I normala fall brukar jag skriva filmrecensioner bokstavligt talat direkt efter jag sett en film. Detta för att behålla intrycket färskt i minnet, och kunna skriva fint kring detaljer. Det här är dock inte alltid så bra, ibland måste man låta intrycket av en film mogna några dagar.

(Dessutom, det var toklänge sedan jag recenserade en film. Det kändes som det var dags igen.)

—

Cars (Bilar, som den heter på svenska)

Datoranimerad komedi med röster från bl.a. Owen Wilson, Paul Newman och Bonnie Hunt.

Lightning McQueen är den nya heta stjärnan i stock-car rallyt. Han har rusat upp från ingenstans, och i sitt deltagande i Piston Cup lyckas han nästan vinna pokalen. Det blir oavgjort mellan honom och de två ledarna, och därmed beslutas att man ska ha ett avslutande lopp i Kalifornien några dagar senare. Lightning är en otålig bil och vill genast åka iväg. Han är helt övertygad om sin vinst i det loppet, och han är helt övertygad om att han kommer att få en ny och bättre sponsor iom sin vinst i loppet. Tyvärr går inte resan till Kalifornien enligt planerna och Lightning fastnar i den pyttelilla hålan Radiator Springs som ligger långt bort från all civilisation. Till råga på allt blir han haffad efter att ha förstört deras väg, och måste reparera den innan han kan åka vidare. Under sin tid i Radiator Springs lär han dock känna innevånarna och får en del insikt kring sig själv också…

När jag började titta på den här hade jag lite svårt för konceptet med antropomorfiserade (stavas det så?) bilar som pratar och uppför sig som människor. Överhuvudtaget var det en del som var lite för “barnsligt” med den här filmen.

Men såna eventuella tankar försvinner faktiskt fort. Efter ett tag kommer man in i rytmen och mot slutet av filmen kan man inte låta bli att gapskratta och bli medryckt över alla galenskaper som händer. Filmen är otroligt välgjord, animeringarna och detaljerna håller utomordentlig klass. Bilarnas krom skiner i takt med den detaljerade omgivningen, och det är skoj att försöka känna igen de olika bilmodellerna (de flesta bilarna i filmen är baserade på riktiga bilar av olika årgångar) och även miljöerna i bakgrunden innehåller många referenser till bilar.

Handlingen är egentligen rätt banal, men utsmyckas på ett sätt som gör att den ändå inte känns som ett gäng med pekpinnar. Filmens poäng är att man inte alltid ska göra som andra tycker, och det är lätt hänt att det blir lite väl föreläsande. Tack och lov undviker man detta men lyckas ändå behålla poängen med berättelsen. Jag är t.ex. inte så megaförtjust i Finding Nemo och i början av filmen var jag lite orolig att min åsikt om Cars skulle bli densamma.

De flesta Pixar-filmer brukar ha nånting för alla åldrar. Finding Nemo tyckte jag inte om eftersom den inte var lika vuxen som en del andra datoranimerade filmer, och i början av Cars verkade resultatet bli detsamma. Cars ÄR faktiskt en ganska barnslig film, den innehåller väldigt få skämt som är riktade mot vuxna. Berättelsen och handlingen förs dock fram på ett sätt som gör att man som vuxen kan avnjuta den. Nåja, ni fattar säkert.

Röstinsatserna är klart intressanta. Owen Wilson låter inte helt övertygande, men Paul Newman gjorde en klart godkänd insats. Det var skoj också att försöka känna igen rösterna tillhörande birollerna. Faktum är att birollsrösterna är nästan mer medryckande än rösterna till huvudkaraktärerna. Det känns lite synd, och jag tror inte jag hade castat Owen Wilson som rallybil, men jag har ju ingenting att säga till om.

+ Fantastisk visuell upplevelse
+ Bra ljud
+ Rolig
+ Medryckande
+ Lagom lång
+ Pyttesmå pekpinnar och moral
+ Bilar!

- Tråkiga röster
- Aningen barnslig
- Pratande bilar (tycker iaf jag, svårt att relatera till liksom)

6/10

Igår kväll fick vi besök av Nilla, och vi bestämde oss för att se film. Vi såg “Thank You For Smoking” och här kommer en liten recension av den.

