Hot Fuzz

Action/komedi från 2007 med bl.a. Simon Pegg och Timothy Dalton.

—

Nicholas Angel (Pegg) är den tveklöst mest effektiva polisen i London. Han är så effektiv att han får alla andra poliser att se ut som lata slöfockar och därför omplacerar de honom till en sömnig by på landet för att slippa få dåligt rykte. I början har han svårt att anpassa sig och ser brott överallt, men efter ett tag ger han upp och accepterar sitt öde. Precis när han gjort det sker ett mord och Nicholas försöker trots motstånd att lösa mordet…

—

Hot Fuzz gör för polisfilmer vad Shaun of The Dead gjorde för zombiesplatters. Det här är en genialisk film. Det ska ni veta med en gång, att det här är tveklöst en genialisk film. Det är filmen från grabbarna som sett varenda actionfilm, och det syns.

Jag är väldigt förtjust i gag-skämt. Lustiga ordvitsar, brittisk humor, visuella vitsar. I love it. Men ett problem med den typen av humor är att det ofta är svårt att bygga en hel långfilm på den. I princip den enda som lyckats göra långfilmer med enbart gag-humor är Mel Brooks.

Och det är det som gör den här filmen så genialisk. Den har gag-skämt, och när de har spelat ut sin roll byter den ton och blir en ganska lättsam (om än något våldsam) och extremt överdriven parodi på sig själv och hela buddy-copkonceptet. Jag har inte kollat hur lång spoof-listan är men den är säkerligen flera kilometer lång. Hela filmen osar av filmskaparglädje. Det verkar inte som om någon inblandad hade tråkigt eller gick på tomgång under skapandet av detta mästerverk. Allting är precis “rätt” och allting funkar. Varenda skämt är gjutet, varenda klipp är exakt rätt.

Vill man ha en suverän komedi med så mycket röj att grannarna tror det är atomkrig pga en överbelastad subwoofer är Hot Fuzz definitivt nånting man vill se. Förutsatt att man är mottaglig för humorn kommer man att älska den.

Rekommenderas!

Technorati Tags: hot fuzz, film, recension, action, komedi, simon pegg

Wild Hogs

Komedi från 2007 med bl.a. John Travolta, Tim Allen, Martin Lawrence och William H. Macy.

—

Doug (Allen), Woody (Travolta), Dudley (Macy) och Bobby (Lawrence) är fyra stycken medelålders män som lever vanliga, tråkiga, inrutade medelålders liv i en förort. Deras gemensamma hobby är att köra hoj, och tillsammans bildar de det milt sagt skämtsamma gänget “Wild Hogs”. När Woody får en medelålders kris bestämmer de sig gemensamt för att göra en road-trip på sina hojar, i ett försök att återupprätta sin manlighet och hitta nåt slags frihet i sina liv. Resan går relativt bra, men i New Mexico gör de sig till fiender med ett riktigt knuttegäng, och det kräver en gemensam insats från de fyra vännerna…

—

Det här blir inte någon lång eller tung recension. Vill ni se en aprolig film, se då denna. I princip asgarv hela filmen igenom. Humorn är precis rätt. Klockren film, t.o.m. Travolta som annars kan vara träig är rolig. Ray Liotta som skurk är obehaglig till max. Håll också utkik efter far och son Paul Teutel (från American Chopper, de som bygger hojar och driver OCC) som gör asroliga cameos och driver med sig själva. Fullständigt sanslöst.

Rekommenderas. Jag och Ash ylade av skratt.

Technorati Tags: wild hogs, film, recensioner, komedi, john travolta, tim allen, martin lawrence, william h macy, choppers, motorcyklar

Sunshine

Scifi/Drama från 2007 med bl.a. Cillian Murphy och Michelle Yeoh.

