The Mist

Action/Horror/Scifi/Drama starring among others Thomas Jane and Marcia Gay Harden.

—

A strange storm descends on a small village in the northeastern USA. Immediately afterwards a thick mist envelops the town and traps a number of citizens inside a supermarket. Strange noises are heard from the mist, and people venturing into it are brutally killed. It’s discovered that strange creatures roam inside the mist, and a stand has to be made inside the supermarket by the survivors…

—

At first this movie seems like a very cheap knock-off of the old John Carpenter-classic The Fog. Even the title alludes to it, and it shares a lot of obvious themes with it’s predecessor. After a while it changes, and you start to assume that this will be a cheap monster-movie full of standard scares.

And that’s exactly what it is. At least at first glances.

Because, after a while the monsters become simply a backdrop to the madness that humans produce all by themselves. The movie changes gears, changes tempo, changes focus and instead become a surprisingly disturbing account of the darker nature hidden within humans. When the order around people are shattered, so is the illusion of civilization. The characters in the movie revert to a much more primitive and less coherent state of mind.

Up until that change in pace and focus I was rather bored by the whole thing. I even rolled my eyes at some of the typical Stephen King-stereotypes (since this movie is based on a novella by him) that are common both in his writings and even more so in movies based on his works.

But after the change, it became a fascinating and rather scary insight into the abyss of the human soul. Several themes work parallel to each other, but the most obvious theme is Rationality vs Religion. The rationality is represented by a continuously diminishing group of people led by David Drayton (Jane) and the Religion contingent is led by the impressively deranged Mrs. Carmody, (Harden). She is certain that the mist and it’s denizens are the wrath of god, and her unstable mentality gets the better of both her and the people she preaches to.

All during this disaster of the soul I sat thinking, wondering how Frank Darabont (the director) would wrap this all up. Would he go for a cheery Hollywood-ending where everything thanks to some Deus Ex Machina just goes away? Or, would he go for the horrible ending that was implied several times through the movie?

I don’t want to spoil this for people, but he did both of those things. The ending is horrible, not because it’s bad but because it’s a cruel and evil fate that befalls those who is damned under it. It’s beautifully gut-wrenching, and I can safely say that anyone who isn’t depressed by it must lack all forms of emotion. It’s the bleakest ending since Leaving Las Vegas.

Strongly recommended.

Resident Evil: Extinction

Action/Horror/Scifi from 2007 starring Milla Jovovich.

—

In the third installment of the Resident Evil-franchise we again get to familiarize ourselves with the heroine Alice (Jovovich). This time it’s really bad. The events of the previous film didn’t stop the T-virus from spreading, and it not only infected most of the human population of the world (turning them into dangerous zombies) it also killed the forests, nature, infected animals and generally wreaked havoc on our planet. The world as we know it is gone, replaced with a merciless desert eating away at what little natural resources are left. Alice maintains a day-to-day life until she gets reunited with other survivors of the Raccoon City-massacre in the previous film, and they decide to head for Alaska where supposedly there are more survivors. The remnants of the Umbrella Corporation have other plans in mind however…

—

I’m not really the target-audience for movies of this kind. I have a difficult time relating to the whole zombie-thing, and even though I enjoy most horrorfilms I have a somewhat strained relationship to this kind of movie. In general I feel that the zombie-genre is ridden with heavy clichés and that every attempt to modernize it simply confirms this theory.

I’ve never played a Resident Evil-game either, so I have no idea what all that is about, other than that most RE-fans seem as rabidly obsessed as the zombies in the games themselves.

(relax, I’m just joking)

So, while I had a somewhat fun time watching the first film, the second one soured me pretty bad on the whole concept. The first one had a good feel to it, and even though it was somewhat laughable at times it still provided decent entertainment. But the sequel was a far cry from being entertaining. It was almost painfully bad, and took itself way too seriously. Add to that, it was astoundingly silly in most every department, and as always riddled with clichés of the genre.

The groundwork didn’t look good for the third one. In fact, I considered not watching it at all. But it turned out I was in the mood for something braindead and filled with action, so I relented and gave it a go.