—

Thank You For Smoking

Satir/komedi/drama från 2005 i regi av Jason Reitman. I rollerna syns bl.a. Aaron Eckhart, Maria Bello, Sam Elliott och Robert Duvall.

Nick Naylor är ett Pratande Huvud för The Academy of Tobacco Studies. Sitt namn till trots är det ingenting mer glamoröst än ett företag skapat av tobaksföretagen för att sprida lobbying och för att motarbeta den allmänna opinionen kring cigaretter och tobaksrökning. Nick är inte bara enormt nöjd med sitt jobb, utan är även extremt duktig på det. Han kan prata omkull precis vem som helst, och är en mästerlig Spin Doctor. Trots att han är en av världens mest hatade män finner han djup njutning i sitt arbete, och ser det som en slags konstform.

Dock börjar Nick tvivla lite på sitt val av karriär när han försöker närma sig sin son. Nick har nämligen inte vårdnad om sonen, utan får nöja sig med att tillbringa tid med sonen på helgerna. Ju mer han lär känna sin son, desto svårare får han att rättfärdiga sitt yrke för densamma.

När Nick dessutom börjar få dödshot pga sitt arbete åt tobaksföretagen och hans karriär börjar peka söderut måste Nick kämpa för att behålla sin tilltro till sig själv, sitt yrkesval, och sin son.

—

Jag gillade den här filmen skarpt. Det är en satirisk syn på ett av de mest impopulära industrierna idag, och det är en rätt mörkt satirisk syn på livet som lobbyist överhuvudtaget. Det är ett intressant moraliskt dilemma som presenteras: Kan man balansera en gravt oetisk karriär med att försöka ha en sund familj? Ett moraliskt dilemma kombinerat med mörk satir, det är en perfekt blandning.

Som sagt är filmens stil och humor ganska mörk, men den är ändå fruktansvärt lättilgänglig. Det knepiga ämnet behandlas med ett rappt tempo och man skrattar faktiskt en hel del åt de absurda situationer som emellanåt uppstår. Det finns bara en liten kort actionsekvens, i övrigt är det en film som gnuggar hjärnan och får en att tänka efter lite.

Filmen är välspelad. Aaron Eckhart är riktigt bra som Nick Naylor, han känns precis sådär sliskig och obehaglig som de flesta pratande huvuden är. Många bra skådisar flyter förbi i mindre roller där de gör mer än tillräcklig prestation. Rob Lowe är suverän som den lätt maniska hollywood-producenten, och Katie Holmes fick mig inte att vilja äta rakblad varje gång hon syntes (vilket är rätt bra). Enda riktiga klagomålet är väl mot Robert Duvalls väldigt intetsägande karaktär, men jag antar att man får tolka honom som ett slags sammanslagning av alla rika “good old boys” som tycker att lagar och moral står i vägen för att tjäna storkovan.

Filmens berättarspråk är väldigt lagom också. Man använder tillräckligt mycket med pauser och monologer för att driva handlingen framåt, men man faller inte för frestelsen att göra en film som uteslutande består av slowmotion, pauser och inre monologer. Manuset känns solitt, dialoger sitter där de ska och det är nästan ingen dialog som känns krystad eller konstgjord. Klart bra!

Trots huvudpersonens gravt osympatiska jobb kan man som tittare inte undgå att ändå sympatisera med honom. Han har medvetet och helt på eget bevåg satt sig ovanpå ett getingbo, och man undrar varför han skulle vilja det, och hur han ska klara av att sitta kvar och ändå behålla livhanken och sitt förstånd. Filmen berättar väldigt öppet och ärligt om Nick Naylors problem, och en befriande känsla var att filmen inte viftar med massor av pekpinnar eller har nån dold agenda.

Vad är inte bra? Det är svårt att riktigt sätta fingret på nånting som är rakt av uselt med den här filmen. Det finns lite långsammare tempon då handlingen står och stampar, och Robert Duvalls stereotypa karaktär är väl två av de tydligaste minus-tecknen med den här filmen.

Det är svårt att sätta betyg på såna här filmer eftersom de oftast är en subjektiv upplevelse. Jag tyckte jättebra om den, men andra kanske inte tycker om den eftersom det är en lite knixig och personlig film. Hur som helst, jag ger den

8/10

Det har varit lite torrt med filmrecensioner här, och därför tänkte jag nu passa på att recensera Westworld, en scifi/western från 1973, skriven och regisserad av ingen mindre än Michael Crichton.