—

Året är 2057 och våran sol är döende. I ett desperat försök samlar mänskligheten allt sitt kunnande och skapar Icarus-projektet. Målet med projektet är att starta om solen och hindra den från att slockna - om den dör helt försvinner mänskligheten. Det första skeppet misslyckas av okända skäl, och mänskligheten samlar ihop sin sista desperation och skickar ett andra skepp. Om även det skeppet misslyckas med sitt uppdrag är allt hopp ute för mänskligheten. Ombord på skeppet sätter ett litet misstag igång en kedjereaktion av problem, och besättningen måste ta en hel del svåra beslut…

—

Sen jag först såg trailern ville jag se den här filmen. Det var nånting med den som tilltalade mig på samma sätt som t.ex. 2001: A Space Odyssey tilltalar mig. Jag är väldigt förtjust i smart Science Fiction, den typen som får en att börja fundera. 2001 är visserligen en rätt seg film, men man kan inte undgå att bli fundersam av den (om man är mottaglig) och jag hoppades att Sunshine var en film i samma anda.

Jag hade både rätt och fel, tror jag.

Upplevelsen av Sunshine var i min mening ungefär som att bli utlovad tre jättegoda bakelser. Den första man äter är fantastisk, den andra smakar gräs, hundskit och gamla strumpor, och den slutgiltiga och sista smakar underbart, med maräng och änglar och citronsmak.

Så var Sunshine. Den börjar fantastiskt, sen försvinner den ner i ett träsk av klyschor och tvådimensionella karaktärer, och sen slutar den på ett spektakulärt sätt.

Visuellt är filmen precis som en scifi-film ska vara. Den är storslagen på samma gång som den är trång - kontrasten mellan den oändliga rymden och det pyttelilla utrymmet som åtta besättningsmedlemmar ska dela på är mycket skarp. Kontraster är överhuvudtaget det allmänna temat i filmen, och det är oundvikligt att regissör Danny Boyle är inspirerad av äldre filmer med liknande tema. Kontrasterna finns överallt i filmen - gud och ateism, ljust och mörkt, galenskap och förnuft.

Början är otroligt stämningsfull, och vi får bekanta oss med den blandade skara som ska rädda mänskligheten. Ingenting konstigt där. Men mitten… ay caramba! Den är så full av gamla slitna rymdklyschor att jag ibland undrar vilken film jag egentligen ser på. Det finns ingen substans, utan filmen styltar på i nåt slags ryckigt tempo där dåliga saker händer på löpande band. Mitten av filmen hänger på en skör tråd, och redigering såväl som skådespeleri är allt annat än lysande. Ett tag känns det som om det saknas scener, filmen blir ryckig och konstig och ansträngd.

Men så hittar den sig själv igen, den hittar sin andning och sitt tempo och sin hjärna - och tar slut på ett så skönt sätt.

Ambitionerna för filmen var uppenbarligen höga, men mitten av filmen är verkligen… urk. Som jag sa till Ann-Sofie: “Jag vet inte om jag ska tycka bra eller dåligt om den”. På det rent tekniska planet är den här filmen adekvat. Såväl effekter som ljud är mer än dugligt. Musiken är fullständigt underbar, om man tillåter sig att lyssna på den. Kanske måste soundtracket inhandlas.

Det blir ett svagt “Rekommenderas”. Om inte annat för att bli avskräckt av den hemska mittenbiten som uppvägs av skön musik och ett fint slut.

Technorati Tags: sunshine, film, recension, scifi, danny boyle, cillian murphy, michelle yeoh

Spider-man 3

Action (antar jag?) från 2007 med bl.a. Tobey Maguire, Kirsten Dunst och Topher Grace.

—

Allting går bra för Peter Parker (Maguire). Han är poppis, han har en underbar flickvän (Dunst) och han tjänar bra med pengar på sina bilder föreställande sitt alter ego: Spindelmannen. Men plötsligt börjar saker falla i bitar runt om honom. Mary-Jane gör slut med honom, hans bäste vän försöker ha ihjäl honom och som grädde på moset får han en ny fiende - den kraftfulle Flint Marko, också känd som The Sandman. Sandman är precis vad han heter, hans kropp är gjord av sand och han är mycket stark och i princip oförstörbar. Till sin hjälp har Peter en utomjordisk varelse som gör honom svart, enormt stark och uthållig, men också bitter och avundsjuk. Allt är nämligen inte som det verkar…

—

När jag satte mig ner för att se den här filmen var jag lite tveksam. Ash påminde mig om att försöka ha ett neutralt sinne och inte tänka alltför mycket på serien, och jag försökte verkligen göra det. Jag var fundersam över hur den här upplevelsen skulle bli — det jag läst runt om på nätet var allt annat än överväldigande positivt. Tvärtom var det en hel del antydningar om att filmen var rejält kass.

