In light of the current financial crisis that shakes the world with iron fist, I think that listening to “Money” by Pink Floyd is very fitting. 35 years after it first was written, it’s still a great song.

Money
Get away
You get a good job with good pay and you’re okay
Money
It’s a gas
Grab that cash with both hands and make a stash
New car, caviar, four star daydream
Think I’ll buy me a football team

Money
It’s a crime
Share it fairly
But don’t take a slice of my pie
Money
So they say
Is the root of all evil today
But if you ask for a raise
It’s no surprise that they’re giving none away

Har suttit och lyssnat igenom David Gilmours senaste soloskiva “On An Island” några gånger nu. Rätt intressant musik. David Gilmour, för er som inte vet, är i normala fall gitarrist i Pink Floyd och har skrivit en hel del välkända PF-låtar genom tiderna. Det är omöjligt att inte få Pink Floyd-associationer av den här skivan, den låter nästan som en ny PF-skiva. Gästartister på skivan är bl.a. David Crosby, Graham Nash samt Pink Floyd-medlemmarna Richard Wright och Bob Klose, vilket helt klart bidrar till stämningen.

Skivan är enormt avkopplande, men precis som Pink Floyds skivor tar den med en på en musikalisk resa. Musiken färgas tydligt av Gilmours gitarrspelande och sångröst. Överhuvudtaget är det här en helt suverän skiva att sitta och lyssna på i lugn och ro. Den har inte så djupsinnig text, men å andra sidan är den väldigt skön. Svårt att sätta fingret på vad som är så skönt med den, den bara ÄR skön!

Vill man ha en avkopplande skiva kan man inte välja fel med den här.

Jag har precis sett “Lightning in a bottle“, en film om/med bluesen som tema. I korthet så är det ett slags hyllningskonsert till sig själva, komplett med så gott som varenda bluesgud som kunde närvara.

Wow, alltså.

Den här konserten hade jag längtat efter att se, och trots att jag ser den som en inspelning så känner man ändå styrkan i allting. Somliga deltagare är riktigt gamla, som t.ex. BB King, Buddy Guy eller Hubert Sumlin (som spelade tillsammans med Howlin’ Wolf på tiden då det begav sig). Men det finns andra som är betydligt yngre. Jag blev lite orolig när jag såg Macy Gray och Chuck D på artistlistan, men Macy gjorde faktiskt ett imponerande framträdande. Chuck D var kanske lite för mycket hiphop för min smak, men icke desto mindre ett giltigt deltagande då hiphopen har mycket gemensamt med blues-musiken. Steven Tyler och Joe Perry från Aerosmith gjorde ett grymt hårt och imponerande framträdande som verkligen svettades blues.

På sätt och vis är det en musikalisk resa. Det första numret med Angelique Kidjo är egentligen inte blues, men visar hur blues har sina rötter i afrika. Överhuvudtaget en skön inledning. Man fortsätter sedan med klassisk Delta-blues från Mississippi och Honeyboy Edwards visar helt klart var skåpet ska stå där. Han har spelat blues sedan 1928, och jag tror aldrig jag hört nån spela deltablues med en sån glöd. Keb’Mo gjorde en suverän tolkning på Robert Johnson-klassikern “Love in vain”.

Sen fortsatte resan med mer elektrisk blues och massor med minnesvärda framträdanden. Speciellt tyckte jag cirkeln på sätt och vis slöts när Buddy Guy tillsammans med Vernon Reid och Angelique Kidjo gjorde en väldigt levande afrika-bluesversion av Jimi Hendrix klassiker “Voodoo Chile”. Varför tycker jag cirkeln slöts just där? Därför att Jimi var ett stort Buddy Guy-fan, likaså är Angelique Kidjo ett stort Buddy Guy-fan. På sätt och vis kändes det som en suverän blandning mellan afrikanska rytmer och amerikansk elektrisk blues.

