Seraphim Falls

Western/Drama starring Pierce Brosnan and Liam Neeson

—

At the end of the Civil War, a colonel hunts down a man with whom he has a grudge…

—

I borrowed that plot outline from IMDB. It pretty much sums up this movie, even if it’s not completely accurate. This movie starts out with a very slow pace, and nothing changes through it. I suppose that there’s some deeper meaning to it, but mostly this was just a drawn out, tiresome and somewhat boring affair with some pretty scenery-shots.

Most of the plot focuses on revenge, a common theme in westerns. Unfortunately the slow pace of the movie combined with the boring and in my opinion somewhat generic stock-western characters kills off any intrigue. My guess is that the writer/director wanted to create a mystery and slowly unfold the reason for the manhunt through flashbacks over the course of the movie, but this just makes it very boring in the beginning and when the conflict finally is revealed you’ve pretty much figured it out already. There’s no real suspense anywhere.

Minor characters show up out of nowhere and make absolutely no impact on anyone or anything. In fact, most of the supporting characters are more interesting than the main two characters, and when they disappear without a trace it just makes the whole thing more tedious.

But, there are some beautiful shots of scenery, and the music is probably a good cure for insomnia. Other than those two high points there really isn’t much to recommend this movie for. Bland and uninteresting characters, slow pace, borderline cliché-story doesn’t really work for a period-piece such as this. I really wonder what Brosnan and Neeson saw in this project.

Go grab Unforgiven and pop it in the DVD-player instead. Much better movie dealing with similar motifs.

Jag och Ash har sett El Laberinto Del Fauno, som för de flesta är känd (lite felaktigt) som “Pans Labyrinth”.

—

El Laberinto Del Fauno

Drama/Fantasy från 2006 med Ivana Baquero i huvudrollen.

Året är 1944 och Franco regerar i Spanien. Unga Ofelia reser tillsammans med sin gravida mor till dennes man, den handlingskraftige och grymme kapten Vidal. Kaptenen är även Ofelias nya styvar, och hon är allt annat än förtjust i honom. Ofelia är ung och väldigt förtjust i olika sagor, och till hennes stora överraskning bor det en faun i en gammal labyrint i närheten av kapten Vidals bas. Faunen upplyser Ofelia om att hon egentligen är en prinsessa vid namn Moanna, som rymde från underjorden för länge sen. För att bekräfta att hon är ren och odödlig får Ofelia tre uppdrag som hon måste utföra…

—

Jag föredrar att kalla den här filmen vid dess spanska titel, eftersom figuren Pan inte alls förekommer i filmen. El Laberinto Del Fauno betyder ungefär “Faunens Labyrint”.

När nu detta dividerande kring namn är utrett kan jag glatt gå vidare med att ösa beröm över denna film. Den här filmen förtjänar verkligen allt beröm den fått, och jag kan inte påstå att jag var uttråkad en enda sekund. Däremot var jag nyfiken, trollbunden och inlindad i unga Ofelias värld, en mörk sagovärld som kontrasteras med den grymma verkligheten i efterkrigstidens Spanien.

Den här filmen är nämligen mörk. Den är inte gullig, den är inte oskyldig. Vi följer med Ofelia i hennes äventyr, och under hela tiden vet man inte riktigt vad som är verkligt och vad som inte är det. Kanske är allting verkligt? Det är snarare en filosofisk fråga som man som tittare själv får avgöra efter bästa förmåga.

Om det finns två filmer som kom ut under 2006 som var riktigt bra, nyskapande och spännande så var det den här och The Fountain. Båda är filmer som man bör se om man är intresserad av film som mer än underhållning, mer som en mental resa genom tid och rum.

Rekommenderas varmt.

Technorati Tags: pan’s labyrinth, film, recension, el laberinto del fauno, drama, fantasy, spanien, fascism

Children of Men

Drama med bl.a. Clive Owen i regi av Alfonso Cuarón.