Surprise, surprise. It wasn’t as bad as I expected. Sure, it won’t win any awards for… well… pretty much anything, but it was pretty solid entertainment, and I didn’t yawn or check my watch a single time. Admittedly this also suffers from a lot of tired clichés, and Russell Mulcahy (yes, THE Russell Mulcahy, of Highlander-fame) falls pretty heavy for the temptation of using old by-the-book techniques to scare the viewer. The costumes are bordering on silly, and I always find it a bit amusing in movies of this kind how the hot chicks always have perfect makeup despite having spent years wandering the desert.

But for all it’s drawbacks this movie somehow works. A lot of people complained about a perceived lack of action, but I thought it was fine. I don’t really like movies who try to cover a thin plot or crappy acting by shoveling lots of action-sequences over the viewer, and I felt that this movie was somewhat balanced. Plus, the whole Zombies Meets Mad Max In The Desert-concept was interesting. I’ve always liked post-apocalyptic movies, and this fit the bill fine.

All in all, I’d say this is the best of the three movies so far. Which means it’s pretty mediocre, but hey - it wasn’t meant to be another Citizen Kane or something. Think of it as entertainment for teenage guys. And Milla has nice legs.

+ Desert
+ Milla Jovovich
+ Not too silly zombies
+ Guns, Guns, Guns
+ Lots of sand
+ Las Vegas buried in sand
+ Action
+ Weird ending
+ Slightly more character development than previous movies

- What’s with the ridiculous boss in the end of every movie?
- Tired dialogue
- Wooden acting
- Predictable plot
- Lots of genre-clichés, i.e. groups splitting up then getting killed off one at a time, monsters jumping out of closets, etc.

I Am Legend

Action/Horror/Drama from 2007 featuring Will Smith.

—

Robert Neville (Smith) is the last survivor of a man-made plague causing horrible mutations. The plague started off as a well-intended genetic cure for cancer, but for unknown reasons instead started causing mutations and killing 90% of the human race. The survivors of the plague was rewarded with extreme mutations, and turned into violent creatures needing to feed on the minority of humans who were immune to the plague. Robert Neville is the last survivor of these naturally immune humans, and he’s desperately working on finding a cure for the infected before it’s too late…

—

Man, I was so badly looking forward to this movie.

I’ve read the original novel by Richard Matheson a few times, and it quickly developed into one of my many favourite books. Essentially it was about how Robert Neville was the last survivor of a plague which turned everyone else into creatures essentially resembling vampires - they needed blood for sustenance and were vulnerable to sunlight. The two major things that fascinated me with the novel was partly the main protagonist (Neville) and his struggle to survive and remain sane in a world gone mad, but also the concept of scientifically explaining the symptoms of vampirism as a disease instead of something supernatural.

I’ve seen both the previous attempts at turning this book into a movie, and neither of them really caught me. I’ve never been much of a Charlton Heston-fan even though I accepted him in Planet of the Apes and thus felt a large ambivalence to The Omega Man, but the older adaptation (The Last Man On Earth) is, in my opinion, pure crap.

So when the teasers started to appear last year I felt that, yeah, this seemed like a much more worthy adaptation. With a proper budget, proper special effects and that nice post-apocalyptic feel that was sorely missed in the previous incarnations. Sure, I felt a little iffy at Will Smith as Robert Neville, but the fresh prince has actually developed into a fairly capable actor.

The teasers and trailers also gave the impression that they were sticking to the story and world established in the novel. Most obviously I felt that this was indicated by not altering the title from “I Am Legend” into something other like the previous adaptations.

But, unfortunately, I was wrong.

Before I continue, let me make clear that I don’t think this is a bad movie. Quite the opposite, it’s probably an enjoyable zombie-style flick to anyone who isn’t a fan of the book. I do think however that fans of the novel will be disappointed - just like I was.

The movie starts off quite promising. Visually it’s very impressive, and the mood is effectively set for the viewer. Smith is quite capable as Neville, trying to maintain his sanity and survive all the while trying to figure out the virus. He isn’t the usual Smith-character, he’s not fast-talking or cool, and there’s definitely a few cogs missing in the brain department. I was impressed by it.

