House of Flying Daggers (2004)

Att sammanfatta handlingen i den här filmen är både lätt och svårt på en och samma gång. Handlingen kretsar i första hand kring polisen och deras försök att spräcka en grupp med lönnmördare som kallas för “flygande knivarna” men samtidigt är det en kärlekshistoria. Överhuvudtaget är det svårt att sammanfatta en egentligen ganska enkel och nästan banal historia som har fruktansvärt många vinklar.

—

Ni som precis som jag uppskattade Hero från 2002 med Jet Li kommer snabbt att känna sig hemmastadd i House of Flying Daggers. Det är samma regissör, och stilen känns igen. De starka och varma färgerna kombinerat med de extremt stiliserade kampscenerna känns igen.

Det är dock lite annorlunda stuk på den här filmen, men ändå är det samma grundrecept som skapar filmen. Handlingen är visserligen intressant, men den känns mera som ett skelett som regissören sedan hängt en nästan magisk filmupplevelse på. Det som verkligen överraskade mig i den här filmen var det otroliga ljudet. Jag hade kunnat sitta och blunda hela filmen igenom, medan DTS-spåret spelade runt omkring mig.

Filmen är som ett levande konstverk. Jag tror man skulle kunna ta varenda bildruta och det skulle vara ett konstverk i sig själv. Yimou Zhang målar med varenda färg som det mänskliga ögat kan uppfatta, och varje scen är intrikat in i minsta detalj. Men det blir ett konstverk för sinnena också, för även om jag tyckte att berättelsens två huvudmoment (flykten samt kärleks-triangeln) är ganska banala saker så är det en upplevelse hur dessa klassiska handlingar presenteras. Det är nånting som alltid fascinerar mig med just den här typen av asiatiska filmer; man känner igen grundelementen, men man är sällan beredd på ordningen eller vinkeln de presenteras via.

Fortfarande anser jag dock att den absolut mest sinnliga filmen jag sett från den asiatiska filmindustrin är Hero, tätt följd av Ang Lees “Crouching Tiger, Hidden Dragon”. Det här är ingen dålig film, men den drar ut lite på tiden och blir ibland aningen för svulstig.

Rekommenderas.

The Holiday

Romantisk komedi från 2006 med bl.a. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och Jack Black.

—

Amanda och Iris är två tjejer som lever fullständigt olika liv. Iris är en mjuk och försynt kvinna som jobbar på en tidning i London och bor i det idylliska Surrey på den engelska lantbygden. Amanda däremot är en karriärkvinna i Los Angeles som driver sitt eget företag (som producerar filmtrailers) och som har otroligt svårt att slappna av.

Något de däremot har gemensamt är kärleksproblem. För att försöka reda ut dessa problem bestämmer sig dessa två kvinnor för att göra nånting dramatiskt - de tänker åka bort över julen. Amanda kommer i kontakt med Iris och de bestämmer sig för att byta hus med varandra under två veckor. Amanda åker från soliga Los Angeles till Iris hus i Surrey och Iris åker från snöiga Surrey till Amandas gigantiska hus i soliga kalifornien. Kulturkrocken är ett faktum, men så sakteliga anpassar sig de två kvinnorna till sina respektive nya omgivningar. Dock sätts händelser i rullning och resultatet blir precis vad de båda kvinnorna hoppats på, och precis på det som de inte hoppades på…

—

Okej, det är väl bäst att jag erkänner. Jag är fruktansvärt förtjust i romantiska komedier. Jag har ett plågat förhållande (haha) till den här typen av filmer, och jag kan sällan hejda mig från att se dem. Varför är jag så förtjust i dem? Därför att de alltid slutar lyckligt. En romantisk komedi som slutar sorgligt inbjuder till självmord, och ingen vill se sånt. En romantisk komedi som slutar olyckligt är ingen romantisk komedi, det är en tragedi som t.o.m. Lars Norén skulle yla av smärta över.

Dock blir jag ofta besviken. Den här genren av filmer inbjuder till det som jag kallar för “recepthandling”, dvs ta en massa standardkomponenter och rör ihop dem i en ytterst förutsägbar ordning. Alldeles för många filmer kör på detta, och det är oftast därför som jag inte orkar skriva om dem här från min talarstol. De är tråkiga, förutsägbara och har enormt påklistrade situationer.

