Crank

Action från 2006 med bl.a. Jason Statham och Amy Smart.

—

Chev Chelios vaknar upp en morgon och känner sig groggy. Han hittar en DVD i sitt vardagsrum märkt “FUCK YOU” och stoppar nyfiket in den i DVD-spelaren. På skärmen ser han sin egen medvetslösa kropp bli injicerad med ett okänt gift som kommer att döda honom inom en timme. Motivet bakom detta är hämnd, Chev är nämligen frilansande yrkesmördare och har gjort en av de kriminella västkustsyndikaten mycket upprörda. I ett raseriutbrott förstör Chev sin TV och hoppar sen i sin bil och kör i ett adrenalinrus iväg för att försöka söka såväl hämnd som hjälp. Under bilturen förstår han att så länge han håller adrenalinnivån hög kan han undvika att dö i förtid, och klockan börjar därmed ticka. Kommer han att hinna hämnas giftinjektionen innan han slutgiltigt stryker med?

—

Kommer ni ihåg Speed från 1994? Den börjar relativt lugnt och när tempot sedan ökat lugnar inte filmen ner sig förrän den är slut. Nå, föreställ er att Crank är Speed fast med massor av amfetamin i omloppet. Tempot är fullständigt vansinnigt, och att kalla det här för en actionfilm är att ta i underkant. Det finns inte en chans för tittaren att hämta andan, precis som huvudfiguren Chev inte heller får lugna ner sig.

Vi följer med på Chevs vansinnesfärd där han försöker hitta nåt sätt att undvika döden, samtidigt som han försöker hitta sin baneman och hämnas i tid. Ingenting står i hans väg, och Jason Statham är som vanligt fullständigt perfekt i den här typen av roller. Han pratar inte mycket, och det lilla man får veta om Chev och hans förflutna är milt sagt minimalt. Under tiden avlöser händelserna varandra i ett rasande tempo, och Chev är i centrum.

Filmen är dessutom fylld med en smått absurd humor, som t.ex. när Chev springer halvnaken genom gatorna i ett adrenalinrus eller när han lugnt pratar i telefon med sin läkare samtidigt som han plöjer sin bil genom ett shoppingcenter.

Det finns inte speciellt mycket djup i den här filmen, men jag tyckte riktigt bra om den. Tar man den för vad den är (dvs, en ytterst ösig actionrulle utan nåt speciellt djupare budskap än att försöka leva livet till fullo) är det här en riktigt sevärd film. Det enda som inte är i hysteriskt tempo med den här filmen tror jag är affischen.

Rekommenderad till de som tyckte om filmer som t.ex. Transporter-filmerna.

UPPDATERING: En mindre bra sak som jag totalt glömde under mitt glädjerus är att filmen har en hel del rätt taffliga specialeffekter. T.ex. används Google Earth för att göra inzoomningar på olika platser i L.A.

Vidare, om ni förväntar er massor med explosioner kommer ni att bli besvikna - filmen innehåller nämligen inte en enda explosion. Förtydligande: med explosion menar jag när någon råkar nysa och därmed förvandla ett kvarter till ett stort eldmoln. Den här filmen är betydligt mer subtil på det planet.

Under flera år var Scanbox ett företag som jag hatade med intensiteten hos tusen solar.

För er som är inte lika insatta (läs: inte lika galna i film) som mig är Scanbox ett av de större företagen inom filmdistribution i norden. Om ni köper eller hyr en film är oddsen ganska stora att den filmen distribueras av Scanbox om den inte distribueras av utgivaren själv.

Scanbox är också ett företag som under många år hade ett mycket välförtjänat dåligt rykte bland oss filmentusiaster. Deras releaser var oftast inte ens tillräckligt bra för att få kallas mediokra, och många i min bekantskapskrets ansåg att företaget verkade drivas av filmhatare som var maniskt besatta av att förstöra filmupplevelsen för oss entusiaster. Att de dessutom distribuerade en majoritet av filmerna var bara ännu mer salt i ett öppet sår.

Ända sedan jag kom hem från USA för lite mer än sju år sen och först kom i kontakt med Scanbox har jag verkligen föraktat det här företaget. Den här symfonin av hat fick sitt crescendo för några år sedan när jag köpte The Big Lebowski på DVD. En av mina favoritfilmer som jag hittade för en blygsam slant i en sån där billig-hylla i nån bokaffär. Ni som inte minns mitt svavel-osande inlägg kan läsa det här. Att säga att jag kände mig blåst på konfekten var en underdrift av historiska mått - jag kände mig så arg och grundlurad av detta hatade företag att jag trodde jag spontant skulle brista ut i flammor. Det blev inte bättre av att Scanboxs hemsida på den tiden bestod av deras logo och ingenting annat. Jag kunde inte ens skriva eller ringa till dem och ge dem den fulla kraften hos min ilska eftersom det inte fanns den minsta kontaktinformationen någonstans, varken på hemsida eller filmkonvolut.

Jag svor att aldrig köpa en film som distribueras av Scanbox igen och att avråda alla jag kände från att nånsin ha att göra med detta genomruttna företaget.

Så, tiden går och för lite mer än en vecka sen är jag och min gode vän Anna och bowlar. När man bowlar är det i praktiken omöjligt att inte göra referenser till The Dude och hans färggranna äventyr. Tyvärr hade inte Anna sett filmen, och därför föll mina referenser om bowling, Jesus och White Russians på döva öron. Vi bestämde oss för att se filmen nån dag.

Men den enda utgåvan av filmen som jag hade var precis den jag osade svavel över i inlägget för mer än två år sen. Att det dessutom skulle vara den “remastrade” utgåvan gjorde inte saken bättre. Jag började undra över hur kass original-utgåvan måste ha varit.

Mitt sug efter att se den var ganska stort. Det blev frustrerande just pga den ruttna utgåvan och den gamla ilskan och frustrationen kom tillbaka. Väldigt irriterad satte jag mig ner vid datorn och gick till Scanboxs hemsida. Som nu visade sig vara rejält uppdaterad med massor av kontaktinformation.

Lång historia kort, jag skrev av mig min ilska till deras kontaktemail. Jag skrev om hur lurad jag kände mig vid köpet, jag skrev om mina urdåliga erfarenheter av att Scanbox konstant slaktar mina favoritfilmer. Mailet blev rätt slagkraftigt, och det var omöjligt att missförstå min frustration. Jag skrev också och berättade om hur jag avstått att köpa filmer (speciellt en av mina absoluta favoritfilmer, The Crow) på DVD just för att den distribueras av Scanbox och jag har bara sett den i en hopplöst dålig utgåva.