Därför försökte jag verkligen hålla en neutral inställning, vilket visade sig svårt.

Det här är i min mening tveklöst den mörkaste av de tre filmer om Spindelmannen som visats hittils. Jag tycker också att det är den sämsta, tyvärr.

Filmens huvudsakliga tema är konflikten inom Peter Parker. Den svarta dräkten (som egentligen är en utomjordisk symbiot) gör honom aggressiv och framkallar mörka känslor inom honom. Han är inte sen att såra de människor som han egentligen älskar, och när han väl inser det är det för sent. Konflikterna mellan karaktärerna i övrigt är också en av grundstommarna i filmen — Peters konflikt med såväl Harry som Mary-Jane och nykomlingen Gwen Stacy är saker som är klart intressanta.

Men jag kände att dessa bra och klassiska teman försvann under sin egen tyngd och under det träiga skådespeleriet. Jag förstår verkligen inte vad Kirsten Dunst skulle ha fyllt för funktion i den här filmen. Det var som om hon alltid var lite frånvarande och gick på tomgång. Inte bra. Övriga roller tyckte jag funkade rätt bra, den stora överraskningen i min åsikt var Thomas Haden Church som Sandman. Jag har tidigare bara sett herr Church i rätt epiga (norrländska för lågbudget) filmer, men här tyckte jag han funkade. Övriga gör godkända insatser, med undantag för fröken Dunst.

Filmens verkligt stora svacka tycker jag var hur man misshandlade grundmaterialet. Ash och jag pratade lite innan filmen började om hur tacksamt det egentligen är att göra film på serier eftersom man har så mycket som man kan basera filmen på. Spindelmannen har trots allt funnits i rätt många år, och det finns gott om berättelser att spinna på.

Och där är nog det som gör den här filmen så tunn, handlingsmässigt. Man tar in för mycket, och det måste komprimeras ner för att rymmas i en film. Inte nog med att Sandman ska introduceras, man ska dessutom producera en backstory för den svarta dräkten (en backstory som dessutom går stick i stäv med hur den introducerades i serierna) som känns enormt krystad, man ska introducera Gwen Stacy och dessutom ska alla tillhörande karaktärer klämmas in. Eddie Brock ska introduceras, få sitt motiv till att bli Venom, osv osv osv. Man sprider ut sitt nät alldeles för tunt, helt enkelt.

Den svarta dräkten var verkligen det som jag kände tog emot i den här filmen. När jag först såg teaser-postern blev jag lite nervös. Den svarta dräkten? Visst, den är enormt cool och fanboy-faktorn är ju grymt hög. Speciellt med tanke på att den sen går samman med just Eddie Brock och blir Venom som kanske är en av de galnaste skurkarna i Marvel-universumet. Men jag visste såklart att de inte kunde ta backstoryn till symbioten från serien, utan man fick hitta på en ny. Och den blev enormt krystad. Den blev ett totalt bakslag för hela filmen.

Mot slutet blir filmen dessutom lite för pratig. Slutet flyter iväg och blir… ja… nånting som inte är ett bra och tight slut. Istället blir det en halvmesyr.

En total kalkon är det dock icke, men jag känner att det här är den svagaste filmen i franchiset. Den har enormt imponerande effekter — sand-effekterna som omger Sandman är inget annat än spektakulära, och actionscenerna flyter på i precis rätt tempo. Musik och ljud är helt klart godkända, även om jag saknar Danny Elfmans typiska stil.

Rekommenderar jag den?

Ja, men med viss reservation och en varning: har du läst serierna är risken stor att du blir besviken.

Technorati Tags: spider-man 3, spiderman, film, recension, action

Mr. Bean’s Holiday

Komedi från 2007 med bl.a. Rowan Atkinson och Willem Dafoe

—

Mr Bean har den otroliga turen att vinna en komplett resa till Cannes. Eftersom Mr Bean trots allt är den han är går saker inte riktigt enligt planer. När han av en slump lyckas separera en son från dennes far blir han tvungen att försöka återföra sonen till sin far, trots att Bean inte talar ett enda ord av i princip vilket språk som helst. Återigen, eftersom Mr Bean är den han är uppstår vissa komplikationer i det här uppdraget…

—

Åh, vilken underbar film. Jag fattar inte hur massor med kritiker sågade den och tyckte den var värdelös. Såg de samma film som jag gjorde? Jag tvivlar på det. Kanske såg de den lite förvirrade trailern och tyckte att eftersom den förra filmen från 1997 var relativt värdelös skulle det här inte vara nåt undantag.