I en dystopisk framtid möter vi Theo Faron. Han bor och arbetar i London, en grå och bombdrabbad stad där hoppet helt har försvunnit. Orsaken till mänsklighetens förlust av hoppet är att människor inte längre kan föröka sig. Under nästan två decennier har inte ett enda barn fötts; ingen kvinna har blivit gravid, och ingen vet varför. England håller sig samman med hjälp av militant fascistiska metoder; övriga världen har förfallit ner i kaos och krig. Inga utlänningar släpps in, utan blir istället behandlade som flyktingar och deporterade. Theo får dock kontakt med en grupp som vill transportera en ung flyktingkvinna i säkerhet. Det blir Theos uppdrag att skydda kvinnan, och det som gör henne unik är att hon är gravid…

—

Children of Men är en väldigt jobbig film. Den visar en framtid som jag inte under några omständigheter alls vill vara med om, och visar på ett England som vi är på god väg mot. Ett land som håller sina egna innevånare under konstant skräck, och där övervakningen är totalitär. Den visar också på hur viktigt hopp är för människor, och antyder att utan hopp kommer vi att hamna i en nedåtgående spiral där människoliv blir värdelösa och där enbart de starkaste överlever.

Filmen är på sätt och vis helt genialisk. Åskådaren blir via kameralinsen en tillfällig gäst i den här framtiden. Väldigt få förklaringar ges, och åskådaren lämnas att själv dra sina slutsatser. Världen som skildras är våldsam, brutal och oerhört smutsig. Åskådaren sitter visserligen trygg i sin soffa, men hjärnan går på högvarv.

Jag tycker själv att bra film ska provocera tittaren att tänka. Visserligen är film till sist och syverne underhållning, men riktigt bra film ska orsaka tankegång hos tittaren. Den ska stimulera och massera hjärnan och få tittaren att inte bara bli en passiv åskådare, utan någon som försöker förstå filmen. Children of Men gör så. Den släpper åskådaren mitt i denna mörka, skitiga och fullständigt hopplösa framtid och sedan kräver den att åskådaren tänker. När den är slut har man inte fått mer svar på sina frågor än när filmen började, men tankarna fortsätter även efteråt.

Mycket av filmen är genialiskt. Många scener är så underbart filmade att man känner sig som om man var där. Man väntar sig nästan att Clive Owens karaktär ska vända sig mot kameran, bryta den fjärde väggen och fråga om man är okej. Andra scener känns som rena transportsträckor, även om dessa sträckor är väldigt korta och långt emellan.

En underbar film om man vill tänka samtidigt som man ser den, och om man har mage för hur brutal den är. En av de bästa filmerna från 2006.

8/10

Reign Of Fire

Action/Scifi/Fantasy från 2002 med bl.a. Christian Bale, Matthew McConaughey och Izabella Scorupco.

I en nära framtid har drakar dykt upp från jordens inre. Tydligen var det i själva verket de som utrotade dinosaurierna, och nu sprider de sig över världen. Mänskligheten är maktlösa att hindra dem, och mänskligheten har accepterat att drakarna är de nya härskarna, och försöker själva bara överleva dag till dag i hopp om att drakarna en gång kommer att dö ut igen. Quinn (Christian Bale) är ledare för en liten grupp människor i Storbrittannien, och livet flyter på i sakta takt. Alla lever i konstant skräck för drakar, men man försöker ändå hålla ångan uppe så gott det går. Men så en dag dyker Denton Van Zan (Matthew McConaughey) upp, följd av en större skara med tungt beväpnade män. Van Zan hävdar att han är drakdödare, hävdar vidare att han och hans team dödat över 200 drakar och hävdar dessutom att de vet lösningen till hur mänskligheten ska få slut på eldens herravälde…

Jepp, så ligger det till. Faktum är att det här är en nästan perfekt lördagkvällsfilm. Den är precis tillräckligt stimulerande för att man inte ska tröttna totalt på den, men också sådär lagomt förutsägbar att det inte gör så mycket om man går på toa utan att pausa den. Personligen fann jag den förvånansvärt underhållande trots sina brister, och det är kul att se Matthew McConaughey i en roll som inte är den typiska prettyboy-light-romantisk komedi-rollen som han odlat så tydligt de senaste åren. I den här filmen är han ett skäggigt, tatuerat muskelberg som rullar runt i en Chieftain-stridsvagn och tuggar tuggtobak. Faktiskt riktigt uppfriskande, jag tyckte själv att han var den tveklöst mest intressanta karaktären i filmen.

