Okej, jag har sett Doom och här följer min recension.

Allting börjar på Mars i en inte alltför avlägsen framtid. Ett slitet men gigantiskt forskningskomplex drivs av världens mäktigaste företag - Union Aerospace Corporation. De har sitt finger med i allt som man kan komma på - genforskning, nanoforskning, militära applikationer, vapen och nu även teleportar. UAC har även hand om större delen av skötseln av världens militärer, och en mindre uppsättning med marinsoldater finns baserade på forskningsstationen. Nästan all forskning är extremt hemligstämplad, och såväl personal som soldater plågas av mardrömmar och sjukdomar.

Plötsligt går nånting fel, och tusentals demonliknande varelser strömmar ut ur teleportarna och invaderar forskningsstationen. Den enda överlevande är en ensam marinsoldat som kämpar mot såväl demonerna och klockan för att förhindra att demonerna (som verkligen ÄR demoner från helvetet!) ska invadera jorden. Till sin hjälp har han sin långa erfarenhet som marinsoldat samt en imponerande uppsättning med mer eller mindre fantastiska vapen. Prepare for action!

……………… HAHA där lurade jag er allt!

Nej, så här är handlingen egentligen. En forskningsstation på Mars får problem med avsaknad av personal. Filmen utspelar sig 40 år in i framtiden, och det verkar som att mänskligheten fullständigt förlorat kunskapen om hur man hanterar vare sig komradio eller telefon, och tar istället dit marinsoldater som ska in och kika så allting står normalt till. Givetvis gör det inte det, utan en “24e Kromosom” muterar personalen till nåt slags monster. En efter en blir marinsoldaterna dödade, och till sist är det upp till John Grimm att förhindra spridningen av den “24e Kromosomen” till mänskligheten, och detta gör han i en spektakulär och väldigt förutsägbar samt enormt utdragen fightscen i slutet…. bla bla bla, gäsp gäsp gäsp.

Faktiskt så har den här filmen bortsett från namnet och lite kosmetiska detaljer och referenser så gott som nästan absolut ingenting alls med spelet/spelen att göra. Demonerna är utbytta mot muterade människor som har fått i sig nån mysko “24e Kromosom” som förändrar deras beteende - om de är det minsta anlagda för “ondska” förvandlas de till enorma monster som slaktar allt i sin väg, och om de är anlagda för “godhet” betyder det att om de skär sig på en papperskant slipper de använda plåster.

Alltså, på allvar, WTF??? Det här är en så framkrystad film så det går inte att beskriva. Trots att det finns “nanoväggar” så kan man inte göra nya ben åt en handikappad människa, utan han får nån bisarr rullstol. Hallå, Professor X ringde, han vill ha igen sina wheels! Inte heller verkar standardvapen ha utvecklats särskilt på 40 år - förutom den fantastiskt överdrivna BFG-pistolen som har ungefär samma precision och slagkraft som ett kärnvapen - och som används ungefär lika ofta, utan särskilt imponerande resultat.

Handlingen är papperstunn, och filmen är som ett tåg - man vet exakt åt vilket håll det kommer att rulla. Scenerna är totalt standard, det finns inga överraskningar. Man vet att MONSTRET ÄR BAKOM DIG, PUCKO långt innan karaktären på filmen fattar det. Karaktärerna hade kunnat ersättas med urklippta bilder, man vet inte om skådisarna ens är medvetna om vilken film de är med i, eller om de ens är medvetna att kameran filmade dem medan de försökte lägga lite djup bakom sorgligt slitna klyschor.

