The Mist

Action/Horror/Scifi/Drama starring among others Thomas Jane and Marcia Gay Harden.

—

A strange storm descends on a small village in the northeastern USA. Immediately afterwards a thick mist envelops the town and traps a number of citizens inside a supermarket. Strange noises are heard from the mist, and people venturing into it are brutally killed. It’s discovered that strange creatures roam inside the mist, and a stand has to be made inside the supermarket by the survivors…

—

At first this movie seems like a very cheap knock-off of the old John Carpenter-classic The Fog. Even the title alludes to it, and it shares a lot of obvious themes with it’s predecessor. After a while it changes, and you start to assume that this will be a cheap monster-movie full of standard scares.

And that’s exactly what it is. At least at first glances.

Because, after a while the monsters become simply a backdrop to the madness that humans produce all by themselves. The movie changes gears, changes tempo, changes focus and instead become a surprisingly disturbing account of the darker nature hidden within humans. When the order around people are shattered, so is the illusion of civilization. The characters in the movie revert to a much more primitive and less coherent state of mind.

Up until that change in pace and focus I was rather bored by the whole thing. I even rolled my eyes at some of the typical Stephen King-stereotypes (since this movie is based on a novella by him) that are common both in his writings and even more so in movies based on his works.

But after the change, it became a fascinating and rather scary insight into the abyss of the human soul. Several themes work parallel to each other, but the most obvious theme is Rationality vs Religion. The rationality is represented by a continuously diminishing group of people led by David Drayton (Jane) and the Religion contingent is led by the impressively deranged Mrs. Carmody, (Harden). She is certain that the mist and it’s denizens are the wrath of god, and her unstable mentality gets the better of both her and the people she preaches to.

All during this disaster of the soul I sat thinking, wondering how Frank Darabont (the director) would wrap this all up. Would he go for a cheery Hollywood-ending where everything thanks to some Deus Ex Machina just goes away? Or, would he go for the horrible ending that was implied several times through the movie?

I don’t want to spoil this for people, but he did both of those things. The ending is horrible, not because it’s bad but because it’s a cruel and evil fate that befalls those who is damned under it. It’s beautifully gut-wrenching, and I can safely say that anyone who isn’t depressed by it must lack all forms of emotion. It’s the bleakest ending since Leaving Las Vegas.

Strongly recommended.

(Det kan förekomma lite mild spoiler här. Caveat lector.)

Jag bestämde mig för att se en klassisk katastroffilm ikväll. Valet föll på The Towering Inferno (känd i Sverige som “Skyskrapan Brinner!”) från 1974. Filmen är en “evergreen” inom filmvärlden, det har jag från en källa som är auktoritet på det här med just evergreens. Jag är inte helt lika säker (evergreens för mig är klyschiga elvis-julsånger) men den här källan kan med säkerhet uttala sig om just det. Därmed är det officiellt - Towering Inferno är en evergreen!

Filmen är en av mina favoriter, trots att det är säkert 10-12 år sen jag såg den sist. Kanske inte på min Topp-10 lista, men det är nånting som attraherar mig med den här filmen.

Nåja.

The Towering Inferno

Action/thriller/katastrof från 1974 med bl.a. Paul Newman och Steve McQueen.

Handlingen cirkulerar kring invigningen av San Franciscos nyaste skyskrapa. Över 130 våningar gör den därmed även till världens högsta skyskrapa. Modern ingenjörskonst märker inga gränser, och ägarna och byggarna är omåttligt stolta över sin gigantiska skapelse. Tyvärr visar det sig att en av underleverantörerna snålat med kvalitén på det elektriska, och en intensiv brand utbrister i ett förråd. Branden sprider sig stadigt till större delen av skyskrapan, och trots brandkårens vädjan om att utrymma vägrar byggarna avbryta invigningsfesten. Till sist byts dock stämningen ut mot panik när man inser att man har missat sin chans till utrymning, och man får försöka klara sig på bästa sätt som går…

Om det är nåt som den här filmen lyckas klockrent med så är det att skapa den där katastrofstämningen. Man bygger upp katastrofen i ett perfekt tempo, utan att skynda sig men ändå utan att dra ut på det hela. Plötsligt är den ett faktum, och trots att den stirrar karaktärerna i ansiktet vägrar man att anpassa sig. Till sist byts det ut mot en intensiv kamp för överlevnad, och ödet verkar skratta åt karaktärerna eftersom allting faller i bitar runt omkring dem.

