Elektra är filmen om kvinnan med samma namn. Det här är ännu en film baserad på en karaktär från serietidningsvärlden, och tyvärr är den inte direkt lysande.

Vad handlar den om? Den handlar om nån elak organisation som kort och gott kallas för “The Hand” som ska försöka få tag i “The Treasure” som tydligen ska vara nåt spektakulärt - och våran favorit-tjej Elektra råkar hamna i mitten eftersom hon tydligen har nåt slags förflutet med det hela. Personligen begrep jag inte den virriga storyn alls, det verkade vara en sån där insider-grej i största allmänhet.

Filmen började dock bra, men sen blev det mest bara en gröt av hela handlingen. Elektra i serien är ju en hyfsat komplicerad karaktär, och således försökte man göra henne komplicerad i filmen. Tyvärr så kan inte Jennifer Garner axla en sån börda, och mestadels så blev det bara nån granntjej som viftar med svärd. Man gjorde också misstaget att försöka göra Elektra till en ärofull karaktär när hon i serien egentligen är raka motsatsen; i serien är hon en professionell lönnmördare som faktiskt njuter av att döda.

Det funkar inte. Den röriga storyn gör inte saker bättre, och även om det är en spektakulär scenografi och ett underbart sätt att framföra scener så känns filmen ändå rätt tråkig och träig. Den enda egentligen intressanta karaktären är Stick (Terence Stamp) men han syns väldigt lite och det märks att Terence kämpar med de få repliker han blivit tilldelad.

Har du tråkigt kanske den här filmen duger. Den är iaf aningen mer underhållande än att t.ex. stirra i väggen alternativt taket.

4/10

Den fullständiga trailern för Return of the King: Extended Edition har dykt upp.

Högupplöst version
Vanlig version

Tidigare hade vi bara en liten teaser, men nu finns den långa stora vackra trailern här. Den väger in på sex minuter (!) vilket jag tror är rekord för en trailer.

Jag blir faktiskt lite småsugen på att göra nån galenskap i stil med att se alla EE-versioner av LOTR-filmerna i en dag. De väger in på nästan 12 timmar. Yaiks.

Såg precis “George and the Dragon”.

Vet inte riktigt hur man ska beskriva den här filmen faktiskt. Den är lite småkomisk på sina ställen, och man får vibbar från “The Princess Bride” men tyvärr så saknar den här filmen en hel del.

Den handlar om riddaren George (James Purefoy) som återvänder hem till England från 15 år av krig i fjärran länder. Faktiskt är början en väldigt tydlig spoof på “Robin Hood: Prince of Thieves” och det fick mig att tro att det här skulle vara en lite lättsam fantasy-komedi. Ack så fel jag hade. Filmen försöker vara nästan allt: komedi, action, drama och fantasy. Tyvärr lyckas den inte speciellt bra med nånting. Skämten är ganska urvattnade (eller inte alls speciellt roliga), actionscenerna är antingen för utdragna, för korta eller för förutsägbara. Drama-scenerna är på tok för smöriga och/eller förutsägbara och den lilla bit av fantasy som finns med (draken!) är inte speciellt övertygande varken som karaktär, handlingselement eller ens som specialeffekt

Karaktärerna är ruskigt stereotypa, och den enda som egentligen känns någorlunda medryckande är Tarik, Georges moriska vän som spelas av Michael Clarke Duncan. Övriga karaktärer är faktiskt rätt tråkiga, och väldigt klyschiga. Piper Perabo spelar prinsessan Luna, och hennes enda uppgift verkar vara att springa runt och vara söt samt ha nåt slags Greenpeace/Rädda Valarna-fast-på-medeltiden-filosofi. George är den typiske engelske riddaren, han vill bara ha en liten gård på landet med två kossor där han kan bo i lugn och ro, och skurken är ganska typiskt skurkig. Man kan inte ens ta skurken på allvar då Patrick Swayze inte riktigt kan axla rollen som skurk. Han är ungefär som Skurk Light: hälften så mycket skurk men lika mycket klichéer.

På nåt sätt vill jag ändå säga nånting bra om den här filmen, för jag har sett åtskilligt sämre som har haft mycket mer pengar att röra sig med. Filmen har stora ambitioner, men jag tror den försöker lite för mycket, och man försöker ge skådespelare roller som de inte riktigt är gjorda för. Man har lagt ner ganska mycket energi på att försöka skapa en någorlunda rättvis medeltida miljö, och jag måste säga att de flesta scener har ett ganska skönt visuellt stuk över sig. Dock så är scenerna väldigt typiskt klippta och upplagda, och det är ganska liten fantasi kring dem.