Karaktärerna ja. Det enda som överraskar med dem är faktiskt ordningen som de dör i. Den är helt tvärtom. Jag trodde faktiskt att den mesiga fjantiga killen skulle stryka med först, men icke. Kudos till att ni åtminstone undvek den fällan, men i övrigt är det ganska typiska Rymd-Action-Scifi-Soldat-klyschor. Vi har den mesiga killen som verkar precis ha kommit ur puberteten (med det enormt manliga smeknamnet The Kid). Jag vet inte vad sjutton han gör i ett elitförband, han verkar ju knappt nå upp till bardisken för att beställa en öl. Sen har vi “Sarge”, den plikttrogna chefen som sammanbitet gör sitt jobb och tjafsar om “you’re a soldier, goddamit!” om och om igen. Vi har “Destroyer”, det fyrkantiga muskelberget med den enorma bössan som skjuter först och ställer frågor några år senare (han ställer frågorna, inte bössan). Vi har det äckliga sluskot som ingen gillar. Vi har den bystiga blondinen som ska föreställa den feminina sidan av det hela, och hon gör detta via tunna tröjor utan nånting under. Hennes övriga meriter består av Stora Ögon Och Förvirrad Blick samt den klassiska viskade “oh no…”-repliken.

Det är uppenbart att regissören beställde en “klaustrofobisk” miljö, men miljön i fråga ser så plastig ut att jag är helt övertygad om att det måste finnas en tre-fyra timmar lång bloopers-rulle där folk av misstag brakar igenom väggarna eller ramlar genom golvet.

Faktiskt, för att vara en action-film är det här en fruktansvärt långsam film. Det är nog meningen att den ska bygga upp stämningen, men den drattar platt på rumpan för den lilla stämning som hade kunnat byggas upp sabbas helt av det mähäiga skådespelandet. När filmen ääääntligen kommer igång tar det slut för fort, och istället får vi en Climactic Battle Between Good Guy And Bad Guy®.

Bra saker?

Jo, två. Ljudet är faktiskt ganska bra, det verkar som att sound-designern var den enda som tog sin uppgift på allvar. Den andra bra saken (och det här är verkligen famlande efter halmstrån!) är FPS-sekvensen nära slutet, den var faktiskt ganska lattjo.

Så, summa summarum:

+ Ljud
+ FPS-sekvensen mot slutet. Bäst är när han skjuter sin spegelbild.
½+ BFG-bössan och och Karl Urban. Han hade varit bra om man verkligen hade gjort en film baserad på spelen

- Vilken handling?
- Enormt klyschiga karaktärer
- Ruskigt träigt skådespeleri
- Halvdassiga specialeffekter
- Ej trovärdig miljö
- Sjukt förutsägbar
- Alldeles för stor avsaknad av “action” för att få kalla sig action-film
- Har så gott som ingenting gemensamt med spelen som den påstår sig baseras på
- Lågbudget, och det märks plågsamt ofta
- Ganska tråkig, faktiskt
- Det här “good and evil”-tramset växte åtminstone jag ur i lågstadiet
- Inga demoner

2/10

Faktum är att om jag hade sett om Aliens för tretusenfemtisjuttionde gången hade jag nog fått större behållning av den. Tag lärdom, så ska en action-rymd-skräckis vara!

EDIT: FPS är så klart “First Person Shooter” men jag menade här den sekvensen där man ser allting från huvudpersonens perspektiv, ett första-persons-perspektiv såklart. Precis samma som i spelen.

Jag har precis sett den total-epiga skräckfilmen Virus från 1999. Tänkte dela med mig av lite tankar.

Visst är det ändå skönt med en riktigt förutsägbar skräckfilm? En sån där som är precis tillräckligt originell för att det ska kittla i magen, men inte alls tillräckligt originell för att man ska annat än småfnissa åt hela eländet.

Virus är exakt en sån där film. Fokus ligger på specialeffekter och dramatik, inte på en originell handling eller skådespelarprestationer. Det är en perfekt film att ligga och halvdåsa till, man sprattlar till lite på precis rätt ställen, och om man somnar så gör det inget för man missar ändå inget viktigt.

Handlingen… Vad ska man säga om den papperstunna handlingen? Jag menar, en elektronisk rymdlivsform som kommer ner från MIR till ett ryskt forskningsfartyg, där den slaktar besättningen för att bygga reservdelar åt sig själv, och sedan kommer det ett gäng med dassiga bogserbåtssnubbar och tror att ryssbåten är död, bara för att själva bli slaktade. It just doesn’t get much better than that.

