Jag har ingen “Romantik”-kategori, men kanske jag blir tvungen att lägga till den…

Hitch

Romantisk komedi från 2005 med bl.a Will Smith och Eva Mendes.

Hitch (Will Smith), eller som han egentligen heter, Alex Hitchens, är en s.k. datedoctor. Han är en konsult som specialiserar sig på att inleda förhållanden åt sina klienter. Han lär dem att ta tillvara på sina resurser, och hjälper dem genom de första trevande stegen. Han har väldigt hårda principer och vägrar att åta sig klienter som enbart vill ha ett engångsligg. Han är väldigt hemlighetsfull av sig och åtar sig endast klienter via rekommendation. När han så en kväll stöter samman med den självsäkra journalisten Sara (Eva Mendes) känner han sig trygg i sin expertis, och börjar flörta med henne. Tyvärr går inte saker riktigt som han förväntar sig, men Hitch låter sig inte hindras…

Innan jag fortsätter måste jag erkänna att jag har ett märkligt förhållande (haha) till romkom-filmer. Romkom, dvs Romantiska Komedier, är nånting som jag gärna ser på, men som väldigt sällan överraskar mig. Romkom-filmer är nämligen nästan alltid plågsamt förutsägbara. Det ser ut ungefär så här:

Pojke möter flicka. Pojke dejtar flicka. Flicka blir intresserad. Pojke blir intresserad. Pojke och flicka dejtar. Missförstånd eller liknande uppstår mellan pojke och flicka, och flicka känner sig utnyttjad/lurad/förförd/vanärad. Till sist lyckas pojke förklara för flicka hur det egentligen ligger till. Flicka tar tillbaka pojke. Lyckligt slut.

Hitch är inget undantag. Den följer receptet med väldigt lite variation, och man ser slutet komma åkande ganska fort.

Men det är faktiskt okej. Det är lite av charmen med just Romkom-filmer. Man vet att det kommer att sluta lyckligt. Vill man se nånting mörkt och smärtsamt ska man inte se Romkom-filmer, man ska se Fight Club. Romkom är en förutsägbar genre, och det är svårt att avvika från receptet och ändå få det att bli en romkom. Kanske nån regissör lyckas nån dag, men än så länge har det inte hänt.

Nu ska jag sluta säga romkom.

Hitch är faktiskt rätt underhållande, och om man bortser från det enormt förutsägbara slutet så är det faktiskt en ganska trevlig om än intetsägande bekantskap. Det är en perfekt film att se när man inte vill ha föreläsningar, våld, djupsinniga analyser eller liknande utan man ser den för man vill ha en någorlunda skön film som slutar lyckligt. Om man dessutom får sig lite flabb på vägen, eller ett sånt där “ååååh så gulligt”-ögonblick är det bara en bonus.

Hitch lyckas faktiskt vara perfekt underhållning trots sin vansinniga förutsägbarhet. Helt okej.

+ Will Smith lyckas behärska sig nästan hela tiden
+ Kevin James dansar så himla skönt
+ Hög gullfaktor
+ Humor
+ New York

- Föööööruuuuuutsääääägbar
- Enormt förutsägbar
- Visst sa jag att den var förutsägbar?
- Platta karaktärer
- Intrigen är handlingsförlamad
- Will Smith lyckas inte behärska sig hela tiden

5/10

En ny kategori har tillkommit under “Film”. Den heter rätt och slätt “Krig” och det är filmer med detta tema som kommer att hamna där. Jag räknar inte med att den kommer att fyllas speciellt fort, men jag börjar med att skriva om en film jag såg ikväll.

Jarhead

Regi av Sam Mendes med Jake Gyllenhaal som den mest igenkänneliga skådisen.

Ordet “Jarhead” är militärslang för en marinsoldat i den amerikanska armén. Anthony Swofford (Gyllenhaal) har precis blivit en sådan. Han genomlider grundträningen och blir skickad till Irak för att befria Kuwait i början av 1990-talet. Filmen är baserad på den riktige Anthony Swoffords erfarenheter under kriget, och jag antar att det kan klassas som en dramadokumentär på sätt och vis.

