Det fanns en amerikansk författare som i mitten av 60-talet publicerade en bok som utspelade sig i den fjärran framtiden. Författaren var Frank Herbert, och boken var Dune. Boken utspelar sig nånstans omkring 10 000 år in i framtiden, på en fjärran ökenplanet vid namn Arrakis.

Arrakis (eller Dune, som många kallar den) är den enda källan för en unik substans vid namn Melange, en krydda som bl.a. möjliggör att man “viker” rymden och reser genom den. Tack vare sina unika egenskaper är Melange den mest värdefulla substansen i hela universum, och det pågår en ständig maktkamp om Arrakis. Arrakis är en glödande sandboll, hemvist förutom till kryddan även till gigantiska sandmaskar och obeskrivligt brutala sandstormar.

Jag läste Dune första gången i början av min gymnasiegång. Det var min vän Micke som rekommenderade den, och jag läste den. Ironiskt nog funkade inte den episka stilen i böckerna på mig, men icke desto mindre har jag varit fascinerad av den detaljerade framtiden som Frank Herbert beskrev i Dune och dess fem uppföljare.

1984 gjordes det film på Dune, och även om ambitionerna för det projektet var väldigt höga blev resultatet ganska ljummet. Man misslyckades gravt med att fånga den svepande berättelsen om den karga planeten, och misslyckades med att få med mycket av stämningen från boken. Filmen är underhållande att se, men tyvärr nästan uteslutande för sin kitsch-faktor och inte för att det är en speciellt bra film. Det är tyvärr inte en speciellt bra film, nämligen.

Men hoppet växte när det kom en miniserie för sex år sen. Frank Herberts Dune hette den, en miniserie i tre långfilmslånga delar. Jag såg den när den kom, men mindes inte speciellt mycket av den och efter några timmar med Wikipedia på skärmen (och Dune-relaterade ämnen) bestämde jag mig för att se den igen.

Miniserien gör en mycket mer rättvis tolkning av boken, och jag finner inte mycket som jag kan gnälla på med den. Den är inget mästerverk, men oavsett om man gillar scifi-fantasy eller ej tror jag man kan finna spänning med den. Den blev så populär att en uppföljare godkändes, Children of Dune, baserad på de två nästföljande böckerna i serien. Children of Dune visades 2003, och även den möttes med godkännande av Dune-fantaster.

Den ska jag se om igen nästa vecka. Men om man vill ha ett vackert stycke eskapism berättat mot en bakgrund av science-fiction och fantasy - då rekommenderar jag att man antingen läser böckerna eller ser den här miniserien.

Jag såg att femman visade The Crow ikväll, och jag övervägde att se den. Det som talade emot det var att femman visade den, vilket totalt skulle förstöra stämningen. Istället valde jag att se The Da Vinci Code, något som jag nu ångrar eftersom den lilla gnutta av spännaing som man lyckades med var omsluten av en gigantisk hög med flummig hundskit.

Nej, jag borde ha petat in The Crow istället och sett om den för femtielfte gången. Jag kan nämligen inte få nog av den filmen. Den är mörk, den är vacker, den är smärtsam. Den har ett otroligt soundtrack, och även om berättelsen om hämnd, vedergällning och kärlek inte är nånting nytt så känns den alltid lika fräsch i det här fallet. Alex Proyas långfilmsdebut gjorde mig till ett fan av hans filmer. Hans film efter The Crow var Dark City, och om något är den en av mina absoluta favoritfilmer oavsett kategorier.

Visst, efter det gick det lite utför. Han gjorde en film som heter Garage Days, som jag inte sett men som är fullkomligt avskyvärd enligt alla som sett den. Han gjorde också “I, Robot“, filmatiseringen baserad på rätt mycket av Isaac Asimovs robotböcker och även om den har sina svagheter tyckte jag ändå den var fullkomligt acceptabel.

The Crow hade varit helrätt på en sån här kylig Novembernatt. Den hämnande ängeln som utgjuter sin vrede över Detroits undre värld. Komplett med svart läderrock och helgalet soundtrack. Jag tror jag får lägga mig med serien den baseras istället, och lyssna på nyss nämnda soundtrack i hörlurar. Just den här filmen var den som fick mig att börja lyssna på filmmusik separat från filmen, och som gjorde Graeme Revell till en av mina favoritkompositörer. Filmen har ju två soundtrack, ett med stämningsmusiken och ett med rocklåtarna. Båda rekommenderas.

Det har varit lite torrt med filmrecensioner här, och därför tänkte jag nu passa på att recensera Westworld, en scifi/western från 1973, skriven och regisserad av ingen mindre än Michael Crichton.