Den spikar varenda skräckfilmsklyscha. Man delar upp sig och blir ihjälslagna en efter en, man tror inte på saker som händer framför ögonen, kaptenen blir en cyborg, det stormar och är mörkt, den elaka snubben har ett lager med ruttnande kroppsdelar, etc etc.

Om jag nånsin gör en sunkskräckis så vill jag att den blir precis lika skönt sunkig som den här filmen.

3/10

Jag tröttnade rätt fort på att se Oscarsgalan, och istället så satte jag mig tillrätta i soffan och såg Serenity.

Det bör poängteras att jag tillhör den minimala minoritet som fullkomligt avskydde Firefly, TV-serien som Serenity baseras på, och som har enormt hängivna fans världen över. Därmed hade jag inte speciellt höga förhoppningar alls kring Serenity, men jag försökte hålla huvudet neutralt.

För att summera: I’m still waiting to be impressed.

Vad gillade jag inte med den här filmen? Det första är väl att den kändes så himla tillgjord. Jag förstod det inte, den kändes hela tiden som om den behövde hävda sig på nåt sätt.

“Hey, jag är en scifi-film också! Men jag är inte den där gamla sega scifi-filmen, jag har SKJUTVAPEN! Jag är nästan en western! Jag har karaktärer som låter som om de rest genom tiden! Sådeså!”

Jag gillade inte heller hur man lyckades klämma in nästan varenda scifi OCH westernklyscha som fanns. Den mesiga mekanikern, den gråhåriga pastorn, den hårda men innerst inne godhjärtade kaptenen, den vresiga och buttra skjutglade killen som alltid vill ha med sig en massa vapen. Listan kan göras lång. Det märks också att Joss Whedon försökte göra Westernkänslan desto tydligare genom att ge alla en halvfejkad sydstatsdialekt. Jag trodde jag skulle dö av skam när mekanikerbruttan häver ur sig “Goin’ on a year now I ain’t had nothin’ twixt my nethers weren’t run on batteries” komplett med en ganska fejkad sydstatsdialekt.

Jag vet inte om det här begränsas till mig, men jag tyckte filmen var förbaskat förutsägbar. Var jag den enda som förstod ganska omedelbart hur saker låg till? Kanske. Jag vet inte. Vidare tyckte jag att filmen kändes tunn på nåt sätt. Den har sina ögonblick, och ibland så känner man sig nästan som om man bryr sig ett smack, men för det mesta så sitter man bara och glor för att se vad som händer härnäst.

När George Lucas började med den första Star Wars-filmen så hade han ett på den tiden ganska unikt koncept som han kallar för “Used Universe”. Det var hans reaktion mot att de flesta filmerna hade grejer som såg ut att ha kommit direkt från fabriken. George ville ha en värld där saker såg ut att ha hängt med ett tag, där saker var smutsiga och slitna och bättre begagnade. Used Universe-konceptet satte sina klor i rätt många filmer därefter, och således kan man även se det i Serenity. Det som störde mig var dock att det inte såg så övertygande ut. Det är inte svårt att bygga en scen och sen gå lös på den med en blästermaskin. Däremot är det svårt att få det att se ut som riktigt slitage, och inte film-slitage. Det är för mycket plast och för mycket tunnplåt här.

Faktiskt, nu när jag tänker på det så kändes inte speciellt mycket av miljöerna och scenerna särskilt övertygande ut.

Men. Det fanns saker som jag gillade också.

Det var ganska bra tempo, åtminstone så länge filmen inte försvann in i sin egen dimma och blev lite sådär metafysiskt och ganska ansträngt kvasi-intellektuell. Mycket action, gott om saker som exploderade, vrålade, eller gjorde båda på en och samma gång. Jag gillade klippning och stämningsuppbyggande i många scener.