Först måste jag dock berätta om hur jag kom att se den här filmen. En av mina favoritlåtar i musikens värld är “Industrial Love” av In Strict Confidence. Speciellt VNV Nations remix tycker jag är extra gåshudsframkallande. Deras version av låten innehåller en sampling som uppenbarligen kom från nån film. En mörk stämma som säger

“I find it difficult to believe in this… disease of machinery”

Det är inte ovanligt att elektronisk musik innehåller samplingar från filmer. Jag blev dock lite besatt av just den här samplingen eftersom jag inte kunde identifiera vilken film den kom ifrån. Jag har nämligen ett kusligt bra minne för filmrepliker och vilken film de kommer ifrån, och eftersom jag inte kände igen den här kunde det enbart betyda att den kom från en film jag inte sett. Ursprungligen trodde jag att den kom från filmen Virus, men så var inte fallet. Efter massor med googlande visade det sig att det var en snutt dialog från en relativt obskyr film som heter Westworld. Efter en hel del eftersökningar lyckades jag få tag i den och satte mig ner och såg den eftersom jag var nyfiken på vad för slags film det var.

—

Westworld

Action/scifi/western från 1973 i regi av Michael Crichton. I huvudrollerna ses bl.a. Yul Brunner och James Brolin.

I en inte alltför avlägsen framtid finns en semesterort vid namn Delos. Här finns tre “världar” - Romanworld, Medievalworld och Westworld. Varje värld återskapar en mycket verklighetstrogen kopia av en bit av det förflutna (Romarriket, medeltiden och vilda västern respektivt) och befolkas av androider som är programmerade att göra det hela extra trovärdigt.

Man kan se det som ett slags gigantiskt rollspel, där besökarna lever sig in i vald epok och roar sig kungligt. Westworld är den mest populära, och besökare från hela världen kommer för att få råna banker, delta i dueller och roa sig på den lokala bordellen. Administratörerna har tagit extraordinära mått för att se till att besökarna kan leva ut sina fantasier (för den facila summan av US$1000 om dagen) utan risk för skador.

Men nånting går snett när systemen börjar löpa amok och androiderna metodiskt börjar slakta besökarna…

Jag gillade den här filmen. Den är tydligen ansedd som en kultfilm och jag har full förståelse för det. Konceptet är väldigt mycket i linje med det som Michael Crichton har skrivit om i sina böcker - avancerad teknologi som går horribelt fel av svårförklarliga anledningar. Den utforskar lite många grundläggande koncept inom scifi, såväl filosofiska som teknologiska. Överhuvudtaget en rätt intressant film.

Skådespeleriet är fullt dugligt. Yul Brunner i rollen som “the gunslinger” är riktigt skön och helt rätt val för den rollen. Övriga skådespelare gör adekvat prestation, det här är trots allt början av 70-talet och relativt lågbudget. En skoj bonus för oss Star Trek-nördar är att Majel Barrett (mest känd som datorrösten i Next Generation) gör ett framträdande. Tyvärr har inte specialeffekterna åldrats värdigt och framstår som väldigt amatörmässiga i dagens ögon. Knepet är dock att läsa mellan raderna och njuta av en kultfilm.

En remake har bekräftats, och kommer mest troligt att dyka upp nån gång under 2007.

Överhuvudtaget en rätt trevlig upplevelse, förutsatt att man inte har höga visuella krav, samt att man har tolerans för det lite tafatta tempot.

Jag finner det enormt svårt att sätta ett rättvist betyg på den här filmen. Den har många sköna stunder om man kan ta till sig budskapet mellan rader, men den bjuder inte på så många överraskningar och levererar sin handling precis som ett godståg, dvs regelbundet och på räls. Se den om ni är sugen på lite 70-tals retro, men förvänta er inte Star Wars.

Lucky Number Slevin

Drama/Thriller med bl.a. Bruce Willis, Josh Hartnett, Ben Kingsley och Morgan Freeman.

