2007 was the year of the triples. Three major franchises were squirting out their third installments; Pirates of the Caribbean, Shrek and Spider-man was scheduled for the third time around the flagpole.

I’ve seen all three now, and boy… what a waste of time and money. Of the three, the Shrek-one was the least crappy even though it failed to be as funny and fresh as the previous two. At least it was funny and exciting part-ways through.

But the others didn’t have that benefit. I was very doubtful when bad reviews started pouring in about how the third movie featuring Peter Parker was essentially filtered crap. How could it be? It was the same director, same actors, same everything as the two previous ones - and those two were awesome. It wasn’t until I’d seen it that I agreed with most others. It just wasn’t very good. There were too many villains, too much plodding. The movie spread itself out very thin and everyone in it had to fight for screentime. As someone who had read the comics I felt somewhat cheated about the extreme over-simplification of the black suit/venom-subplot. Sure, I also agree with Ann-Sofie who said that for someone who hadn’t read the comics it didn’t matter.

Even so, I felt that it was a thin movie in every department except an overload of special effects.

Which brings me to the really big disappointment: the third Pirates of the Caribbean-movie, with the subtitle “At Worlds End”. If anyone can be called a waste of time combined with an overload of special effects it’s this movie. Golly gee, It’s been three days and I still cannot believe what a turd that thing was.

The first POTC was great fun. It brought back everything that was great and silly with the old swashbucklers of the 30’s and combined it with modern special effects. The characters were fun, fresh, and even though there were some superstitious stuff this was mostly a traditional pirates-and-swords affair. I had a blast with it, and I’ve seen it several times.

The second one expanded on the first, and started the descent into crapitude with the introduction of a confusing supernatural plot. I got a huge kick out of Davy Jones, and Bill Nighy was exellent in that part. Johnny Depp was crazy as ever. The plot was, well, acceptable and even though it got a little weird at times I still thought it was a decently enjoyable affair.

Oy vey. The third one. Again, I’d read some really harsh reviews when it opened but I assumed that there was some personal vendetta from the reviewers and that they were exaggerating. I was wrong. It was exactly as bad as they said it was. In fact, in my opinion it was even worse.

The third movie featuring Johnny Depp in pirate/drag-outfit is a complete shipwreck, pun intended. Somewhere along the line whatever shred was left of the story got lost in a psychotic explosion of supernatural gods and extremely confusing relationships between everyone and everything involved in it. The tip of this crazy iceberg for me was when Keith Richards sits down in a chair, in full pirate-regalia and STARTS STRUMMING A GUITAR. It was bad enough that he even went through with his little cameo, and even though I’m a bit impressed with him actually managing to say his lines I still say that GOOD GOD MAN, SHOW A LITTLE DIGNITY.

The first half of the film is like having your intestines dragged out of your body by an old dog while you’re still alive and conscious; It’s slow, it’s painful, and somehow it’s extremely boring at the same time. I mean, what was the reason behind having multiple Johnny Depps chasing peanuts and dragging ships through a white desert?

The second half of the film loses the viewer in some strange maelstrom of absurdity, with storms and jamaican goddesses and half-man-half-octopus-creatures screaming, shouting, dying and doing a hell of a lot of handwaving while trying to provoke anything more than a yawn from the viewer. The ending didn’t come soon enough for me, and the only good thing was that the viewing had to be interrupted by phonecalls from actual people. Thankfully, otherwise I might not have managed the onslaught of watching At Worlds End.

(this entry contains some spoilers for a really nice hollywood-movie from 1997 called Contact. If you haven’t seen it and don’t want your experience ruined then don’t read on.)

Me and Ann-Sofie watched Contact a little while ago. It’s in my opinion one truly great film, and one of the few scifi-movies who have some kind of grounding in “real” science. Sure, after they receive the signal it gets a little out there, but none of the scenarios presented are completely unrealistic. Of course, a certain suspension of disbelief is required to enjoy any movie. If one were too critical it wouldn’t be much fun, would it?

So we watched it, and Ann-Sofie made a comment that they should’ve left the ending after the machine out. You know, the whole inquiry into why it supposedly “failed”. I thought about it for a second or two and then disagreed with her, I felt that without that ending the whole movie would just be a waste of time. Sure, a very pretty waste of time, but none the less it wouldn’t have the same punch as with it.