Döm därför om min förvåning när jag dryga timmen senare får ett svar från Morten på Scanboxs danska huvudkontor. Han beklagar mina dåliga upplevelser och säger att min utgåva av The Big Lebowski måste ha varit ett misstag, en skiva från den första dåliga utgåvan som av nån anledning hamnade i ett fodral tillhörande den remastrade utgåvan. Han var mycket artig i sitt mail, och beklagade även att jag kände så lite förtroende för dem.

Överhuvudtaget ett mycket välformulerat email, men det som verkligen fick mig att haja till var att Morten bad mig skicka min postadress till dem, så skulle han se till att jag fick en ordentlig utgåva av The Big Lebowski skickad till mig. Som plåster på såren skulle han även skicka med den begränsade Special Edition-utgåvan av The Crow som de hade gjort direkt från en ny master med massor av bonus och hög kvalité.

Wow. Det var ungefär allt jag kunde säga, och det dröjde inte många minuter innan ett email med min postadress var skickad till Morten i danmark.

Lite cyniskt trodde jag att jag inte skulle få nånting, men alldeles nyss var jag borta på utlämningsstället och hämtade ett paket. Paketet innehöll två filmer.

(Ett pyttelitet minus är att det här är de danska utgåvorna och därför står texten på fodralen på danska. Men det gör ingenting eftersom skivorna är identiska oavsett land. Minuset är så litet att det inte stör mig alls. Sorry för den suddiga bilden, jag är lite darrig.)

Det verkar som att Scanbox har gjort en helomvändning på sistone och både börjat ägna sig åt att höja kvalitén på sina releaser samt ägna mycket tid åt kundservice. Jag vet inte något sätt hur man hade kunnat göra mig mer nöjd, och jag kommer i framtiden att försöka glömma de dåliga upplevelser jag haft med Scanbox-produkter.

Tack Morten! Om fler företag hade sån här service tror jag att kunder skulle ha ett större förtroende för dem.

Poseidon

Action från 2006 med bl.a. Kurt Russell och Richard Dreyfuss.

Det splitternya och fantastiskt överdådiga lyxskeppet “Poseidon” träffas av en mysko våg och välter, och några överlevande försöker ta sig ut innan skeppet sjunker…

—

Ja, mer komplicerat än så blir det faktiskt inte. Att kalla den här filmen för en kalkon är kanske lite för starkt, men det är inte långt ifrån faktiskt. Karaktärerna är ungefär så endimensionella som det kan bli, och de få ljusglimtar av personligheter som man får är långt emellan och drunknar i skådespelarnas valhänta försök att ge dem nåt slags djup. Speciellt Emmy Rossum störde jag mig enormt på - hennes roll var i princip bara att imitera en fisk med sin öppna mun och ständigt förvirrade ansiktsuttryck. Jag hade enormt svårt att avgöra om hon var rekvisita, datorgenererad specialeffekt eller faktiskt en riktig människa. Hade jag jobbat i Hollywood hade jag sett till att hon aldrig mer fick jobba som skådespelerska.

Kurt Russell är fantastiskt fel som den överbeskyddande pappan, och Richard Dreyfuss som “arkitekten” är precis lika irriterande eftersom han aldrig dör trots att man förväntar sig att han ska köpa farmen precis när som helst. Övriga biroller glöms fort bort, med ett undantag: Lucky Larry (överspelad nåt så till det extrema av Kevin Dillon). Han är ett totalt svin, och han är den enda karaktären som ens liknar en människa av nån sort. Tyvärr blir han inte långlivad.

Specialeffekterna är hyfsat imponerande om än väldigt plastiga. Jag satt och funderade på om Hollywood nu verkligen har lyckats lura sig själva så till den grad att de tror att specialeffekter kan ersätta handling eller skådespeleri. Den här filmen är nämligen precis så, det som saknas i djup försöker man väga upp med löjligt dyra och överdrivna specialeffekter. Ljudet är nästan likadant, soundtracket låter ungefär som en lössläppt gorilla. Nämnda gorilla dränker den stämningsmusik som finns, och dialogen är så tystlåten att man får skruva upp volymen i löjliga mängder för att plötsligt upptäcka att man förlorat hörseln eftersom gorillan plötsligt vaknade till liv igen.

Rykten säger att filmen kostade omkring 160 miljoner dollar att producera, och jag undrar verkligen var alla de pengarna tog vägen egentligen.

Kan jag rekommendera den här filmen till någon? Ja, om du njuter av att bada i lava samtidigt som du får en stavmixer inkörd i vardera ögat tror jag du skulle gilla den här filmen. Övriga människor undvik den i möjligaste mån.

Ghost Rider

Action/fantasy från 2007 med bl.a. Nicholas Cage, Eva Mendes och Sam Elliott.

—

Johnny Blaze är en ung stuntförare som tillsammans med sin far utför smått otroliga stunts på motorcykel tillsammans med sin far. Tyvärr är hans far döende av cancer, och i ett ögonblick av desperation lovar unge Johnny vad som helst i utbyte mot att hans far blir frisk. Hans erbjudande accepteras av Mephistopheles –djävulen själv– i utbyte mot en gentjänst i framtiden. Johnnys far tillfrisknar, men det visar sig att Mephistopheles har lurat Johnny, det dröjer nämligen inte länge förrän hans pappa kör sig själv in i döden…

Flera år senare kasserar djävulen in gentjänsten. Johnny blir Ghost Rider och tvingas leta efter ett gammalt kontrakt på tusen själar som den föregående ryttaren gömde för djävulen för 150 år sen. Johnny slits mellan det som drabbas honom, hans gamla kärlek samt det faktum att djävulens egen son också vill ha det kontraktet…

—

Jag läste rätt mycket Ghost Rider (både den första generationen med Johnny Blaze och den med Daniel Ketch som Ghost Rider) när jag var tonåring. Min spontana reaktion till Nicholas Cage som Johnny Blaze kunde spontant sammanfattas med “urk, nej!”