Slevin (Hartnett) är en kille som har otur. Han blir utsparkad från sin lägenhet pga att den blivit utdömd. Samma dag upptäcker han att hans flickvän är otrogen. Han åker till en kompis, men på vägen dit blir han rånad och misshandlad. När han kommer fram till sin kompis hus är kompisen borta, men Slevin blir ändå misstagen för sin kompis som är skyldig farliga gangstrar stora mängder pengar. Han erbjuds en lösning på problemet, men Slevins problem har bara börjat eftersom han lyckas få flertalet gangstrar, poliser samt en mystisk yrkesmördare efter sig…

—

Min uppfattning om vad det här var för film var enormt dimmig. Jag hade sett bitar av trailern, och inte mer än så. Jag visste att det var nåt slags thriller, men när jag väl planterat mig i fåtöljen med en påse micropopcorn i famnen visade den sig vara så mycket mer än bara ännu en thriller.

Den visade sig vara en snabb, rolig, medryckande, dramatisk och förvånansvärt välskriven film som förvirrar en precis tillräckligt mycket och som förklarar precis tillräckligt mycket.

Känslan i filmen påminner en del om känslan i Guy Ritchies engelska gangster-filmer, men den är ändå inte någon kopia. Handlingen presenteras i lösryckta bitar som sakta sammanfogas under filmens gång. Det finns gott om plot-twists, men ändå känns det inte som en billig gimmick för att hålla publiken i ovisshet. Tvärtom fyller det ett bra syfte, och man blir inte uttråkad utan snarare mer intresserad. Precis som ett bra schackspel lägger den upp till synes blandade pjäser i början, och det är först när slutet nalkas som man förstår sammanhanget mellan de olika pjäserna.

Skådespelarinsatserna är över förväntan. Inte så förvånande med tanke på erfarenheten hos deltagarna. Bruce Willis och Morgan Freeman är kanske lite endimensionella, men i övrigt tycker jag skådisarna gör bra ifrån sig. Speciellt Ben Kingsley tyckte jag om, han är riktigt bra i rollen som en judisk gangster.

Dialogen var nåt som imponerade. Den är rapp och välskriven och ibland riktigt fyndig. Ta den här som exempel:

I said the same thing that the guy with two penises says when his tailor asks if he dresses to the right or to the left.

“Yes.”

Överhuvudtaget en mycket angenäm upplevelse i filmfåtöljen. Jag har svårt att hitta nånting som är direkt negativt med den här filmen förutom det ibland platta skådespelandet.

8/10

Jag och sambon planterade oss i vårat spartanska vardagsrum och såg på V For Vendetta.

—

V For Vendetta, action/drama/krig/thriller/etc etc etc med bl.a. Natalie Portman, Hugo Weaving och John Hurt, baserad på serietidningen med samma namn.

I en dystopisk framtid lever Evey Hammond (Portman) under det järnstyre som införts. En kväll bryter hon mot utegångsförbudet och kommer i kontakt med den utklädde terroristen V (Weaving). Dock lär hon sig att V inte är den terrorist han utmålats till, utan han vill omkullstörta det människofientliga styre som leds av högste kanslern Adam Sutler (Hurt).

Det är svårt att skriva en sammanfattning som ger den här filmen rättvisa. Hur jag än skriver låter det som en tafflig actionrulle, men faktum är att det finns många nivåer i den här filmen. Den tydligaste nivån är att det är en scifi-action i dystopisk miljö, men det är också en kritik mot hur samhället har förändrats under de senaste åren, och hur människor har blivit pacificerade och invaggade i en falsk tro att begränsningarna och skräcken i samhället är där för deras eget bästa. Samhället i filmen påminner kusligt mycket om den attityd som sprids i media och politik idag, även om den inte alls är på långa vägar lika extrem som i filmen. Det kusliga är dock att om vi låter den attityden fortsätta kommer vi kanske att leva i samma verklighet som Evey Hammond lever i. Ett samhälle där makten är absolut, där människorna med makt ägnar sig åt överdådig lyx på medborgarnas bekostnad, och där personkulten har tagit över fullständigt.

People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people.

Filmen är full av bra citat. Faktum är att även om dialogen ibland blir rätt långdragen så är den ändå välskriven. V får själv väldigt välskriven dialog, och jag måste säga att Hugo Weaving gör ett lysande jobb som den elegante och vältalige V. Trots att man inte får se hans ansikte är hans känslor tydliga tack vare kroppspråk och tonläge. Fullständigt lysande, övriga skådespelare framstår som ganska grå i jämförelse.