Först måste jag dock berätta om hur jag kom att se den här filmen. En av mina favoritlåtar i musikens värld är “Industrial Love” av In Strict Confidence. Speciellt VNV Nations remix tycker jag är extra gåshudsframkallande. Deras version av låten innehåller en sampling som uppenbarligen kom från nån film. En mörk stämma som säger

“I find it difficult to believe in this… disease of machinery”

Det är inte ovanligt att elektronisk musik innehåller samplingar från filmer. Jag blev dock lite besatt av just den här samplingen eftersom jag inte kunde identifiera vilken film den kom ifrån. Jag har nämligen ett kusligt bra minne för filmrepliker och vilken film de kommer ifrån, och eftersom jag inte kände igen den här kunde det enbart betyda att den kom från en film jag inte sett. Ursprungligen trodde jag att den kom från filmen Virus, men så var inte fallet. Efter massor med googlande visade det sig att det var en snutt dialog från en relativt obskyr film som heter Westworld. Efter en hel del eftersökningar lyckades jag få tag i den och satte mig ner och såg den eftersom jag var nyfiken på vad för slags film det var.

—

Westworld

Action/scifi/western från 1973 i regi av Michael Crichton. I huvudrollerna ses bl.a. Yul Brunner och James Brolin.

I en inte alltför avlägsen framtid finns en semesterort vid namn Delos. Här finns tre “världar” - Romanworld, Medievalworld och Westworld. Varje värld återskapar en mycket verklighetstrogen kopia av en bit av det förflutna (Romarriket, medeltiden och vilda västern respektivt) och befolkas av androider som är programmerade att göra det hela extra trovärdigt.

Man kan se det som ett slags gigantiskt rollspel, där besökarna lever sig in i vald epok och roar sig kungligt. Westworld är den mest populära, och besökare från hela världen kommer för att få råna banker, delta i dueller och roa sig på den lokala bordellen. Administratörerna har tagit extraordinära mått för att se till att besökarna kan leva ut sina fantasier (för den facila summan av US$1000 om dagen) utan risk för skador.

Men nånting går snett när systemen börjar löpa amok och androiderna metodiskt börjar slakta besökarna…

Jag gillade den här filmen. Den är tydligen ansedd som en kultfilm och jag har full förståelse för det. Konceptet är väldigt mycket i linje med det som Michael Crichton har skrivit om i sina böcker - avancerad teknologi som går horribelt fel av svårförklarliga anledningar. Den utforskar lite många grundläggande koncept inom scifi, såväl filosofiska som teknologiska. Överhuvudtaget en rätt intressant film.

Skådespeleriet är fullt dugligt. Yul Brunner i rollen som “the gunslinger” är riktigt skön och helt rätt val för den rollen. Övriga skådespelare gör adekvat prestation, det här är trots allt början av 70-talet och relativt lågbudget. En skoj bonus för oss Star Trek-nördar är att Majel Barrett (mest känd som datorrösten i Next Generation) gör ett framträdande. Tyvärr har inte specialeffekterna åldrats värdigt och framstår som väldigt amatörmässiga i dagens ögon. Knepet är dock att läsa mellan raderna och njuta av en kultfilm.

En remake har bekräftats, och kommer mest troligt att dyka upp nån gång under 2007.

Överhuvudtaget en rätt trevlig upplevelse, förutsatt att man inte har höga visuella krav, samt att man har tolerans för det lite tafatta tempot.

Jag finner det enormt svårt att sätta ett rättvist betyg på den här filmen. Den har många sköna stunder om man kan ta till sig budskapet mellan rader, men den bjuder inte på så många överraskningar och levererar sin handling precis som ett godståg, dvs regelbundet och på räls. Se den om ni är sugen på lite 70-tals retro, men förvänta er inte Star Wars.

Jag och sambon planterade oss i vårat spartanska vardagsrum och såg på V For Vendetta.

—

V For Vendetta, action/drama/krig/thriller/etc etc etc med bl.a. Natalie Portman, Hugo Weaving och John Hurt, baserad på serietidningen med samma namn.

I en dystopisk framtid lever Evey Hammond (Portman) under det järnstyre som införts. En kväll bryter hon mot utegångsförbudet och kommer i kontakt med den utklädde terroristen V (Weaving). Dock lär hon sig att V inte är den terrorist han utmålats till, utan han vill omkullstörta det människofientliga styre som leds av högste kanslern Adam Sutler (Hurt).