Handlingen låter enkel, men den är inte såpass enkel. Nånting som jag själv upplevde som uppfriskande var att den här filmen inte har någon tydlig politisk agenda. Den berättar Anthonys händelser i Irak, och som jag upplevde det gjorde den ett suveränt jobb. Den är ingen anti-krigsfilm, men inte heller är det någon pro-krigsfilm. Den är verklighetstrogen, den är rätt upprörande emellanåt, men en känsla som genomsyrar filmen rakt igenom är en känsla av äkthet. Jake Gyllenhaal gör ett suveränt jobb som vanligt, och birollerna fylls upp av lite oväntade människor som levererar solida porträtt.

Faktum är att på sina ställen är det här en otroligt vacker film. Ljussättningen är otrolig, och det känns som om den var inspelad på plats i Irak under det första gulf-kriget. Jag kan inte klaga på nånting om den tekniska biten av den här filmen, den är helt suverän på de bitarna.

Klagomål kan väl möjligen riktas mot att filmen verkar ta sig lite friheter i tidslinjen, det känns ibland som om man missar saker som hände tidigare men som inte behölls i filmen. En del subplots (speciellt den mot slutet) känns lite rumphuggna, men å andra sidan går det i linje med filmens ton av dokumentär. Den förklarar inte, den säger bara hur Anthony hade det.

+ Vackert filmad
+ Mycket trovärdig på alla sätt och vis
+ Undviker en tydlig linje utan låter tittaren dra sina egna slutsatser
+ Jake Gyllenhaal gör solid huvudroll
+ Solida biroller som inte känns som stereotyper
+ Känns “äkta”

- Det känns som om man lånat början från Full Metal Jacket
- Ibland rumphuggen och lite ryckig (men å andra sidan är detta som sagt i linje med filmens känsla)
- Andra saker som är svårare att precisera, men väldigt minimala saker som kanske enbart jag kände

7/10

Filmatiseringen av Aeon Flux är ämnet för kvällen.

I en relativt avlägsen framtid är större delen av mänskligheten utdöd. Bara 1% av mänskligheten överlevde ett dödande virus i början av 2000-talet, enbart tack vare ett vaccin framtaget av en forskare vid namn Trevor Goodchild. Efter viruset tog överlevarna sin tillflykt till en sluten stad där Goodchild-regimen regerar i 400 år. Utanför väggarna återtar naturen det som förlorats, och innanför väggarna lever människorna i till synes idyllisk tillvaro. Men allting är inte som det verkar. En rebell-rörelse som motarbetar Goodchild-regimen är aktiv, och medborgarna drabbas av såväl syner som plötsliga försvinnanden. Aeon Flux är en rebell, och hennes slutgiltiga uppdrag är att döda Trevor Goodchild. Men allt är inte som det ser ut, och Aeon blir tvungen att omvärdera sitt uppdrag…

Jag måste säga att jag var positivt överraskad av den här filmen. Ända sen den först fick grönt ljus för ett bra tag sedan har jag gått fram och tillbaka kring mina förväntningar. Först tyckte jag det var ballt, sen verkade den ha potential för att bli en riktig kalkon, sen var det tillbaka till lite höga förväntningar, sen tillbaka till kalkonen, osv, fram och tillbaka.

Men om man ger den en chans kan den faktiskt överraska en. Den börjar väldigt mycket som en standard action-scifi, men djupnar ju längre in i handlingen den kommer. Faktum är att den bjuder på en och annan förvånande plot-twist, vilket jag njöt mycket av. Tema-mässigt såväl som innehålls-mässigt påminner den här om en annan av mina favoriter - Equilibrium. Många är likheterna, den tydligaste är säkerligen hela dystopi-förklädd-till-utopi-temat, men även mognaden av huvudpersonen såväl som slutet.