Tack och lov ignorerar den här filmen den förra filmen fullständigt. Tack och lov! Det var verkligen en rutten film som i princip bara återvann alla gags från TV-serien. Den här filmen å andra sidan står helt på egna ben, och det tack vare Rowan Atkinsons komik. Han har ju spelat Mr Bean i dryga sjutton år, och det märks. Det märks verkligen när en karaktär får leva så länge, Rowan Atkinson slutar vara Rowan och blir istället den milt sagt kufiske Mr Bean. Lyset är helt klart tänt, men det finns ingen hemma i det huset.

Nej, den här filmen är precis som en Mr Bean-film ska vara. Den är hysteriskt rolig, och det spelar ingen roll hur gammal man är. Barn såväl som gamlingar kommer säkert att garva läppen av sig åt den, jag vet att både jag och Ash ylade av skratt under de flesta bitarna av filmen. En frisk fläkt är också att humorn i filmen är lämpad för alla åldrar, återigen skulle jag säga att detta är resultatet av Rowan Atkinsons fysiska komik.

Det finns också starka drag av satir i filmen, speciellt yttrar detta sig i den underbart överspelade Carson Clay (Dafoe). Carson Clay är en milt sagt egotrippad och pretentiös regissör, en amerikansk skapare av filmer så tunga och dignande under sin egen vikt att tittarna somnar av långtråkighet. Kanske var det därför som filmkritikerna sågade filmen? Kanske kände de igen sig i Carson Clays otroliga självbeundrande? Skulle inte förvåna mig.

Nej, det här är en feel-good film som lyckas få en att bli på gott humör och må bra utan att bli smörig, smetig eller full med trötta gamla klyschor.

Rekommenderas!

Technorati Tags: mr bean, recension, film, komedi, humor, rowan atkinson

Jag och Ash har sett El Laberinto Del Fauno, som för de flesta är känd (lite felaktigt) som “Pans Labyrinth”.

—

El Laberinto Del Fauno

Drama/Fantasy från 2006 med Ivana Baquero i huvudrollen.

Året är 1944 och Franco regerar i Spanien. Unga Ofelia reser tillsammans med sin gravida mor till dennes man, den handlingskraftige och grymme kapten Vidal. Kaptenen är även Ofelias nya styvar, och hon är allt annat än förtjust i honom. Ofelia är ung och väldigt förtjust i olika sagor, och till hennes stora överraskning bor det en faun i en gammal labyrint i närheten av kapten Vidals bas. Faunen upplyser Ofelia om att hon egentligen är en prinsessa vid namn Moanna, som rymde från underjorden för länge sen. För att bekräfta att hon är ren och odödlig får Ofelia tre uppdrag som hon måste utföra…

—

Jag föredrar att kalla den här filmen vid dess spanska titel, eftersom figuren Pan inte alls förekommer i filmen. El Laberinto Del Fauno betyder ungefär “Faunens Labyrint”.

När nu detta dividerande kring namn är utrett kan jag glatt gå vidare med att ösa beröm över denna film. Den här filmen förtjänar verkligen allt beröm den fått, och jag kan inte påstå att jag var uttråkad en enda sekund. Däremot var jag nyfiken, trollbunden och inlindad i unga Ofelias värld, en mörk sagovärld som kontrasteras med den grymma verkligheten i efterkrigstidens Spanien.

Den här filmen är nämligen mörk. Den är inte gullig, den är inte oskyldig. Vi följer med Ofelia i hennes äventyr, och under hela tiden vet man inte riktigt vad som är verkligt och vad som inte är det. Kanske är allting verkligt? Det är snarare en filosofisk fråga som man som tittare själv får avgöra efter bästa förmåga.

Om det finns två filmer som kom ut under 2006 som var riktigt bra, nyskapande och spännande så var det den här och The Fountain. Båda är filmer som man bör se om man är intresserad av film som mer än underhållning, mer som en mental resa genom tid och rum.

Rekommenderas varmt.