Leave it to Hollywood to mess this up though, and they sure did. See, I really, really liked the novel. What really rubs my rhubarb with this movie is that after a while it descends into the usual Hollywood-happy ending. Also, most annoyingly, it cuts out large parts of the story of the novel, and messes up the reason why Neville is a legend, and to whom he is a legend.

In the novel, the infected were for all intents and purposes, vampires. They slept at day and awoke at night needing blood. During the day, Neville would go from house to house and kill the sleeping infected. However, what Neville doesn’t know until later is that there exist infected who have managed to keep most of the disease at bay. They still have the symptoms (vulnerability to sunlight, garlic, etc) but haven’t quite become the horribly disfigured and violent creatures that other have become. They have in fact established communities, and try to live normal lives. Neville doesn’t know this, and indiscriminately kills every sleeping person who’s been infected. This is what makes him a legend to these half-infected people, since he can walk in daylight and kill them while they sleep.

This is completely absent in the movie, and it seems that Neville instead spends his days working on finding a cure for the virus, as well as searching for other survivors and food. Any encounter with the infected is purely accident, apart from one which he captures to try his proposed cure on. The infected are instead violent zombie-style creatures who stay out of sunlight and only come out at night trying to find something to feed off of. Neville boards his house shut during the night, and stays out of trouble by not showing any activity then.

The movie descends even further into Hollywood-happy endings. After a while a girl and a young boy show up, claiming to be survivors of the disease, and that there is a community of survivors in Vermont. They want to go there, and bring Neville with them. Long story short, he dies and they take the cure (which all of a sudden miraculously worked) with them, tying up the movie in a nice Hollywood happy ending rather than the bleak and dark ending of the novel.

This really disturbed me. The ending was just too positive for me, and the girl and young boy serve as nothing except fodder to that stereotyped ending.

So, if you haven’t read the book then this will probably be a pretty decent action/horror-movie, with liberal doses of drama and good acting from Will Smith. But for me, I felt slightly cheated.

So, last night me and the girlfriend finally got around to watching Death Proof, Quentin Tarantinos half of the Grindhouse-project he shared with Robert Rodriguez.

—

A psychotic man calling himself Stuntman Mike stalks two different groups of women, using his heavily modified car to perform murderous deeds on them.

—

Now, I really like Pulp Fiction, and while I tolerate watching Reservoir Dogs I was left with a deep feeling of dissatisfaction with his later works. Jackie Brown was watchable but Kill Bill really didn’t do it for me. In fact, Kill Bill didn’t do it enough for me to watch the other half of.

This meant that I wasn’t frothing at the mouth when I heard about Death Proof the first time.

I wouldn’t go so far as to say that I disapproved of its existence - I’m a movie-geek just like mr Tarantino and I know what it’s like to want to make your dreamproject. The difference between us is that he’s got the resources to do it.

No, rather I was a little worried that this might turn out to be too nerdy and too pretentious. That’s what I felt Kill Bill was like; a neat idea that might’ve sounded great as a fanboy-fantasy but should’ve stayed that way since it in my opinion took itself way too seriously.

Last night however we were starved for movies and decided to give Death Proof a go.

It turned out to be an excellent decision, and in my opinion this is Tarantino at his best. Not only does it give tribute to a whole genre of exploitation-movies but it’s also incredibly fun. It’s quite clear that Quentin knows his shlock-movies and he manages to copy it without making it into a cliché.

Sure, this movie isn’t exactly the most intellectual out there - but it’s not meant to be either. The plot is essentially non-existent and the real gem of the movie is (like most Tarantino-flicks) the dialogue. There’s sexy babes, there’s hot cars, and there’s some truly spectacular car-chases. There’s also tons of references to various other more or less obscure movies (the least obscure being Vanishing Point) and all the variations of the F-word is sprinkled liberally throughout the conversations between the characters.

All in all this is a gorgeous, crazy and sometimes hilarious tribute to a dead genre. Definitely recommended.

(On a sidenote, me being a fan of musclecars from the late ’60s and early ’70s found it great seeing so many excellent representations of the same in this movie.)

Ghost Rider

Action/fantasy från 2007 med bl.a. Nicholas Cage, Eva Mendes och Sam Elliott.