Jag gillade den. Den är inte världens mest fantastiska film, men den är långt ifrån en kalkonrulle. Charlize Theron gör en bra insats som den både enormt sexiga och enormt farliga Aeon Flux, och Marton Csokas är sådär lagomt mumlande som Trevor Goodchild. Scenerierna känns ganska övertygande, väldigt stiliserade och sådär “utopiska” liksom. Handlingen förs trots sin ryckighet framåt i ett rimligt tempo, och åtminstone jag blev inte uppenbart irriterad över nånting. Det är kul också hur man behåller många bitar från den tecknade serien - det tydligaste exemplet är den berömda flugan-i-ögonbrynet-sekvensen som även här inleder filmen. Känslan är också behållen från serien, den där lite nyskapande nästan anime-aktiga atmosfären som åtminstone jag tycker är skön om man använder den rätt.

Vad gillade jag inte? Emellanåt är den ganska ryckig. Man får en fundersam scen, sen pangbom en action-sekvens, sen huggs tempot plötsligt av för en fundersam scen, sen pangbom tillbaka till folk som skjuter och skriker. Skådespeleriet är fullständigt adekvat, men ibland känns det hela en smula träigt. Slutet kändes lite väl snuttegulligt, jag hade nog personligen gjort ett mörkare slut, men hey - det är hollywood.

Summa summarum:

+ Charlize Theron
+ Action
+ Coola referenser till originalserien
+ Lite halv-kvasi-djupsinnigheter
+ Snygg, stilren, genomtänkt
+ Förutsätter inte att tittaren är en komplett idiot (undviker onödiga förklaringar)
+ Plot-twist
+ Stämningsfylld musik

- Lite brötigt ljud
- Småseg i början
- Känns lite ansträngd ibland
- Emellanåt lite träigt skådespeleri
- Ryckigt tempo
- Tunn bakgrund till handlingen

7/10

EDIT: Efter att ha låtit erfarenheten av filmen mogna lite har jag bestämt mig för att sänka betyget till 5/10. Den var förvånansvärt bra, men efter att ha funderat lite känner jag att den inte fullt är värd 7/10.

The Corpse Bride är den senaste filmen från en av mina all-time favoritregissörer - Tim Burton. Ända sedan jag såg Batman för första gången var jag såld på hans mörka stil, och Corpse Bride för den till det absolut yttersta. Den är mörk, den är grå, den är gothisk så det förslår - och den är animerad med spektakulärt imponerande stop-motion. Jag tror den här delar första-platsen tillsammans med Wallace and Gromit: Curse of The Wererabbit som den mest imponerande filmen nånsin som använder den tekniken.

Unge Victor van Dort, son till ett par nyrika fiskhandlare, ska bli bortgift med dottern till två utfattiga (och enormt cyniska) aristokrater. Tyvärr är unge Victor (som röstas av Johnny Depp) rätt nervöst lagd och under repetitionerna kan han inte komma ihåg sina repliker. Han skickas iväg för att träna på dem, och av misstag råkar han fråga ett lik som ligger begravt i skogen (Helena Bonham-Carter) om hon vill gifta sig med honom. Efter det blir saker milt sagt komplicerade för unge Victor…

Jag är fortfarande i lite chock-tillstånd. Det här är en suverän film om man gillar Tim Burtons fylliga visuella stil kombinerat med massor av galghumor. Storyn är en variant på klassiskt kärleks-missförstånd, men man blir rätt medryckt ändå. Humorn är omisskänlig, proppfull med såväl engelsk torrhet som mustiga skämt på de dödas bekostnad. Den här filmen må ha ett lite dramatiskt tema, men jag tror att de flesta barn (inom någorlunda rimliga åldrar) säkert skulle skratta sig sanslösa åt den också tack vare en hel del slapstick-humor från olika döingar.