Technorati Tags: pan’s labyrinth, film, recension, el laberinto del fauno, drama, fantasy, spanien, fascism

Crank

Action från 2006 med bl.a. Jason Statham och Amy Smart.

—

Chev Chelios vaknar upp en morgon och känner sig groggy. Han hittar en DVD i sitt vardagsrum märkt “FUCK YOU” och stoppar nyfiket in den i DVD-spelaren. På skärmen ser han sin egen medvetslösa kropp bli injicerad med ett okänt gift som kommer att döda honom inom en timme. Motivet bakom detta är hämnd, Chev är nämligen frilansande yrkesmördare och har gjort en av de kriminella västkustsyndikaten mycket upprörda. I ett raseriutbrott förstör Chev sin TV och hoppar sen i sin bil och kör i ett adrenalinrus iväg för att försöka söka såväl hämnd som hjälp. Under bilturen förstår han att så länge han håller adrenalinnivån hög kan han undvika att dö i förtid, och klockan börjar därmed ticka. Kommer han att hinna hämnas giftinjektionen innan han slutgiltigt stryker med?

—

Kommer ni ihåg Speed från 1994? Den börjar relativt lugnt och när tempot sedan ökat lugnar inte filmen ner sig förrän den är slut. Nå, föreställ er att Crank är Speed fast med massor av amfetamin i omloppet. Tempot är fullständigt vansinnigt, och att kalla det här för en actionfilm är att ta i underkant. Det finns inte en chans för tittaren att hämta andan, precis som huvudfiguren Chev inte heller får lugna ner sig.

Vi följer med på Chevs vansinnesfärd där han försöker hitta nåt sätt att undvika döden, samtidigt som han försöker hitta sin baneman och hämnas i tid. Ingenting står i hans väg, och Jason Statham är som vanligt fullständigt perfekt i den här typen av roller. Han pratar inte mycket, och det lilla man får veta om Chev och hans förflutna är milt sagt minimalt. Under tiden avlöser händelserna varandra i ett rasande tempo, och Chev är i centrum.

Filmen är dessutom fylld med en smått absurd humor, som t.ex. när Chev springer halvnaken genom gatorna i ett adrenalinrus eller när han lugnt pratar i telefon med sin läkare samtidigt som han plöjer sin bil genom ett shoppingcenter.

Det finns inte speciellt mycket djup i den här filmen, men jag tyckte riktigt bra om den. Tar man den för vad den är (dvs, en ytterst ösig actionrulle utan nåt speciellt djupare budskap än att försöka leva livet till fullo) är det här en riktigt sevärd film. Det enda som inte är i hysteriskt tempo med den här filmen tror jag är affischen.

Rekommenderad till de som tyckte om filmer som t.ex. Transporter-filmerna.

UPPDATERING: En mindre bra sak som jag totalt glömde under mitt glädjerus är att filmen har en hel del rätt taffliga specialeffekter. T.ex. används Google Earth för att göra inzoomningar på olika platser i L.A.

Vidare, om ni förväntar er massor med explosioner kommer ni att bli besvikna - filmen innehåller nämligen inte en enda explosion. Förtydligande: med explosion menar jag när någon råkar nysa och därmed förvandla ett kvarter till ett stort eldmoln. Den här filmen är betydligt mer subtil på det planet.

Poseidon

Action från 2006 med bl.a. Kurt Russell och Richard Dreyfuss.

Det splitternya och fantastiskt överdådiga lyxskeppet “Poseidon” träffas av en mysko våg och välter, och några överlevande försöker ta sig ut innan skeppet sjunker…

—

Ja, mer komplicerat än så blir det faktiskt inte. Att kalla den här filmen för en kalkon är kanske lite för starkt, men det är inte långt ifrån faktiskt. Karaktärerna är ungefär så endimensionella som det kan bli, och de få ljusglimtar av personligheter som man får är långt emellan och drunknar i skådespelarnas valhänta försök att ge dem nåt slags djup. Speciellt Emmy Rossum störde jag mig enormt på - hennes roll var i princip bara att imitera en fisk med sin öppna mun och ständigt förvirrade ansiktsuttryck. Jag hade enormt svårt att avgöra om hon var rekvisita, datorgenererad specialeffekt eller faktiskt en riktig människa. Hade jag jobbat i Hollywood hade jag sett till att hon aldrig mer fick jobba som skådespelerska.