Jag gillade musiken, faktiskt. Snygg blandning mellan traditionell westernmusik och scifi-musik. Bra jobbat där, kudos. Bra jobbat också på att veta när filmen skulle ta slut. En del filmer vill liksom aldrig ta slut, de börjar om och de hakar upp sig och drar ut alldeles för mycket. Den här filmen slutade exakt där den skulle sluta, och det är bra. Det är svårare än man tror att avsluta en film, speciellt att avsluta en film på ett sätt som känns rätt. Den här gjorde det.

Specialeffekter etc håller helt okej nivå, även om jag återigen måste säga att världen och teknologin inte alls känns trovärdig. Faktiskt så känns en del grejer riktigt budget, jag såg minst ett logitech-tangentbord. Hallå, jag trodde filmen utspelade sig år 2500.

Låt oss sammanfatta:

+ Specialeffekter
+ Action
+ Musik
+ Klippning, redigering, etc.

- Svagt skådespeleri
- Svaga karaktärer som inte övertygar
- Förutsägbar
- Inte speciellt övertygande intrig och handling
- Inte speciellt övertygande “framtid”
- Ansträngd djuphet
- Känns som ett ovanligt påkostat och utdraget TV-avsnitt

4/10

… så rekommenderar jag ett besök till Angry Alien Productions där man visar 30-sekunders versioner av kända filmer som tolkas av kaniner. Speciellt rekommenderar jag den nya tolkningen av Star Wars.

Jag har precis sett den första teaser-trailern för X-Men 3 som kommer i Maj. Jag hoppas verkligen att den blir lika bra som de två första filmerna trots bytet till en annan regissör.

The Island (2005)

Scifi-action i regi av Michael Bay som bl.a. gjort Bad Boys (och uppföljaren) samt Armageddon och The Rock.

Lincoln Six Echo (Ewan McGregor) har överlevt en vagt definierad katastrof. Han bor tillsammans med tusentals andra överlevande i en nästan utopisk miljö. Varje behov han har tas omhand omedelbart. Ändå så känner han att nåt är fel, och att ingen vill svara på hans frågor. Han drömmer mardrömmar om livet innan katastrofen, och han får konstanta tillsägelser att sluta engagera sig.

En dag upptäcker han att han i själva verket är en klon, som används för att förse riktiga men döende människor med organ som de desperat behöver. Han tar sin vän Jordan Two Delta (Scarlett Johansson) och rymmer. Därmed kan jakten börja…

—

Tja, var ska man börja med den här röran?

Jag måste lära mig till nästa gång att Michael Bay gör flashiga men väldigt tunna filmer. Det är mycket action i den här filmen, och det märks att man försöker göra nåt mer än bara ännu en popcorn-rulle.

Det enda problemet är att den här filmen inte har ett enda originellt grepp. Den är som en blandning mellan 1984, Blade Runner och 2001: A Space Odyssey. Nästan allting i filmen har lånats från andra avsevärt mycket bättre filmer. Konceptet med minnesimplantat i kloner är som lyft direkt från Blade Runner, och filmens hela löpande tema är som knyckt rakt ur samma film. Det enda som skiljer är att Blade Runner handlade om replikanter, dvs konstgjorda människor medan den här filmen handlar om kloner. Man har lånat den fascistiska ställ-inga-frågor-regimen från 1984 (eller från den nyare Equilibrium) och t.o.m. musiken lånar teman från bl.a. Gladiator. Biljakter och flygjakter lånar friskt från Star Wars-filmerna.

Som om detta inte var tillräckligt så tar den här filmen sig själv alldeles för allvarligt. De få gånger som man försöker lätta upp stämningen med lite humor blir det bara ansträngt och påklistrat. Filmen är dessutom proppfull med väldigt tydliga produktplaceringar. Jag har inte så mycket emot produktplaceringar om de är någorlunda smakfullt gjorda, men här är de mitt i ansiktet. Den framtid som presenteras i filmen är dessutom inte speciellt trovärdig, tycker jag. Antigravitations-tåg? I think not.