Filmen igenom satt jag och försökte avgöra om den var datoranimerad på ett sätt som såg ut som stopmotion eller om det verkligen var stopmotion. Faktum är att det ÄR stopmotion, och visuellt är den här filmen så fulländad som den tekniken tillåter. Musiken av den evinnerlige vapendragaren Danny Elfman är sådär härligt storslagen som enbart Danny Elfman-musik i en Tim Burton-film kan vara.

Röstprestationerna är mer än adekvata. Johnny Depp är den som lättast känns igen, men ett flertal av mina personliga favoriter står för de övriga karaktärernas röster. Emily Watson som den tilltänkta bruden och Christopher Lee som prästen är de två jag minns tydligast. Det är visserligen svårt att göra en ren röst-tolkning, speciellt när man måste tävla mot den fantastiska visuella prestationen av den här filmen, men det finns inga klagomål på rösterna. Rätt person står för rätt karaktärs röst.

Finns det några klagomål? Njaaee… Jag vet inte. Det är väl om man har svårt för skämt kring död och förruttnelse (även om jag tycker de är enormt harmlösa, men jag kanske är ovanligt tjockhudad - no pun intended). Jag vet inte om det finns så mycket mer att anmärka på, faktiskt. Jag känner att det är nåt som saknas, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Filmen känns precis lagom länge kokad på alla sätt och vis. Mer än lagom, den lämnar en mycket angenäm eftersmak i huvudet.

+ Tim Burton
+ Bra röster
+ Spektakulär animering och scenerier
+ Humor
+ Dansande skelett
+ Emily Watson och Christopher Lee
+ Bröllopstårta med dödskallar på
+ Danny Elfman-musik
+ Massor med annat

- En smula morbid (om man är känslig)

9/10

Okej, jag har sett Doom och här följer min recension.

Allting börjar på Mars i en inte alltför avlägsen framtid. Ett slitet men gigantiskt forskningskomplex drivs av världens mäktigaste företag - Union Aerospace Corporation. De har sitt finger med i allt som man kan komma på - genforskning, nanoforskning, militära applikationer, vapen och nu även teleportar. UAC har även hand om större delen av skötseln av världens militärer, och en mindre uppsättning med marinsoldater finns baserade på forskningsstationen. Nästan all forskning är extremt hemligstämplad, och såväl personal som soldater plågas av mardrömmar och sjukdomar.

Plötsligt går nånting fel, och tusentals demonliknande varelser strömmar ut ur teleportarna och invaderar forskningsstationen. Den enda överlevande är en ensam marinsoldat som kämpar mot såväl demonerna och klockan för att förhindra att demonerna (som verkligen ÄR demoner från helvetet!) ska invadera jorden. Till sin hjälp har han sin långa erfarenhet som marinsoldat samt en imponerande uppsättning med mer eller mindre fantastiska vapen. Prepare for action!

……………… HAHA där lurade jag er allt!

Nej, så här är handlingen egentligen. En forskningsstation på Mars får problem med avsaknad av personal. Filmen utspelar sig 40 år in i framtiden, och det verkar som att mänskligheten fullständigt förlorat kunskapen om hur man hanterar vare sig komradio eller telefon, och tar istället dit marinsoldater som ska in och kika så allting står normalt till. Givetvis gör det inte det, utan en “24e Kromosom” muterar personalen till nåt slags monster. En efter en blir marinsoldaterna dödade, och till sist är det upp till John Grimm att förhindra spridningen av den “24e Kromosomen” till mänskligheten, och detta gör han i en spektakulär och väldigt förutsägbar samt enormt utdragen fightscen i slutet…. bla bla bla, gäsp gäsp gäsp.

Faktiskt så har den här filmen bortsett från namnet och lite kosmetiska detaljer och referenser så gott som nästan absolut ingenting alls med spelet/spelen att göra. Demonerna är utbytta mot muterade människor som har fått i sig nån mysko “24e Kromosom” som förändrar deras beteende - om de är det minsta anlagda för “ondska” förvandlas de till enorma monster som slaktar allt i sin väg, och om de är anlagda för “godhet” betyder det att om de skär sig på en papperskant slipper de använda plåster.

