The Fountain

Drama/Fantasy från 2006 med bl.a. Hugh Jackman och Rachel Weisz

—

Jag brukar normalt skriva nån slags sammanfattning av handlingen innan jag börjar skriva mina tankar kring en film, men i det här fallet vore det bara att trivialisera en fullständigt lysande film genom att försöka sammanfatta den med något sådant.

I stora drag spänner handlingen över en tid på tusen år, och väver samman tre historier med femhundra år mellan varje.

Men handlingen är faktiskt sekundär i den här filmen. Visserligen för den filmen framåt, men till skillnad från många filmer är inte handlingen det som håller filmen samman. Istället är det tankar, känslor, och (i brist på bättre beskrivning) teman som driver filmen framåt. Kombinerat med en nästan smärtsamt vacker visuell stil blir man som tittare nästan överväldigad av den flodvåg av känslor och tankar som inte alltid har något namn.

Att kalla det här för en film räcker inte riktigt till. Ja, det är en film på det sättet att det finns skådespelare i den, och att den har ljud och bild. Men samtidigt är det så mycket mer. Det är en nästan filosofisk upplevelse, mer än bara underhållning och definitivt mer än en samling ljud och bilder.

Darren Aronofskys två tidigare filmer är bland mina favoriter, och trots att de är fullständigt olika varandra (och fullständigt olika den här) så har de ändå en sak gemensamt - hans talang för att fånga de finare nyanserna hos människor, deras relationer till varandra, och den smärta som ofta återfinns helt enkelt genom att leva. The Fountain är full med dessa nyanser, dessa små men enkla saker som ändå bidrar till en helhet.

Filmen bearbetar många filosofiska tankar. Ett genomgående tema är hopplöshet, om hur små, bräckliga och lätt borttappade varelser vi är. Det är också en film om frustration, och om kampen för att rädda någon eller något som man älskar.

Nej, jag tänker inte skriva mycket mer om den här filmen, för hur jag än försöker kan jag inte få mina ord att riktigt beskriva hur stark den här filmen är. Jag tänker bara säga att om ni ser den så haka inte upp er på handlingen. Låt istället filmen skölja över er som en flodvåg av vatten, och låt den tränga in och beröra er.

Det här är en lysande film, och jag rekommenderar den varmt. Var bara beredd på att det kan komma tårar.

Children of Men

Drama med bl.a. Clive Owen i regi av Alfonso Cuarón.

I en dystopisk framtid möter vi Theo Faron. Han bor och arbetar i London, en grå och bombdrabbad stad där hoppet helt har försvunnit. Orsaken till mänsklighetens förlust av hoppet är att människor inte längre kan föröka sig. Under nästan två decennier har inte ett enda barn fötts; ingen kvinna har blivit gravid, och ingen vet varför. England håller sig samman med hjälp av militant fascistiska metoder; övriga världen har förfallit ner i kaos och krig. Inga utlänningar släpps in, utan blir istället behandlade som flyktingar och deporterade. Theo får dock kontakt med en grupp som vill transportera en ung flyktingkvinna i säkerhet. Det blir Theos uppdrag att skydda kvinnan, och det som gör henne unik är att hon är gravid…

—

Children of Men är en väldigt jobbig film. Den visar en framtid som jag inte under några omständigheter alls vill vara med om, och visar på ett England som vi är på god väg mot. Ett land som håller sina egna innevånare under konstant skräck, och där övervakningen är totalitär. Den visar också på hur viktigt hopp är för människor, och antyder att utan hopp kommer vi att hamna i en nedåtgående spiral där människoliv blir värdelösa och där enbart de starkaste överlever.

Filmen är på sätt och vis helt genialisk. Åskådaren blir via kameralinsen en tillfällig gäst i den här framtiden. Väldigt få förklaringar ges, och åskådaren lämnas att själv dra sina slutsatser. Världen som skildras är våldsam, brutal och oerhört smutsig. Åskådaren sitter visserligen trygg i sin soffa, men hjärnan går på högvarv.