Jag gillar hur den här filmen känns. Om 70-talet hade varit en gigantisk tårta så är den här filmen den mest representativa tårtbiten kring det årtiondet. Inte bara hur folk såg ut, hur kläder såg ut, men även attityden kring sin omvärld. Den där hejdlöst slösaktiga och självuppblåsta attityden, man kunde skapa precis vad som helst, och endast det bästa var gott nog. Plast och heltäckningsmatta, dubbla sekreterare och ett kontor stort som en mindre flyghangar. Man tog allt som var vackert, smakfullt och elegant och blandade det sedan i en salig röra som inte alls var vacker, smakfull eller elegant. Men som på nåt sätt funkade ändå.

Den här filmen definierar också den filmtyp som jag alltid upplevt som typiskt amerikanska 70-talsfilmer. Musik, klippning, de tydliga men ändå inte helt stereotypa karaktärerna. Dialog och personkemi är också typiskt 70-tal, och det känns inte ansträngt utan känns mest bara skönt eftersom filmen gjordes innan man på nåt mysko vänster började eftersträva generaliserade plattityder.

De två huvudrollsinnehavarna är de som man följer. En tydlig röd tråd genom filmen, och det märktes att skådespelarnas respektive egon var ordentligt inblandade. Exempelvis insisterade Steve McQueen på att han och Paul Newman skulle ha lika många repliker. Man kan ana gnistor varje gång de två syns i samma scen, och det är det som ger filmen dess spänning, med katastrofen som bakgrund.

Överhuvudtaget tycker jag att den här filmen är precis vad man kan förvänta sig av en klassisk katastroffilm, den är spännande, underhållande, och lämnar precis lagom med moralkakor kring vilka galenskaper man bör undvika. Tempot är varken för långsamt eller för snabbt, och lyckas ändå aldrig bli tråkigt. Skådespeleri är mer än adekvat, och man kan fnissa lite åt det mode och inredningstrender som gällde året den filmades. Fun for the whole family. Håll utkik efter framtida kändisar som t.ex. OJ Simpson.

Det enda jag upplevde som riktigt, riktigt surt med filmen var att en charmig subplot brutalt klipptes av när en av karaktärerna ramlar ur en hiss. Det tyckte jag kändes surt eftersom man blev rätt bekant med just dessa två karaktärer.

+ Katastroffilm av klassiskt snitt
+ Bra tempo
+ Bra uppbyggnad
+ Paul Newman och Steve McQueen
+ Känns “mänsklig” på nåt mysko hollywood-vis
+ Action

- Subplots som blir brutalt klippta
- Massor med roliga faktafel

6/10

Det har varit lite torrt med filmrecensioner här, och därför tänkte jag nu passa på att recensera Westworld, en scifi/western från 1973, skriven och regisserad av ingen mindre än Michael Crichton.

Först måste jag dock berätta om hur jag kom att se den här filmen. En av mina favoritlåtar i musikens värld är “Industrial Love” av In Strict Confidence. Speciellt VNV Nations remix tycker jag är extra gåshudsframkallande. Deras version av låten innehåller en sampling som uppenbarligen kom från nån film. En mörk stämma som säger

“I find it difficult to believe in this… disease of machinery”

Det är inte ovanligt att elektronisk musik innehåller samplingar från filmer. Jag blev dock lite besatt av just den här samplingen eftersom jag inte kunde identifiera vilken film den kom ifrån. Jag har nämligen ett kusligt bra minne för filmrepliker och vilken film de kommer ifrån, och eftersom jag inte kände igen den här kunde det enbart betyda att den kom från en film jag inte sett. Ursprungligen trodde jag att den kom från filmen Virus, men så var inte fallet. Efter massor med googlande visade det sig att det var en snutt dialog från en relativt obskyr film som heter Westworld. Efter en hel del eftersökningar lyckades jag få tag i den och satte mig ner och såg den eftersom jag var nyfiken på vad för slags film det var.