Alltså, på allvar, WTF??? Det här är en så framkrystad film så det går inte att beskriva. Trots att det finns “nanoväggar” så kan man inte göra nya ben åt en handikappad människa, utan han får nån bisarr rullstol. Hallå, Professor X ringde, han vill ha igen sina wheels! Inte heller verkar standardvapen ha utvecklats särskilt på 40 år - förutom den fantastiskt överdrivna BFG-pistolen som har ungefär samma precision och slagkraft som ett kärnvapen - och som används ungefär lika ofta, utan särskilt imponerande resultat.

Handlingen är papperstunn, och filmen är som ett tåg - man vet exakt åt vilket håll det kommer att rulla. Scenerna är totalt standard, det finns inga överraskningar. Man vet att MONSTRET ÄR BAKOM DIG, PUCKO långt innan karaktären på filmen fattar det. Karaktärerna hade kunnat ersättas med urklippta bilder, man vet inte om skådisarna ens är medvetna om vilken film de är med i, eller om de ens är medvetna att kameran filmade dem medan de försökte lägga lite djup bakom sorgligt slitna klyschor.

Karaktärerna ja. Det enda som överraskar med dem är faktiskt ordningen som de dör i. Den är helt tvärtom. Jag trodde faktiskt att den mesiga fjantiga killen skulle stryka med först, men icke. Kudos till att ni åtminstone undvek den fällan, men i övrigt är det ganska typiska Rymd-Action-Scifi-Soldat-klyschor. Vi har den mesiga killen som verkar precis ha kommit ur puberteten (med det enormt manliga smeknamnet The Kid). Jag vet inte vad sjutton han gör i ett elitförband, han verkar ju knappt nå upp till bardisken för att beställa en öl. Sen har vi “Sarge”, den plikttrogna chefen som sammanbitet gör sitt jobb och tjafsar om “you’re a soldier, goddamit!” om och om igen. Vi har “Destroyer”, det fyrkantiga muskelberget med den enorma bössan som skjuter först och ställer frågor några år senare (han ställer frågorna, inte bössan). Vi har det äckliga sluskot som ingen gillar. Vi har den bystiga blondinen som ska föreställa den feminina sidan av det hela, och hon gör detta via tunna tröjor utan nånting under. Hennes övriga meriter består av Stora Ögon Och Förvirrad Blick samt den klassiska viskade “oh no…”-repliken.

Det är uppenbart att regissören beställde en “klaustrofobisk” miljö, men miljön i fråga ser så plastig ut att jag är helt övertygad om att det måste finnas en tre-fyra timmar lång bloopers-rulle där folk av misstag brakar igenom väggarna eller ramlar genom golvet.

Faktiskt, för att vara en action-film är det här en fruktansvärt långsam film. Det är nog meningen att den ska bygga upp stämningen, men den drattar platt på rumpan för den lilla stämning som hade kunnat byggas upp sabbas helt av det mähäiga skådespelandet. När filmen ääääntligen kommer igång tar det slut för fort, och istället får vi en Climactic Battle Between Good Guy And Bad Guy®.

Bra saker?

Jo, två. Ljudet är faktiskt ganska bra, det verkar som att sound-designern var den enda som tog sin uppgift på allvar. Den andra bra saken (och det här är verkligen famlande efter halmstrån!) är FPS-sekvensen nära slutet, den var faktiskt ganska lattjo.

Så, summa summarum:

+ Ljud
+ FPS-sekvensen mot slutet. Bäst är när han skjuter sin spegelbild.
½+ BFG-bössan och och Karl Urban. Han hade varit bra om man verkligen hade gjort en film baserad på spelen

- Vilken handling?
- Enormt klyschiga karaktärer
- Ruskigt träigt skådespeleri
- Halvdassiga specialeffekter
- Ej trovärdig miljö
- Sjukt förutsägbar
- Alldeles för stor avsaknad av “action” för att få kalla sig action-film
- Har så gott som ingenting gemensamt med spelen som den påstår sig baseras på
- Lågbudget, och det märks plågsamt ofta
- Ganska tråkig, faktiskt
- Det här “good and evil”-tramset växte åtminstone jag ur i lågstadiet
- Inga demoner

2/10

Faktum är att om jag hade sett om Aliens för tretusenfemtisjuttionde gången hade jag nog fått större behållning av den. Tag lärdom, så ska en action-rymd-skräckis vara!