Men filmen har sina svackor. Den tydligaste tyckte jag var berättartekniken. Hela filmen känns väldigt ryckig, och det känns som om nyckelscener har blivit brutalt nedklippta till bara det absolut viktigaste. Mycket av de mer karaktärsutvecklande bitarna känns farligt påklistrade också, och speciellt i slutet blev detta nästan plågsamt. Christian Bale verkar bara säga replikerna eftersom det förväntas av honom, och bortsett från Matthew McConaugheys karaktär tyckte jag Gerard Butler var den enda som inte uppförde sig som en skyltdocka. Izabella Scorupco blir nästan rakt ut jobbig emellanåt, hennes karaktär verkar inte fylla nåt direkt syfte, och dessutom är hennes “amerikanska” dialekt rätt svajig IMHO.

En precis lagom lördagsfilm, som sagt. Och bara så att det blir officiellt: “Reign” uttalas ungefär som “rain” och inte som “Reschine” som en gammal vän till mig hävdar

+ Drakar
+ “Efter Apokalypsen”-vibbar
+ Halvtokiga amerikaner som kör stridsvagn
+ Fantasy-vibbar
+ Lagom med action
+ Snygga miljöer

- Ryckig berättelse, man vet inte om filmen utspelas under flera år eller några timmar/dagar
- Massor med småfel som tyvärr syns alldeles för tydligt (håll t.ex. ett öga på Matthew McConaugheys skägg)
- Påklistrade och nästan klyschiga små intriger
- Karaktärer som introduceras, får några repliker och sen avrättas utan nåd
- Varför måste allting vara grått?
- Gott om klassiska film-militärklyschor

5/10

Jag och sambon planterade oss i vårat spartanska vardagsrum och såg på V For Vendetta.

—

V For Vendetta, action/drama/krig/thriller/etc etc etc med bl.a. Natalie Portman, Hugo Weaving och John Hurt, baserad på serietidningen med samma namn.

I en dystopisk framtid lever Evey Hammond (Portman) under det järnstyre som införts. En kväll bryter hon mot utegångsförbudet och kommer i kontakt med den utklädde terroristen V (Weaving). Dock lär hon sig att V inte är den terrorist han utmålats till, utan han vill omkullstörta det människofientliga styre som leds av högste kanslern Adam Sutler (Hurt).

Det är svårt att skriva en sammanfattning som ger den här filmen rättvisa. Hur jag än skriver låter det som en tafflig actionrulle, men faktum är att det finns många nivåer i den här filmen. Den tydligaste nivån är att det är en scifi-action i dystopisk miljö, men det är också en kritik mot hur samhället har förändrats under de senaste åren, och hur människor har blivit pacificerade och invaggade i en falsk tro att begränsningarna och skräcken i samhället är där för deras eget bästa. Samhället i filmen påminner kusligt mycket om den attityd som sprids i media och politik idag, även om den inte alls är på långa vägar lika extrem som i filmen. Det kusliga är dock att om vi låter den attityden fortsätta kommer vi kanske att leva i samma verklighet som Evey Hammond lever i. Ett samhälle där makten är absolut, där människorna med makt ägnar sig åt överdådig lyx på medborgarnas bekostnad, och där personkulten har tagit över fullständigt.

People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people.

Filmen är full av bra citat. Faktum är att även om dialogen ibland blir rätt långdragen så är den ändå välskriven. V får själv väldigt välskriven dialog, och jag måste säga att Hugo Weaving gör ett lysande jobb som den elegante och vältalige V. Trots att man inte får se hans ansikte är hans känslor tydliga tack vare kroppspråk och tonläge. Fullständigt lysande, övriga skådespelare framstår som ganska grå i jämförelse.