Det är svårt att skriva en sammanfattning som ger den här filmen rättvisa. Hur jag än skriver låter det som en tafflig actionrulle, men faktum är att det finns många nivåer i den här filmen. Den tydligaste nivån är att det är en scifi-action i dystopisk miljö, men det är också en kritik mot hur samhället har förändrats under de senaste åren, och hur människor har blivit pacificerade och invaggade i en falsk tro att begränsningarna och skräcken i samhället är där för deras eget bästa. Samhället i filmen påminner kusligt mycket om den attityd som sprids i media och politik idag, även om den inte alls är på långa vägar lika extrem som i filmen. Det kusliga är dock att om vi låter den attityden fortsätta kommer vi kanske att leva i samma verklighet som Evey Hammond lever i. Ett samhälle där makten är absolut, där människorna med makt ägnar sig åt överdådig lyx på medborgarnas bekostnad, och där personkulten har tagit över fullständigt.

People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people.

Filmen är full av bra citat. Faktum är att även om dialogen ibland blir rätt långdragen så är den ändå välskriven. V får själv väldigt välskriven dialog, och jag måste säga att Hugo Weaving gör ett lysande jobb som den elegante och vältalige V. Trots att man inte får se hans ansikte är hans känslor tydliga tack vare kroppspråk och tonläge. Fullständigt lysande, övriga skådespelare framstår som ganska grå i jämförelse.

Rent generellt måste jag säga att det här är en riktigt bra film. Om man förväntar sig en actionfilm med massor av explosioner kommer man att bli besviken, det här är snarare en film som stimulerar de små grå. Visst, scenografin är faktiskt mycket bra, och när den väl är actionfylld kan man inte undgå elegansen med hur scenerna presenteras - men det här är inte primärt en actionfilm. Vill ni ha explosioner, leta rätt på nån gammal Schwarzenegger-rulle istället. Jag fann det enormt svårt att inte tänka på hur USA är idag och hur England är i filmen. Likheterna är slående.

Det som är mindre bra med filmen är att ibland är tempot plågsamt sakta, och att filmen faller i en del rätt förutsägbara Hollywood-gropar. Jag var inställd på att bli mer överraskad a.la M. Night Shyamalans filmer eller Fight Club, men en sån plot-twist uteblir. Vilket på sätt och vis är skönt att man inte gör en plot-twist bara för att ha en plot-twist, men jag väntade mig ändå mer.

Icke desto mindre anser jag det här vara en suverän film, och en film som jag gärna ser om minst en gång.

8½/10

(Nej, jag tänker inte göra jämförelser med 1984. Det vore alldeles för uppenbart.)

Orkar inte skriva nån jättelång recension, men en liten kan jag nog kläcka ur mig!

—

Fantastic Four (2005)

Reed Richards är en vetenskapsman med problem. Han har förlorat sin flickvän till sin konkurrent och han är dessutom fullständigt pank. Han söker konstant efter kunskap och vill förstå universumet runt omkring sig. Han har en plan för hur man kan utöka sin kunskap kring det mänskliga DNA’t men han har inte pengarna. Hans närmaste konkurrent har det dock. Han har också en rymdstation där man kan utföra experimentet. Ut i rymden, och med sig tar Reed sin konkurrent Victor von Doom, sin f.d. flickvän Susan Storm, hennes bror Johnny Storm och sin gamle vän Ben Grimm. Saker går dock överstyr rätt fort, och de blir alla bestrålade med en okänd form av strålning. Väl tillbaka på jorden upptäcker de att de har fått superkrafter - Reed kan töja sin kropp i olika former och längder ungefär som gummi, Susan kan bli osynlig och skapa kraftfält, Johnny är en mänsklig fackla och Ben har förvandlats till The Thing. Victor har också fått krafter, men han har andra planer…

Fantastic Four var en skön film. Inte underbar, inte perfekt, men som en serietidningsfilm var den faktiskt riktigt bra. Fortfarande är dock min favorit X-men 2, men den här kan jag mycket väl tänka mig att se igen. Jag kan inte heller så mycket om Fantastic Four då jag aldrig varit förtjust i serien, men filmen tyckte jag verkade relativt logisk.

Dåliga saker? Ptja, vem bryr sig. Lite continuity-hopp och mycket mumbojumbo om “kosmisk strålning” men man låter inte det hejda filmen.

Bra saker? Japp, finns faktiskt. Massor med härlig humor, oftast med Ben (The Thing) som fokus för skämten. Ioan Gruffudd är härligt nördig som Reed Richards a.k.a. Mr Fantastic och Jessica Alba är alltid trevlig att se på. Mycket action, mycket serietidningskänsla, många tillfällen då man skriker “YEEAH!” och hejar på våra kära hjältar. Gott om specialeffekter, men de känns aldrig som att de tar över filmen vilket är positivt.