Rent generellt måste jag säga att det här är en riktigt bra film. Om man förväntar sig en actionfilm med massor av explosioner kommer man att bli besviken, det här är snarare en film som stimulerar de små grå. Visst, scenografin är faktiskt mycket bra, och när den väl är actionfylld kan man inte undgå elegansen med hur scenerna presenteras - men det här är inte primärt en actionfilm. Vill ni ha explosioner, leta rätt på nån gammal Schwarzenegger-rulle istället. Jag fann det enormt svårt att inte tänka på hur USA är idag och hur England är i filmen. Likheterna är slående.

Det som är mindre bra med filmen är att ibland är tempot plågsamt sakta, och att filmen faller i en del rätt förutsägbara Hollywood-gropar. Jag var inställd på att bli mer överraskad a.la M. Night Shyamalans filmer eller Fight Club, men en sån plot-twist uteblir. Vilket på sätt och vis är skönt att man inte gör en plot-twist bara för att ha en plot-twist, men jag väntade mig ändå mer.

Icke desto mindre anser jag det här vara en suverän film, och en film som jag gärna ser om minst en gång.

8½/10

(Nej, jag tänker inte göra jämförelser med 1984. Det vore alldeles för uppenbart.)

Jag känner att jag måste skriva om nånting annat än razzian mot Pirate Bay och dess efterspel. Därför tänker jag först prata om Firefox och den enorma mängd med kluriga extensions (Utökningar? Förlängningar? Förbättringar? Kärt barn har många namn) som finns att installera till denna fantastiska webläsare.

Extensions är nämligen det som förvandlar Firefox från ett bra och solitt program till ett fullständigt genialiskt program. I grunden är det en väldigt bra webläsare, men med extensions går det att bygga ut och göra programmet så otroligt personligt. Jag har i skrivande stund 38 (!) extensions installerade, och alla utför nånting som jag saknade innan. Jag har Adblock som (tillsammans med Filterset.g och lite personligt tweakande) håller reklamen och meningslösa banners borta från sidorna. Jag har Colorful Tabs som gör flikarna både snygga och mer lättnavigerade. Jag har Tab Mix Plus som tillåter avancerade inställningar av flikfunktionen. Jag har Web Developer Toolbar som ger funktioner för webutveckling. Jag har… och jag har… och sen har jag…

Listan är lång. 39 små och stora extensions som alla gör mitt websurfande roligare, snabbare och smidigare. Jag orkar inte rapa upp allihop, men botanisera lite bland Mozilla Addons och jag garanterar att ni kommer att hitta nåt matnyttigt där.

EDIT: Tack vare Patricks fina tips så kan ni beskåda den fullständiga listan över vilka extensions jag använder här. Dock listar den mina installerade themes också, men jaja.

—

Den andra saken är en liten minirecension av The French Connection från 1971, som jag såg igår kväll. Många jag pratat med under årens lopp har pratat sig svettiga om den filmen, och igår kväll bestämde jag mig för att se den. Handlingen kan enklast sammanfattas med att två Brooklyn-poliser råkar snubbla över en knarksmugglar-ring med sina rötter i Frankrike. Gene Hackman och Roy Scheider spelar huvudrollerna som de två poliserna.

Jag måste säga att jag inte förstår vad som är så bra med den här filmen. Den ska tydligen innehålla en “spännande biljakt” som jag inte förstod var en biljakt förrän efter den utspelat sig, och många pratar om hur “verklighetstrogen och hårdhänt” den här filmen är. Om man med “verklighetstrogen och hårdhänt” menar “klyschiga och platta karaktärer i en slö handling” så har man slagit huvudet på spiken. Det är extra lustigt eftersom filmen baseras på en riktig händelse, där två Brooklyn-poliser snubblande över en knarkring med rötter i Frankrike.

Jag tycker filmen är allt som är dåligt med snutfilmer från den här eran. Tempot är långsamt och som tittare blir man lämnad bakom i vissa saker. Ofta sitter man och undrar hur saker hör ihop. De två huvudpoliserna är ungefär så endimensionella som man kan bli, den enda ledtråden om att de har ett liv utanför sitt jobb är Gene Hackmans karaktär som har nåt slags mysko fascination för tjejer med höga stövlar. I övrigt får man veta nästan ingenting om poliserna.