Därför är det med stor glädje som jag konstaterar att The Holiday inte är en receptfilm. Den innehåller några standardbitar som man helt enkelt inte kan komma undan med när man gör en romantisk komedi (brustna hjärtan, tårar, svällande glädje, osv) men det är de bitar som krävs för att filmen ska kunna kallas för en romantisk komedi. Man har en hel del romantik och en hel del komedi, båda i lagom stora portier och lagomt starka för att man ska kunna smälta dem.

The Holiday har ett intressant grundkoncept, och trots att jag i början av filmen var lite orolig över komponenterna (jag är ungefär inte det minsta förtjust i Jack Black, exempelvis) så funkade det ändå. Mot slutet av filmen rycks man med, och t.o.m. en cynisk och relativt bitter kille som mig sitter på soffkanten och hoppas verkligen att allt ska lösa sig.

Filmen är också lite klurig, för emellanåt antyder den att den är på väg att falla i standardfällorna, och precis när jag började sucka och himla med ögonen så ryckte den upp sig och undvek dem på ett ganska elegant sätt.

Så, bra saker med den här filmen? Den är romantisk. Den är rolig. Den är precis lagom sockersöt, och precis lagom tårdrypande. Den har en underbar karaktärsskådis av äldre sort (Eli Wallach) i en underbar biroll som lyfter upp handlingen. Jack Black är precis lagom mycket Jack Black, han är det som är bra med Jack Black och tack och lov väldigt lite av det som är dåligt med Jack Black. Hans skådespelande är lite fyrkantigt, men det är okej.

Dåliga saker? Inte så många faktiskt. Tyvärr är Cameron Diaz nästan totalt genomskinlig, ibland känns det som om man hade kunnat ersätta henne med en docka gjord av papier-mache. Det är inte att hon är dålig, problemet är snarare att hon inte tillför filmen nånting. I början av filmen hade hon desto mer pondus, men under loppet förvandlas hon till ännu en ganska tråkig och intetsägande Cameron Diaz-karaktär.

En annan dålig sak är att filmen ibland blir lite pratig. Men det är tack och lov minimalt, och filmen hejdar sig precis lagom från att bli alltför pratig och tung och komplicerad.

Det här är ingen film som kommer att knuffa ner Ben Hur eller Borta med Vinden från topplistorna. Vad det däremot är, är en skön film att gosa ner sig med sin pojk/flickvän (beroende på kön och läggning) och mysa till. Det här är en skön film, en film som är lätt att se på och som inte faller i alla de typiska fallgroparna som en romantisk komedi annars lätt kan göra.

Klart rekommenderad.

The Fountain

Drama/Fantasy från 2006 med bl.a. Hugh Jackman och Rachel Weisz

—

Jag brukar normalt skriva nån slags sammanfattning av handlingen innan jag börjar skriva mina tankar kring en film, men i det här fallet vore det bara att trivialisera en fullständigt lysande film genom att försöka sammanfatta den med något sådant.

I stora drag spänner handlingen över en tid på tusen år, och väver samman tre historier med femhundra år mellan varje.

Men handlingen är faktiskt sekundär i den här filmen. Visserligen för den filmen framåt, men till skillnad från många filmer är inte handlingen det som håller filmen samman. Istället är det tankar, känslor, och (i brist på bättre beskrivning) teman som driver filmen framåt. Kombinerat med en nästan smärtsamt vacker visuell stil blir man som tittare nästan överväldigad av den flodvåg av känslor och tankar som inte alltid har något namn.

Att kalla det här för en film räcker inte riktigt till. Ja, det är en film på det sättet att det finns skådespelare i den, och att den har ljud och bild. Men samtidigt är det så mycket mer. Det är en nästan filosofisk upplevelse, mer än bara underhållning och definitivt mer än en samling ljud och bilder.

Darren Aronofskys två tidigare filmer är bland mina favoriter, och trots att de är fullständigt olika varandra (och fullständigt olika den här) så har de ändå en sak gemensamt - hans talang för att fånga de finare nyanserna hos människor, deras relationer till varandra, och den smärta som ofta återfinns helt enkelt genom att leva. The Fountain är full med dessa nyanser, dessa små men enkla saker som ändå bidrar till en helhet.

Filmen bearbetar många filosofiska tankar. Ett genomgående tema är hopplöshet, om hur små, bräckliga och lätt borttappade varelser vi är. Det är också en film om frustration, och om kampen för att rädda någon eller något som man älskar.