Men…

Summan av kardemumman är dock att filmens alla mindre misstag hade varit ganska meningslösa om de inte överskuggades av den ryckiga handlingen, de tråkiga karaktärerna och ovissheten kring vad för slags film man ville göra.

4/10

eller som den egentligen borde ha hetat: “Vin Diesel vs Specialeffekterna från helvetet”

Den här filmen började bra. Den började faktiskt riktigt bra, med en hotfullt mullrande stämning och schysst atmosfär. Tyvärr så lyckades den inte behålla det, och när eftertexterna äntligen började rulla så kändes det som om en tyngd hade lyfts från mina axlar.

Hur kan man börja nåt så bra, och sen bara låta det rulla ner i det meningslösa action-träsket?

Okej, den har spektakulära visuella teman. Mina applåder för vem som än ligger bakom den här filmens visuella utformning, för den är verkligen toppklass. Väldigt mycket art-deco och överhuvudtaget sköna utformningar på grejer.

Men det är ungefär där som det bra slutar. Jag kan inte för mitt liv begripa hur man låter det förfalla så fort. Det spelar ingen roll hur mycket production-design man har; om åskådaren inte bryr sig om karaktärerna så kommer filmen att bli ihålig.

Om man sen smetar ner denna ihåligheten med repetitiva actionsekvenser där folk studsar omkring, muttrar fåniga one-liners och rent allmänt uppför sig som fantastiskt fåniga grejer så blir det inte direkt bättre.

Man började med att introducera en väldigt, väldigt elak skurk. Mystiken var tät som ärtsoppa och rent allmänt så verkade han vara en väldigt stygg sak. Han åkte runt med sin armé och utrotade planeter, och tydligen var han nåt slags halvgud.

Men ack, det var ju alldeles för mycket begärt att horderna av 13-åringar som stormar biograferna ska kunna stå ut med en karaktär som är tjockare än wellpapp, därför så tog man illa kvickt och avlägsnade all mystik tills det enda som fanns kvar var en skådis i en väldigt pampig kostym och en hög med intetsägande specialeffekter. Ingenting av den där hotfulla flåsigheten som fanns i början av filmen.

Riddick själv är ju egentligen en veritabel enigma, och i min mening hade det nog kunnat utvecklas rätt intressant om man lät Riddick genomgå lite character-development. Men nej, då hade ju nyss nämnda skara med trettonåringar hotfullt höjt sin näven och spenderat veckopengen på en påse godis istället för att se det här hopkoket. Därför var man noga med att låta honom vara precis samma stereotypa Bad Guy som i Pitch Black, rapa oneliners och rent allmänt förstöra dekoren.

Handlingen är hyfsat förutsägbar: Elaking hotar universum. Annan elaking försöker leva sitt liv. Elaking #1 jagar efter Elaking #2 eftersom Elaking #2 egentligen är hjälten och kommer att förstöra Elaking #1 i slutet av filmen. Sen så pytsar man ordentligt med specialeffekter över blandningen och in i ugnen och ét vóila - ett storsäljande mästerverk!

Ja, jag erkänner. Den var underhållande. Åtminstone i början. Sen började jag alltmer tappa intresset eftersom det var samma trams om igen. Slagsmål, oneliners, vaga plot-movements, slagsmål, oneliners, osv osv osv. Gäsp.

3/10

EDIT 041101: Vad är det förresten med David Twohy och filmslut? Han verkar inte alls kunna göra bra slut på filmerna, utan klipper bara dramatiskt av dem mitt i en scen.

EDIT 050616: En del filmer blir bättre efter att man sett dem en till gång. Så icket fallet med denna.

Jag, Micke och Jojo spenderade Fredagskvällen/natten hemma hos Jojo och såg de tre första Star Wars-rullarna på hans supersköna hemmabiosystem. Lite trångt inne i hans rum, men det var grymt soft att se på klassikerna.

En hel del förändringar i filmerna också. Bl.a. har man lagt in Frodo, nejförlåtjagmenar Hayden Christensen i en scen i en av filmerna.