Dock var det inte riktigt så mycket urk eller nej. Nicholas Cage är lååångt ifrån klippt och skuren som Johnny Blaze, men han verkar funka på nåt bakvänt vänster. Han är sådär lagomt träig, och han har lagt sig till med samma släpiga Texas-accent som han hade i Con Air (ni vet, den där “puuuut the bunneh dooown!”) men han funkar ändå. Johnny Blaze och hans inre konflikt är ändå egentligen sekundärt till hans alter ego, den brinnande knutten som åker runt och spöar skiten ur alla som förtjänar det.

Faktum är att det här är en (i min mening) rätt trogen filmatisering av serien. Ghost Rider var alltid lite pubertal i sin ton, den fokuserade sällan på speciellt mycket djupare saker, utan brände istället krutet på mycket action och storslagna scener. Jag tyckte om den när jag var tonåring just därför - den gav mig en flykt in i en värld fylld med brinnande motorcyklar och en antihjälte med ett lika dystert förflutet som Frank Castle. Men att det var en djup serie, det har jag aldrig upplevt.

Den här filmen är likadan. Den behåller i stort stämningen från serien - mycket action, mycket ösiga actionsekvenser, lite påsmetat romantiskt trams - men den är trogen källmaterialet. Det ska vara brinnande dödskallar som åker runt på eldiga motorcyklar, mycket “coola” grejer och ett minimum av filosoferande. Mycket av det som händer får man helt enkelt ta för givet. Hur gjorde Ghost Rider när han avverkade huvudskurkens hantlangare? Ingen aning, men han verkade klara av dem galant.

Så, för att summera. Den är inte djup, men den har rätt mycket action. Precis lagom för grabbkvällen eller när man vill se nåt med mycket effekter men som inte kräver att man funderar speciellt mycket. Överhuvudtaget tycker jag det här var en rätt lagom filmatisering på en av mina gamla favoritserier.

Rekommenderas (till publik med någorlunda avspänd inställning).

(P.S. Här måste jag få gnälla på filmaffischer som visar saker som inte förekommer i filmen, eller som antyder en helt annan fokus. Det blir tyvärr vanligare för varje månad som går, och det stör mig fruktansvärt. Den här affischen är bara ännu en i raden.)

The Astronaut Farmer

Drama/Scifi från 2006 med bl.a. Billy Bob Thornton och Virginia Madsen.

—

Charlie Farmer är en relativt vanlig medelålders ranchägare nånstans i Texas. Han har kor, hästar, ett hus, en lada och problem med banken. Men han är ändå inte helt vanlig… Charlie är nämligen besatt av tanken på att flyga i rymden, och har varit det ända sedan han blev tvungen att återvända hem från flygvapnet för att rädda sin familjeranch. Han löser sin besatthet genom att ta saken i egna händer och bygga en raket i sin lada — det finns bara några mindre problem med allt från befolkningen i staden han bor, FBI-agenter som misstänker att han egentligen håller på att bygga en missil av nåt slag, samt i princip hela resten av landet…

—

Jag hörde talas om den här filmen först i våras, och blev omedelbart intresserad av den. Handlingen verkade helknäpp, och allmänt rymdintresserad som jag var tilltalade Charlies dröm även mig. Tänk om man kunde bygga en egen raket? Jösses, inte nog med att man måste övervinna alla tekniska detaljer, hur ska man ta sig genom all den byråkrati som finns?

Det här är en familjefilm. Den är stöpt och helgjuten som en familjefilm som kan uppskattas av hela familjen. Stora som små hittar säkert nånting att relatera till, och man blir hela tiden så sabla nyfiken på om Charlie kommer att få fjutt på sin raket. Filmen spelar mest på dramastråkarna, men den har starka inslag av komedi och scifi. Scifi-biten handlar just om Charlies raket, och jag måste säga att t.o.m. jag som amatör förstår att filmskaparna tagit sig ENORMA friheter med hela raketbiten. Men det är okej, själva raketen är faktiskt en sekundär bit i handlingen. Den primära handlingen är om Charlie ska lyckas genomföra sin livslånga dröm, eller om den kommer att bli krossad under (ur hans synvinkel) meningslöst trams.

Dom bra sakerna är som sagt att det är en relativt barnvänlig film. Handlingen är intressant och berättas på ett ganska stillsamt sätt. Billy Bob är ungefär i sitt standardläge, han är tystlåten och lite träig och funkar faktiskt jättebra som Charlie Farmer tack vare det. Birollerna är rätt bra castade, och inga större klagomål på deras skådespelande från min sida. Fotot är mycket imponerande och riktigt vackert, det känns som att filmskaparna la ner mycket tid på att få med de vackra vidderna i filmramen.

Men de dåliga sakerna finns också. Personligen tycker jag filmen drar för mycket i de gamla slitna hjärtesträngarna. Det är en väldigt amerikansk film på alla sätt och vis, och man kan säkert läsa in många tolkningar i filmens generella helyllehet. Ljudet är dessutom fantastiskt dåligt, jag vet inte om det är DVD’n det är fel på eller vad, men ena sekunden hör man knappt vad folk säger om man inte skruvar upp ljudet högt, och nästa sekund blir man döv eftersom nån bil kör förbi kameran och ljudet dånade ut ur högtalarna.

The Astronaut Farmer är lättsmält underhållning för hela familjen. Kan man stå ut med den extremt amerikanska berättelsen så är det en helgjuten film en lördagkväll.

Rekommenderas.

House of Flying Daggers (2004)

Att sammanfatta handlingen i den här filmen är både lätt och svårt på en och samma gång. Handlingen kretsar i första hand kring polisen och deras försök att spräcka en grupp med lönnmördare som kallas för “flygande knivarna” men samtidigt är det en kärlekshistoria. Överhuvudtaget är det svårt att sammanfatta en egentligen ganska enkel och nästan banal historia som har fruktansvärt många vinklar.

—

Ni som precis som jag uppskattade Hero från 2002 med Jet Li kommer snabbt att känna sig hemmastadd i House of Flying Daggers. Det är samma regissör, och stilen känns igen. De starka och varma färgerna kombinerat med de extremt stiliserade kampscenerna känns igen.

Det är dock lite annorlunda stuk på den här filmen, men ändå är det samma grundrecept som skapar filmen. Handlingen är visserligen intressant, men den känns mera som ett skelett som regissören sedan hängt en nästan magisk filmupplevelse på. Det som verkligen överraskade mig i den här filmen var det otroliga ljudet. Jag hade kunnat sitta och blunda hela filmen igenom, medan DTS-spåret spelade runt omkring mig.