Nej, jag tänker inte skriva mycket mer om den här filmen, för hur jag än försöker kan jag inte få mina ord att riktigt beskriva hur stark den här filmen är. Jag tänker bara säga att om ni ser den så haka inte upp er på handlingen. Låt istället filmen skölja över er som en flodvåg av vatten, och låt den tränga in och beröra er.

Det här är en lysande film, och jag rekommenderar den varmt. Var bara beredd på att det kan komma tårar.

Stranger Than Fiction

Drama/komedi/nånting från 2006 med bl.a. Will Ferrell, Dustin Hoffman och Emma Thompson.

—

Harold Crick (Ferrell) är en helt vanlig anonym man. Han bor själv, han lever ett extremt inrutat liv där han noga räknar allting och alltid gör samma sak. Han borstar sina tänder på exakt samma sätt varje dag, och hans morgon är exakt identisk i varje minutiös detalj. Han har inga vänner och utför sitt arbete åt IRS (Internal Revenue Service, det amerikanska skatteverket) med en ypperlig noggrannhet och känsla för detaljer. Han har en otrolig talang för matematik och kan utan problem räkna ut komplicerade matematiska nötter med huvudräkning. Han har väldigt liten social kompetens vilket kommer till sin spets när han ska genomföra en kontroll av den frispråkiga café-innehavaren Ana Pascal (Maggie Gyllenhaal). Överhuvudtaget är hela hans liv baserat på strikta rutiner och ett extremt inrutat mönster.

Så en dag börjar dock Harold höra en kvinnoröst. Det är en kvinna som berättar allt som händer i hans liv, och i början tror Harold att han håller på att bli galen. När han nämner det kan ingen annan i hans omgivning höra rösten heller, och fler och fler blir övertygade om att Harold är skvatt galen. Den enda som tror på honom är en professor i litteratur, Jules Hilbert (Hoffman) som roat lyssnar på hur Harold pratar om den här rösten.

Sakteliga går sanningen upp för Harold: Han är i själva verket en karaktär i en bok som skrivs av en okänd kvinnlig författare…

—

Låt mig först säga att trots att Will Ferrells namn står däruppe så är det här inte någon av Will Ferrells typiska filmer. Det här är ett drama med vissa komiska inslag, på samma sätt som Eternal Sunshine of the Spotless Mind är ett drama med inslag av komik. Ni som väntar er Talladega Nights eller Blades of Glory kommer att bli fruktansvärt besvikna om ni förväntar er en sån film.

Nej, det här är en relativt stillsam film som har flera genomgående teman. Det tydligaste temat är huruvida en sån sak som “ödet” existerar och huruvida en person öde i såna fall är förutbestämt. Filmen tänjer också på de filosofiska gränserna kring hur man kan definiera saker som “verklighet”, detta i samma takt som Harold upptäcker att han själv är en fiktiv karaktär inom de filmer som berättelsen och filmen definierar.

Det här är en film som sätter fart på delar av hjärnan som man inte riktigt är medveten om i vanliga fall. Man fnissar åt ibland absurda situationer som uppstår, och man funderar på hur sjutton det här kan fortgå. Som tittare blir man inte bara en åskådare av händelserna som presenteras i filmen, utan man blir också fundersam kring sin egen verklighet.

Är jag bara en passiv tittare som ser den här filmen, eller är jag en del av filmen som när som helst kanske spårar ut och visar sig vara verklighet?

Filmen funderar också kring konceptet med gud. Sett ur Harolds ögon så är den mystiske författaren hans gud. Hon skapade allting, hon skapade honom, och hon skapade hela hans liv. Tyvärr ligger det även i författarens/guds kraft att ta bort allt detta, likaväl som att rädda honom från eventuella tragiska slut. Det är helt och hållet upp till författaren/gud att avgöra om ens liv blir en tragedi, komedi eller kanske både och?

Ja, det här är en film som slår knutar på ens hjärna om man tillåter den.

Det finns inte så mycket mer att anmärka tycker jag. Skådespelarinsatserna är perfekt precis lagom. De svallar inte över och spelar för hårt på känslostråkarna, utan det känns som om man ser helt vanliga människor i smått absurda situationer - vilket säkerligen är hela poängen med filmen. Det saknas nästan helt specialeffekter, och de effekter som finns är snarare av den sorten som blixtrar till i huvudet på tittaren istället för att blända en från filmens värld.