Jag tycker själv att bra film ska provocera tittaren att tänka. Visserligen är film till sist och syverne underhållning, men riktigt bra film ska orsaka tankegång hos tittaren. Den ska stimulera och massera hjärnan och få tittaren att inte bara bli en passiv åskådare, utan någon som försöker förstå filmen. Children of Men gör så. Den släpper åskådaren mitt i denna mörka, skitiga och fullständigt hopplösa framtid och sedan kräver den att åskådaren tänker. När den är slut har man inte fått mer svar på sina frågor än när filmen började, men tankarna fortsätter även efteråt.

Mycket av filmen är genialiskt. Många scener är så underbart filmade att man känner sig som om man var där. Man väntar sig nästan att Clive Owens karaktär ska vända sig mot kameran, bryta den fjärde väggen och fråga om man är okej. Andra scener känns som rena transportsträckor, även om dessa sträckor är väldigt korta och långt emellan.

En underbar film om man vill tänka samtidigt som man ser den, och om man har mage för hur brutal den är. En av de bästa filmerna från 2006.

8/10

Reign Of Fire

Action/Scifi/Fantasy från 2002 med bl.a. Christian Bale, Matthew McConaughey och Izabella Scorupco.

I en nära framtid har drakar dykt upp från jordens inre. Tydligen var det i själva verket de som utrotade dinosaurierna, och nu sprider de sig över världen. Mänskligheten är maktlösa att hindra dem, och mänskligheten har accepterat att drakarna är de nya härskarna, och försöker själva bara överleva dag till dag i hopp om att drakarna en gång kommer att dö ut igen. Quinn (Christian Bale) är ledare för en liten grupp människor i Storbrittannien, och livet flyter på i sakta takt. Alla lever i konstant skräck för drakar, men man försöker ändå hålla ångan uppe så gott det går. Men så en dag dyker Denton Van Zan (Matthew McConaughey) upp, följd av en större skara med tungt beväpnade män. Van Zan hävdar att han är drakdödare, hävdar vidare att han och hans team dödat över 200 drakar och hävdar dessutom att de vet lösningen till hur mänskligheten ska få slut på eldens herravälde…

Jepp, så ligger det till. Faktum är att det här är en nästan perfekt lördagkvällsfilm. Den är precis tillräckligt stimulerande för att man inte ska tröttna totalt på den, men också sådär lagomt förutsägbar att det inte gör så mycket om man går på toa utan att pausa den. Personligen fann jag den förvånansvärt underhållande trots sina brister, och det är kul att se Matthew McConaughey i en roll som inte är den typiska prettyboy-light-romantisk komedi-rollen som han odlat så tydligt de senaste åren. I den här filmen är han ett skäggigt, tatuerat muskelberg som rullar runt i en Chieftain-stridsvagn och tuggar tuggtobak. Faktiskt riktigt uppfriskande, jag tyckte själv att han var den tveklöst mest intressanta karaktären i filmen.

Men filmen har sina svackor. Den tydligaste tyckte jag var berättartekniken. Hela filmen känns väldigt ryckig, och det känns som om nyckelscener har blivit brutalt nedklippta till bara det absolut viktigaste. Mycket av de mer karaktärsutvecklande bitarna känns farligt påklistrade också, och speciellt i slutet blev detta nästan plågsamt. Christian Bale verkar bara säga replikerna eftersom det förväntas av honom, och bortsett från Matthew McConaugheys karaktär tyckte jag Gerard Butler var den enda som inte uppförde sig som en skyltdocka. Izabella Scorupco blir nästan rakt ut jobbig emellanåt, hennes karaktär verkar inte fylla nåt direkt syfte, och dessutom är hennes “amerikanska” dialekt rätt svajig IMHO.