Filmen är som ett levande konstverk. Jag tror man skulle kunna ta varenda bildruta och det skulle vara ett konstverk i sig själv. Yimou Zhang målar med varenda färg som det mänskliga ögat kan uppfatta, och varje scen är intrikat in i minsta detalj. Men det blir ett konstverk för sinnena också, för även om jag tyckte att berättelsens två huvudmoment (flykten samt kärleks-triangeln) är ganska banala saker så är det en upplevelse hur dessa klassiska handlingar presenteras. Det är nånting som alltid fascinerar mig med just den här typen av asiatiska filmer; man känner igen grundelementen, men man är sällan beredd på ordningen eller vinkeln de presenteras via.

Fortfarande anser jag dock att den absolut mest sinnliga filmen jag sett från den asiatiska filmindustrin är Hero, tätt följd av Ang Lees “Crouching Tiger, Hidden Dragon”. Det här är ingen dålig film, men den drar ut lite på tiden och blir ibland aningen för svulstig.

Rekommenderas.

Det finns ett flertal coola bilar i filmens värld. Jag bestämde mig för att lista de i min mening tio absolut coolaste bilarna som mullrat runt på bioduken. Kriterierna var att det måste vara en bil (inga motorcyklar, båtar eller liknande) och att det ska vara från filmens värld - inga TV-bilar! Det visade sig kräva en hel del tankearbete, och det var svårt att skrapa ihop till tio riktigt coola bilar. Jag lyckades dock, och här presenteras de med tiondeplatsen först.

Spänn fast säkerhetsbältet!

10. 1973 Oldsmobile Delta 88 (I princip alla Sam Raimi-filmer)

Tyvärr kunde jag inte hitta någon vettig bild på den här bilen, men den är välkänd för oss som länge gillat Sam Raimis filmer. Sam började ju regissera knäppa komedi-skräckisar (Evil Dead) och har under årens lopp uppgraderat sig till att regissera stora blockbusters. Numera är han mest känd som regissören bakom Spider-man-filmerna.

För oss som varit med lite längre är den beige-färgade Oldsmobilen desto mer bekant. Den syntes allra första gången i Evil Dead, där den var bilen som förde Ash och hans flickvän till den onda stugan mitt ute i skogen. Bilen tillhörde Sam Raimi, och ryktet gör gällande att den (eller en likadan bil) synts i varje film som Sam Raimi gjort sedan dess. Jag har inte lyckats bekräfta detta rykte, men jag vet att den synts i många filmer - bl.a. just Spider-man från 2002.

Värdelöst Vetande: Den tredje och hittils sista filmen i Evil Dead-serien (Army of Darkness) visade hur Ash via den onda boken Necronomicon hamnade i medeltiden. Han var dock inte ensam, den beige-färgade Oldsen sögs också med, och i en mycket minnesvärd scen öppnar Ash bagageluckan på Oldsen. Den visar sig vara proppfull med allt från kemiböcker till Cocacola-flaskor. Det lustiga är att innehållet var precis vad Sam Raimi hade i bagageluckan på bilen vid filmtillfället.

9. Lotus Esprit (The Spy Who Loved Me)

Vad kan man säga om den här bilen? Inte nog med att Bond kör en av de klassiska sportbilarna från 70-talet, den fungerar dessutom lika bra som ubåt! Personligen anser jag att den här bilen och hela ubåts-scenen är i princip den enda orsaken att se en i övrigt ganska försumbar film. Men det är min personliga åsikt, så ni James Bond-fanatiker får försöka bita er i läppen och inte ösa hat över mig!

Lotus är en av de få kvarvarande klassiska sportbilsmärkena som inte blivit uppslukade av nån av de gigantiska konglomeraten. T.o.m. Jaguar och Aston-Martin ägs ju av Ford numera!

Tre stycken fordon användes för att filma den berömda scenen. Den första var en Esprit som blivit modifierad för att vara vattentät och att förhindra skador på föraren. Denna bil användes för att köra ner i, och upp ur vattnet. Den andra var byggd enbart för att omvandlas från bil till ubåt och var i värdelös på allting annat. Den tredje var en mindre ubåt vid namn Margie Dixon som fått sitt yttre omvandlat för att se ut just som en Lotus Esprit i ubåts-version. Bilen fick smeknamnet “Wet Nellie”, en referens till det autogiro som Bond fick av Q i “You Only Live Twice“.

Det fanns även en helt vanlig Lotus Esprit, som tilldelades Roger Moore att köra runt med mellan tagningar.

8. Ford Crown Victoria (Men In Black)

Jag tyckte väldigt bra om den första Men In Black-filmen. Jag tyckte faktiskt ännu bättre om uppföljaren, den behöll det som var bra med den första och kastade bort det som inte funkade. Tommy Lee Jones är underbar i båda filmerna som den lakoniske och lite buttre agenten som jobbar åt en hemlig organisation vars syfte är att hålla ett öga på hemliga utomjordingar.

Under större delen av filmen är Jay (Will Smith) ganska vitsig om hur MiB har tillgång till extremt avancerad teknologi men ändå åker runt i en “Ford P.O.S.” (P.O.S. är amerikansk slang, en förkortning av “Piece Of Shit”). Åtminstone är han vitsig ända tills han instrueras att trycka på den lilla röda knappen, varpå den kusligt vardagliga Forden förvandlas till ett raketdrivet monster som susar fram i ljudets hastighet, alltmedan Kay lyssnar på gamla Elvis-låtar.

Minnesvärt citat:

Jay: You do know that Elvis is dead?
Kay: No, he’s not. He just went home.

(Ber om ursäkt för den usla bilden)

7. Eleanor (Gone in 60 Seconds)

“Eleanor” är smeknamnet på den hårt modifierade Ford Mustang Shelby GT500 från 1967 som syns i Gone in 60 Seconds från 2000. I originalet från 1974 var hon en Ford Mustang Mach 1 Coupe, men jag tycker den nyare Eleanor är betydligt snyggare än originalet.

Filmen var en relativt stor succé bland fansen (även om den blev en förlustaffär rent ekonomiskt), och Eleanor lyckades med konststycket att bli både en kultbil och en världskändis. Efterfrågan på Eleanor-mustanger blev enorm, och faktum var att när filmen lanserades var det bara på vita duken som man kunde se en Eleanor-mustang. Ett flertal Shelby GT500′or specialbyggdes för filmen, och alla förstördes antingen under filmningen eller efteråt för att förhindra hemliga försäljningar.