Summa:

Bra: action och specialeffekter. Steve Buscemi och Djimon Hansou.

Dåligt: illa dold kopia på några riktigt bra filmer som kom för 20 år sen. Ansträngd handling. Tonvis med produktplaceringar. Fånig framtidsvision som tyvärr har knyckt allting från andra, bättre filmer. På tok för lång - den verkar aldrig ta slut! Påklistrat slut som känns väldigt hollywood. Själv-allvarlig på gränsen till parodi.

Jag ger den:

3/10

Orkar inte skriva nån jättelång recension, men en liten kan jag nog kläcka ur mig!

—

Fantastic Four (2005)

Reed Richards är en vetenskapsman med problem. Han har förlorat sin flickvän till sin konkurrent och han är dessutom fullständigt pank. Han söker konstant efter kunskap och vill förstå universumet runt omkring sig. Han har en plan för hur man kan utöka sin kunskap kring det mänskliga DNA’t men han har inte pengarna. Hans närmaste konkurrent har det dock. Han har också en rymdstation där man kan utföra experimentet. Ut i rymden, och med sig tar Reed sin konkurrent Victor von Doom, sin f.d. flickvän Susan Storm, hennes bror Johnny Storm och sin gamle vän Ben Grimm. Saker går dock överstyr rätt fort, och de blir alla bestrålade med en okänd form av strålning. Väl tillbaka på jorden upptäcker de att de har fått superkrafter - Reed kan töja sin kropp i olika former och längder ungefär som gummi, Susan kan bli osynlig och skapa kraftfält, Johnny är en mänsklig fackla och Ben har förvandlats till The Thing. Victor har också fått krafter, men han har andra planer…

Fantastic Four var en skön film. Inte underbar, inte perfekt, men som en serietidningsfilm var den faktiskt riktigt bra. Fortfarande är dock min favorit X-men 2, men den här kan jag mycket väl tänka mig att se igen. Jag kan inte heller så mycket om Fantastic Four då jag aldrig varit förtjust i serien, men filmen tyckte jag verkade relativt logisk.

Dåliga saker? Ptja, vem bryr sig. Lite continuity-hopp och mycket mumbojumbo om “kosmisk strålning” men man låter inte det hejda filmen.

Bra saker? Japp, finns faktiskt. Massor med härlig humor, oftast med Ben (The Thing) som fokus för skämten. Ioan Gruffudd är härligt nördig som Reed Richards a.k.a. Mr Fantastic och Jessica Alba är alltid trevlig att se på. Mycket action, mycket serietidningskänsla, många tillfällen då man skriker “YEEAH!” och hejar på våra kära hjältar. Gott om specialeffekter, men de känns aldrig som att de tar över filmen vilket är positivt.

Summa summarum:

7/10.

Ray Ferrier (Tom Cruise) är en helt vanlig man. Han jobbar i hamnen och tjafsar med sin ex-fru. Den här helgen har han sina två barn hos sig. Förhållandet till dem är milt sagt ansträngt, och Ray försöker balansera allting. Plötsligt börjar mystiska blixtar slå ner, ur stormar som varken ger åska eller på annat sätt uppför sig som stormar ska göra. Enorma EMP-pulser slår ut alla bilar och elektronik. Plötsligt reser sig en totalt främmande krigsmaskin ur marken. Det är uppenbart att den inte är mänsklig, och Ray tar sina barn och sticker…

Så börjar War of the Worlds. Det här är Steven Spielbergs version på den klassiska boken med samma namn. Skillnaderna mot boken är många, men jag tänkte diskutera filmen på dess egna meriter (eller brist därpå).

Jag har alltid gillat War of the Worlds. Den klassiska scifi-filmen från 1953 är en av mina favoriter, och jag har sett den flera gånger. Jag har också läst boken ett flertal gånger samt hört den legendariska radioteatern som Orson Welles gjorde.