En precis lagom lördagsfilm, som sagt. Och bara så att det blir officiellt: “Reign” uttalas ungefär som “rain” och inte som “Reschine” som en gammal vän till mig hävdar

+ Drakar
+ “Efter Apokalypsen”-vibbar
+ Halvtokiga amerikaner som kör stridsvagn
+ Fantasy-vibbar
+ Lagom med action
+ Snygga miljöer

- Ryckig berättelse, man vet inte om filmen utspelas under flera år eller några timmar/dagar
- Massor med småfel som tyvärr syns alldeles för tydligt (håll t.ex. ett öga på Matthew McConaugheys skägg)
- Påklistrade och nästan klyschiga små intriger
- Karaktärer som introduceras, får några repliker och sen avrättas utan nåd
- Varför måste allting vara grått?
- Gott om klassiska film-militärklyschor

5/10

Det fanns en amerikansk författare som i mitten av 60-talet publicerade en bok som utspelade sig i den fjärran framtiden. Författaren var Frank Herbert, och boken var Dune. Boken utspelar sig nånstans omkring 10 000 år in i framtiden, på en fjärran ökenplanet vid namn Arrakis.

Arrakis (eller Dune, som många kallar den) är den enda källan för en unik substans vid namn Melange, en krydda som bl.a. möjliggör att man “viker” rymden och reser genom den. Tack vare sina unika egenskaper är Melange den mest värdefulla substansen i hela universum, och det pågår en ständig maktkamp om Arrakis. Arrakis är en glödande sandboll, hemvist förutom till kryddan även till gigantiska sandmaskar och obeskrivligt brutala sandstormar.

Jag läste Dune första gången i början av min gymnasiegång. Det var min vän Micke som rekommenderade den, och jag läste den. Ironiskt nog funkade inte den episka stilen i böckerna på mig, men icke desto mindre har jag varit fascinerad av den detaljerade framtiden som Frank Herbert beskrev i Dune och dess fem uppföljare.

1984 gjordes det film på Dune, och även om ambitionerna för det projektet var väldigt höga blev resultatet ganska ljummet. Man misslyckades gravt med att fånga den svepande berättelsen om den karga planeten, och misslyckades med att få med mycket av stämningen från boken. Filmen är underhållande att se, men tyvärr nästan uteslutande för sin kitsch-faktor och inte för att det är en speciellt bra film. Det är tyvärr inte en speciellt bra film, nämligen.

Men hoppet växte när det kom en miniserie för sex år sen. Frank Herberts Dune hette den, en miniserie i tre långfilmslånga delar. Jag såg den när den kom, men mindes inte speciellt mycket av den och efter några timmar med Wikipedia på skärmen (och Dune-relaterade ämnen) bestämde jag mig för att se den igen.

Miniserien gör en mycket mer rättvis tolkning av boken, och jag finner inte mycket som jag kan gnälla på med den. Den är inget mästerverk, men oavsett om man gillar scifi-fantasy eller ej tror jag man kan finna spänning med den. Den blev så populär att en uppföljare godkändes, Children of Dune, baserad på de två nästföljande böckerna i serien. Children of Dune visades 2003, och även den möttes med godkännande av Dune-fantaster.

Den ska jag se om igen nästa vecka. Men om man vill ha ett vackert stycke eskapism berättat mot en bakgrund av science-fiction och fantasy - då rekommenderar jag att man antingen läser böckerna eller ser den här miniserien.

Det har varit lite torrt med filmrecensioner här, och därför tänkte jag nu passa på att recensera Westworld, en scifi/western från 1973, skriven och regisserad av ingen mindre än Michael Crichton.

Först måste jag dock berätta om hur jag kom att se den här filmen. En av mina favoritlåtar i musikens värld är “Industrial Love” av In Strict Confidence. Speciellt VNV Nations remix tycker jag är extra gåshudsframkallande. Deras version av låten innehåller en sampling som uppenbarligen kom från nån film. En mörk stämma som säger

“I find it difficult to believe in this… disease of machinery”

Det är inte ovanligt att elektronisk musik innehåller samplingar från filmer. Jag blev dock lite besatt av just den här samplingen eftersom jag inte kunde identifiera vilken film den kom ifrån. Jag har nämligen ett kusligt bra minne för filmrepliker och vilken film de kommer ifrån, och eftersom jag inte kände igen den här kunde det enbart betyda att den kom från en film jag inte sett. Ursprungligen trodde jag att den kom från filmen Virus, men så var inte fallet. Efter massor med googlande visade det sig att det var en snutt dialog från en relativt obskyr film som heter Westworld. Efter en hel del eftersökningar lyckades jag få tag i den och satte mig ner och såg den eftersom jag var nyfiken på vad för slags film det var.