Kurt Russell är fantastiskt fel som den överbeskyddande pappan, och Richard Dreyfuss som “arkitekten” är precis lika irriterande eftersom han aldrig dör trots att man förväntar sig att han ska köpa farmen precis när som helst. Övriga biroller glöms fort bort, med ett undantag: Lucky Larry (överspelad nåt så till det extrema av Kevin Dillon). Han är ett totalt svin, och han är den enda karaktären som ens liknar en människa av nån sort. Tyvärr blir han inte långlivad.

Specialeffekterna är hyfsat imponerande om än väldigt plastiga. Jag satt och funderade på om Hollywood nu verkligen har lyckats lura sig själva så till den grad att de tror att specialeffekter kan ersätta handling eller skådespeleri. Den här filmen är nämligen precis så, det som saknas i djup försöker man väga upp med löjligt dyra och överdrivna specialeffekter. Ljudet är nästan likadant, soundtracket låter ungefär som en lössläppt gorilla. Nämnda gorilla dränker den stämningsmusik som finns, och dialogen är så tystlåten att man får skruva upp volymen i löjliga mängder för att plötsligt upptäcka att man förlorat hörseln eftersom gorillan plötsligt vaknade till liv igen.

Rykten säger att filmen kostade omkring 160 miljoner dollar att producera, och jag undrar verkligen var alla de pengarna tog vägen egentligen.

Kan jag rekommendera den här filmen till någon? Ja, om du njuter av att bada i lava samtidigt som du får en stavmixer inkörd i vardera ögat tror jag du skulle gilla den här filmen. Övriga människor undvik den i möjligaste mån.

Ghost Rider

Action/fantasy från 2007 med bl.a. Nicholas Cage, Eva Mendes och Sam Elliott.

—

Johnny Blaze är en ung stuntförare som tillsammans med sin far utför smått otroliga stunts på motorcykel tillsammans med sin far. Tyvärr är hans far döende av cancer, och i ett ögonblick av desperation lovar unge Johnny vad som helst i utbyte mot att hans far blir frisk. Hans erbjudande accepteras av Mephistopheles –djävulen själv– i utbyte mot en gentjänst i framtiden. Johnnys far tillfrisknar, men det visar sig att Mephistopheles har lurat Johnny, det dröjer nämligen inte länge förrän hans pappa kör sig själv in i döden…

Flera år senare kasserar djävulen in gentjänsten. Johnny blir Ghost Rider och tvingas leta efter ett gammalt kontrakt på tusen själar som den föregående ryttaren gömde för djävulen för 150 år sen. Johnny slits mellan det som drabbas honom, hans gamla kärlek samt det faktum att djävulens egen son också vill ha det kontraktet…

—

Jag läste rätt mycket Ghost Rider (både den första generationen med Johnny Blaze och den med Daniel Ketch som Ghost Rider) när jag var tonåring. Min spontana reaktion till Nicholas Cage som Johnny Blaze kunde spontant sammanfattas med “urk, nej!”

Dock var det inte riktigt så mycket urk eller nej. Nicholas Cage är lååångt ifrån klippt och skuren som Johnny Blaze, men han verkar funka på nåt bakvänt vänster. Han är sådär lagomt träig, och han har lagt sig till med samma släpiga Texas-accent som han hade i Con Air (ni vet, den där “puuuut the bunneh dooown!”) men han funkar ändå. Johnny Blaze och hans inre konflikt är ändå egentligen sekundärt till hans alter ego, den brinnande knutten som åker runt och spöar skiten ur alla som förtjänar det.

Faktum är att det här är en (i min mening) rätt trogen filmatisering av serien. Ghost Rider var alltid lite pubertal i sin ton, den fokuserade sällan på speciellt mycket djupare saker, utan brände istället krutet på mycket action och storslagna scener. Jag tyckte om den när jag var tonåring just därför - den gav mig en flykt in i en värld fylld med brinnande motorcyklar och en antihjälte med ett lika dystert förflutet som Frank Castle. Men att det var en djup serie, det har jag aldrig upplevt.