Gillar ni lite kluriga filmer som lägger kluriga tankenötter i knät kommer ni att gilla den här. Jag tror personligen att den här filmen har potential för att bli en av mina många favoritfilmer som jag kan se nästan hur många gånger som helst.

Jag tänker sluta ge filmer poäng och istället säga om jag rekommenderar dem eller ej. Den här filmen rekommenderar jag starkt, till alla som gillar att få sin intelligens stimulerad.

Eragon

Äventyr/Fantasy/Allmänt trams från 2006 med bl.a. Robert Carlyle, Jeremy Irons och John Malkovich.

Eragon är en ung och naiv farmarson i den magiska världen som heter Alagaësia. Han lever sina dagar i lugn och ro, och omvärldens bekymmer når inte riktigt fram till honom. Så av en händelse hittar han ett drakägg, och det visar sig att han är utsedd till en drakryttare. Drakryttare beskyddade människorna för massor med år sen, tills de alla utrotades av en förrädare som utsåg sig själv till kung. Bla bla bla, ni kan säkert gissa resten…

—

Jag visste att det här skulle bli en urlöjlig film redan första gången jag såg en trailer för den. Att den dock skulle bli en så total skitstorm när jag väl såg den var lite av en överraskning. Men “skitstorm” är det enda ord som riktigt sammanfattar den här superlarviga filmen. Den tar sig själv på alldeles för mycket allvar, har en story som är otroligt förutsägbar, samt att den lyckas klämma in varenda fantasy/drak-klyscha som går. Dialogerna är urlarviga, skådespeleriet är lika spänstigt som möglig selleri och överhuvudtaget är den här filmen ett nästan kriminellt slöseri med tittarens tid.

Om filmbranschen i Hollywood och MPAA tror att man ska kunna locka tillbaka biotittarna med sån här smörja bör man ta och tänka om. Ursprungligen tänkte jag varna för spoilers, men så insåg jag att det inte går att spoila den här filmen genom att berätta slutet - det finns INGA överraskningar! Filmen är dötråkig och rör sig i ett sakta tempo som får en att börja nicka till efter ett tag. Den är svulstig som en svullen tomat, och när så slutet kommer känner man en lättnad över att man får lyfta rumpan ur soffan och sätta fart på blodomloppet igen.

“Draken” som filmen kretsar kring är den fjantigaste draken jag nånsin sett på film tror jag. Drakar är inte blå, har inte söta namn som Saphira och pratar inte engelska med en nasal flickröst! Nej, drakar är fjälliga varelser som visserligen är sofistikerade men som inte skyr några medel för att göra som de själva vill. De pratar inte med flickröst, ungefär den enda röst som jag kan godkänna som drakröst är Sean Connerys (som gjorde drakrösten i den åtskilligt bättre Dragonheart som ändå har 11 år på nacken) och de heter definitivt inte “Saphira” - de heter saker i stil med NaGH’RAholuT’ohuAhotumkah’ala och det krävs tolv stämband för att kunna uttala deras namn!

Nej, hela den här travestin var en exercis i att bränna pengar. Tydligen kostade soppan hundra miljoner dollar att göra, och det känns inte som om speciellt mycket av de pengarna var väl investerade. HUNDRA MILJONER DOLLAR! De enda som kommer att digga den här filmen är femåringar, och t.o.m. de kommer att tröttna på det långsamma tempot efter ett tag.

Positiva saker? Tja, jag och Ann-Sofie är rätt eniga i att det enda som var lite småskoj att se var slutfajten mot halv-skurken (storskurken kommer inte förrän nästa film, hela skiten är upplagd för minst tre-fyra uppföljare) men efter massvis med swoopande kameraåkningar tröttnade man på den också.

Min rekommendation: undvik den här filmen som pesten. Ni kommer bara att bli besvikna över att Hollywood slösat med eran tid. Ta istället och hyr/köp/ladda hem Dragonheart som visserligen inte är nåt mästerverk men som ändå är en miljard gånger mer underhållande än Eragon the Skitstorm.

Slutbetyg: ½/10

Flushed Away

Datoranimerad actionkomedi från 2006 där bl.a. Hugh Jackman, Ian McKellen, Jean Reno och Kate Winslet står för rösterna.