Unique Performance insåg att folk ville köpa Eleanor-mustanger och utvecklade ett sätt att bygga om gamla Mustanger till just Eleanor-replikor. Man kan beställa en Eleanor från dem, förutsatt att man har gott om pengar och rätt mycket tålamod. Bilarna byggs på begäran, och prislappen är hemlig. Om du måste fråga vad den kostar har du säkert inte råd med den, som det heter. Unique Performances version av Eleanor är också basen för deras version av Shelby GT500E, den s.k. “Supersnake”. Den är ingen Eleanor-replika utan är en specialbyggd Mustang för prestandagalningar.

6. Bluesmobile (Blues Brothers)

Det bör poängteras först att det här egentligen inte är den riktiga Bluesmobilen, eftersom Elwood byter bort den mot en mikrofon innan filmen tar sin början. I filmen ska den bilen tydligen ha varit en svart Cadillac.

Men för alla andra på planeten jorden är det här den enda Bluesmobilen som nånsin existerat.

Under inspelningen av filmen använde man 14 (!) olika svartvita Dodge Monaco från 1974. Eftersom filmen innehöll flertalet spektakulära stunts krävdes bilar som var byggda för detta. Man behövde bilar som kunde hoppa eller köra fort. En bil var byggd enbart för att bokstavligt falla i bitar!

Under många år höll Blues Brothers också rekordet för antalet förstörda bilar i en film. Det var inte förrän filmens egen uppföljare kom som rekordet spräcktes. De spektakulära biljakterna var ett försök att skapa riktigt överdrivna biljakter, och litegrann också för att parodisera kända biljakter från tidigare filmer, t.ex. Bullitt eller The French Connection.

I övrigt är filmen extremt underhållande med sina många musiknummer och cameos från olika musiker.

5. ECTO-1 (Ghostbusters)

ECTO-1 är den bil som Ghostbusters körde runt med. Det var deras firmabil för företaget med samma namn, och figurerade tydligt i den första filmen. Den kallas för “Ectomobile” emellanåt, men personligen anser jag alltid att det är Ecto-1 som gäller. Namnet kommer från den substans som spöken sägs lämna efter sig, ektoplasma.

Bilen i fråga är en Cadillac Miller-Meteor med lastlucka där bak. Årsmodellen är 1959, och den här typen av bilar tjänstgjorde för det mesta antingen som ambulanser eller i någon egenskap hos begravningsentrepenörer. I filmen blir den köpt av Ray Stanz för den fullständigt absurda summan av 4800 dollar - urlöjligt med tanke på att bilen i filmen behöver en komplett ombyggnad. Omräknat till valutavärdet idag skulle inköpspriset vara nästan 10.000 dollar, fullständigt absurdt med tanke på att bilen knappt rullade.

Men efter ombyggnaden blev den en 80-talsikon. Nästan alla kommer ihåg Ghostbusters, och alla kommer speciellt ihåg deras kritvita bil med de festliga prylarna på taket.

För närvarande finns en Ecto-1 replika till salu för omkring 150.000 dollar. Det är inte den ursprungliga bilen, utan en replika byggd av George Barris. Barris är en välkänd bilbyggare (som byggde bl.a. den Batmobile som användes i TV-serien från 60-talet) och är också välkänd för att felaktigt försöka påstå att han var inblandad i designen av Ecto-1.

Värdelöst Vetande: ECTO-1 skulle egentligen vara kolsvart, men eftersom många scener utspelas i mörker och detta skulle göra bilen nästan fullständigt osynlig valde man istället den kritvita looken med de röda vingarna.

4. Batmobile (Batman, 1989)

Första gången jag såg Batman var jag 11 år gammal och fick se den på bio. Filmen blev nästan omedelbart en av mina absoluta favoritfilmer, och den Batmobile som visades i filmen hade en stor orsak till detta. Innan dess hade jag bara sett den larviga TV-serien, och även om den batmobilen var cool kunde den inte jämföras med det dånande monster som Tim Burton presenterade.

Nej, det här var en radikalt annorlunda bil. Den var lång, den var svart, den hade röststyrning. Utseendet kombinerade utseendet från de långa eleganta sportbilarna från 30-talet tillsammans med ett kolsvart utseende och extremt hög prestanda. Liksom det Gotham City som presenteras i filmen var den här bilen stark, vacker och farlig.

Enligt många obekräftade rykten var varenda pryl på bilen fullt fungerande - inklusive den extremt kraftfulla gasturbinmotorn. Personligen är jag ganska tveksam till detta, men det hade ju varit väldigt ballt om det var sant.

För några år sen läste jag om en kille i Stockholm som byggde sin egen exakta replika av den här Batmobilen. Han byggde den på ett customtillverkad chassi med en Chrysler-V8 och ett slags raketmotor. Givetvis var bilen i fråga gravt olaglig att framföra på allmän väg, men tydligen hade det inte hindrat honom från att glida runt i den om nätterna.

Det verkar också som att Batmobilen är mer som att köra en båt än en bil, eftersom den har gasreglage istället för växelspak. Bilen dyker även upp i den andra Batman-filmen från 1991, där den saboteras av The Penguin.

När Joel Schumacher tog över Batman-franchiset försjönk Batmobilen i ett träsk av fjantighet, ända tills…

3. The Tumbler (Batman Begins)

Japp, ända tills Chris Nolan tog över rodret. Batmobilen är den enda bilen som lyckades knipa två platser på listan, och det enbart eftersom den finns i så många versioner.

Det fordon som presenteras i Batman Begins är mer inspirerat av det fordon som Batman kör i serien “The Dark Knight Returns” (skriven och tecknad av Frank Miller). i Serien är “Batmobile” mest en ironisk beskrivning på nånting som snarare är en gigantisk stridsvagn. Den rullar fram på larvband och krossar allt i sin väg.

Det var uppenbart att mycket inspiration till fordonet kom därifrån. I filmen är Batmobilen ursprungligen resultatet av ett hemligt projekt som Wayne Enterprises utvecklade men som aldrig blev färdigt. Meningen var att fordonet skulle lägga broar. Fordonet blev klart men man kunde aldrig få själva broläggandet att fungera. Bruce Wayne tar fordonet och modifierar det litegrann, och presto! Den nya Batmobilen (även om den aldrig kallas det i filmen).