—

Westworld

Action/scifi/western från 1973 i regi av Michael Crichton. I huvudrollerna ses bl.a. Yul Brunner och James Brolin.

I en inte alltför avlägsen framtid finns en semesterort vid namn Delos. Här finns tre “världar” - Romanworld, Medievalworld och Westworld. Varje värld återskapar en mycket verklighetstrogen kopia av en bit av det förflutna (Romarriket, medeltiden och vilda västern respektivt) och befolkas av androider som är programmerade att göra det hela extra trovärdigt.

Man kan se det som ett slags gigantiskt rollspel, där besökarna lever sig in i vald epok och roar sig kungligt. Westworld är den mest populära, och besökare från hela världen kommer för att få råna banker, delta i dueller och roa sig på den lokala bordellen. Administratörerna har tagit extraordinära mått för att se till att besökarna kan leva ut sina fantasier (för den facila summan av US$1000 om dagen) utan risk för skador.

Men nånting går snett när systemen börjar löpa amok och androiderna metodiskt börjar slakta besökarna…

Jag gillade den här filmen. Den är tydligen ansedd som en kultfilm och jag har full förståelse för det. Konceptet är väldigt mycket i linje med det som Michael Crichton har skrivit om i sina böcker - avancerad teknologi som går horribelt fel av svårförklarliga anledningar. Den utforskar lite många grundläggande koncept inom scifi, såväl filosofiska som teknologiska. Överhuvudtaget en rätt intressant film.

Skådespeleriet är fullt dugligt. Yul Brunner i rollen som “the gunslinger” är riktigt skön och helt rätt val för den rollen. Övriga skådespelare gör adekvat prestation, det här är trots allt början av 70-talet och relativt lågbudget. En skoj bonus för oss Star Trek-nördar är att Majel Barrett (mest känd som datorrösten i Next Generation) gör ett framträdande. Tyvärr har inte specialeffekterna åldrats värdigt och framstår som väldigt amatörmässiga i dagens ögon. Knepet är dock att läsa mellan raderna och njuta av en kultfilm.

En remake har bekräftats, och kommer mest troligt att dyka upp nån gång under 2007.

Överhuvudtaget en rätt trevlig upplevelse, förutsatt att man inte har höga visuella krav, samt att man har tolerans för det lite tafatta tempot.

Jag finner det enormt svårt att sätta ett rättvist betyg på den här filmen. Den har många sköna stunder om man kan ta till sig budskapet mellan rader, men den bjuder inte på så många överraskningar och levererar sin handling precis som ett godståg, dvs regelbundet och på räls. Se den om ni är sugen på lite 70-tals retro, men förvänta er inte Star Wars.

Jag och sambon planterade oss i vårat spartanska vardagsrum och såg på V For Vendetta.

—

V For Vendetta, action/drama/krig/thriller/etc etc etc med bl.a. Natalie Portman, Hugo Weaving och John Hurt, baserad på serietidningen med samma namn.

I en dystopisk framtid lever Evey Hammond (Portman) under det järnstyre som införts. En kväll bryter hon mot utegångsförbudet och kommer i kontakt med den utklädde terroristen V (Weaving). Dock lär hon sig att V inte är den terrorist han utmålats till, utan han vill omkullstörta det människofientliga styre som leds av högste kanslern Adam Sutler (Hurt).