—

Johnny Blaze är en ung stuntförare som tillsammans med sin far utför smått otroliga stunts på motorcykel tillsammans med sin far. Tyvärr är hans far döende av cancer, och i ett ögonblick av desperation lovar unge Johnny vad som helst i utbyte mot att hans far blir frisk. Hans erbjudande accepteras av Mephistopheles –djävulen själv– i utbyte mot en gentjänst i framtiden. Johnnys far tillfrisknar, men det visar sig att Mephistopheles har lurat Johnny, det dröjer nämligen inte länge förrän hans pappa kör sig själv in i döden…

Flera år senare kasserar djävulen in gentjänsten. Johnny blir Ghost Rider och tvingas leta efter ett gammalt kontrakt på tusen själar som den föregående ryttaren gömde för djävulen för 150 år sen. Johnny slits mellan det som drabbas honom, hans gamla kärlek samt det faktum att djävulens egen son också vill ha det kontraktet…

—

Jag läste rätt mycket Ghost Rider (både den första generationen med Johnny Blaze och den med Daniel Ketch som Ghost Rider) när jag var tonåring. Min spontana reaktion till Nicholas Cage som Johnny Blaze kunde spontant sammanfattas med “urk, nej!”

Dock var det inte riktigt så mycket urk eller nej. Nicholas Cage är lååångt ifrån klippt och skuren som Johnny Blaze, men han verkar funka på nåt bakvänt vänster. Han är sådär lagomt träig, och han har lagt sig till med samma släpiga Texas-accent som han hade i Con Air (ni vet, den där “puuuut the bunneh dooown!”) men han funkar ändå. Johnny Blaze och hans inre konflikt är ändå egentligen sekundärt till hans alter ego, den brinnande knutten som åker runt och spöar skiten ur alla som förtjänar det.

Faktum är att det här är en (i min mening) rätt trogen filmatisering av serien. Ghost Rider var alltid lite pubertal i sin ton, den fokuserade sällan på speciellt mycket djupare saker, utan brände istället krutet på mycket action och storslagna scener. Jag tyckte om den när jag var tonåring just därför - den gav mig en flykt in i en värld fylld med brinnande motorcyklar och en antihjälte med ett lika dystert förflutet som Frank Castle. Men att det var en djup serie, det har jag aldrig upplevt.

Den här filmen är likadan. Den behåller i stort stämningen från serien - mycket action, mycket ösiga actionsekvenser, lite påsmetat romantiskt trams - men den är trogen källmaterialet. Det ska vara brinnande dödskallar som åker runt på eldiga motorcyklar, mycket “coola” grejer och ett minimum av filosoferande. Mycket av det som händer får man helt enkelt ta för givet. Hur gjorde Ghost Rider när han avverkade huvudskurkens hantlangare? Ingen aning, men han verkade klara av dem galant.

Så, för att summera. Den är inte djup, men den har rätt mycket action. Precis lagom för grabbkvällen eller när man vill se nåt med mycket effekter men som inte kräver att man funderar speciellt mycket. Överhuvudtaget tycker jag det här var en rätt lagom filmatisering på en av mina gamla favoritserier.

Rekommenderas (till publik med någorlunda avspänd inställning).

(P.S. Här måste jag få gnälla på filmaffischer som visar saker som inte förekommer i filmen, eller som antyder en helt annan fokus. Det blir tyvärr vanligare för varje månad som går, och det stör mig fruktansvärt. Den här affischen är bara ännu en i raden.)

The Corpse Bride är den senaste filmen från en av mina all-time favoritregissörer - Tim Burton. Ända sedan jag såg Batman för första gången var jag såld på hans mörka stil, och Corpse Bride för den till det absolut yttersta. Den är mörk, den är grå, den är gothisk så det förslår - och den är animerad med spektakulärt imponerande stop-motion. Jag tror den här delar första-platsen tillsammans med Wallace and Gromit: Curse of The Wererabbit som den mest imponerande filmen nånsin som använder den tekniken.