Chris Nolan var mycket specifik när det gällde hur filmandet av bilen skulle vara. Han godtog inga som helst datoranimerade sekvenser eftersom han tyckte det skulle se fejkat ut, och därför byggdes sex stycken bilar i varierande storlekar och för varierande syfte. Två stycken var fullskaliga och gick att köra, dessa användes för de scener där bilen körde på vägen, en fullstor som enbart användes för de olika hoppen, osv osv ända ner till en radiostyrd modell i skala 1/3 som användes för jaktscenerna på hustaken.

Minnesvärd dialog:

Radio dispatcher: “What street is he taking?”
Cop in cruiser: “He’s not on a street, he’s flying on rooftops!”

Confused cop in patrol-car to dispatcher: “Could you just tell me what it looks like?”
(Tumbler roars past)
Cop: “Uh, never mind!”

2. Pursuit Special (Mad Max)

1979 dök en ung Mel Gibson upp på biodukarna världen över i det som sedermera blev kultfilmen “Mad Max”. Den målade upp en dystopisk vision av ett inte alltför framtida Australien där skurkarna var mångdubbelt fler än de hjältemodiga poliser som försökte kontrollera en motordriven framtid. Mel Gibson spelade Max, den sammanbitne och ganska tystlåtne polis som gör sig till fiende med ett motorcykelgäng, och som pga denna fiendeskap inte bara förlorar sin familj utan även till viss del sin själ och syfte i livet.

Mad Max och speciellt dess två uppföljare är välkända för två sak — biljakter och stunts. Även om den första uppföljaren (The Road Warrior) introducerade en western-deriverad story var det ändå alltid biljakterna som var filmernas behållning. Centrum för dessa biljakter var alltid Max och hans legendariska fordon: den svarta Pursuit Special.

Pursuit Special började sitt liv som en ganska vanlig australisk muskelbil från början av 70-talet. Det var en Ford Falcon XB GT Coupe men det var inte förrän den förvandlades till Pursuit Special som den blev en kultikon. Åtskilliga modifikationer gjordes på bilen, och under inspelningen av The Road Warrior modifierades den med extra bränsletankar för att passa in i den bränslesvultna ökenmiljö som filmen utspelar sig i. Mycket av modifikationerna var också mest för syns skull, tydligast där är luftintaget och superchargern som sticker ut ur motorhuven. Den var ickefunktionell och enbart där för att se häftig ut.

Mad Max-filmerna satte standarden för filmer vars handling tar plats efter “jordens undergång”. I princip alla filmer i den genren som kom efteråt har emulerat nån aspekt av filmerna. Tydligast där är Kevin Costners vatten-epos “Waterworld” som enligt många (inklusive mig) är Mad Max på vatten (minus allt som var coolt med Mad Max).

Pursuit Special tjänstgjorde i två filmer. Den tredje filmen (Beyond Thunderdome) innehöll ingen Pursuit Special. Bilen överlevde diverse turer hos olika ägare och står numera i ett bilmuseum i England, där den kan beskådas tillsammans med andra kända bilar som t.ex. General Lee från Dukes of Hazzard.

*trumvirvel*

1. DeLorean DMC-12 (Back to the Future-trilogin)

Japp! Doc Browns bil från de tre Back To The Future-filmerna är tveklöst den coolaste filmbilen någonsin. Den har blivit utsedd till detta i massor av förfrågningar, och jag tycker själv att det inte finns något fordon på film som slår den brutala coolhetsfaktorn som den här bilen har. Inte nog med att det är en av de snyggaste bilarna någonsin - den kan flyga och resa genom tiden också!

Tidsmaskinen i filmerna baseras på en DeLorean DMC-12 från 1981. Orsakerna till valet av just denna bil var ganska många. När BTTF var i förproduktionsfas var planerna att Doc Brown byggde in sin tidsmaskin i ett kylskåp (!) men man bestämde sig för nåt annat eftersom producenterna var oroliga för att barn skulle bli inspirerade att klättra in i kylskåp. Det naturliga valet därefter var en bil.

Som Doc Brown själv säger i filmerna:

“The way I see it if you’re gonna build a time-machine, why not do it with some style!?”

Dessutom var tydligen bilens kaross i rostfritt stål fördelaktigt för “the flux dispersal” enligt Doc Brown.

Valet av DeLoreans bil var också rätt passande iom att huvudpersonen skulle åka tillbaka till mitten av 50-talet. Därmed ansåg producenterna att den futuristiska stylingen på DMC-12′an var passande, folk på 50-talet hade säkert blandat ihop den med ett rymdskepp. Siffrorna för hur många bilar som användes under filmningen varierar från fyra till sju stycken, men enligt kommentarspåret på DVD’erna användes fyra stycken. Tre stycken DeLoreans byggdes och användes under filmandet (varav en blev krossad framför godståget), och en fjärde blev sönderhackad för att tillåta filmande av scener inuti bilen.

I de tre filmerna genomgår tidsmaskinen en hel del förändringar. I slutet av den första filmen har den blivit flygkonverterad och utrustad med en fusionsreaktor eftersom det var ett sabla bök att ladda den med plutonium inför varje resa. I den andra filmen blev den stulen och användes för att manipulera tiden, och i början av den tredje filmen hittades den i en gammal gruva där den stått i över 70 år. Den hann bli träffad av blixten ett flertal gånger samt bli jagad av såväl indianer som kavalleriet.

Tidsmaskinens slutgiltiga öde var tyvärr att bli krossad framför ett godståg, men innan dess gav den oss tre underbara filmer fyllda med tidsresor, komik och massor med galenskaper.

Trots sin coolhetsfaktor var aldrig DMC-12′an som bilmodell speciellt framgångsrik, och den var tungt belastad med många problem och brister. I filmen slår Marty ofta huvudet på måsvingedörrarna, och det var något som gällde i verkliga livet också. Bilen var också utrustad med en väldigt klen motor som inte gav mer än omkring 130 hästar, och det var inte ovanligt att de tunga dörrarna (som var proppfulla med stereokomponenter, airconditioning och elektronik) ofta låste ute sina ägare eftersom pneumatiken som skulle hålla dörren öppen var klent designad och gav vika. Det var inte heller ovanligt att om man lämnade dörrarna öppna för länge förbrukade belysningen i dörren (som var halogen-lampor!) all ström ur batteriet, och föraren fick sig en obehaglig överraskning.