Något betyg tänker jag inte ge. Se den om ni vill se en “klassiker”, men jag tyckte den var alldeles för lång och alldeles för seg.

Firewall, thriller med bl.a. Harrison Ford och Paul Bettany.

Jag måste säga att jag var positivt överraskad av den här filmen. Jag hade väldigt lite koll på vad den handlade om, och jag trodde det skulle vara ännu en film där Hollywood framställer datorer som magiska och oförutsägbara. Faktum är att jag hade både rätt och fel.

Handlingen fokuserar på Jack Stanfield (Ford). Han är chef för datorsäkerhet på en mindre bankkedja, och han är väldigt duktig på det han gör. Han har designat ett datorsystem för att skydda bankens datorer som är nästan ogenomträngligt. Tyvärr vet Bill Cox (Bettany) ett sätt att ta sig igenom det - att kidnappa Jacks fru och två barn och utpressa honom att stjäla 100 miljoner dollar åt honom. När Jack vägrar att samarbeta urartar det hela, och Jack måste riskera allting för att få tillbaka sin fru och sina barn…

Det här är ännu en film där Harrison Ford spelar en helt vanlig man som hamnar i ovanlig situation och hjältemodigt måste ta sig ur den med hjälp av kunnighet, list och envishet. Filmen håller ett bra tempo, och jag blev glatt förvånad över hur spännande den faktiskt är. Jag skulle inte påstå att jag satt på soffkanten under hela filmen, men jag satt inte och gäspade och tittade på klockan. Skådespelarinsatserna är riktigt bra, särskilt Paul Bettany är utsökt som skurken. Harrison Ford gör en roll som är typisk för honom numera - den mumlande medelålders “hjälten”. Det här är tyvärr ingenting nytt, han har spelat mer eller mindre samma karaktär i flera filmer sen The Fugitive. Ja, jag menar faktiskt dig, Airforce One. Men det är rätt okej faktiskt, det funkar på nåt sätt. Tempot, handlingen och de bra birollerna gör att man engagerar sig.

Det som däremot är mindre bra är allt det tekniska tramset i filmen. Det märks att filmskaparna försökte göra en film med “riktiga” datorer. Tyvärr verkade de tröttna på det efter den första scenen. Tack och lov har vi inte datorer som låter “krrrssttssssch” när man scrollar text, eller som zoomar runt fönster med svooschande ljudeffekter, men däremot har vi datorer som helt enkelt inte är logiska. Jag menar, hur många serverhallar finns det där det INTE FINNS EN ENDA TERMINAL? Hallå, även servrar är datorer och ni hade säkert kunnat ordna nånting med den där flamsiga USB-grejen. Ta med en laptop in kanske? Det är grymt mycket technobabbel i den här filmen, och det är verkligen babbel - jag är inte någon säkerhetsexpert men t.o.m. jag satt och fnissade ibland åt sakerna de sa. Apropå komik med datorer, varför tror hollywood att hi-tech innebär gröna monokrombokstäver även om de har nyaste Dell-TFT-skärmar? Jag köper inte heller den grejen med att han som designat ett säkerhetssystem inte kan ta sig in genom det själv när det sedan gäller. Tyvärr, det köper jag inte. Om han designat det, då känner han även till varenda svaghet som finns i det. Den där grejen med OCR av en fax som sparar ner kontonummer på en iPod? Pleeeease.

*hämtar andan*

Faktum är att om man bortser från den klumpiga hollywood-hanteringen av datorer (som vanligt) är det här faktiskt en ganska skön film. Den är spännande på ett väldigt standard-sätt. Den erbjuder inga direkt överraskningar men icke desto mindre rycks man med i den. Den har ett överdrivet lyckligt slut, men det är ändå okej på nåt sätt. Den har datorer som ser ut som vanliga datorer men som inte uppför sig som såna, men det är också okej. Filmen är bra och spännande på ett fullkomligt genomsnittligt sätt.

+ Spännande
+ Medryckande
+ Överlag bra skådespelande, särskilt från biroller
+ Paul Bettany är härligt EVIL
+ Datorer som inte låter KRRRSSHHHCCCT när man scrollar, och som inte gör svoosch-ljud när man flyttar ett fönster.