EDIT: FPS är så klart “First Person Shooter” men jag menade här den sekvensen där man ser allting från huvudpersonens perspektiv, ett första-persons-perspektiv såklart. Precis samma som i spelen.

Har precis sett klassikern “Young Frankenstein” från 1974. En komediklassiker på de flesta sätt och vis, med typisk Mel Brooks-humor och gott om festliga gags.

Tja, behöver man säga nåt? En svartvit parodi på skräckfilmerna som producerades på 40- och 50-talet. Frederick Frankenstein (som insisterar på att det uttalas Fronkensteeen) ärver sin morfars gamla slott, där han upptäcker hans gamla laboratorium. Frederick börjar återuppta sin morfars experimenterande med inte alltför lyckat resultat.

Det som verkligen är filmens behållning är alla galna gags och den vrickade humorn. Handlingen är ungefär vad man kan förvänta sig, och jag vet inte om jag är ensam om att störa mig på Gene Wilder, men det som verkligen får en att garva är den skruvade dialogen.

Inga: Werewolf!
Dr. Frederick Frankenstein: Werewolf?
Igor: There.
Dr. Frederick Frankenstein: What?
Igor: There, wolf. There, castle.
Dr. Frederick Frankenstein: Why are you talking that way.
Igor: I thought you wanted to.
Dr. Frederick Frankenstein: No, I don’t want to.
Igor: Suit yourself. I’m easy.

och den helt underbara:

[Frankenstein, Igor and Inga in front of HUGE castle doors]
Dr. Frederick Frankenstein: What knockers!
Inga: Oh, thank you doctor.

En total klassiker. Om man uppskattar komedier och inte har sett den här bör man genast bänka sig i filmsoffan.

+ Vrickad humor
+ Marty Feldman som Igor är lysande.
+ Dialog
+ Lätt snuskiga skämt
+ Det mesta annat

- Lite småseg i mitten

8/10

Frank Martin, föraren som levererade gods utan att ställa frågor, är tillbaka i uppföljaren till den förra filmen. Hollywood tänkte till ordentligt och döpte filmen till Transporter 2. Djupsinnigt värre.

Jag var inte överförtjust i den första filmen. Det var nånting med den som inte riktigt funkade. Ingredienserna var rätt, men tillagningen lämnade en del att önska.

Handlingen är relativt enkel, som sig bör. Frank har ett ganska lätt jobb där han hämtar unge Jack och skjutsar honom kors och tvärs. Man kan tro att Frank har mjuknat, men när Jack blir kidnappad visar det sig att Frank är allt annat än mjuk. Han lovar Jacks mamma att han ska hämta tillbaka Jack, och går bärsärkagång genom kidnapparna för att uppnå detta mål. Dock visar det sig att det i själva verket var en bluff, och Jack har i själva verket blivit injicerad med ett retrovirus - ett biologiskt vapen ämnat för hans pappa. Frank sätter återigen fart och jagar efter antiviruset…

Jag gillade den här filmen. Den funkade. Ingredienserna var rätt, och de var i perfekta doser. En actionfilm ska vara en actionfilm. Den här filmen verkar faktiskt utspela sig i nån slags alternativ verklighet där fysikens lagar funkar annorlunda, men det gör inget. Den är så himla skön så man kan inte låta bli att dras med. Det är action från början till slut, och Jason Statham är så otroligt stenhård i rollen som Frank Martin att man inte kan låta bli att häpnas. Han säger inte mycket utan låter för det mesta knytnävarna sköta snacket, men ändå så vet man att han har en viss hederskänsla och följer en mycket strikt kodex. Filmen är skön också iom att den inte tar sig själv på så otroligt allvar, och humorn kommer för det mesta från Franks franske vän Tarconi som tror han ska få en lugn semester i Miami hemma hos Frank, men som blir Franks “man on the inside” så att säga.