Värdelöst Vetande: Det ursprungliga manuset använde en testsprängning av en atombomb som det sätt som Marty lyckades ta sig tillbaka till framtiden via. Tidsmaskinen behövde ju en kärnreaktion för att skapa de 1.21 gigawatt med energi som krävdes för att aktivera Fluxkapacitansen, och detta möjliggjordes i manuset genom att Marty kör in i en kärnexplosion. Steven Spielberg och övriga producenter tyckte dock detta skulle bli orimligt dyrt att filma, och man valde därför att använda en blixt från ett åskmoln istället.

—

Bubblare: APC‘n från Aliens. Det var också en riktigt tuff bil. Det tuffaste med den var säkerligen att den var större inuti än utanpå!

—

Sådärja. Det sammanfattade rätt bra filmvärldens tio coolaste bilar. Slutsatsen man kan dra av den här listan är att en klar majoritet av de riktigt coola filmbilarna uppfanns under 80-talet.

Disclaimer: Den här listan och det som är skrivet är baserat på min egen personliga åsikt. De fakta som presenteras har jag försökt researcha så gott som möjligt, men eventuella fel och brister beror helt på mig. En del av faktan är sånt som jag vetat om sen tidigare, och även där kan det förekomma avvikelser.

The Holiday

Romantisk komedi från 2006 med bl.a. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och Jack Black.

—

Amanda och Iris är två tjejer som lever fullständigt olika liv. Iris är en mjuk och försynt kvinna som jobbar på en tidning i London och bor i det idylliska Surrey på den engelska lantbygden. Amanda däremot är en karriärkvinna i Los Angeles som driver sitt eget företag (som producerar filmtrailers) och som har otroligt svårt att slappna av.

Något de däremot har gemensamt är kärleksproblem. För att försöka reda ut dessa problem bestämmer sig dessa två kvinnor för att göra nånting dramatiskt - de tänker åka bort över julen. Amanda kommer i kontakt med Iris och de bestämmer sig för att byta hus med varandra under två veckor. Amanda åker från soliga Los Angeles till Iris hus i Surrey och Iris åker från snöiga Surrey till Amandas gigantiska hus i soliga kalifornien. Kulturkrocken är ett faktum, men så sakteliga anpassar sig de två kvinnorna till sina respektive nya omgivningar. Dock sätts händelser i rullning och resultatet blir precis vad de båda kvinnorna hoppats på, och precis på det som de inte hoppades på…

—

Okej, det är väl bäst att jag erkänner. Jag är fruktansvärt förtjust i romantiska komedier. Jag har ett plågat förhållande (haha) till den här typen av filmer, och jag kan sällan hejda mig från att se dem. Varför är jag så förtjust i dem? Därför att de alltid slutar lyckligt. En romantisk komedi som slutar sorgligt inbjuder till självmord, och ingen vill se sånt. En romantisk komedi som slutar olyckligt är ingen romantisk komedi, det är en tragedi som t.o.m. Lars Norén skulle yla av smärta över.

Dock blir jag ofta besviken. Den här genren av filmer inbjuder till det som jag kallar för “recepthandling”, dvs ta en massa standardkomponenter och rör ihop dem i en ytterst förutsägbar ordning. Alldeles för många filmer kör på detta, och det är oftast därför som jag inte orkar skriva om dem här från min talarstol. De är tråkiga, förutsägbara och har enormt påklistrade situationer.

Därför är det med stor glädje som jag konstaterar att The Holiday inte är en receptfilm. Den innehåller några standardbitar som man helt enkelt inte kan komma undan med när man gör en romantisk komedi (brustna hjärtan, tårar, svällande glädje, osv) men det är de bitar som krävs för att filmen ska kunna kallas för en romantisk komedi. Man har en hel del romantik och en hel del komedi, båda i lagom stora portier och lagomt starka för att man ska kunna smälta dem.

The Holiday har ett intressant grundkoncept, och trots att jag i början av filmen var lite orolig över komponenterna (jag är ungefär inte det minsta förtjust i Jack Black, exempelvis) så funkade det ändå. Mot slutet av filmen rycks man med, och t.o.m. en cynisk och relativt bitter kille som mig sitter på soffkanten och hoppas verkligen att allt ska lösa sig.

Filmen är också lite klurig, för emellanåt antyder den att den är på väg att falla i standardfällorna, och precis när jag började sucka och himla med ögonen så ryckte den upp sig och undvek dem på ett ganska elegant sätt.

Så, bra saker med den här filmen? Den är romantisk. Den är rolig. Den är precis lagom sockersöt, och precis lagom tårdrypande. Den har en underbar karaktärsskådis av äldre sort (Eli Wallach) i en underbar biroll som lyfter upp handlingen. Jack Black är precis lagom mycket Jack Black, han är det som är bra med Jack Black och tack och lov väldigt lite av det som är dåligt med Jack Black. Hans skådespelande är lite fyrkantigt, men det är okej.

Dåliga saker? Inte så många faktiskt. Tyvärr är Cameron Diaz nästan totalt genomskinlig, ibland känns det som om man hade kunnat ersätta henne med en docka gjord av papier-mache. Det är inte att hon är dålig, problemet är snarare att hon inte tillför filmen nånting. I början av filmen hade hon desto mer pondus, men under loppet förvandlas hon till ännu en ganska tråkig och intetsägande Cameron Diaz-karaktär.

En annan dålig sak är att filmen ibland blir lite pratig. Men det är tack och lov minimalt, och filmen hejdar sig precis lagom från att bli alltför pratig och tung och komplicerad.

Det här är ingen film som kommer att knuffa ner Ben Hur eller Borta med Vinden från topplistorna. Vad det däremot är, är en skön film att gosa ner sig med sin pojk/flickvän (beroende på kön och läggning) och mysa till. Det här är en skön film, en film som är lätt att se på och som inte faller i alla de typiska fallgroparna som en romantisk komedi annars lätt kan göra.

Klart rekommenderad.

The Fountain

Drama/Fantasy från 2006 med bl.a. Hugh Jackman och Rachel Weisz

—

Jag brukar normalt skriva nån slags sammanfattning av handlingen innan jag börjar skriva mina tankar kring en film, men i det här fallet vore det bara att trivialisera en fullständigt lysande film genom att försöka sammanfatta den med något sådant.