—

Roddy (Jackman) är en husdjursråtta. Han bor i en lyxig bur i ett lyxigt hus i Londons lyxigare kvarter. Han tillbringar sina dagar med att roa sig själv och har inga bekymmer alls. Men så en dag dyker kloakråttan Sid upp och spolar ner Roddy i toaletten. Väl nere i kloakerna träffar han Rita (Winslet) som i sin tur är involverad i en invecklad rubin-affär med hennes nemesis The Toad (McKellen) och dennes franska kusin Le Frog (Reno). Roddy måste nu hitta ett sätt att ta sig tillbaka till sin egen värld utan att bli förintad av de slemmiga skurkarna och deras kumpaner…

—

Herrejisses vad jag och Ann-Sofie skrattade åt den här filmen. Den är fantastiskt välgjord på de flesta sätt, och man blir otroligt medryckt. Det finns i genomsnitt tre typer av datoranimerade filmer: de gulliga och barnsliga, de som försöker klämma in skämt som passar alla åldrar, och sen finns det de som uppenbart riktar sina skämt till en vuxen publik. Även om jag tror att barn kommer att skratta sig sanslösa åt den här filmen är jag rätt säker på att de flesta skämt och gags kommer att flyga obemärkt över deras huvuden.

Den här filmen är gjord med en sån passion och inlevelse att man bara kan baxna. Aardman Animations som är kända för Wallace & Gromit-filmerna samt många andra ler-animerade filmer som t.ex. Chicken Run har stått för animationen. Dock är det här en 100% datoranimerad film, men man har lagt ner mycket energi och utveckling på att få till känslan från en vanlig stopmotion-animerad film. Resultatet är mycket imponerande och kombinerar respektive medias fördelar utan att få med nackdelarna. Filmen ser levande ut, och miljöerna är sjukt detaljerade.

Dreamworks tyckte dock inte om det ekonomiska resultatet och avslutade sitt samarbete med Aardman, vilket jag är helt övertygad om kommer att bita dem i röven i långa loppet. En mer maniskt välproducerad datoranimerad film får man leta efter, överallt finns det gags och skämt, och karaktärerna är så otroligt sköna. Jag älskade speciellt Le Frog, en fransk groda som pratar med fransk brytning och gör typiskt franska saker. Sniglarna höll på att få oss att skratta på oss, och storskurken The Toad var så underbart storvulen. Jag skulle säga att Flushed Away delar förstaplatsen med min personliga favorit inom den här genren: Shrek. På många sätt är den bättre, även om Shrek ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Finns det några minus? Nej, inte direkt. Kanske att filmen blir liiiite klyschig mot slutet - man förstår redan i början vad poängen är och hur det hela kommer att sluta. Gör det nånting? Nej, inte ett smack. Filmen är suverän underhållning från början till slut, och de få svagheter som förekommer slukas helt av den i övrigt suveräna filmen.

(Håll förresten ett öga öppet efter Gromit)

9½/10

Children of Men

Drama med bl.a. Clive Owen i regi av Alfonso Cuarón.

I en dystopisk framtid möter vi Theo Faron. Han bor och arbetar i London, en grå och bombdrabbad stad där hoppet helt har försvunnit. Orsaken till mänsklighetens förlust av hoppet är att människor inte längre kan föröka sig. Under nästan två decennier har inte ett enda barn fötts; ingen kvinna har blivit gravid, och ingen vet varför. England håller sig samman med hjälp av militant fascistiska metoder; övriga världen har förfallit ner i kaos och krig. Inga utlänningar släpps in, utan blir istället behandlade som flyktingar och deporterade. Theo får dock kontakt med en grupp som vill transportera en ung flyktingkvinna i säkerhet. Det blir Theos uppdrag att skydda kvinnan, och det som gör henne unik är att hon är gravid…

—

Children of Men är en väldigt jobbig film. Den visar en framtid som jag inte under några omständigheter alls vill vara med om, och visar på ett England som vi är på god väg mot. Ett land som håller sina egna innevånare under konstant skräck, och där övervakningen är totalitär. Den visar också på hur viktigt hopp är för människor, och antyder att utan hopp kommer vi att hamna i en nedåtgående spiral där människoliv blir värdelösa och där enbart de starkaste överlever.