Det är svårt att skriva en sammanfattning som ger den här filmen rättvisa. Hur jag än skriver låter det som en tafflig actionrulle, men faktum är att det finns många nivåer i den här filmen. Den tydligaste nivån är att det är en scifi-action i dystopisk miljö, men det är också en kritik mot hur samhället har förändrats under de senaste åren, och hur människor har blivit pacificerade och invaggade i en falsk tro att begränsningarna och skräcken i samhället är där för deras eget bästa. Samhället i filmen påminner kusligt mycket om den attityd som sprids i media och politik idag, även om den inte alls är på långa vägar lika extrem som i filmen. Det kusliga är dock att om vi låter den attityden fortsätta kommer vi kanske att leva i samma verklighet som Evey Hammond lever i. Ett samhälle där makten är absolut, där människorna med makt ägnar sig åt överdådig lyx på medborgarnas bekostnad, och där personkulten har tagit över fullständigt.

People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people.

Filmen är full av bra citat. Faktum är att även om dialogen ibland blir rätt långdragen så är den ändå välskriven. V får själv väldigt välskriven dialog, och jag måste säga att Hugo Weaving gör ett lysande jobb som den elegante och vältalige V. Trots att man inte får se hans ansikte är hans känslor tydliga tack vare kroppspråk och tonläge. Fullständigt lysande, övriga skådespelare framstår som ganska grå i jämförelse.

Rent generellt måste jag säga att det här är en riktigt bra film. Om man förväntar sig en actionfilm med massor av explosioner kommer man att bli besviken, det här är snarare en film som stimulerar de små grå. Visst, scenografin är faktiskt mycket bra, och när den väl är actionfylld kan man inte undgå elegansen med hur scenerna presenteras - men det här är inte primärt en actionfilm. Vill ni ha explosioner, leta rätt på nån gammal Schwarzenegger-rulle istället. Jag fann det enormt svårt att inte tänka på hur USA är idag och hur England är i filmen. Likheterna är slående.

Det som är mindre bra med filmen är att ibland är tempot plågsamt sakta, och att filmen faller i en del rätt förutsägbara Hollywood-gropar. Jag var inställd på att bli mer överraskad a.la M. Night Shyamalans filmer eller Fight Club, men en sån plot-twist uteblir. Vilket på sätt och vis är skönt att man inte gör en plot-twist bara för att ha en plot-twist, men jag väntade mig ändå mer.

Icke desto mindre anser jag det här vara en suverän film, och en film som jag gärna ser om minst en gång.

8½/10

(Nej, jag tänker inte göra jämförelser med 1984. Det vore alldeles för uppenbart.)

Jag gillar Star Wars. Jag är inte helt fanatiskt rabiat riktigt ännu, men jag gillar verkligen Star Wars. Jag gillar spänningen, jag gillar känslan, jag gillar det mesta. Jag tillhör dessutom den lilla grupp med människor som inte fullkomligt hatar de nya filmerna - tvärtom tycker jag de var hyfsat sevärda (förutom möjligtvis Phantom Menace, den var rätt harmlös).

Men jag börjar verkligen tröttna på George Lucas och hans evinnerliga insisterande på att släppa femtiosjutton olika utgåvor av sina filmer. Slashdot rapporterar att George nu planerar att släppa en uppsättning med DVD’er innehållandes originalfilmerna i deras original-utgåvor. Dvs, ingen påklistrad datorgrafik och Han skjuter först.

Kudos för det, men varför måste du hålla på och insistera på att säga en sak och sen göra tvärt emot? Varför är det så att som Star Wars-diggande person så måste man äga upp till 5-6 olika versioner AV SAMMA FILMER? Nu har jag visserligen inte så många versioner av Star Wars, men vill man ha alla Star Wars-versionerna så svider det verkligen i plånboken när man ska köpa dem. Jag minns hur det lät i slutet av 90-talet. George sågade DVD och sa att det var värdelöst och vi skulle aldrig förvänta oss Star Wars på DVD. Men sen kom Phantom Menace ut på DVD och sen var rullningen igång.

Sen säger George att originalutgåvorna aldrig kommer att släppas på DVD. De enda utgåvorna som kommer att finnas av originalversionerna är de som släpptes på VHS i början av 90-talet. Tjong pang, George gör en helomvändning eftersom det tydligen finns fans som fortfarande har pengar kvar i plånboken.