I stora drag spänner handlingen över en tid på tusen år, och väver samman tre historier med femhundra år mellan varje.

Men handlingen är faktiskt sekundär i den här filmen. Visserligen för den filmen framåt, men till skillnad från många filmer är inte handlingen det som håller filmen samman. Istället är det tankar, känslor, och (i brist på bättre beskrivning) teman som driver filmen framåt. Kombinerat med en nästan smärtsamt vacker visuell stil blir man som tittare nästan överväldigad av den flodvåg av känslor och tankar som inte alltid har något namn.

Att kalla det här för en film räcker inte riktigt till. Ja, det är en film på det sättet att det finns skådespelare i den, och att den har ljud och bild. Men samtidigt är det så mycket mer. Det är en nästan filosofisk upplevelse, mer än bara underhållning och definitivt mer än en samling ljud och bilder.

Darren Aronofskys två tidigare filmer är bland mina favoriter, och trots att de är fullständigt olika varandra (och fullständigt olika den här) så har de ändå en sak gemensamt - hans talang för att fånga de finare nyanserna hos människor, deras relationer till varandra, och den smärta som ofta återfinns helt enkelt genom att leva. The Fountain är full med dessa nyanser, dessa små men enkla saker som ändå bidrar till en helhet.

Filmen bearbetar många filosofiska tankar. Ett genomgående tema är hopplöshet, om hur små, bräckliga och lätt borttappade varelser vi är. Det är också en film om frustration, och om kampen för att rädda någon eller något som man älskar.

Nej, jag tänker inte skriva mycket mer om den här filmen, för hur jag än försöker kan jag inte få mina ord att riktigt beskriva hur stark den här filmen är. Jag tänker bara säga att om ni ser den så haka inte upp er på handlingen. Låt istället filmen skölja över er som en flodvåg av vatten, och låt den tränga in och beröra er.

Det här är en lysande film, och jag rekommenderar den varmt. Var bara beredd på att det kan komma tårar.

Stranger Than Fiction

Drama/komedi/nånting från 2006 med bl.a. Will Ferrell, Dustin Hoffman och Emma Thompson.

—

Harold Crick (Ferrell) är en helt vanlig anonym man. Han bor själv, han lever ett extremt inrutat liv där han noga räknar allting och alltid gör samma sak. Han borstar sina tänder på exakt samma sätt varje dag, och hans morgon är exakt identisk i varje minutiös detalj. Han har inga vänner och utför sitt arbete åt IRS (Internal Revenue Service, det amerikanska skatteverket) med en ypperlig noggrannhet och känsla för detaljer. Han har en otrolig talang för matematik och kan utan problem räkna ut komplicerade matematiska nötter med huvudräkning. Han har väldigt liten social kompetens vilket kommer till sin spets när han ska genomföra en kontroll av den frispråkiga café-innehavaren Ana Pascal (Maggie Gyllenhaal). Överhuvudtaget är hela hans liv baserat på strikta rutiner och ett extremt inrutat mönster.

Så en dag börjar dock Harold höra en kvinnoröst. Det är en kvinna som berättar allt som händer i hans liv, och i början tror Harold att han håller på att bli galen. När han nämner det kan ingen annan i hans omgivning höra rösten heller, och fler och fler blir övertygade om att Harold är skvatt galen. Den enda som tror på honom är en professor i litteratur, Jules Hilbert (Hoffman) som roat lyssnar på hur Harold pratar om den här rösten.

Sakteliga går sanningen upp för Harold: Han är i själva verket en karaktär i en bok som skrivs av en okänd kvinnlig författare…

—

Låt mig först säga att trots att Will Ferrells namn står däruppe så är det här inte någon av Will Ferrells typiska filmer. Det här är ett drama med vissa komiska inslag, på samma sätt som Eternal Sunshine of the Spotless Mind är ett drama med inslag av komik. Ni som väntar er Talladega Nights eller Blades of Glory kommer att bli fruktansvärt besvikna om ni förväntar er en sån film.

Nej, det här är en relativt stillsam film som har flera genomgående teman. Det tydligaste temat är huruvida en sån sak som “ödet” existerar och huruvida en person öde i såna fall är förutbestämt. Filmen tänjer också på de filosofiska gränserna kring hur man kan definiera saker som “verklighet”, detta i samma takt som Harold upptäcker att han själv är en fiktiv karaktär inom de filmer som berättelsen och filmen definierar.

Det här är en film som sätter fart på delar av hjärnan som man inte riktigt är medveten om i vanliga fall. Man fnissar åt ibland absurda situationer som uppstår, och man funderar på hur sjutton det här kan fortgå. Som tittare blir man inte bara en åskådare av händelserna som presenteras i filmen, utan man blir också fundersam kring sin egen verklighet.

Är jag bara en passiv tittare som ser den här filmen, eller är jag en del av filmen som när som helst kanske spårar ut och visar sig vara verklighet?

Filmen funderar också kring konceptet med gud. Sett ur Harolds ögon så är den mystiske författaren hans gud. Hon skapade allting, hon skapade honom, och hon skapade hela hans liv. Tyvärr ligger det även i författarens/guds kraft att ta bort allt detta, likaväl som att rädda honom från eventuella tragiska slut. Det är helt och hållet upp till författaren/gud att avgöra om ens liv blir en tragedi, komedi eller kanske både och?

Ja, det här är en film som slår knutar på ens hjärna om man tillåter den.

Det finns inte så mycket mer att anmärka tycker jag. Skådespelarinsatserna är perfekt precis lagom. De svallar inte över och spelar för hårt på känslostråkarna, utan det känns som om man ser helt vanliga människor i smått absurda situationer - vilket säkerligen är hela poängen med filmen. Det saknas nästan helt specialeffekter, och de effekter som finns är snarare av den sorten som blixtrar till i huvudet på tittaren istället för att blända en från filmens värld.

Gillar ni lite kluriga filmer som lägger kluriga tankenötter i knät kommer ni att gilla den här. Jag tror personligen att den här filmen har potential för att bli en av mina många favoritfilmer som jag kan se nästan hur många gånger som helst.

Jag tänker sluta ge filmer poäng och istället säga om jag rekommenderar dem eller ej. Den här filmen rekommenderar jag starkt, till alla som gillar att få sin intelligens stimulerad.