Rent generellt måste jag säga att det här är en riktigt bra film. Om man förväntar sig en actionfilm med massor av explosioner kommer man att bli besviken, det här är snarare en film som stimulerar de små grå. Visst, scenografin är faktiskt mycket bra, och när den väl är actionfylld kan man inte undgå elegansen med hur scenerna presenteras - men det här är inte primärt en actionfilm. Vill ni ha explosioner, leta rätt på nån gammal Schwarzenegger-rulle istället. Jag fann det enormt svårt att inte tänka på hur USA är idag och hur England är i filmen. Likheterna är slående.

Det som är mindre bra med filmen är att ibland är tempot plågsamt sakta, och att filmen faller i en del rätt förutsägbara Hollywood-gropar. Jag var inställd på att bli mer överraskad a.la M. Night Shyamalans filmer eller Fight Club, men en sån plot-twist uteblir. Vilket på sätt och vis är skönt att man inte gör en plot-twist bara för att ha en plot-twist, men jag väntade mig ändå mer.

Icke desto mindre anser jag det här vara en suverän film, och en film som jag gärna ser om minst en gång.

8½/10

(Nej, jag tänker inte göra jämförelser med 1984. Det vore alldeles för uppenbart.)

En ny kategori har tillkommit under “Film”. Den heter rätt och slätt “Krig” och det är filmer med detta tema som kommer att hamna där. Jag räknar inte med att den kommer att fyllas speciellt fort, men jag börjar med att skriva om en film jag såg ikväll.

Jarhead

Regi av Sam Mendes med Jake Gyllenhaal som den mest igenkänneliga skådisen.

Ordet “Jarhead” är militärslang för en marinsoldat i den amerikanska armén. Anthony Swofford (Gyllenhaal) har precis blivit en sådan. Han genomlider grundträningen och blir skickad till Irak för att befria Kuwait i början av 1990-talet. Filmen är baserad på den riktige Anthony Swoffords erfarenheter under kriget, och jag antar att det kan klassas som en dramadokumentär på sätt och vis.

Handlingen låter enkel, men den är inte såpass enkel. Nånting som jag själv upplevde som uppfriskande var att den här filmen inte har någon tydlig politisk agenda. Den berättar Anthonys händelser i Irak, och som jag upplevde det gjorde den ett suveränt jobb. Den är ingen anti-krigsfilm, men inte heller är det någon pro-krigsfilm. Den är verklighetstrogen, den är rätt upprörande emellanåt, men en känsla som genomsyrar filmen rakt igenom är en känsla av äkthet. Jake Gyllenhaal gör ett suveränt jobb som vanligt, och birollerna fylls upp av lite oväntade människor som levererar solida porträtt.

Faktum är att på sina ställen är det här en otroligt vacker film. Ljussättningen är otrolig, och det känns som om den var inspelad på plats i Irak under det första gulf-kriget. Jag kan inte klaga på nånting om den tekniska biten av den här filmen, den är helt suverän på de bitarna.

Klagomål kan väl möjligen riktas mot att filmen verkar ta sig lite friheter i tidslinjen, det känns ibland som om man missar saker som hände tidigare men som inte behölls i filmen. En del subplots (speciellt den mot slutet) känns lite rumphuggna, men å andra sidan går det i linje med filmens ton av dokumentär. Den förklarar inte, den säger bara hur Anthony hade det.

+ Vackert filmad
+ Mycket trovärdig på alla sätt och vis
+ Undviker en tydlig linje utan låter tittaren dra sina egna slutsatser
+ Jake Gyllenhaal gör solid huvudroll
+ Solida biroller som inte känns som stereotyper
+ Känns “äkta”

- Det känns som om man lånat början från Full Metal Jacket
- Ibland rumphuggen och lite ryckig (men å andra sidan är detta som sagt i linje med filmens känsla)
- Andra saker som är svårare att precisera, men väldigt minimala saker som kanske enbart jag kände

7/10