I didn’t continue with the argument since I didn’t want to seem condescending or as if I was lecturing her from high up on my soapbox. I have a tendency to sound very arrogant when explaining stuff, and I’ve learned in the past that this isn’t always appreciated by my peers. Thus I chose to keep quiet at the time. Instead I’m going to off here.

You see, the whole theme of the film (and to a certain extent the book it was based off) is that of the conflict between science and faith.

The main character –Ellie Arroway– is a woman steeped in science, she believes in things that she can observe through empirical evidence. She does not believe in a higher being of any kind, and this causes a lot of friction between her and other characters as the movie unfolds. In a dramatic moment she is denied the trip in the machine due to not believing in god, something that apparently is a prerequisite for that privilege. She is frustrated that such a trivial thing is the key to keeping her grounded, and we as viewers share that anguish. Us viewers get even more frustrated when her opponent for the chair in the machine more or less flatly admits to lying to the board of directors and telling them what they want to hear, even though he doesn’t believe anything himself.

But the theme of the film is faith as opposed to science. The ending is essentially a change of roles for Ellie. All through the film (and her life) religion has never answered any of the really big questions for her. No priest or any believer has ever produced any tangible evidence of the existence of god. Yet, at the end of the movie, she’s in the same position. She’s experienced something amazing, something truly eye-opening — yet she cannot produce a single proof that it’s happened. She just knows that it has happened, deep inside her heart she has faith in it. The only other person in the entire world who can understand what she feels is her exact opposite, the enigmatic and openly religious Palmer Joss.

Without placing her in the position that she earlier placed Palmer Joss and religion there wouldn’t be a proper ending. Also, without the last two lines of dialogue there wouldn’t be a proper ending.

It’s a great film, even if you don’t care about the juxtaposition between two very different bases for belief. Carl Sagan himself was in my opinion even at the best of times rather fuzzy about what he believed in, and I think it reflects in the movie. The movie just as well as Sagan himself begs the viewer to find their own truth.

Me, I don’t think there’s a god out there. Sure, I wouldn’t be surprised if there are some really mind-boggling things out in the great big universe we live in. But an all-powerful god watching over us? Nope.

One thing that I thought about while watching the ending of Contact is how unfairly science is competing with organized religion. Religion has never had to prove anything since faith itself cannot be proven in a scientific manner. No one puts any pressure on faith proving that god exists, or any of the other deities that people all over the world believe in. Yet these religions put huge pressure on scientists and atheists to prove everything from the theory of evolution to gravity itself. If we don’t prove it, then essentially we’re proclaimed not trustworthy and accused of pulling stuff right out of our asses.

It’s quite strange in my opinion. Overall I feel more and more that organized religion is more like a collective psychotic episode, but then again it’s impossible to prove faith. Also, I again stress that I don’t mind faith as such, but I feel it’s a bit wasted to use that faith to believe in a book or some invisible god rather than humanity itself.

So, earlier today my girlfriend and I watched the entire first season of The IT Crowd. I’ve seen it once before, but I had absolutely no qualms about seeing it once again.

For those of you who’ve missed it, it’s this absolutely awesome little TV-show focusing around the adventures of three people working in a IT-department of a fictional corporation in London. It’s filled with nerdy humor, british absurdism and gags that will make you howl. The first season was a sleeper-hit and immediately gained a solid fanbase. I was blown away by it, and so was aforementioned girlfriend.

It might sound rather heavy watching a whole series of a show in one go, but since there’s only six episodes and each episode is around 15-20 minutes it’s a lot easier than normally. Also, most of the time you’ll be howling at everything that happens to the characters.

After dinner we watched the second season which wrapped just a few days ago. Again, it’s only six episodes and about 15-20 minutes per episode. I was really wondering which territory the creators would take the show into, and it was quite interesting. Again, it’s filled to the brim with british humor and some really hilarious gags. This season was a complete howler just as the first one was.

If you’re into british humor and have nerdy tendencies this show will really blow your socks off.

Technorati Tags: british humor, the it crowd, comedy, television, sitcom, english humor

Hot Fuzz

Action/komedi från 2007 med bl.a. Simon Pegg och Timothy Dalton.

—

Nicholas Angel (Pegg) är den tveklöst mest effektiva polisen i London. Han är så effektiv att han får alla andra poliser att se ut som lata slöfockar och därför omplacerar de honom till en sömnig by på landet för att slippa få dåligt rykte. I början har han svårt att anpassa sig och ser brott överallt, men efter ett tag ger han upp och accepterar sitt öde. Precis när han gjort det sker ett mord och Nicholas försöker trots motstånd att lösa mordet…

—

Hot Fuzz gör för polisfilmer vad Shaun of The Dead gjorde för zombiesplatters. Det här är en genialisk film. Det ska ni veta med en gång, att det här är tveklöst en genialisk film. Det är filmen från grabbarna som sett varenda actionfilm, och det syns.

