House of Flying Daggers (2004)

Att sammanfatta handlingen i den här filmen är både lätt och svårt på en och samma gång. Handlingen kretsar i första hand kring polisen och deras försök att spräcka en grupp med lönnmördare som kallas för “flygande knivarna” men samtidigt är det en kärlekshistoria. Överhuvudtaget är det svårt att sammanfatta en egentligen ganska enkel och nästan banal historia som har fruktansvärt många vinklar.

—

Ni som precis som jag uppskattade Hero från 2002 med Jet Li kommer snabbt att känna sig hemmastadd i House of Flying Daggers. Det är samma regissör, och stilen känns igen. De starka och varma färgerna kombinerat med de extremt stiliserade kampscenerna känns igen.

Det är dock lite annorlunda stuk på den här filmen, men ändå är det samma grundrecept som skapar filmen. Handlingen är visserligen intressant, men den känns mera som ett skelett som regissören sedan hängt en nästan magisk filmupplevelse på. Det som verkligen överraskade mig i den här filmen var det otroliga ljudet. Jag hade kunnat sitta och blunda hela filmen igenom, medan DTS-spåret spelade runt omkring mig.

Filmen är som ett levande konstverk. Jag tror man skulle kunna ta varenda bildruta och det skulle vara ett konstverk i sig själv. Yimou Zhang målar med varenda färg som det mänskliga ögat kan uppfatta, och varje scen är intrikat in i minsta detalj. Men det blir ett konstverk för sinnena också, för även om jag tyckte att berättelsens två huvudmoment (flykten samt kärleks-triangeln) är ganska banala saker så är det en upplevelse hur dessa klassiska handlingar presenteras. Det är nånting som alltid fascinerar mig med just den här typen av asiatiska filmer; man känner igen grundelementen, men man är sällan beredd på ordningen eller vinkeln de presenteras via.

Fortfarande anser jag dock att den absolut mest sinnliga filmen jag sett från den asiatiska filmindustrin är Hero, tätt följd av Ang Lees “Crouching Tiger, Hidden Dragon”. Det här är ingen dålig film, men den drar ut lite på tiden och blir ibland aningen för svulstig.

Rekommenderas.

Jag har ingen “Romantik”-kategori, men kanske jag blir tvungen att lägga till den…

Hitch

Romantisk komedi från 2005 med bl.a Will Smith och Eva Mendes.

Hitch (Will Smith), eller som han egentligen heter, Alex Hitchens, är en s.k. datedoctor. Han är en konsult som specialiserar sig på att inleda förhållanden åt sina klienter. Han lär dem att ta tillvara på sina resurser, och hjälper dem genom de första trevande stegen. Han har väldigt hårda principer och vägrar att åta sig klienter som enbart vill ha ett engångsligg. Han är väldigt hemlighetsfull av sig och åtar sig endast klienter via rekommendation. När han så en kväll stöter samman med den självsäkra journalisten Sara (Eva Mendes) känner han sig trygg i sin expertis, och börjar flörta med henne. Tyvärr går inte saker riktigt som han förväntar sig, men Hitch låter sig inte hindras…

Innan jag fortsätter måste jag erkänna att jag har ett märkligt förhållande (haha) till romkom-filmer. Romkom, dvs Romantiska Komedier, är nånting som jag gärna ser på, men som väldigt sällan överraskar mig. Romkom-filmer är nämligen nästan alltid plågsamt förutsägbara. Det ser ut ungefär så här:

Pojke möter flicka. Pojke dejtar flicka. Flicka blir intresserad. Pojke blir intresserad. Pojke och flicka dejtar. Missförstånd eller liknande uppstår mellan pojke och flicka, och flicka känner sig utnyttjad/lurad/förförd/vanärad. Till sist lyckas pojke förklara för flicka hur det egentligen ligger till. Flicka tar tillbaka pojke. Lyckligt slut.

Hitch är inget undantag. Den följer receptet med väldigt lite variation, och man ser slutet komma åkande ganska fort.

Men det är faktiskt okej. Det är lite av charmen med just Romkom-filmer. Man vet att det kommer att sluta lyckligt. Vill man se nånting mörkt och smärtsamt ska man inte se Romkom-filmer, man ska se Fight Club. Romkom är en förutsägbar genre, och det är svårt att avvika från receptet och ändå få det att bli en romkom. Kanske nån regissör lyckas nån dag, men än så länge har det inte hänt.

Nu ska jag sluta säga romkom.

Hitch är faktiskt rätt underhållande, och om man bortser från det enormt förutsägbara slutet så är det faktiskt en ganska trevlig om än intetsägande bekantskap. Det är en perfekt film att se när man inte vill ha föreläsningar, våld, djupsinniga analyser eller liknande utan man ser den för man vill ha en någorlunda skön film som slutar lyckligt. Om man dessutom får sig lite flabb på vägen, eller ett sånt där “ååååh så gulligt”-ögonblick är det bara en bonus.

Hitch lyckas faktiskt vara perfekt underhållning trots sin vansinniga förutsägbarhet. Helt okej.

+ Will Smith lyckas behärska sig nästan hela tiden
+ Kevin James dansar så himla skönt
+ Hög gullfaktor
+ Humor
+ New York

- Föööööruuuuuutsääääägbar
- Enormt förutsägbar
- Visst sa jag att den var förutsägbar?
- Platta karaktärer
- Intrigen är handlingsförlamad
- Will Smith lyckas inte behärska sig hela tiden

5/10