—

Westworld

Action/scifi/western från 1973 i regi av Michael Crichton. I huvudrollerna ses bl.a. Yul Brunner och James Brolin.

I en inte alltför avlägsen framtid finns en semesterort vid namn Delos. Här finns tre “världar” - Romanworld, Medievalworld och Westworld. Varje värld återskapar en mycket verklighetstrogen kopia av en bit av det förflutna (Romarriket, medeltiden och vilda västern respektivt) och befolkas av androider som är programmerade att göra det hela extra trovärdigt.

Man kan se det som ett slags gigantiskt rollspel, där besökarna lever sig in i vald epok och roar sig kungligt. Westworld är den mest populära, och besökare från hela världen kommer för att få råna banker, delta i dueller och roa sig på den lokala bordellen. Administratörerna har tagit extraordinära mått för att se till att besökarna kan leva ut sina fantasier (för den facila summan av US$1000 om dagen) utan risk för skador.

Men nånting går snett när systemen börjar löpa amok och androiderna metodiskt börjar slakta besökarna…

Jag gillade den här filmen. Den är tydligen ansedd som en kultfilm och jag har full förståelse för det. Konceptet är väldigt mycket i linje med det som Michael Crichton har skrivit om i sina böcker - avancerad teknologi som går horribelt fel av svårförklarliga anledningar. Den utforskar lite många grundläggande koncept inom scifi, såväl filosofiska som teknologiska. Överhuvudtaget en rätt intressant film.

Skådespeleriet är fullt dugligt. Yul Brunner i rollen som “the gunslinger” är riktigt skön och helt rätt val för den rollen. Övriga skådespelare gör adekvat prestation, det här är trots allt början av 70-talet och relativt lågbudget. En skoj bonus för oss Star Trek-nördar är att Majel Barrett (mest känd som datorrösten i Next Generation) gör ett framträdande. Tyvärr har inte specialeffekterna åldrats värdigt och framstår som väldigt amatörmässiga i dagens ögon. Knepet är dock att läsa mellan raderna och njuta av en kultfilm.

En remake har bekräftats, och kommer mest troligt att dyka upp nån gång under 2007.

Överhuvudtaget en rätt trevlig upplevelse, förutsatt att man inte har höga visuella krav, samt att man har tolerans för det lite tafatta tempot.

Jag finner det enormt svårt att sätta ett rättvist betyg på den här filmen. Den har många sköna stunder om man kan ta till sig budskapet mellan rader, men den bjuder inte på så många överraskningar och levererar sin handling precis som ett godståg, dvs regelbundet och på räls. Se den om ni är sugen på lite 70-tals retro, men förvänta er inte Star Wars.

Lucky Number Slevin

Drama/Thriller med bl.a. Bruce Willis, Josh Hartnett, Ben Kingsley och Morgan Freeman.

Slevin (Hartnett) är en kille som har otur. Han blir utsparkad från sin lägenhet pga att den blivit utdömd. Samma dag upptäcker han att hans flickvän är otrogen. Han åker till en kompis, men på vägen dit blir han rånad och misshandlad. När han kommer fram till sin kompis hus är kompisen borta, men Slevin blir ändå misstagen för sin kompis som är skyldig farliga gangstrar stora mängder pengar. Han erbjuds en lösning på problemet, men Slevins problem har bara börjat eftersom han lyckas få flertalet gangstrar, poliser samt en mystisk yrkesmördare efter sig…

—

Min uppfattning om vad det här var för film var enormt dimmig. Jag hade sett bitar av trailern, och inte mer än så. Jag visste att det var nåt slags thriller, men när jag väl planterat mig i fåtöljen med en påse micropopcorn i famnen visade den sig vara så mycket mer än bara ännu en thriller.

Den visade sig vara en snabb, rolig, medryckande, dramatisk och förvånansvärt välskriven film som förvirrar en precis tillräckligt mycket och som förklarar precis tillräckligt mycket.