Som någon på IMDB summerade filmen:

Action, explosions, total disregard for physics. EXCELLENT.

+ Jason Statham är stenhård
+ Biljakter
+ Explosioner
+ Ryska skurkar
+ Retrovirus
+ Oneliners
+ Vansinniga mängder med automatvapen
+ Sa jag biljakter?
+ Och mer explosioner!

- Tja, jag vet inte hur petig man orkar vara. Det är en actionfilm, inte en dokumentär.
- Tar slut alldeles för fort

7/10

Vet inte hur mycket jag orkar skriva om den här relativt hjärndöda filmen. Jag såg den enbart pga en enda sak, och den saken kan summeras med två ord.

Dodge Charger.

Filmen är typiskt grabbig action-komedi. Bilar som utför fysiskt omöjliga stunts, massor med skrikande, skämt av tveksam karaktär, handling av desto mer tveksam karaktär. Jag har aldrig sett TV-serien som filmen baseras på heller. Skådespelarna verkar alla rätt så avslagna, ungefär som att de inte tar filmen på allvar utan bara går på tomgång (no pun intended).

Men den har sina ögonblick ändå. Hyfsat bra tempo, och jag har sett filmer som varit mindre underhållande. Men den här filmen försvinner ur huvudet ungefär tio sekunder efter man sett den.

+ Willie Nelson som Uncle Jesse
+ En orange Dodge Charger från 1969
+ Action

- Ungefär allting annat.

4/10

Jag har precis sett den total-epiga skräckfilmen Virus från 1999. Tänkte dela med mig av lite tankar.

Visst är det ändå skönt med en riktigt förutsägbar skräckfilm? En sån där som är precis tillräckligt originell för att det ska kittla i magen, men inte alls tillräckligt originell för att man ska annat än småfnissa åt hela eländet.

Virus är exakt en sån där film. Fokus ligger på specialeffekter och dramatik, inte på en originell handling eller skådespelarprestationer. Det är en perfekt film att ligga och halvdåsa till, man sprattlar till lite på precis rätt ställen, och om man somnar så gör det inget för man missar ändå inget viktigt.

Handlingen… Vad ska man säga om den papperstunna handlingen? Jag menar, en elektronisk rymdlivsform som kommer ner från MIR till ett ryskt forskningsfartyg, där den slaktar besättningen för att bygga reservdelar åt sig själv, och sedan kommer det ett gäng med dassiga bogserbåtssnubbar och tror att ryssbåten är död, bara för att själva bli slaktade. It just doesn’t get much better than that.

Den spikar varenda skräckfilmsklyscha. Man delar upp sig och blir ihjälslagna en efter en, man tror inte på saker som händer framför ögonen, kaptenen blir en cyborg, det stormar och är mörkt, den elaka snubben har ett lager med ruttnande kroppsdelar, etc etc.

Om jag nånsin gör en sunkskräckis så vill jag att den blir precis lika skönt sunkig som den här filmen.

3/10

Jag tröttnade rätt fort på att se Oscarsgalan, och istället så satte jag mig tillrätta i soffan och såg Serenity.

Det bör poängteras att jag tillhör den minimala minoritet som fullkomligt avskydde Firefly, TV-serien som Serenity baseras på, och som har enormt hängivna fans världen över. Därmed hade jag inte speciellt höga förhoppningar alls kring Serenity, men jag försökte hålla huvudet neutralt.

För att summera: I’m still waiting to be impressed.

Vad gillade jag inte med den här filmen? Det första är väl att den kändes så himla tillgjord. Jag förstod det inte, den kändes hela tiden som om den behövde hävda sig på nåt sätt.