- Flamsiga datorer
- Orealistiska situationer rörande datorer
- Hollywood-datorer (men utan svooschandet och scroll-ljud, tack och lov!)
- Konstiga subplots som inte leder nånstans
- Harrison Fords mumlande

5½ / 10

Jag orkar inte skriva nån ordentlig recension av den här sörjan, utan nöjer mig med att säga följande:

Se inte Ultraviolet. Den är kass, kass, kass. Jag gjorde misstaget att se den, och det är tid jag aldrig kommer att få igen. Den är urdålig, i min mening säkert årets sämsta film och definitivt en av de sämsta filmer jag nånsin har sett. Den är platt, tråkig, har nästan ingen handling och verkar mest vara en dyr version av nån 13-årings dagdrömmar om snygga tjejer, svärd och komiskt/löjligt/absurdt överdrivna actionsekvenser.

Jag upprepar, se den inte.

Det svider desto mer eftersom det är Kurt Wimmers andra film, och han gjorde Equilibrium som är en av mina favoritfilmer.

Helt klart måste jag säga att dagens glada överraskning var Hoodwinked. En datoranimerad film som jag inte hört talas om förrän för 2-3 dagar sen men omedelbart blev intresserad av att se.

Ni känner väl alla till sagan om Rödluvan och vargen? Den lilla flickan som ska gå till sin mormor som bor i skogen, och med sig har hon en korg full med godsaker? Enda problemet är att vargen har käkat upp mormorn och lurar flickan, och i sista stund kommer skogshuggaren och räddar flickan? Japp, det här är ungefär den. Fast ändå inte. Den här filmen är ungefär som om man blandat den sagan med The Usual Suspects och valfri James Bond-rulle. Jag kan inte förklara, den MÅSTE ses!

(Trailer finns här, rekommenderas)

Det finns en sak som är mindre bra med den här filmen. Lika bra att få det överstökat:

Animeringen är ganska tafflig. Vi har blivit enormt bortskämda med otroligt välgjorda datoranimerade filmer de senaste åren, det första exemplet som dyker upp i mitt huvud är Shrek och Shrek 2. På en teknisk skala är de fulländade, teknologin som skapade de filmerna är helt otroliga. Miljöerna är otroligt verklighetstrogna och om man är det minsta insatt i datorgrafik och datoranimering kan man inte låta bli att älska hur de är gjorda.

Hoodwinked å andra sidan hade en otroligt mycket mindre budget än den budget som Shrek, Finding Nemo, The Incredibles, etc etc hade. Hoodwinked är gjord på totalt 15 miljoner dollar, medan Shrek 2 hade en budget på över 90 miljoner dollar. Detta syns tyvärr i filmens visuella aspekt. Miljöerna ser enormt stela ut, animeringen är stelbent, och allting ser fruktansvärt plastigt ut. Det är iofs förståeligt eftersom den snåla budgeten gjorde att man mest troligt använde uteslutande s.k. off-the-shelf-mjukvara, dvs mjukvara som vem som helst kan köpa. Shrek 2 är å andra sidan gjord nästan helt med specialutvecklad mjukvara, och det har man råd med när man har en budget på 90+ miljoner dollar. 15 miljoner dollar tillåter inte samma saker när man dessutom ska ha råd med skådespelare, animatörer och modellerare. Det är ändå imponerande hur man ansträngt sig, men jämför man den visuella kvalitén med Shrek-filmerna kommer man att bli besviken.

MEN!

Det är bara under filmens första minuter som man överhuvudtaget tänker på detta. Den första kvarten eller så byggs allting upp, och när filmen väl ökar tempot blir man så medryckt i humorn och handlingen att man helt glömmer bort den plastiga visuella aspekten. Jag måste säga att nästan allting var klockrent, och det är inte ofta man sitter och tänker på annat. Filmen är full med klurigheter och en väldigt skön humor, och jag älskar hur allting byggs ihop som en väldigt fin byggsats. Man undrar “var kom den lavinen ifrån?” och lite senare får man den där “Ahaaaa, det var så!”-känslan. Underbart.