Dock kan jag inte påstå att jag kommer att se den här filmen fler gånger. Den är väldigt typiskt Steven Spielberg (Steven som han var på 80-talet, dvs) eftersom den är proppfull med specialeffekter och i övrigt är ganska tunn på saker som för filmen framåt. Hade det inte varit för min “expertis” inom området hade jag varit ganska förvirrad.

Men låt oss börja med de bra sakerna innan vi tar itu med de inte fullt lika bra sakerna. Specialeffekterna är verkligen imponerande, och det syns var Steven spenderade mest pengar. De enorma krigsmaskinerna klampar omkring och sprider död och skräck, och även om de ser lite fåniga ut så är de faktiskt väldigt trogna den ursprungliga beskrivningen av dem från boken. Det råder ingen brist på action, saker exploderar i stort sett konstant, och man sitter emellanåt på kanten av soffan och undrar hur det ska sluta. Filmen är underhållning med stort U, ett riktigt action-scifi-lite-drama som de flesta i familjen kan uppskatta. Utomjordingarna är härligt utomjordiska såväl i utseende som tankesätt - jag tror det var Arthur C. Clarke som sa att “aliens will behave completely alien” och med det menade han att vi inte på nåt sätt skulle känna igen eller kunna relatera till dem eller deras beteende. Detta är väldigt sant i den här filmen då deras motiv är kryptiska och deras handlingar också kryptiska.

Mindre bra saker är dock att jag upplevde filmen som ganska ryckig. Den börjar lugnt, sen plötsligt mångdubblas tempot, sen sänks det igen, sen ökar det. Dessutom kändes Tom Cruise ganska fel. Han är väldigt duktig på att se förtvivlad ut men det kändes som att han inte riktigt kunde tillföra rollen den realism som krävdes. Storyn gör referenser till såväl filmen från 1953 som boken, men trots detta så känns den väldigt plastig. Det man riktigt uppskattar försvinner i gröten av specialeffekter. Slutet är dessutom en besvikelse, om jag inte visste vad slutet berodde på så hade jag nog blivit mer än lite förvirrad. Vad gäller allt det kryptiska så är det visserligen skönt mystiskt, men lite mer förklaringar hade nog kunnats ge.

Sen undrar jag samma sak som när jag läste boken eller såg filmen från ‘53: om nu dessa utomjordingar (marsianer i boken, men de beskrivs bara som främlingar i denna film) planerat en invasion av våran planet i så många år, varför kollade de inte upp det som hände dem i slutet? Slarvigt tycker jag!

Summan av kardemumman är att jag ger den här filmen 5/10. Nice try Steven, du fick till två timmar av underhållning men mycket mer än så blev det nog inte.

(Det finns dock en till War of The Worlds-film som kom ut ungefär samtidigt, som heter H.G. Wells The War of the Worlds och som tydligen är enormt trogen boken, så till den grad att den utspelar sig i slutet av 1800-talet. Den filmen vill jag också se.)

En av mina absoluta favoritböcker är Liftarens Guide till Galaxen, eller Hitchhikers Guide to the Galaxy som den egentligen heter.

H2G2 (som den oftast förkortas) är en mycket engelsk och mycket knäpp bok. Eller, det är faktiskt en trilogi - i fem delar! Föreställ er att Monty Python-gänget hade skrivit scifi och ni har en någorlunda uppfattning om humorn. Den är knäpp, den är galen, den är underhållande bortom beskrivning.

Första inkarnationen av boken var en radioteater. Sen blev den en ganska kultförklarad miniserie i början av 80-talet, och nu äntligen har tekniken hunnit ikapp och den har blivit en ordentlig hollywood-rulle.

Handlingen i (tyvärr alldeles för smärtsamt nerkapad) korthet är att den urbrittiske killen Arthur Dent vaknar upp en morgon och bl.a. upptäcker att hans bäste vän är en utomjording samt att jorden kommer att gå under inom 12 minuter. Efter det så blir han utsatt för poesi från vogoner, utkastad ur ett rymdskepp och en hel del andra äventyr som är omöjliga att summera på så här lite utrymme.