Summa summarum:

7/10.

Det var ett tag sen jag recenserade en film, så här kommer en recension på Charlie and the Chocolate Factory, eller Kalle och Chokladfabriken som den heter på swädisch.

—

Charlie Bucket är en grabb som bor i ett fallfärdigt ruckel tillsammans med sin urfattiga familj. De är fattiga men håller humöret uppe och lyckas på nåt vänster överleva tack vare hans pappas jobb på tandkrämsfabriken, där han skruvar på kapsylerna på tuberna. Hans far- och morföräldrar bor också i rucklet, och hans morfar underhåller honom med berättelser som den legendariske Willy Wonka, mannen som driver den berömda chokladfabriken. Där produceras givetvis choklad i alla former, men även annat fantastiskt godis produceras. Willy Wonka själv är enormt folkskygg och tillåter ingen att komma in i hans fabrik. Ingen släpps in och det är ett mysterium hur han producerar allt detta godis.

En dag tillkännager Wonka att han har gömt fem biljetter i förpackningarna till sina chokladkakor. Charlie är en av de tursamma som hittar en och får tillsammans med fyra enormt jobbiga barn (och deras föräldrar) möta Willy Wonka och gå in i fabriken…

*ahem*

Tim Burton regisserar och Johnny Depp gör rollen som Willy Wonka. Jag kände att det var ganska givet på förhand att det här skulle vara en film i min smak (haha) och jag fick rätt. Johnny Depp är (föga förvånande, egentligen) FULLSTÄNDIGT LYSANDE som den excentriske Willy Wonka. Tim Burton gör sin typiska stil och här är den verkligen helt passande. Han leker med färger (eller brist därpå) och skapar en fabrik som verkligen är helt overklig. Det finns mycket humor i filmen, speciellt när Oompa-Loomporna göra sina musikalgrejer.

Jag satt under hela filmen och kunde inte låta bli att tänka på hur Willy Wonka påminner om Michael Jackson. Båda lever i en egenskapad sagovärld, och båda vill bjuda in barn men när de väl anländer så vet varken Willy eller Michael hur man ska hantera dem.

De fyra övriga barnen är härligt motbjudande. Den bortskämda Veruca Salt, den fete Augustus Gloop, den lille besserwissern Mike Teavee samt den snorkiga Violet Beauregarde är härligt framförda av respektive skådisar, och deras respektive öden är härligt smaskiga.

Musiken är underbar som alltid, Danny Elfman gör som alltid ett suveränt jobb på att understryka det kontrollerade vansinne som är en Tim Burton-film. Effekter och annat visuellt är helt rätt och verkar komma direkt från Tim Burtons huvud.

Underbar film med lagom mycket humor och lagom mycket allvar. Det är ingen klockren tia, men ärligt talat kan jag inte sätta fingret på varför. Det är en mycket underhållande film, men precis som godiset i Willy Wonkas fabrik så är det på nåt märkligt vänster tomma kalorier - man äter massor men efter tio minuter är man lika hungrig igen. Avslutningen på äventyret är lite för enkelt, tycker jag.

Men det är inget snack om saken att den här filmen bör underhålla såväl gammal som ung i åtminstone en timme eller två.

7/10

En av mina absoluta favoritböcker är Liftarens Guide till Galaxen, eller Hitchhikers Guide to the Galaxy som den egentligen heter.

H2G2 (som den oftast förkortas) är en mycket engelsk och mycket knäpp bok. Eller, det är faktiskt en trilogi - i fem delar! Föreställ er att Monty Python-gänget hade skrivit scifi och ni har en någorlunda uppfattning om humorn. Den är knäpp, den är galen, den är underhållande bortom beskrivning.

Första inkarnationen av boken var en radioteater. Sen blev den en ganska kultförklarad miniserie i början av 80-talet, och nu äntligen har tekniken hunnit ikapp och den har blivit en ordentlig hollywood-rulle.

Handlingen i (tyvärr alldeles för smärtsamt nerkapad) korthet är att den urbrittiske killen Arthur Dent vaknar upp en morgon och bl.a. upptäcker att hans bäste vän är en utomjording samt att jorden kommer att gå under inom 12 minuter. Efter det så blir han utsatt för poesi från vogoner, utkastad ur ett rymdskepp och en hel del andra äventyr som är omöjliga att summera på så här lite utrymme.