Jag är väldigt förtjust i gag-skämt. Lustiga ordvitsar, brittisk humor, visuella vitsar. I love it. Men ett problem med den typen av humor är att det ofta är svårt att bygga en hel långfilm på den. I princip den enda som lyckats göra långfilmer med enbart gag-humor är Mel Brooks.

Och det är det som gör den här filmen så genialisk. Den har gag-skämt, och när de har spelat ut sin roll byter den ton och blir en ganska lättsam (om än något våldsam) och extremt överdriven parodi på sig själv och hela buddy-copkonceptet. Jag har inte kollat hur lång spoof-listan är men den är säkerligen flera kilometer lång. Hela filmen osar av filmskaparglädje. Det verkar inte som om någon inblandad hade tråkigt eller gick på tomgång under skapandet av detta mästerverk. Allting är precis “rätt” och allting funkar. Varenda skämt är gjutet, varenda klipp är exakt rätt.

Vill man ha en suverän komedi med så mycket röj att grannarna tror det är atomkrig pga en överbelastad subwoofer är Hot Fuzz definitivt nånting man vill se. Förutsatt att man är mottaglig för humorn kommer man att älska den.

Rekommenderas!

Technorati Tags: hot fuzz, film, recension, action, komedi, simon pegg

Två filmer som jag verkligen ser fram emot:

The Day The Earth Stood Still: remake på filmen från 1951 med samma namn. Väldigt lite är känt om handling och rollbesättning, det enda som tydligen är verifierat är att Keanu “Träplankan” Reeves är inblandad. Filmen har nätt och jämnt gått in i preproduction, så det dröjer nog tills resultatet levereras.

Avatar: James Cameron återvänder till spelfilm och slutar göra Titanic-dokumentärer. Handlingen verkar helt klart lovande, jag menar A band of humans are pitted in a battle against a distant planet’s indigenous population kan ju inte gå fel, eller hur? Det är ju dessutom Cam The Man som regisserar, mannen som skapade Terminator 2, den absolut mest actionfyllda filmen genom tiderna. Dessutom har han ju ett sånt skönt stuk på sina filmer, mycket blått och kameraglidningar. Dock dyker den här inte upp förrän 2009. Ouch.

Technorati Tags: film, scifi, keanu reeves, hollywood, terminator, james cameron

Wild Hogs

Komedi från 2007 med bl.a. John Travolta, Tim Allen, Martin Lawrence och William H. Macy.

—

Doug (Allen), Woody (Travolta), Dudley (Macy) och Bobby (Lawrence) är fyra stycken medelålders män som lever vanliga, tråkiga, inrutade medelålders liv i en förort. Deras gemensamma hobby är att köra hoj, och tillsammans bildar de det milt sagt skämtsamma gänget “Wild Hogs”. När Woody får en medelålders kris bestämmer de sig gemensamt för att göra en road-trip på sina hojar, i ett försök att återupprätta sin manlighet och hitta nåt slags frihet i sina liv. Resan går relativt bra, men i New Mexico gör de sig till fiender med ett riktigt knuttegäng, och det kräver en gemensam insats från de fyra vännerna…

—

Det här blir inte någon lång eller tung recension. Vill ni se en aprolig film, se då denna. I princip asgarv hela filmen igenom. Humorn är precis rätt. Klockren film, t.o.m. Travolta som annars kan vara träig är rolig. Ray Liotta som skurk är obehaglig till max. Håll också utkik efter far och son Paul Teutel (från American Chopper, de som bygger hojar och driver OCC) som gör asroliga cameos och driver med sig själva. Fullständigt sanslöst.

Rekommenderas. Jag och Ash ylade av skratt.

Technorati Tags: wild hogs, film, recensioner, komedi, john travolta, tim allen, martin lawrence, william h macy, choppers, motorcyklar

Sunshine

Scifi/Drama från 2007 med bl.a. Cillian Murphy och Michelle Yeoh.