Den här filmen är likadan. Den behåller i stort stämningen från serien - mycket action, mycket ösiga actionsekvenser, lite påsmetat romantiskt trams - men den är trogen källmaterialet. Det ska vara brinnande dödskallar som åker runt på eldiga motorcyklar, mycket “coola” grejer och ett minimum av filosoferande. Mycket av det som händer får man helt enkelt ta för givet. Hur gjorde Ghost Rider när han avverkade huvudskurkens hantlangare? Ingen aning, men han verkade klara av dem galant.

Så, för att summera. Den är inte djup, men den har rätt mycket action. Precis lagom för grabbkvällen eller när man vill se nåt med mycket effekter men som inte kräver att man funderar speciellt mycket. Överhuvudtaget tycker jag det här var en rätt lagom filmatisering på en av mina gamla favoritserier.

Rekommenderas (till publik med någorlunda avspänd inställning).

(P.S. Här måste jag få gnälla på filmaffischer som visar saker som inte förekommer i filmen, eller som antyder en helt annan fokus. Det blir tyvärr vanligare för varje månad som går, och det stör mig fruktansvärt. Den här affischen är bara ännu en i raden.)

The Astronaut Farmer

Drama/Scifi från 2006 med bl.a. Billy Bob Thornton och Virginia Madsen.

—

Charlie Farmer är en relativt vanlig medelålders ranchägare nånstans i Texas. Han har kor, hästar, ett hus, en lada och problem med banken. Men han är ändå inte helt vanlig… Charlie är nämligen besatt av tanken på att flyga i rymden, och har varit det ända sedan han blev tvungen att återvända hem från flygvapnet för att rädda sin familjeranch. Han löser sin besatthet genom att ta saken i egna händer och bygga en raket i sin lada — det finns bara några mindre problem med allt från befolkningen i staden han bor, FBI-agenter som misstänker att han egentligen håller på att bygga en missil av nåt slag, samt i princip hela resten av landet…

—

Jag hörde talas om den här filmen först i våras, och blev omedelbart intresserad av den. Handlingen verkade helknäpp, och allmänt rymdintresserad som jag var tilltalade Charlies dröm även mig. Tänk om man kunde bygga en egen raket? Jösses, inte nog med att man måste övervinna alla tekniska detaljer, hur ska man ta sig genom all den byråkrati som finns?

Det här är en familjefilm. Den är stöpt och helgjuten som en familjefilm som kan uppskattas av hela familjen. Stora som små hittar säkert nånting att relatera till, och man blir hela tiden så sabla nyfiken på om Charlie kommer att få fjutt på sin raket. Filmen spelar mest på dramastråkarna, men den har starka inslag av komedi och scifi. Scifi-biten handlar just om Charlies raket, och jag måste säga att t.o.m. jag som amatör förstår att filmskaparna tagit sig ENORMA friheter med hela raketbiten. Men det är okej, själva raketen är faktiskt en sekundär bit i handlingen. Den primära handlingen är om Charlie ska lyckas genomföra sin livslånga dröm, eller om den kommer att bli krossad under (ur hans synvinkel) meningslöst trams.

Dom bra sakerna är som sagt att det är en relativt barnvänlig film. Handlingen är intressant och berättas på ett ganska stillsamt sätt. Billy Bob är ungefär i sitt standardläge, han är tystlåten och lite träig och funkar faktiskt jättebra som Charlie Farmer tack vare det. Birollerna är rätt bra castade, och inga större klagomål på deras skådespelande från min sida. Fotot är mycket imponerande och riktigt vackert, det känns som att filmskaparna la ner mycket tid på att få med de vackra vidderna i filmramen.

Men de dåliga sakerna finns också. Personligen tycker jag filmen drar för mycket i de gamla slitna hjärtesträngarna. Det är en väldigt amerikansk film på alla sätt och vis, och man kan säkert läsa in många tolkningar i filmens generella helyllehet. Ljudet är dessutom fantastiskt dåligt, jag vet inte om det är DVD’n det är fel på eller vad, men ena sekunden hör man knappt vad folk säger om man inte skruvar upp ljudet högt, och nästa sekund blir man döv eftersom nån bil kör förbi kameran och ljudet dånade ut ur högtalarna.

The Astronaut Farmer är lättsmält underhållning för hela familjen. Kan man stå ut med den extremt amerikanska berättelsen så är det en helgjuten film en lördagkväll.

Rekommenderas.