*suck*

Men visst, jag kommer att köpa de här DVD’erna. Jag vill äga originalversionerna i kombination med Special Edition-DVD’erna. Snyggt jobbat, George. Trots att jag hatar det kommer jag att ge dig ännu mer pengar.

Jag orkar inte skriva nån ordentlig recension av den här sörjan, utan nöjer mig med att säga följande:

Se inte Ultraviolet. Den är kass, kass, kass. Jag gjorde misstaget att se den, och det är tid jag aldrig kommer att få igen. Den är urdålig, i min mening säkert årets sämsta film och definitivt en av de sämsta filmer jag nånsin har sett. Den är platt, tråkig, har nästan ingen handling och verkar mest vara en dyr version av nån 13-årings dagdrömmar om snygga tjejer, svärd och komiskt/löjligt/absurdt överdrivna actionsekvenser.

Jag upprepar, se den inte.

Det svider desto mer eftersom det är Kurt Wimmers andra film, och han gjorde Equilibrium som är en av mina favoritfilmer.

Filmatiseringen av Aeon Flux är ämnet för kvällen.

I en relativt avlägsen framtid är större delen av mänskligheten utdöd. Bara 1% av mänskligheten överlevde ett dödande virus i början av 2000-talet, enbart tack vare ett vaccin framtaget av en forskare vid namn Trevor Goodchild. Efter viruset tog överlevarna sin tillflykt till en sluten stad där Goodchild-regimen regerar i 400 år. Utanför väggarna återtar naturen det som förlorats, och innanför väggarna lever människorna i till synes idyllisk tillvaro. Men allting är inte som det verkar. En rebell-rörelse som motarbetar Goodchild-regimen är aktiv, och medborgarna drabbas av såväl syner som plötsliga försvinnanden. Aeon Flux är en rebell, och hennes slutgiltiga uppdrag är att döda Trevor Goodchild. Men allt är inte som det ser ut, och Aeon blir tvungen att omvärdera sitt uppdrag…

Jag måste säga att jag var positivt överraskad av den här filmen. Ända sen den först fick grönt ljus för ett bra tag sedan har jag gått fram och tillbaka kring mina förväntningar. Först tyckte jag det var ballt, sen verkade den ha potential för att bli en riktig kalkon, sen var det tillbaka till lite höga förväntningar, sen tillbaka till kalkonen, osv, fram och tillbaka.

Men om man ger den en chans kan den faktiskt överraska en. Den börjar väldigt mycket som en standard action-scifi, men djupnar ju längre in i handlingen den kommer. Faktum är att den bjuder på en och annan förvånande plot-twist, vilket jag njöt mycket av. Tema-mässigt såväl som innehålls-mässigt påminner den här om en annan av mina favoriter - Equilibrium. Många är likheterna, den tydligaste är säkerligen hela dystopi-förklädd-till-utopi-temat, men även mognaden av huvudpersonen såväl som slutet.

Jag gillade den. Den är inte världens mest fantastiska film, men den är långt ifrån en kalkonrulle. Charlize Theron gör en bra insats som den både enormt sexiga och enormt farliga Aeon Flux, och Marton Csokas är sådär lagomt mumlande som Trevor Goodchild. Scenerierna känns ganska övertygande, väldigt stiliserade och sådär “utopiska” liksom. Handlingen förs trots sin ryckighet framåt i ett rimligt tempo, och åtminstone jag blev inte uppenbart irriterad över nånting. Det är kul också hur man behåller många bitar från den tecknade serien - det tydligaste exemplet är den berömda flugan-i-ögonbrynet-sekvensen som även här inleder filmen. Känslan är också behållen från serien, den där lite nyskapande nästan anime-aktiga atmosfären som åtminstone jag tycker är skön om man använder den rätt.