Hans tyska korridorskompisar hade fest utanför, så vi kunde poppa på ordentligt utan att oroa oss för att väcka nån. Hela korridoren var fulla med tysktalande ungdomar, och det kändes lite UFO att gå ut för att få luft.

jag har funderat en del på vilket inflytande Star Wars har. Det har jag också skrivit litegrann om i ett tidigare inlägg, men det tål att tänkas på. George Lucas gjorde allting rätt, och även om man kan tycka att han är en klåfingrig skitstövel som aldrig kan sluta kladda på sina filmer så har han ändå gjort väldigt, väldigt mycket för filmbranschen som vi känner och älskar den. I mitten/slutet på 70-talet så fanns det exempelvis nästan inga som ägnade sig åt specialeffekter, så George blev tvungen att fixa allt sånt själv. Samma sak med ljud och bild - då ägnade man väldigt lite tid åt att fundera på dessa saker, men idag är det en självklarhet att man lägger ner minst lika mycket tid på ljudet som på övriga delar av filmen.

… har jag precis sett.

Den var inte riktigt vad jag trodde den skulle vara, även om den på många sätt och vis var exakt det jag var orolig att den skulle vara.

Först och främst så diggade jag Steve Coogans stil. Han hade en ganska knäpp serie som visades på TV och jag skrattade rätt ordentligt de få gånger jag lyckades se den. Han har en väldigt minimalistisk och torr humor som på nåt sätt passade väldigt bra in i denna filmen.

Jackie Chan gör sin typiska insats - mycket hoppande, skuttande, skrikande och väldigt lite innehåll i övrigt. Kul att se på, men glöms bort omedelbart efter att tystnaden kommer tillbaka.

I övrigt är filmen dum men ganska underhållande. Det är för mycket tonvikt vid slapstick (folk som drattar på rumpan, slår fel, halkar på bananskal, etc) och det känns rätt bortkastat. Man hade kunnat framkalla humor på betydligt bättre sätt, och de få gånger som Steve Coogan får till det så blir det mycket mera smakfullt än bara en massa Helan & Halvan-fjanteri.

Effekterna håller hög klass, och det finns faktiskt ögonblick som man VET kommer att hända men som ändå är roliga när de händer. Ett exempel på det är när bröderna Wilson (Owen och Luke) dyker upp mitt i vilda västern. Sekunderna innan så sa jag åt mig själv att “garanterat så dyker Owen Wilson upp” och sagt och gjort, det gjorde han. Men jag skrattade ändå, därför att mycket av humorn ligger i referenserna. Richard Branson (Englands rikaste man och hjärnan bakom alla Virgin-företag) dyker upp i en pytteliten cameo som en biljettförsäljare, och jag såg också att Macy Gray (R&B-sångerskan) blinkade förbi i en ännu mindre cameo.

Filmen är underhållning, och den gör sig inga större illusioner av att vara mer än det. Den lilla stund då den tar en mer allvarlig vändning så lättar den snabbt på stämningen genom att låta de två övriga huvudkaraktärerna dyka upp; men som underhållning betraktat är det helt okej och duger bra att mumsa godis och flabba lite åt.

5/10.

Okej, den heter faktiskt “Harry Potter and the Prisoner of Azkaban” men jag kan inte hejda mig från att göra narr av en så lång titel.

Skämt åsido så måste jag säga att det här är den (hittils) bästa av de (hittils) tre filmerna om Harry Potter och hans äventyr. Den har nästan allt; en ganska spännande story, inte alltför värdelöst skådespeleri, en lite halvskön plot-twist, effekter av hög klass samt en härligt mörk ton.

Ja, den är mycket mörkare än de två tidigare. Harry Potter kämpar som vanligt emot mer eller mindre märkliga omständigheter, men han har blivit äldre och kanske lite mer cynisk. Överlag känns filmen betydligt “fylligare” än de två tidigare som mestadels var nåt slags bisarrt barn-äventyr. Jag tyckte om de två första, men den här var lite mer bitsk tycker jag.

Faktiskt så orkar jag inte gå in så mycket i detalj annat än “se den” samt säga att den är värd att se eftersom Gary Oldman är med. Jepp, jag diggar den mannens skådespeleri.

8/10

EDIT: Justja, jag visste att jag glömt att påpeka den nästan enda grejen som jag inte gillade med den här filmen. Skådespelaren som ersatte Richard Harris i rollen som Dumbledore är inte alls lika bra som Richard Harris. Richard Harris var helt suverän, han fyllde rollen helt och hållet och gjorde Dumbledore verklig. Men han dog, så det är förståeligt om han inte kan vara med längre.