Jag är av naturen lite tveksam till filmatiseringar på såpass invecklade verk som den här boken. Jag är också av den bestämda åsikten att man måste särskilja på medierna - jag ogillar att säga saker i stil med “boken var bättre” eller vice versa. I det här fallet är det dock varken eller faktiskt. Filmen lyckas behålla mycket av tokigheten från boken, och den är rent produktionsmässigt helt otrolig. Filmen är som en bergochdalbana av händelser, och vi får lära känna allt från de snöiga stäpperna på Magratea till den fyrkantiga byråkratvärlden hos Vogonerna.

Bra saker: Bill Nighy som Slartibartfast är fullständigt lysande. Fullständigt, I say. Effekter är underbara. Humorn sitter där den ska sitta. Tempot är högt. Sam Rockwell funkar som Zaphod Beeblebrox, även om han inte är klockren. Bra att själva boken är med och faktiskt tar med massor av förklaringar av vad som händer.

Mindre bra saker: Den tar slut på tok för fort! En del saker förklaras lite hastigt. Kärleksscenen känns lite smetig. Vi får inte se Restaurangen vid Slutet av Universum.

Riktigt dåliga saker: Mos Def funkar inte som Ford Prefect, hallå var är Steve Buscemi med rött hår?

7/10

EDIT: ja, Marvin är faktiskt så deprimerad/deprimerande i boken också.

OBS! DET KAN FÖREKOMMA SPOILERS HÄR! LÄS PÅ EGEN RISK!

Så, då har man äntligen sett den sista Star Wars-filmen. Filmen som slutgiltigt etablerar hur Anakin Skywalker blir Darth Vader.

För att summera mina åsikter så måste jag säga att jag är både missnöjd och helnöjd på en och samma gång. Det är mycket förvirrande.

Låt oss börja med det enkla. Det här är den mörkaste Star Wars-filmen av dem alla. Även om min favorit är (och förblir) The Empire Strikes Back så måste jag säga att den här filmen var skönt mörk. Handlingen är lite ansträngd men överlag så tyckte jag att det här var mycket kvalitativ underhållning.

Dialogen höll tack och lov mycket högre klass i den här filmen - i såväl Phantom Menace som Attack of the Clones så kändes dialogen rätt ansträngd. Specialeffekterna kan i korthet beskrivas som mycket imponerande, och jag fetdiggade General Grievous. Om jag nånsin blir en ond cybernetisk halvdroid så ska jag bli EXAKT som han. Mace Windu (Sam Jackson) var som alltid mycket skön att se på, och han dog på ett värdigt sätt.

Det är en svår handling att presentera, speciellt inom de relativt begränsade tidsrymder man har att röra sig med. Att presentera det plötsliga förfallet av ett samhälle är svårt, och därför känns det rätt stressat. Något som kändes väldigt ansträngt var Anakins fall till den mörka sidan - det kändes inte riktigt trovärdigt faktiskt. Men som sagt, man kunde inte dra ut det i oändlighet och till sist måste gränsen nås. Chancellor Palpatines förvandling till Emperor Palpatine gick också lite för fort, men även där så måste man till sist gripa tag i saker och se till att det händer. Skådespelandet håller den klass man kan förvänta sig, dvs varken fantastisk och varken Keanu Reeves. Natalie Portman är lite träig i en del scener men hennes repliker är begränsade så vad kan man vänta sig? Hayden Christensen känns rätt faktiskt, inte lika mycket pojkband som AotC.

Det finns mer att gnälla på, men det är riktigt nördfanboy-saker som egentligen inte tillför nånting alls. Jag bestämde mig att inte gnälla på uppenbara fysik-fel (gravitation på rymdskepp, eld och ljud i rymden, etc) eftersom det här ju trots allt är ren fantasi.

OCH BÄST AV ALLT: JAR-JAR BINKS SÄGER INTE ETT ENDA ORD!

Summan av kardemumman: 7½/10