—

Året är 2057 och våran sol är döende. I ett desperat försök samlar mänskligheten allt sitt kunnande och skapar Icarus-projektet. Målet med projektet är att starta om solen och hindra den från att slockna - om den dör helt försvinner mänskligheten. Det första skeppet misslyckas av okända skäl, och mänskligheten samlar ihop sin sista desperation och skickar ett andra skepp. Om även det skeppet misslyckas med sitt uppdrag är allt hopp ute för mänskligheten. Ombord på skeppet sätter ett litet misstag igång en kedjereaktion av problem, och besättningen måste ta en hel del svåra beslut…

—

Sen jag först såg trailern ville jag se den här filmen. Det var nånting med den som tilltalade mig på samma sätt som t.ex. 2001: A Space Odyssey tilltalar mig. Jag är väldigt förtjust i smart Science Fiction, den typen som får en att börja fundera. 2001 är visserligen en rätt seg film, men man kan inte undgå att bli fundersam av den (om man är mottaglig) och jag hoppades att Sunshine var en film i samma anda.

Jag hade både rätt och fel, tror jag.

Upplevelsen av Sunshine var i min mening ungefär som att bli utlovad tre jättegoda bakelser. Den första man äter är fantastisk, den andra smakar gräs, hundskit och gamla strumpor, och den slutgiltiga och sista smakar underbart, med maräng och änglar och citronsmak.

Så var Sunshine. Den börjar fantastiskt, sen försvinner den ner i ett träsk av klyschor och tvådimensionella karaktärer, och sen slutar den på ett spektakulärt sätt.

Visuellt är filmen precis som en scifi-film ska vara. Den är storslagen på samma gång som den är trång - kontrasten mellan den oändliga rymden och det pyttelilla utrymmet som åtta besättningsmedlemmar ska dela på är mycket skarp. Kontraster är överhuvudtaget det allmänna temat i filmen, och det är oundvikligt att regissör Danny Boyle är inspirerad av äldre filmer med liknande tema. Kontrasterna finns överallt i filmen - gud och ateism, ljust och mörkt, galenskap och förnuft.

Början är otroligt stämningsfull, och vi får bekanta oss med den blandade skara som ska rädda mänskligheten. Ingenting konstigt där. Men mitten… ay caramba! Den är så full av gamla slitna rymdklyschor att jag ibland undrar vilken film jag egentligen ser på. Det finns ingen substans, utan filmen styltar på i nåt slags ryckigt tempo där dåliga saker händer på löpande band. Mitten av filmen hänger på en skör tråd, och redigering såväl som skådespeleri är allt annat än lysande. Ett tag känns det som om det saknas scener, filmen blir ryckig och konstig och ansträngd.

Men så hittar den sig själv igen, den hittar sin andning och sitt tempo och sin hjärna - och tar slut på ett så skönt sätt.

Ambitionerna för filmen var uppenbarligen höga, men mitten av filmen är verkligen… urk. Som jag sa till Ann-Sofie: “Jag vet inte om jag ska tycka bra eller dåligt om den”. På det rent tekniska planet är den här filmen adekvat. Såväl effekter som ljud är mer än dugligt. Musiken är fullständigt underbar, om man tillåter sig att lyssna på den. Kanske måste soundtracket inhandlas.

Det blir ett svagt “Rekommenderas”. Om inte annat för att bli avskräckt av den hemska mittenbiten som uppvägs av skön musik och ett fint slut.

Technorati Tags: sunshine, film, recension, scifi, danny boyle, cillian murphy, michelle yeoh

Spider-man 3

Action (antar jag?) från 2007 med bl.a. Tobey Maguire, Kirsten Dunst och Topher Grace.

—

Allting går bra för Peter Parker (Maguire). Han är poppis, han har en underbar flickvän (Dunst) och han tjänar bra med pengar på sina bilder föreställande sitt alter ego: Spindelmannen. Men plötsligt börjar saker falla i bitar runt om honom. Mary-Jane gör slut med honom, hans bäste vän försöker ha ihjäl honom och som grädde på moset får han en ny fiende - den kraftfulle Flint Marko, också känd som The Sandman. Sandman är precis vad han heter, hans kropp är gjord av sand och han är mycket stark och i princip oförstörbar. Till sin hjälp har Peter en utomjordisk varelse som gör honom svart, enormt stark och uthållig, men också bitter och avundsjuk. Allt är nämligen inte som det verkar…

—

När jag satte mig ner för att se den här filmen var jag lite tveksam. Ash påminde mig om att försöka ha ett neutralt sinne och inte tänka alltför mycket på serien, och jag försökte verkligen göra det. Jag var fundersam över hur den här upplevelsen skulle bli — det jag läst runt om på nätet var allt annat än överväldigande positivt. Tvärtom var det en hel del antydningar om att filmen var rejält kass.