Känslan i filmen påminner en del om känslan i Guy Ritchies engelska gangster-filmer, men den är ändå inte någon kopia. Handlingen presenteras i lösryckta bitar som sakta sammanfogas under filmens gång. Det finns gott om plot-twists, men ändå känns det inte som en billig gimmick för att hålla publiken i ovisshet. Tvärtom fyller det ett bra syfte, och man blir inte uttråkad utan snarare mer intresserad. Precis som ett bra schackspel lägger den upp till synes blandade pjäser i början, och det är först när slutet nalkas som man förstår sammanhanget mellan de olika pjäserna.

Skådespelarinsatserna är över förväntan. Inte så förvånande med tanke på erfarenheten hos deltagarna. Bruce Willis och Morgan Freeman är kanske lite endimensionella, men i övrigt tycker jag skådisarna gör bra ifrån sig. Speciellt Ben Kingsley tyckte jag om, han är riktigt bra i rollen som en judisk gangster.

Dialogen var nåt som imponerade. Den är rapp och välskriven och ibland riktigt fyndig. Ta den här som exempel:

I said the same thing that the guy with two penises says when his tailor asks if he dresses to the right or to the left.

“Yes.”

Överhuvudtaget en mycket angenäm upplevelse i filmfåtöljen. Jag har svårt att hitta nånting som är direkt negativt med den här filmen förutom det ibland platta skådespelandet.

8/10

Firewall, thriller med bl.a. Harrison Ford och Paul Bettany.

Jag måste säga att jag var positivt överraskad av den här filmen. Jag hade väldigt lite koll på vad den handlade om, och jag trodde det skulle vara ännu en film där Hollywood framställer datorer som magiska och oförutsägbara. Faktum är att jag hade både rätt och fel.

Handlingen fokuserar på Jack Stanfield (Ford). Han är chef för datorsäkerhet på en mindre bankkedja, och han är väldigt duktig på det han gör. Han har designat ett datorsystem för att skydda bankens datorer som är nästan ogenomträngligt. Tyvärr vet Bill Cox (Bettany) ett sätt att ta sig igenom det - att kidnappa Jacks fru och två barn och utpressa honom att stjäla 100 miljoner dollar åt honom. När Jack vägrar att samarbeta urartar det hela, och Jack måste riskera allting för att få tillbaka sin fru och sina barn…

Det här är ännu en film där Harrison Ford spelar en helt vanlig man som hamnar i ovanlig situation och hjältemodigt måste ta sig ur den med hjälp av kunnighet, list och envishet. Filmen håller ett bra tempo, och jag blev glatt förvånad över hur spännande den faktiskt är. Jag skulle inte påstå att jag satt på soffkanten under hela filmen, men jag satt inte och gäspade och tittade på klockan. Skådespelarinsatserna är riktigt bra, särskilt Paul Bettany är utsökt som skurken. Harrison Ford gör en roll som är typisk för honom numera - den mumlande medelålders “hjälten”. Det här är tyvärr ingenting nytt, han har spelat mer eller mindre samma karaktär i flera filmer sen The Fugitive. Ja, jag menar faktiskt dig, Airforce One. Men det är rätt okej faktiskt, det funkar på nåt sätt. Tempot, handlingen och de bra birollerna gör att man engagerar sig.

Det som däremot är mindre bra är allt det tekniska tramset i filmen. Det märks att filmskaparna försökte göra en film med “riktiga” datorer. Tyvärr verkade de tröttna på det efter den första scenen. Tack och lov har vi inte datorer som låter “krrrssttssssch” när man scrollar text, eller som zoomar runt fönster med svooschande ljudeffekter, men däremot har vi datorer som helt enkelt inte är logiska. Jag menar, hur många serverhallar finns det där det INTE FINNS EN ENDA TERMINAL? Hallå, även servrar är datorer och ni hade säkert kunnat ordna nånting med den där flamsiga USB-grejen. Ta med en laptop in kanske? Det är grymt mycket technobabbel i den här filmen, och det är verkligen babbel - jag är inte någon säkerhetsexpert men t.o.m. jag satt och fnissade ibland åt sakerna de sa. Apropå komik med datorer, varför tror hollywood att hi-tech innebär gröna monokrombokstäver även om de har nyaste Dell-TFT-skärmar? Jag köper inte heller den grejen med att han som designat ett säkerhetssystem inte kan ta sig in genom det själv när det sedan gäller. Tyvärr, det köper jag inte. Om han designat det, då känner han även till varenda svaghet som finns i det. Den där grejen med OCR av en fax som sparar ner kontonummer på en iPod? Pleeeease.