Unge Victor van Dort, son till ett par nyrika fiskhandlare, ska bli bortgift med dottern till två utfattiga (och enormt cyniska) aristokrater. Tyvärr är unge Victor (som röstas av Johnny Depp) rätt nervöst lagd och under repetitionerna kan han inte komma ihåg sina repliker. Han skickas iväg för att träna på dem, och av misstag råkar han fråga ett lik som ligger begravt i skogen (Helena Bonham-Carter) om hon vill gifta sig med honom. Efter det blir saker milt sagt komplicerade för unge Victor…

Jag är fortfarande i lite chock-tillstånd. Det här är en suverän film om man gillar Tim Burtons fylliga visuella stil kombinerat med massor av galghumor. Storyn är en variant på klassiskt kärleks-missförstånd, men man blir rätt medryckt ändå. Humorn är omisskänlig, proppfull med såväl engelsk torrhet som mustiga skämt på de dödas bekostnad. Den här filmen må ha ett lite dramatiskt tema, men jag tror att de flesta barn (inom någorlunda rimliga åldrar) säkert skulle skratta sig sanslösa åt den också tack vare en hel del slapstick-humor från olika döingar.

Filmen igenom satt jag och försökte avgöra om den var datoranimerad på ett sätt som såg ut som stopmotion eller om det verkligen var stopmotion. Faktum är att det ÄR stopmotion, och visuellt är den här filmen så fulländad som den tekniken tillåter. Musiken av den evinnerlige vapendragaren Danny Elfman är sådär härligt storslagen som enbart Danny Elfman-musik i en Tim Burton-film kan vara.

Röstprestationerna är mer än adekvata. Johnny Depp är den som lättast känns igen, men ett flertal av mina personliga favoriter står för de övriga karaktärernas röster. Emily Watson som den tilltänkta bruden och Christopher Lee som prästen är de två jag minns tydligast. Det är visserligen svårt att göra en ren röst-tolkning, speciellt när man måste tävla mot den fantastiska visuella prestationen av den här filmen, men det finns inga klagomål på rösterna. Rätt person står för rätt karaktärs röst.

Finns det några klagomål? Njaaee… Jag vet inte. Det är väl om man har svårt för skämt kring död och förruttnelse (även om jag tycker de är enormt harmlösa, men jag kanske är ovanligt tjockhudad - no pun intended). Jag vet inte om det finns så mycket mer att anmärka på, faktiskt. Jag känner att det är nåt som saknas, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Filmen känns precis lagom länge kokad på alla sätt och vis. Mer än lagom, den lämnar en mycket angenäm eftersmak i huvudet.

+ Tim Burton
+ Bra röster
+ Spektakulär animering och scenerier
+ Humor
+ Dansande skelett
+ Emily Watson och Christopher Lee
+ Bröllopstårta med dödskallar på
+ Danny Elfman-musik
+ Massor med annat

- En smula morbid (om man är känslig)

9/10

Okej, jag har sett Doom och här följer min recension.

Allting börjar på Mars i en inte alltför avlägsen framtid. Ett slitet men gigantiskt forskningskomplex drivs av världens mäktigaste företag - Union Aerospace Corporation. De har sitt finger med i allt som man kan komma på - genforskning, nanoforskning, militära applikationer, vapen och nu även teleportar. UAC har även hand om större delen av skötseln av världens militärer, och en mindre uppsättning med marinsoldater finns baserade på forskningsstationen. Nästan all forskning är extremt hemligstämplad, och såväl personal som soldater plågas av mardrömmar och sjukdomar.

Plötsligt går nånting fel, och tusentals demonliknande varelser strömmar ut ur teleportarna och invaderar forskningsstationen. Den enda överlevande är en ensam marinsoldat som kämpar mot såväl demonerna och klockan för att förhindra att demonerna (som verkligen ÄR demoner från helvetet!) ska invadera jorden. Till sin hjälp har han sin långa erfarenhet som marinsoldat samt en imponerande uppsättning med mer eller mindre fantastiska vapen. Prepare for action!

……………… HAHA där lurade jag er allt!