Vad gillade jag inte? Emellanåt är den ganska ryckig. Man får en fundersam scen, sen pangbom en action-sekvens, sen huggs tempot plötsligt av för en fundersam scen, sen pangbom tillbaka till folk som skjuter och skriker. Skådespeleriet är fullständigt adekvat, men ibland känns det hela en smula träigt. Slutet kändes lite väl snuttegulligt, jag hade nog personligen gjort ett mörkare slut, men hey - det är hollywood.

Summa summarum:

+ Charlize Theron
+ Action
+ Coola referenser till originalserien
+ Lite halv-kvasi-djupsinnigheter
+ Snygg, stilren, genomtänkt
+ Förutsätter inte att tittaren är en komplett idiot (undviker onödiga förklaringar)
+ Plot-twist
+ Stämningsfylld musik

- Lite brötigt ljud
- Småseg i början
- Känns lite ansträngd ibland
- Emellanåt lite träigt skådespeleri
- Ryckigt tempo
- Tunn bakgrund till handlingen

7/10

EDIT: Efter att ha låtit erfarenheten av filmen mogna lite har jag bestämt mig för att sänka betyget till 5/10. Den var förvånansvärt bra, men efter att ha funderat lite känner jag att den inte fullt är värd 7/10.

Okej, jag har sett Doom och här följer min recension.

Allting börjar på Mars i en inte alltför avlägsen framtid. Ett slitet men gigantiskt forskningskomplex drivs av världens mäktigaste företag - Union Aerospace Corporation. De har sitt finger med i allt som man kan komma på - genforskning, nanoforskning, militära applikationer, vapen och nu även teleportar. UAC har även hand om större delen av skötseln av världens militärer, och en mindre uppsättning med marinsoldater finns baserade på forskningsstationen. Nästan all forskning är extremt hemligstämplad, och såväl personal som soldater plågas av mardrömmar och sjukdomar.

Plötsligt går nånting fel, och tusentals demonliknande varelser strömmar ut ur teleportarna och invaderar forskningsstationen. Den enda överlevande är en ensam marinsoldat som kämpar mot såväl demonerna och klockan för att förhindra att demonerna (som verkligen ÄR demoner från helvetet!) ska invadera jorden. Till sin hjälp har han sin långa erfarenhet som marinsoldat samt en imponerande uppsättning med mer eller mindre fantastiska vapen. Prepare for action!

……………… HAHA där lurade jag er allt!

Nej, så här är handlingen egentligen. En forskningsstation på Mars får problem med avsaknad av personal. Filmen utspelar sig 40 år in i framtiden, och det verkar som att mänskligheten fullständigt förlorat kunskapen om hur man hanterar vare sig komradio eller telefon, och tar istället dit marinsoldater som ska in och kika så allting står normalt till. Givetvis gör det inte det, utan en “24e Kromosom” muterar personalen till nåt slags monster. En efter en blir marinsoldaterna dödade, och till sist är det upp till John Grimm att förhindra spridningen av den “24e Kromosomen” till mänskligheten, och detta gör han i en spektakulär och väldigt förutsägbar samt enormt utdragen fightscen i slutet…. bla bla bla, gäsp gäsp gäsp.

Faktiskt så har den här filmen bortsett från namnet och lite kosmetiska detaljer och referenser så gott som nästan absolut ingenting alls med spelet/spelen att göra. Demonerna är utbytta mot muterade människor som har fått i sig nån mysko “24e Kromosom” som förändrar deras beteende - om de är det minsta anlagda för “ondska” förvandlas de till enorma monster som slaktar allt i sin väg, och om de är anlagda för “godhet” betyder det att om de skär sig på en papperskant slipper de använda plåster.

Alltså, på allvar, WTF??? Det här är en så framkrystad film så det går inte att beskriva. Trots att det finns “nanoväggar” så kan man inte göra nya ben åt en handikappad människa, utan han får nån bisarr rullstol. Hallå, Professor X ringde, han vill ha igen sina wheels! Inte heller verkar standardvapen ha utvecklats särskilt på 40 år - förutom den fantastiskt överdrivna BFG-pistolen som har ungefär samma precision och slagkraft som ett kärnvapen - och som används ungefär lika ofta, utan särskilt imponerande resultat.