*hämtar andan*

Faktum är att om man bortser från den klumpiga hollywood-hanteringen av datorer (som vanligt) är det här faktiskt en ganska skön film. Den är spännande på ett väldigt standard-sätt. Den erbjuder inga direkt överraskningar men icke desto mindre rycks man med i den. Den har ett överdrivet lyckligt slut, men det är ändå okej på nåt sätt. Den har datorer som ser ut som vanliga datorer men som inte uppför sig som såna, men det är också okej. Filmen är bra och spännande på ett fullkomligt genomsnittligt sätt.

+ Spännande
+ Medryckande
+ Överlag bra skådespelande, särskilt från biroller
+ Paul Bettany är härligt EVIL
+ Datorer som inte låter KRRRSSHHHCCCT när man scrollar, och som inte gör svoosch-ljud när man flyttar ett fönster.

- Flamsiga datorer
- Orealistiska situationer rörande datorer
- Hollywood-datorer (men utan svooschandet och scroll-ljud, tack och lov!)
- Konstiga subplots som inte leder nånstans
- Harrison Fords mumlande

5½ / 10

“Man On Fire” handlar om den nerdekade f.d. CIA-agenten John Creasy (Denzel Washington) och hur han börjar jobba som livvakt åt Pita (Dakota Fanning). Filmen utspelar sig i Mexico, och en liga har specialiserat sig på att kidnappa barn till förmögna mexikanare samt kräva saftiga lösesummor för dessa. John Creasy ger inga garantier för sitt jobb då han har problem med alkoholen.

Creasy (som han helst kallas) har ingen livslust, men jobbet som livvakt åt Pita fyller honom med nåt slags hopp igen - bara för att få detta hoppet bortryckt när hon blir kidnappad utan att han lyckas hejda det. När Pita ska lösas ut så går nånting snett, och hon förolyckas. Creasy fylls av en enda önskan; hämnd på de som orsakade det, och sedermera går han på krigsstigen mot alla som står i hans väg, bl.a. en mäktig ring med korumperade poliser.

Okej, jag var faktiskt ganska inställd på att den här filmen skulle vara kass, men det var den inte. En bra bit över förväntan, även om den inte är nåt mästerverk. Tony Scott har gjort ett helt okej jobb som regissör, och Denzel Washington lyckas faktiskt framstå som lite mindre träig än normalt. Den tillåter sig att vara lite djup, men inte för djup heller. Actionscenerna är riktigt bra, och Creasys totala avsaknad av respekt för de som står i hans väg känns väldigt skönt macho.

Nåt som däremot inte är skönt är hur totalt formulaisk den här filmen är. Det är inga som helst problem att förutsäga handlingen, och tyvärr sabbar det rätt ordentligt. Det är litegrann som att läsa ett recept på ett actiondrama: ta desillusionerad stenhård kille, blanda ihop honom med några skurkar som tar det enda han bryr sig om, rör ihop och låt puttra i två timmar. Varenda liten plot-twist var grymt förutsägbar, och tyvärr så kändes det lite trist.

Men filmen i övrigt är faktiskt riktigt bra. Den är stenhård i sina actionsekvenser, och Creasy glider fram över skurkarna som en ångvält på pepparkaksdeg. Det är väldigt lite som hejdar denne mycket målmedvetne man, och actionscenerna är tillfredsställande våldsamma utan att bli överdrivna. Man blir lite fundersam på Creasys förflutna, när han utan minsta bekymmer torterar en skurk till döds genom att skära fingrarna av honom varje gång han ljuger.

Själva filmningen är ganska originellt utförd, och man får små inblickar i Creasys eget privata helvete, och hans önskan om att bli fri från alkoholismen.

Det djup som presenteras känns som sagt rätt lagom. En man med Creasys bakgrund bör nog ha tappat rätt mycket av sin mänsklighet, och detta blir uppenbart iom hans effektiva och mycket brutala sätt att ta reda på det han vill veta.

Nåja, överlag en helt sevärd rulle.

6.5/10