Filmen är på sätt och vis helt genialisk. Åskådaren blir via kameralinsen en tillfällig gäst i den här framtiden. Väldigt få förklaringar ges, och åskådaren lämnas att själv dra sina slutsatser. Världen som skildras är våldsam, brutal och oerhört smutsig. Åskådaren sitter visserligen trygg i sin soffa, men hjärnan går på högvarv.

Jag tycker själv att bra film ska provocera tittaren att tänka. Visserligen är film till sist och syverne underhållning, men riktigt bra film ska orsaka tankegång hos tittaren. Den ska stimulera och massera hjärnan och få tittaren att inte bara bli en passiv åskådare, utan någon som försöker förstå filmen. Children of Men gör så. Den släpper åskådaren mitt i denna mörka, skitiga och fullständigt hopplösa framtid och sedan kräver den att åskådaren tänker. När den är slut har man inte fått mer svar på sina frågor än när filmen började, men tankarna fortsätter även efteråt.

Mycket av filmen är genialiskt. Många scener är så underbart filmade att man känner sig som om man var där. Man väntar sig nästan att Clive Owens karaktär ska vända sig mot kameran, bryta den fjärde väggen och fråga om man är okej. Andra scener känns som rena transportsträckor, även om dessa sträckor är väldigt korta och långt emellan.

En underbar film om man vill tänka samtidigt som man ser den, och om man har mage för hur brutal den är. En av de bästa filmerna från 2006.

8/10

Reign Of Fire

Action/Scifi/Fantasy från 2002 med bl.a. Christian Bale, Matthew McConaughey och Izabella Scorupco.

I en nära framtid har drakar dykt upp från jordens inre. Tydligen var det i själva verket de som utrotade dinosaurierna, och nu sprider de sig över världen. Mänskligheten är maktlösa att hindra dem, och mänskligheten har accepterat att drakarna är de nya härskarna, och försöker själva bara överleva dag till dag i hopp om att drakarna en gång kommer att dö ut igen. Quinn (Christian Bale) är ledare för en liten grupp människor i Storbrittannien, och livet flyter på i sakta takt. Alla lever i konstant skräck för drakar, men man försöker ändå hålla ångan uppe så gott det går. Men så en dag dyker Denton Van Zan (Matthew McConaughey) upp, följd av en större skara med tungt beväpnade män. Van Zan hävdar att han är drakdödare, hävdar vidare att han och hans team dödat över 200 drakar och hävdar dessutom att de vet lösningen till hur mänskligheten ska få slut på eldens herravälde…

Jepp, så ligger det till. Faktum är att det här är en nästan perfekt lördagkvällsfilm. Den är precis tillräckligt stimulerande för att man inte ska tröttna totalt på den, men också sådär lagomt förutsägbar att det inte gör så mycket om man går på toa utan att pausa den. Personligen fann jag den förvånansvärt underhållande trots sina brister, och det är kul att se Matthew McConaughey i en roll som inte är den typiska prettyboy-light-romantisk komedi-rollen som han odlat så tydligt de senaste åren. I den här filmen är han ett skäggigt, tatuerat muskelberg som rullar runt i en Chieftain-stridsvagn och tuggar tuggtobak. Faktiskt riktigt uppfriskande, jag tyckte själv att han var den tveklöst mest intressanta karaktären i filmen.

Men filmen har sina svackor. Den tydligaste tyckte jag var berättartekniken. Hela filmen känns väldigt ryckig, och det känns som om nyckelscener har blivit brutalt nedklippta till bara det absolut viktigaste. Mycket av de mer karaktärsutvecklande bitarna känns farligt påklistrade också, och speciellt i slutet blev detta nästan plågsamt. Christian Bale verkar bara säga replikerna eftersom det förväntas av honom, och bortsett från Matthew McConaugheys karaktär tyckte jag Gerard Butler var den enda som inte uppförde sig som en skyltdocka. Izabella Scorupco blir nästan rakt ut jobbig emellanåt, hennes karaktär verkar inte fylla nåt direkt syfte, och dessutom är hennes “amerikanska” dialekt rätt svajig IMHO.