Handlingen är papperstunn, och filmen är som ett tåg - man vet exakt åt vilket håll det kommer att rulla. Scenerna är totalt standard, det finns inga överraskningar. Man vet att MONSTRET ÄR BAKOM DIG, PUCKO långt innan karaktären på filmen fattar det. Karaktärerna hade kunnat ersättas med urklippta bilder, man vet inte om skådisarna ens är medvetna om vilken film de är med i, eller om de ens är medvetna att kameran filmade dem medan de försökte lägga lite djup bakom sorgligt slitna klyschor.

Karaktärerna ja. Det enda som överraskar med dem är faktiskt ordningen som de dör i. Den är helt tvärtom. Jag trodde faktiskt att den mesiga fjantiga killen skulle stryka med först, men icke. Kudos till att ni åtminstone undvek den fällan, men i övrigt är det ganska typiska Rymd-Action-Scifi-Soldat-klyschor. Vi har den mesiga killen som verkar precis ha kommit ur puberteten (med det enormt manliga smeknamnet The Kid). Jag vet inte vad sjutton han gör i ett elitförband, han verkar ju knappt nå upp till bardisken för att beställa en öl. Sen har vi “Sarge”, den plikttrogna chefen som sammanbitet gör sitt jobb och tjafsar om “you’re a soldier, goddamit!” om och om igen. Vi har “Destroyer”, det fyrkantiga muskelberget med den enorma bössan som skjuter först och ställer frågor några år senare (han ställer frågorna, inte bössan). Vi har det äckliga sluskot som ingen gillar. Vi har den bystiga blondinen som ska föreställa den feminina sidan av det hela, och hon gör detta via tunna tröjor utan nånting under. Hennes övriga meriter består av Stora Ögon Och Förvirrad Blick samt den klassiska viskade “oh no…”-repliken.

Det är uppenbart att regissören beställde en “klaustrofobisk” miljö, men miljön i fråga ser så plastig ut att jag är helt övertygad om att det måste finnas en tre-fyra timmar lång bloopers-rulle där folk av misstag brakar igenom väggarna eller ramlar genom golvet.

Faktiskt, för att vara en action-film är det här en fruktansvärt långsam film. Det är nog meningen att den ska bygga upp stämningen, men den drattar platt på rumpan för den lilla stämning som hade kunnat byggas upp sabbas helt av det mähäiga skådespelandet. När filmen ääääntligen kommer igång tar det slut för fort, och istället får vi en Climactic Battle Between Good Guy And Bad Guy®.

Bra saker?

Jo, två. Ljudet är faktiskt ganska bra, det verkar som att sound-designern var den enda som tog sin uppgift på allvar. Den andra bra saken (och det här är verkligen famlande efter halmstrån!) är FPS-sekvensen nära slutet, den var faktiskt ganska lattjo.

Så, summa summarum:

+ Ljud
+ FPS-sekvensen mot slutet. Bäst är när han skjuter sin spegelbild.
½+ BFG-bössan och och Karl Urban. Han hade varit bra om man verkligen hade gjort en film baserad på spelen

- Vilken handling?
- Enormt klyschiga karaktärer
- Ruskigt träigt skådespeleri
- Halvdassiga specialeffekter
- Ej trovärdig miljö
- Sjukt förutsägbar
- Alldeles för stor avsaknad av “action” för att få kalla sig action-film
- Har så gott som ingenting gemensamt med spelen som den påstår sig baseras på
- Lågbudget, och det märks plågsamt ofta
- Ganska tråkig, faktiskt
- Det här “good and evil”-tramset växte åtminstone jag ur i lågstadiet
- Inga demoner

2/10

Faktum är att om jag hade sett om Aliens för tretusenfemtisjuttionde gången hade jag nog fått större behållning av den. Tag lärdom, så ska en action-rymd-skräckis vara!

EDIT: FPS är så klart “First Person Shooter” men jag menade här den sekvensen där man ser allting från huvudpersonens perspektiv, ett första-persons-perspektiv såklart. Precis samma som i spelen.