Därför försökte jag verkligen hålla en neutral inställning, vilket visade sig svårt.

Det här är i min mening tveklöst den mörkaste av de tre filmer om Spindelmannen som visats hittils. Jag tycker också att det är den sämsta, tyvärr.

Filmens huvudsakliga tema är konflikten inom Peter Parker. Den svarta dräkten (som egentligen är en utomjordisk symbiot) gör honom aggressiv och framkallar mörka känslor inom honom. Han är inte sen att såra de människor som han egentligen älskar, och när han väl inser det är det för sent. Konflikterna mellan karaktärerna i övrigt är också en av grundstommarna i filmen — Peters konflikt med såväl Harry som Mary-Jane och nykomlingen Gwen Stacy är saker som är klart intressanta.

Men jag kände att dessa bra och klassiska teman försvann under sin egen tyngd och under det träiga skådespeleriet. Jag förstår verkligen inte vad Kirsten Dunst skulle ha fyllt för funktion i den här filmen. Det var som om hon alltid var lite frånvarande och gick på tomgång. Inte bra. Övriga roller tyckte jag funkade rätt bra, den stora överraskningen i min åsikt var Thomas Haden Church som Sandman. Jag har tidigare bara sett herr Church i rätt epiga (norrländska för lågbudget) filmer, men här tyckte jag han funkade. Övriga gör godkända insatser, med undantag för fröken Dunst.

Filmens verkligt stora svacka tycker jag var hur man misshandlade grundmaterialet. Ash och jag pratade lite innan filmen började om hur tacksamt det egentligen är att göra film på serier eftersom man har så mycket som man kan basera filmen på. Spindelmannen har trots allt funnits i rätt många år, och det finns gott om berättelser att spinna på.

Och där är nog det som gör den här filmen så tunn, handlingsmässigt. Man tar in för mycket, och det måste komprimeras ner för att rymmas i en film. Inte nog med att Sandman ska introduceras, man ska dessutom producera en backstory för den svarta dräkten (en backstory som dessutom går stick i stäv med hur den introducerades i serierna) som känns enormt krystad, man ska introducera Gwen Stacy och dessutom ska alla tillhörande karaktärer klämmas in. Eddie Brock ska introduceras, få sitt motiv till att bli Venom, osv osv osv. Man sprider ut sitt nät alldeles för tunt, helt enkelt.

Den svarta dräkten var verkligen det som jag kände tog emot i den här filmen. När jag först såg teaser-postern blev jag lite nervös. Den svarta dräkten? Visst, den är enormt cool och fanboy-faktorn är ju grymt hög. Speciellt med tanke på att den sen går samman med just Eddie Brock och blir Venom som kanske är en av de galnaste skurkarna i Marvel-universumet. Men jag visste såklart att de inte kunde ta backstoryn till symbioten från serien, utan man fick hitta på en ny. Och den blev enormt krystad. Den blev ett totalt bakslag för hela filmen.

Mot slutet blir filmen dessutom lite för pratig. Slutet flyter iväg och blir… ja… nånting som inte är ett bra och tight slut. Istället blir det en halvmesyr.

En total kalkon är det dock icke, men jag känner att det här är den svagaste filmen i franchiset. Den har enormt imponerande effekter — sand-effekterna som omger Sandman är inget annat än spektakulära, och actionscenerna flyter på i precis rätt tempo. Musik och ljud är helt klart godkända, även om jag saknar Danny Elfmans typiska stil.

Rekommenderar jag den?

Ja, men med viss reservation och en varning: har du läst serierna är risken stor att du blir besviken.

Technorati Tags: spider-man 3, spiderman, film, recension, action

Mr. Bean’s Holiday

Komedi från 2007 med bl.a. Rowan Atkinson och Willem Dafoe

—

Mr Bean har den otroliga turen att vinna en komplett resa till Cannes. Eftersom Mr Bean trots allt är den han är går saker inte riktigt enligt planer. När han av en slump lyckas separera en son från dennes far blir han tvungen att försöka återföra sonen till sin far, trots att Bean inte talar ett enda ord av i princip vilket språk som helst. Återigen, eftersom Mr Bean är den han är uppstår vissa komplikationer i det här uppdraget…

—

Åh, vilken underbar film. Jag fattar inte hur massor med kritiker sågade den och tyckte den var värdelös. Såg de samma film som jag gjorde? Jag tvivlar på det. Kanske såg de den lite förvirrade trailern och tyckte att eftersom den förra filmen från 1997 var relativt värdelös skulle det här inte vara nåt undantag.