En precis lagom lördagsfilm, som sagt. Och bara så att det blir officiellt: “Reign” uttalas ungefär som “rain” och inte som “Reschine” som en gammal vän till mig hävdar

+ Drakar
+ “Efter Apokalypsen”-vibbar
+ Halvtokiga amerikaner som kör stridsvagn
+ Fantasy-vibbar
+ Lagom med action
+ Snygga miljöer

- Ryckig berättelse, man vet inte om filmen utspelas under flera år eller några timmar/dagar
- Massor med småfel som tyvärr syns alldeles för tydligt (håll t.ex. ett öga på Matthew McConaugheys skägg)
- Påklistrade och nästan klyschiga små intriger
- Karaktärer som introduceras, får några repliker och sen avrättas utan nåd
- Varför måste allting vara grått?
- Gott om klassiska film-militärklyschor

5/10

(Det kan förekomma lite mild spoiler här. Caveat lector.)

Jag bestämde mig för att se en klassisk katastroffilm ikväll. Valet föll på The Towering Inferno (känd i Sverige som “Skyskrapan Brinner!”) från 1974. Filmen är en “evergreen” inom filmvärlden, det har jag från en källa som är auktoritet på det här med just evergreens. Jag är inte helt lika säker (evergreens för mig är klyschiga elvis-julsånger) men den här källan kan med säkerhet uttala sig om just det. Därmed är det officiellt - Towering Inferno är en evergreen!

Filmen är en av mina favoriter, trots att det är säkert 10-12 år sen jag såg den sist. Kanske inte på min Topp-10 lista, men det är nånting som attraherar mig med den här filmen.

Nåja.

The Towering Inferno

Action/thriller/katastrof från 1974 med bl.a. Paul Newman och Steve McQueen.

Handlingen cirkulerar kring invigningen av San Franciscos nyaste skyskrapa. Över 130 våningar gör den därmed även till världens högsta skyskrapa. Modern ingenjörskonst märker inga gränser, och ägarna och byggarna är omåttligt stolta över sin gigantiska skapelse. Tyvärr visar det sig att en av underleverantörerna snålat med kvalitén på det elektriska, och en intensiv brand utbrister i ett förråd. Branden sprider sig stadigt till större delen av skyskrapan, och trots brandkårens vädjan om att utrymma vägrar byggarna avbryta invigningsfesten. Till sist byts dock stämningen ut mot panik när man inser att man har missat sin chans till utrymning, och man får försöka klara sig på bästa sätt som går…

Om det är nåt som den här filmen lyckas klockrent med så är det att skapa den där katastrofstämningen. Man bygger upp katastrofen i ett perfekt tempo, utan att skynda sig men ändå utan att dra ut på det hela. Plötsligt är den ett faktum, och trots att den stirrar karaktärerna i ansiktet vägrar man att anpassa sig. Till sist byts det ut mot en intensiv kamp för överlevnad, och ödet verkar skratta åt karaktärerna eftersom allting faller i bitar runt omkring dem.

Jag gillar hur den här filmen känns. Om 70-talet hade varit en gigantisk tårta så är den här filmen den mest representativa tårtbiten kring det årtiondet. Inte bara hur folk såg ut, hur kläder såg ut, men även attityden kring sin omvärld. Den där hejdlöst slösaktiga och självuppblåsta attityden, man kunde skapa precis vad som helst, och endast det bästa var gott nog. Plast och heltäckningsmatta, dubbla sekreterare och ett kontor stort som en mindre flyghangar. Man tog allt som var vackert, smakfullt och elegant och blandade det sedan i en salig röra som inte alls var vacker, smakfull eller elegant. Men som på nåt sätt funkade ändå.

Den här filmen definierar också den filmtyp som jag alltid upplevt som typiskt amerikanska 70-talsfilmer. Musik, klippning, de tydliga men ändå inte helt stereotypa karaktärerna. Dialog och personkemi är också typiskt 70-tal, och det känns inte ansträngt utan känns mest bara skönt eftersom filmen gjordes innan man på nåt mysko vänster började eftersträva generaliserade plattityder.

De två huvudrollsinnehavarna är de som man följer. En tydlig röd tråd genom filmen, och det märktes att skådespelarnas respektive egon var ordentligt inblandade. Exempelvis insisterade Steve McQueen på att han och Paul Newman skulle ha lika många repliker. Man kan ana gnistor varje gång de två syns i samma scen, och det är det som ger filmen dess spänning, med katastrofen som bakgrund.