Nej, så här är handlingen egentligen. En forskningsstation på Mars får problem med avsaknad av personal. Filmen utspelar sig 40 år in i framtiden, och det verkar som att mänskligheten fullständigt förlorat kunskapen om hur man hanterar vare sig komradio eller telefon, och tar istället dit marinsoldater som ska in och kika så allting står normalt till. Givetvis gör det inte det, utan en “24e Kromosom” muterar personalen till nåt slags monster. En efter en blir marinsoldaterna dödade, och till sist är det upp till John Grimm att förhindra spridningen av den “24e Kromosomen” till mänskligheten, och detta gör han i en spektakulär och väldigt förutsägbar samt enormt utdragen fightscen i slutet…. bla bla bla, gäsp gäsp gäsp.

Faktiskt så har den här filmen bortsett från namnet och lite kosmetiska detaljer och referenser så gott som nästan absolut ingenting alls med spelet/spelen att göra. Demonerna är utbytta mot muterade människor som har fått i sig nån mysko “24e Kromosom” som förändrar deras beteende - om de är det minsta anlagda för “ondska” förvandlas de till enorma monster som slaktar allt i sin väg, och om de är anlagda för “godhet” betyder det att om de skär sig på en papperskant slipper de använda plåster.

Alltså, på allvar, WTF??? Det här är en så framkrystad film så det går inte att beskriva. Trots att det finns “nanoväggar” så kan man inte göra nya ben åt en handikappad människa, utan han får nån bisarr rullstol. Hallå, Professor X ringde, han vill ha igen sina wheels! Inte heller verkar standardvapen ha utvecklats särskilt på 40 år - förutom den fantastiskt överdrivna BFG-pistolen som har ungefär samma precision och slagkraft som ett kärnvapen - och som används ungefär lika ofta, utan särskilt imponerande resultat.

Handlingen är papperstunn, och filmen är som ett tåg - man vet exakt åt vilket håll det kommer att rulla. Scenerna är totalt standard, det finns inga överraskningar. Man vet att MONSTRET ÄR BAKOM DIG, PUCKO långt innan karaktären på filmen fattar det. Karaktärerna hade kunnat ersättas med urklippta bilder, man vet inte om skådisarna ens är medvetna om vilken film de är med i, eller om de ens är medvetna att kameran filmade dem medan de försökte lägga lite djup bakom sorgligt slitna klyschor.

Karaktärerna ja. Det enda som överraskar med dem är faktiskt ordningen som de dör i. Den är helt tvärtom. Jag trodde faktiskt att den mesiga fjantiga killen skulle stryka med först, men icke. Kudos till att ni åtminstone undvek den fällan, men i övrigt är det ganska typiska Rymd-Action-Scifi-Soldat-klyschor. Vi har den mesiga killen som verkar precis ha kommit ur puberteten (med det enormt manliga smeknamnet The Kid). Jag vet inte vad sjutton han gör i ett elitförband, han verkar ju knappt nå upp till bardisken för att beställa en öl. Sen har vi “Sarge”, den plikttrogna chefen som sammanbitet gör sitt jobb och tjafsar om “you’re a soldier, goddamit!” om och om igen. Vi har “Destroyer”, det fyrkantiga muskelberget med den enorma bössan som skjuter först och ställer frågor några år senare (han ställer frågorna, inte bössan). Vi har det äckliga sluskot som ingen gillar. Vi har den bystiga blondinen som ska föreställa den feminina sidan av det hela, och hon gör detta via tunna tröjor utan nånting under. Hennes övriga meriter består av Stora Ögon Och Förvirrad Blick samt den klassiska viskade “oh no…”-repliken.

Det är uppenbart att regissören beställde en “klaustrofobisk” miljö, men miljön i fråga ser så plastig ut att jag är helt övertygad om att det måste finnas en tre-fyra timmar lång bloopers-rulle där folk av misstag brakar igenom väggarna eller ramlar genom golvet.

Faktiskt, för att vara en action-film är det här en fruktansvärt långsam film. Det är nog meningen att den ska bygga upp stämningen, men den drattar platt på rumpan för den lilla stämning som hade kunnat byggas upp sabbas helt av det mähäiga skådespelandet. När filmen ääääntligen kommer igång tar det slut för fort, och istället får vi en Climactic Battle Between Good Guy And Bad Guy®.

Bra saker?

Jo, två. Ljudet är faktiskt ganska bra, det verkar som att sound-designern var den enda som tog sin uppgift på allvar. Den andra bra saken (och det här är verkligen famlande efter halmstrån!) är FPS-sekvensen nära slutet, den var faktiskt ganska lattjo.