Tack och lov ignorerar den här filmen den förra filmen fullständigt. Tack och lov! Det var verkligen en rutten film som i princip bara återvann alla gags från TV-serien. Den här filmen å andra sidan står helt på egna ben, och det tack vare Rowan Atkinsons komik. Han har ju spelat Mr Bean i dryga sjutton år, och det märks. Det märks verkligen när en karaktär får leva så länge, Rowan Atkinson slutar vara Rowan och blir istället den milt sagt kufiske Mr Bean. Lyset är helt klart tänt, men det finns ingen hemma i det huset.

Nej, den här filmen är precis som en Mr Bean-film ska vara. Den är hysteriskt rolig, och det spelar ingen roll hur gammal man är. Barn såväl som gamlingar kommer säkert att garva läppen av sig åt den, jag vet att både jag och Ash ylade av skratt under de flesta bitarna av filmen. En frisk fläkt är också att humorn i filmen är lämpad för alla åldrar, återigen skulle jag säga att detta är resultatet av Rowan Atkinsons fysiska komik.

Det finns också starka drag av satir i filmen, speciellt yttrar detta sig i den underbart överspelade Carson Clay (Dafoe). Carson Clay är en milt sagt egotrippad och pretentiös regissör, en amerikansk skapare av filmer så tunga och dignande under sin egen vikt att tittarna somnar av långtråkighet. Kanske var det därför som filmkritikerna sågade filmen? Kanske kände de igen sig i Carson Clays otroliga självbeundrande? Skulle inte förvåna mig.

Nej, det här är en feel-good film som lyckas få en att bli på gott humör och må bra utan att bli smörig, smetig eller full med trötta gamla klyschor.

Rekommenderas!

Technorati Tags: mr bean, recension, film, komedi, humor, rowan atkinson

Jag och Ash har sett El Laberinto Del Fauno, som för de flesta är känd (lite felaktigt) som “Pans Labyrinth”.

—

El Laberinto Del Fauno

Drama/Fantasy från 2006 med Ivana Baquero i huvudrollen.

Året är 1944 och Franco regerar i Spanien. Unga Ofelia reser tillsammans med sin gravida mor till dennes man, den handlingskraftige och grymme kapten Vidal. Kaptenen är även Ofelias nya styvar, och hon är allt annat än förtjust i honom. Ofelia är ung och väldigt förtjust i olika sagor, och till hennes stora överraskning bor det en faun i en gammal labyrint i närheten av kapten Vidals bas. Faunen upplyser Ofelia om att hon egentligen är en prinsessa vid namn Moanna, som rymde från underjorden för länge sen. För att bekräfta att hon är ren och odödlig får Ofelia tre uppdrag som hon måste utföra…

—

Jag föredrar att kalla den här filmen vid dess spanska titel, eftersom figuren Pan inte alls förekommer i filmen. El Laberinto Del Fauno betyder ungefär “Faunens Labyrint”.

När nu detta dividerande kring namn är utrett kan jag glatt gå vidare med att ösa beröm över denna film. Den här filmen förtjänar verkligen allt beröm den fått, och jag kan inte påstå att jag var uttråkad en enda sekund. Däremot var jag nyfiken, trollbunden och inlindad i unga Ofelias värld, en mörk sagovärld som kontrasteras med den grymma verkligheten i efterkrigstidens Spanien.

Den här filmen är nämligen mörk. Den är inte gullig, den är inte oskyldig. Vi följer med Ofelia i hennes äventyr, och under hela tiden vet man inte riktigt vad som är verkligt och vad som inte är det. Kanske är allting verkligt? Det är snarare en filosofisk fråga som man som tittare själv får avgöra efter bästa förmåga.

Om det finns två filmer som kom ut under 2006 som var riktigt bra, nyskapande och spännande så var det den här och The Fountain. Båda är filmer som man bör se om man är intresserad av film som mer än underhållning, mer som en mental resa genom tid och rum.

Rekommenderas varmt.

Technorati Tags: pan’s labyrinth, film, recension, el laberinto del fauno, drama, fantasy, spanien, fascism