“Hey, jag är en scifi-film också! Men jag är inte den där gamla sega scifi-filmen, jag har SKJUTVAPEN! Jag är nästan en western! Jag har karaktärer som låter som om de rest genom tiden! Sådeså!”

Jag gillade inte heller hur man lyckades klämma in nästan varenda scifi OCH westernklyscha som fanns. Den mesiga mekanikern, den gråhåriga pastorn, den hårda men innerst inne godhjärtade kaptenen, den vresiga och buttra skjutglade killen som alltid vill ha med sig en massa vapen. Listan kan göras lång. Det märks också att Joss Whedon försökte göra Westernkänslan desto tydligare genom att ge alla en halvfejkad sydstatsdialekt. Jag trodde jag skulle dö av skam när mekanikerbruttan häver ur sig “Goin’ on a year now I ain’t had nothin’ twixt my nethers weren’t run on batteries” komplett med en ganska fejkad sydstatsdialekt.

Jag vet inte om det här begränsas till mig, men jag tyckte filmen var förbaskat förutsägbar. Var jag den enda som förstod ganska omedelbart hur saker låg till? Kanske. Jag vet inte. Vidare tyckte jag att filmen kändes tunn på nåt sätt. Den har sina ögonblick, och ibland så känner man sig nästan som om man bryr sig ett smack, men för det mesta så sitter man bara och glor för att se vad som händer härnäst.

När George Lucas började med den första Star Wars-filmen så hade han ett på den tiden ganska unikt koncept som han kallar för “Used Universe”. Det var hans reaktion mot att de flesta filmerna hade grejer som såg ut att ha kommit direkt från fabriken. George ville ha en värld där saker såg ut att ha hängt med ett tag, där saker var smutsiga och slitna och bättre begagnade. Used Universe-konceptet satte sina klor i rätt många filmer därefter, och således kan man även se det i Serenity. Det som störde mig var dock att det inte såg så övertygande ut. Det är inte svårt att bygga en scen och sen gå lös på den med en blästermaskin. Däremot är det svårt att få det att se ut som riktigt slitage, och inte film-slitage. Det är för mycket plast och för mycket tunnplåt här.

Faktiskt, nu när jag tänker på det så kändes inte speciellt mycket av miljöerna och scenerna särskilt övertygande ut.

Men. Det fanns saker som jag gillade också.

Det var ganska bra tempo, åtminstone så länge filmen inte försvann in i sin egen dimma och blev lite sådär metafysiskt och ganska ansträngt kvasi-intellektuell. Mycket action, gott om saker som exploderade, vrålade, eller gjorde båda på en och samma gång. Jag gillade klippning och stämningsuppbyggande i många scener.

Jag gillade musiken, faktiskt. Snygg blandning mellan traditionell westernmusik och scifi-musik. Bra jobbat där, kudos. Bra jobbat också på att veta när filmen skulle ta slut. En del filmer vill liksom aldrig ta slut, de börjar om och de hakar upp sig och drar ut alldeles för mycket. Den här filmen slutade exakt där den skulle sluta, och det är bra. Det är svårare än man tror att avsluta en film, speciellt att avsluta en film på ett sätt som känns rätt. Den här gjorde det.

Specialeffekter etc håller helt okej nivå, även om jag återigen måste säga att världen och teknologin inte alls känns trovärdig. Faktiskt så känns en del grejer riktigt budget, jag såg minst ett logitech-tangentbord. Hallå, jag trodde filmen utspelade sig år 2500.

Låt oss sammanfatta:

+ Specialeffekter
+ Action
+ Musik
+ Klippning, redigering, etc.

- Svagt skådespeleri
- Svaga karaktärer som inte övertygar
- Förutsägbar
- Inte speciellt övertygande intrig och handling
- Inte speciellt övertygande “framtid”
- Ansträngd djuphet
- Känns som ett ovanligt påkostat och utdraget TV-avsnitt

4/10