Så, summa summarum:

+ Ljud
+ FPS-sekvensen mot slutet. Bäst är när han skjuter sin spegelbild.
½+ BFG-bössan och och Karl Urban. Han hade varit bra om man verkligen hade gjort en film baserad på spelen

- Vilken handling?
- Enormt klyschiga karaktärer
- Ruskigt träigt skådespeleri
- Halvdassiga specialeffekter
- Ej trovärdig miljö
- Sjukt förutsägbar
- Alldeles för stor avsaknad av “action” för att få kalla sig action-film
- Har så gott som ingenting gemensamt med spelen som den påstår sig baseras på
- Lågbudget, och det märks plågsamt ofta
- Ganska tråkig, faktiskt
- Det här “good and evil”-tramset växte åtminstone jag ur i lågstadiet
- Inga demoner

2/10

Faktum är att om jag hade sett om Aliens för tretusenfemtisjuttionde gången hade jag nog fått större behållning av den. Tag lärdom, så ska en action-rymd-skräckis vara!

EDIT: FPS är så klart “First Person Shooter” men jag menade här den sekvensen där man ser allting från huvudpersonens perspektiv, ett första-persons-perspektiv såklart. Precis samma som i spelen.

Jag har precis sett den total-epiga skräckfilmen Virus från 1999. Tänkte dela med mig av lite tankar.

Visst är det ändå skönt med en riktigt förutsägbar skräckfilm? En sån där som är precis tillräckligt originell för att det ska kittla i magen, men inte alls tillräckligt originell för att man ska annat än småfnissa åt hela eländet.

Virus är exakt en sån där film. Fokus ligger på specialeffekter och dramatik, inte på en originell handling eller skådespelarprestationer. Det är en perfekt film att ligga och halvdåsa till, man sprattlar till lite på precis rätt ställen, och om man somnar så gör det inget för man missar ändå inget viktigt.

Handlingen… Vad ska man säga om den papperstunna handlingen? Jag menar, en elektronisk rymdlivsform som kommer ner från MIR till ett ryskt forskningsfartyg, där den slaktar besättningen för att bygga reservdelar åt sig själv, och sedan kommer det ett gäng med dassiga bogserbåtssnubbar och tror att ryssbåten är död, bara för att själva bli slaktade. It just doesn’t get much better than that.

Den spikar varenda skräckfilmsklyscha. Man delar upp sig och blir ihjälslagna en efter en, man tror inte på saker som händer framför ögonen, kaptenen blir en cyborg, det stormar och är mörkt, den elaka snubben har ett lager med ruttnande kroppsdelar, etc etc.

Om jag nånsin gör en sunkskräckis så vill jag att den blir precis lika skönt sunkig som den här filmen.

3/10

Efter lite övertalande från Ann-Sofie såg vi en skräckis vid namn Wolf Creek. Det är en liten lågbudget-skräckis från Australien som påstår sig vara baserad på verkliga händelser.

Bra saker: den är redigt äcklig när den väl sätter igång. Den första halvan är faktiskt rätt vackert filmad då den bara bygger upp atmosfär. Det är skönt att se nånting som inte kommer från Hollywood, fräscha ansikten och allt sånt. Den är ordentligt läskig, och skräckstämningen är ofrånkomlig. Det är förvånansvärt skönt att slippa den här buuh-monster-hoppar-fram-när-man-minst-anar-det känslan som Hollywood har lyckats definiera som skräck.

Dåliga saker: Det är en väldigt lång stämningsuppbyggnad som hade kunnat vara åtskilligt kortare. Jag menar, en timme innan nånting av värde händer? Hallå? Filmen är rätt formulaisk också, påminner mycket om Texas Chainsaw Massacre och liknande klassiker där nån psykopat roar sig med att döda och tortera. En annan mindre bra sak är att filmen trots sitt påstående inte har speciellt mycket med verkligheten att göra.

Men överlag, vill ni få lite kalla kårar en lördagnatt så finns det nog sämre filmer. Dock finns det också betydligt läskigare filmer.

5/10