Jag är av naturen lite tveksam till filmatiseringar på såpass invecklade verk som den här boken. Jag är också av den bestämda åsikten att man måste särskilja på medierna - jag ogillar att säga saker i stil med “boken var bättre” eller vice versa. I det här fallet är det dock varken eller faktiskt. Filmen lyckas behålla mycket av tokigheten från boken, och den är rent produktionsmässigt helt otrolig. Filmen är som en bergochdalbana av händelser, och vi får lära känna allt från de snöiga stäpperna på Magratea till den fyrkantiga byråkratvärlden hos Vogonerna.

Bra saker: Bill Nighy som Slartibartfast är fullständigt lysande. Fullständigt, I say. Effekter är underbara. Humorn sitter där den ska sitta. Tempot är högt. Sam Rockwell funkar som Zaphod Beeblebrox, även om han inte är klockren. Bra att själva boken är med och faktiskt tar med massor av förklaringar av vad som händer.

Mindre bra saker: Den tar slut på tok för fort! En del saker förklaras lite hastigt. Kärleksscenen känns lite smetig. Vi får inte se Restaurangen vid Slutet av Universum.

Riktigt dåliga saker: Mos Def funkar inte som Ford Prefect, hallå var är Steve Buscemi med rött hår?

7/10

EDIT: ja, Marvin är faktiskt så deprimerad/deprimerande i boken också.

OBS! DET KAN FÖREKOMMA SPOILERS HÄR! LÄS PÅ EGEN RISK!

Så, då har man äntligen sett den sista Star Wars-filmen. Filmen som slutgiltigt etablerar hur Anakin Skywalker blir Darth Vader.

För att summera mina åsikter så måste jag säga att jag är både missnöjd och helnöjd på en och samma gång. Det är mycket förvirrande.

Låt oss börja med det enkla. Det här är den mörkaste Star Wars-filmen av dem alla. Även om min favorit är (och förblir) The Empire Strikes Back så måste jag säga att den här filmen var skönt mörk. Handlingen är lite ansträngd men överlag så tyckte jag att det här var mycket kvalitativ underhållning.

Dialogen höll tack och lov mycket högre klass i den här filmen - i såväl Phantom Menace som Attack of the Clones så kändes dialogen rätt ansträngd. Specialeffekterna kan i korthet beskrivas som mycket imponerande, och jag fetdiggade General Grievous. Om jag nånsin blir en ond cybernetisk halvdroid så ska jag bli EXAKT som han. Mace Windu (Sam Jackson) var som alltid mycket skön att se på, och han dog på ett värdigt sätt.

Det är en svår handling att presentera, speciellt inom de relativt begränsade tidsrymder man har att röra sig med. Att presentera det plötsliga förfallet av ett samhälle är svårt, och därför känns det rätt stressat. Något som kändes väldigt ansträngt var Anakins fall till den mörka sidan - det kändes inte riktigt trovärdigt faktiskt. Men som sagt, man kunde inte dra ut det i oändlighet och till sist måste gränsen nås. Chancellor Palpatines förvandling till Emperor Palpatine gick också lite för fort, men även där så måste man till sist gripa tag i saker och se till att det händer. Skådespelandet håller den klass man kan förvänta sig, dvs varken fantastisk och varken Keanu Reeves. Natalie Portman är lite träig i en del scener men hennes repliker är begränsade så vad kan man vänta sig? Hayden Christensen känns rätt faktiskt, inte lika mycket pojkband som AotC.

Det finns mer att gnälla på, men det är riktigt nördfanboy-saker som egentligen inte tillför nånting alls. Jag bestämde mig att inte gnälla på uppenbara fysik-fel (gravitation på rymdskepp, eld och ljud i rymden, etc) eftersom det här ju trots allt är ren fantasi.

OCH BÄST AV ALLT: JAR-JAR BINKS SÄGER INTE ETT ENDA ORD!

Summan av kardemumman: 7½/10

En film som jag med rätt barnslig förtjusning ser fram emot är King Kong. Peter Jackson tar sig an den enorma apan och gör det på ett rätt klassiskt sätt tycker jag det verkar som. Fast givetvis med specialeffekter från det 21′a århundradet.

De tidigare King Kong-filmerna har jag givetvis sett, och det är svårt att välja en favorit. Både den från 1933 och den från 1976 är underhållande.

Såg precis en TV-spot för ROTS. Den har premiär den 19e Maj här i Sverige, och nån gång däromkring kommer jag att gå på bio och se den. Mest troligt inte på premiärkvällen, men helt klart under Maj månad.

Who’s with me?