tydligen kostade soppan hundra miljoner dollar att göra, och det känns inte som om speciellt mycket av de pengarna var väl investerade. HUNDRA MILJONER DOLLAR! De enda som kommer att digga den här filmen är femåringar, och t.o.m. de kommer att tröttna på det långsamma tempot efter ett tag.

Positiva saker? Tja, jag och Ann-Sofie är rätt eniga i att det enda som var lite småskoj att se var slutfajten mot halv-skurken (storskurken kommer inte förrän nästa film, hela skiten är upplagd för minst tre-fyra uppföljare) men efter massvis med swoopande kameraåkningar tröttnade man på den också.

Min rekommendation: undvik den här filmen som pesten. Ni kommer bara att bli besvikna över att Hollywood slösat med eran tid. Ta istället och hyr/köp/ladda hem Dragonheart som visserligen inte är nåt mästerverk men som ändå är en miljard gånger mer underhållande än Eragon the Skitstorm.

Slutbetyg: ½/10

Reign Of Fire

Action/Scifi/Fantasy från 2002 med bl.a. Christian Bale, Matthew McConaughey och Izabella Scorupco.

I en nära framtid har drakar dykt upp från jordens inre. Tydligen var det i själva verket de som utrotade dinosaurierna, och nu sprider de sig över världen. Mänskligheten är maktlösa att hindra dem, och mänskligheten har accepterat att drakarna är de nya härskarna, och försöker själva bara överleva dag till dag i hopp om att drakarna en gång kommer att dö ut igen. Quinn (Christian Bale) är ledare för en liten grupp människor i Storbrittannien, och livet flyter på i sakta takt. Alla lever i konstant skräck för drakar, men man försöker ändå hålla ångan uppe så gott det går. Men så en dag dyker Denton Van Zan (Matthew McConaughey) upp, följd av en större skara med tungt beväpnade män. Van Zan hävdar att han är drakdödare, hävdar vidare att han och hans team dödat över 200 drakar och hävdar dessutom att de vet lösningen till hur mänskligheten ska få slut på eldens herravälde…

Jepp, så ligger det till. Faktum är att det här är en nästan perfekt lördagkvällsfilm. Den är precis tillräckligt stimulerande för att man inte ska tröttna totalt på den, men också sådär lagomt förutsägbar att det inte gör så mycket om man går på toa utan att pausa den. Personligen fann jag den förvånansvärt underhållande trots sina brister, och det är kul att se Matthew McConaughey i en roll som inte är den typiska prettyboy-light-romantisk komedi-rollen som han odlat så tydligt de senaste åren. I den här filmen är han ett skäggigt, tatuerat muskelberg som rullar runt i en Chieftain-stridsvagn och tuggar tuggtobak. Faktiskt riktigt uppfriskande, jag tyckte själv att han var den tveklöst mest intressanta karaktären i filmen.

Men filmen har sina svackor. Den tydligaste tyckte jag var berättartekniken. Hela filmen känns väldigt ryckig, och det känns som om nyckelscener har blivit brutalt nedklippta till bara det absolut viktigaste. Mycket av de mer karaktärsutvecklande bitarna känns farligt påklistrade också, och speciellt i slutet blev detta nästan plågsamt. Christian Bale verkar bara säga replikerna eftersom det förväntas av honom, och bortsett från Matthew McConaugheys karaktär tyckte jag Gerard Butler var den enda som inte uppförde sig som en skyltdocka. Izabella Scorupco blir nästan rakt ut jobbig emellanåt, hennes karaktär verkar inte fylla nåt direkt syfte, och dessutom är hennes “amerikanska” dialekt rätt svajig IMHO.

En precis lagom lördagsfilm, som sagt. Och bara så att det blir officiellt: “Reign” uttalas ungefär som “rain” och inte som “Reschine” som en gammal vän till mig hävdar

+ Drakar
+ “Efter Apokalypsen”-vibbar
+ Halvtokiga amerikaner som kör stridsvagn
+ Fantasy-vibbar
+ Lagom med action
+ Snygga miljöer

- Ryckig berättelse, man vet inte om filmen utspelas under flera år eller några timmar/dagar
- Massor med småfel som tyvärr syns alldeles för tydligt (håll t.ex. ett öga på Matthew McConaugheys skägg)
- Påklistrade och nästan klyschiga små intriger
- Karaktärer som introduceras, får några repliker och sen avrättas utan nåd
- Varför måste allting vara grått?
- Gott om klassiska film-militärklyschor

5/10