Humorn lyser genom hela filmen. Jag höll på att skratta på mig åt den lilla ekorren som pratade i ljusets hastighet. En film med den här typen av humor är en film som jag gillar, man håller högt tempo och det finns nånting åt alla. Jag tror barn kommer att garva sig sanslösa åt den här filmen - men av helt andra orsaker till varför en vuxen garvar läppen av sig åt den. Man tillåter sig att ta en klassisk saga och sen vrida den 180 grader åt helt fel håll. Intrigerna är inte svåra att räkna ut, men det är berättarsättet som är det vinnande konceptet tillsammans med humorn. Det märks att författarna la ner mycket tid på att hålla tempot uppe, och det märks att de verkligen la ner sin själ i att berätta den här tecknade lilla pärlan.

Röstinsatserna är mycket bra tycker jag, och emellanåt förvånande. Jag kände igen Xzibit som polischefen och det var ett lite udda val men det funkar jättebra. Alla skådisar gör mycket bra prestationer, och jag har alltid gillat Patrick Warburtons röstinsatser - även här gör han det mycket bra.

+ Humor
+ Berättarglädje
+ Perfekt tempo
+ Gott om asflabb
+ Perfekt familjefilm
+ Bra underhållning
+ Medryckande

- Stelbent och rent ut ganska kass animering samt platta miljöer
- Seg i början

7 eller 8/10

Jag har ingen “Romantik”-kategori, men kanske jag blir tvungen att lägga till den…

Hitch

Romantisk komedi från 2005 med bl.a Will Smith och Eva Mendes.

Hitch (Will Smith), eller som han egentligen heter, Alex Hitchens, är en s.k. datedoctor. Han är en konsult som specialiserar sig på att inleda förhållanden åt sina klienter. Han lär dem att ta tillvara på sina resurser, och hjälper dem genom de första trevande stegen. Han har väldigt hårda principer och vägrar att åta sig klienter som enbart vill ha ett engångsligg. Han är väldigt hemlighetsfull av sig och åtar sig endast klienter via rekommendation. När han så en kväll stöter samman med den självsäkra journalisten Sara (Eva Mendes) känner han sig trygg i sin expertis, och börjar flörta med henne. Tyvärr går inte saker riktigt som han förväntar sig, men Hitch låter sig inte hindras…

Innan jag fortsätter måste jag erkänna att jag har ett märkligt förhållande (haha) till romkom-filmer. Romkom, dvs Romantiska Komedier, är nånting som jag gärna ser på, men som väldigt sällan överraskar mig. Romkom-filmer är nämligen nästan alltid plågsamt förutsägbara. Det ser ut ungefär så här:

Pojke möter flicka. Pojke dejtar flicka. Flicka blir intresserad. Pojke blir intresserad. Pojke och flicka dejtar. Missförstånd eller liknande uppstår mellan pojke och flicka, och flicka känner sig utnyttjad/lurad/förförd/vanärad. Till sist lyckas pojke förklara för flicka hur det egentligen ligger till. Flicka tar tillbaka pojke. Lyckligt slut.

Hitch är inget undantag. Den följer receptet med väldigt lite variation, och man ser slutet komma åkande ganska fort.

Men det är faktiskt okej. Det är lite av charmen med just Romkom-filmer. Man vet att det kommer att sluta lyckligt. Vill man se nånting mörkt och smärtsamt ska man inte se Romkom-filmer, man ska se Fight Club. Romkom är en förutsägbar genre, och det är svårt att avvika från receptet och ändå få det att bli en romkom. Kanske nån regissör lyckas nån dag, men än så länge har det inte hänt.

Nu ska jag sluta säga romkom.

Hitch är faktiskt rätt underhållande, och om man bortser från det enormt förutsägbara slutet så är det faktiskt en ganska trevlig om än intetsägande bekantskap. Det är en perfekt film att se när man inte vill ha föreläsningar, våld, djupsinniga analyser eller liknande utan man ser den för man vill ha en någorlunda skön film som slutar lyckligt. Om man dessutom får sig lite flabb på vägen, eller ett sånt där “ååååh så gulligt”-ögonblick är det bara en bonus.

Hitch lyckas faktiskt vara perfekt underhållning trots sin vansinniga förutsägbarhet. Helt okej.

+ Will Smith lyckas behärska sig nästan hela tiden
+ Kevin James dansar så himla skönt
+ Hög gullfaktor
+ Humor
+ New York

- Föööööruuuuuutsääääägbar
- Enormt förutsägbar
- Visst sa jag att den var förutsägbar?
- Platta karaktärer
- Intrigen är handlingsförlamad
- Will Smith lyckas inte behärska sig hela tiden

5/10