Överhuvudtaget tycker jag att den här filmen är precis vad man kan förvänta sig av en klassisk katastroffilm, den är spännande, underhållande, och lämnar precis lagom med moralkakor kring vilka galenskaper man bör undvika. Tempot är varken för långsamt eller för snabbt, och lyckas ändå aldrig bli tråkigt. Skådespeleri är mer än adekvat, och man kan fnissa lite åt det mode och inredningstrender som gällde året den filmades. Fun for the whole family. Håll utkik efter framtida kändisar som t.ex. OJ Simpson.

Det enda jag upplevde som riktigt, riktigt surt med filmen var att en charmig subplot brutalt klipptes av när en av karaktärerna ramlar ur en hiss. Det tyckte jag kändes surt eftersom man blev rätt bekant med just dessa två karaktärer.

+ Katastroffilm av klassiskt snitt
+ Bra tempo
+ Bra uppbyggnad
+ Paul Newman och Steve McQueen
+ Känns “mänsklig” på nåt mysko hollywood-vis
+ Action

- Subplots som blir brutalt klippta
- Massor med roliga faktafel

6/10

I slutet av 90-talet upptäckte jag en indie-regissör vid namn Kevin Smith och de filmer som han producerat. Då var det inte speciellt många filmer, och de filmer han hade producerat hade inte rönt den massiva uppmärksamhet som många Hollywood-filmer orsakar. När filmen Dogma släpptes fick den å andra sidan väldigt mycket uppmärksamhet, mestadels för sin humoristiskt respektlösa behandling av religioner.

Sedan dess har Kevin Smith släppt en hel del filmer, en del har fått mycket uppmärksamhet och andra har det inte. Men det som inte alla vet om är att Kevin började sin bana som regissör med filmen Clerks. En film som han producerade, regisserade, skrev manus till, finansierade samt spelade en liten biroll i. Clerks handlade om två killar med varsitt jobb som inte ledde nånstans, och deras tankar och vedermödor kring detsamma. Clerks blev en kult-film och jag har sett den själv åtskilliga gånger.

Nu är cirkeln sluten. I Clerks 2 får vi åter stifta bekantskap med Dante Hicks och Randal Graves. Den här gången har de bytt karriär eftersom snabbköpet brann ner, men deras karriärer är precis lika hopplösa som sist vi såg dem. De jobbar åt en snabbmatsrestaurang, och vi får följa dem under Dantes sista dag där, han ska nämligen flytta till Florida med sin vackra fästmö. Men allt är inte riktigt som det verkar…

Det bör poängteras att om man är känslig eller pryd bör man inte se den här filmen. Det görs åtskilliga referenser till tveksamma sexuella vanor, svordomarna haglar och inget ämne är för fint för att man ska låta bli att gnugga det i smutsen. Men om man gillade Smiths tidigare filmer kommer man att älska den här, och man kommer mest troligt att precis som jag ligga dubbelvikt av asflabb i filmsoffan.

Kevin Smith har två stora talanger i filmer. Den första är att skriva dialog. Jag har sällan hört dialog som är lika rapp och snärtig som den i Kevin Smiths filmer. Den andra är att ta en till synes enkel story, behålla den enkel men ändå göra den spännande. Till större delen utspelar sig Clerks 2 under en enda dag, men ändå finns det ingen paus för utdragna melodraman eller spetsiga pekpinnar. Man kan ana slutet komma, men när det kommer känns det så klockrent att man nästan börjar gråta.

Skådespelandet är helt rätt för den här filmen, och karaktärerna är definitivt inte de tvådimensionella pekoral som man tyvärr annars ofta måste stå ut med i många filmer. Skådespelarna spelar sina karaktärer fullständigt lysande, men utan att gå till överdrift. Filmen är proppfull med referenser till hans tidigare filmer, och många cameos från skådisar och vänner görs. Håll ögonen öppna efter Ben Affleck och Jason Lee.

Förväntar man sig en film med massor av explosioner och kulsprutor är det här helt fel film. Vill man ha en film som får en att garva åt helt absurda saker och situationer är det här helt rätt film.

+ Jay & Silent Bob
+ Randal Graves
+ Dante Hicks
+ Bitsk humor
+ Kontroversiell humor
+ Rosario Dawson är varm, vacker och mänsklig i sin roll
+ Helt suverän dialog
+ Kevin Smith/Clerks-fans kommer att älska den här

- Humorn är kanske inte lämplig för alla

9½/10

(Sak att ta i beaktande: mitt betyg är kanske inte helt objektivt)