Andra minnesvärda bitar var helt klart John Foggertys intensiva framträdande, och Bonnie Raitts slidegitarr.

Är man det minsta intresserad av blues är det här nånting man inte får missa.

En musiker som jag gärna har lyssnat på men som jag inte riktigt har tagit till mitt hjärta ännu är Roffe Wikström. Han är nog en av Sveriges skickligaste blues-gitarrister, och han har en fullständigt unik stil.

Hursomhelst, hans hemsida är faktiskt riktigt välfylld, och speciellt så tyckte jag om hans roliga och personliga berättelser om sina gitarrer.

Speciellt fnissade jag åt den här biten som beskriver hans Gibson Les Paul Ultima (längst till höger):

Min fru döpte henne till Gamla Bettan, efter armborstet i Disneys Robin Hood. Några andra, mer sarkastiska människor, kallar henne Country-Våpet. Gitarren alltså, inte min fru.

Sitter och diggar John Lee Hookers skiva “The Healer”. En av de sista skivorna som han gav ut innan han begav sig till Cadillac-ranchen i himlen. Jag gillar John Lee Hookers stil, den är ganska enkel och basic, inga svulstigheter utan det är modern Blues som gäller. Inga stråkar, inga keyboards, ingenting flashigt. Det är diskret och intensiv blues.

Men ändå lyckas han med nya saker. Skivans två höjdpunkter är tveklöst titelspåret tillsammans med Santana samt duetten med Bonnie Raitt. Santana lyckas med konststycket att sätta en latinamerikansk prägel på spåret utan att förlora blues-känslan, och Bonnie Raitt är den perfekta duettpartnern tycker jag. Hennes ljusa och lite hårdföra stämma är perfekt kontrast med John Lee’s mumlande.

Svinskönt.

Jag har lyssnat en hel del på Johnny Winters album “I’m a Bluesman” på sistone, och en sak är säker. Johnny Winter må vara en skicklig gitarrist men hans talanger som sångare lämnar en hel del att önska.

Hans röst är klen, svag och håller inte alls. Att spektrumet på hans sång är sorgligt begränsat gör inte saken bättre. Han låter mest gnällig, som om han hade nån liten gnagare som sprang runt i brallorna under inspelningen.

Jag vet dock inte om det är på just den här plattan som den låter tunn. Kanske är det ålderns höst som börjar sätta in, för på äldre produktioner har han en rivig och väldigt unik röst. Kanske är det att han faktiskt försöker sjunga istället för att knorrigt grymta i takt till musiken? Stevie Ray Vaughn sjöng ju, men hans röst var sådär brötigt bluesig, och man kunde känna whiskey-dropparna stänka i fejset när han skrålade fram sina alster.

Hursomhelst, ett i övrigt helt okej album som sänks av att sången verkar tillhöra en 13-åring.

Live 8 var ju för några veckor sen, och jag svor som en borstbindare över ironin att den enda gången i mitt vuxna liv som jag verkligen VILLE se på TV, så var min TV stendöd. För mig är TV mest bara en distrahering från att göra vettiga saker, men Live 8 ville jag verkligen se. Många av artisterna var för mig helt ointressanta (Coldplay? 50 Cent? Madonna? Who gives a rats ass!) men ett evenemang ville jag verkligen se: Pink Floyd. Killarna har inte spelat ihop på minst femton år, och deras musik fascinerar mig nåt så fruktansvärt.

Så, tack vare Internet och dess fantastiska möjligheter (som etablerade bolag och allmänna girigbukar försöker stoppa) så fick jag till sist se den.

Vad kan man säga? Gubbarna är verkligen tajta, och hela spelningen verkade så skön så man nästan började lipa. När de vevade igång “Wish you were here” och pratade om att den var tillägnad Syd Barret så var det nästan att jag slet fram en cigarettändare här hemma och började vifta med den.

Upptäckte precis ännu en Metallica-tribut. Hittils har jag hört många olika och originella grepp på Metallicas låtar; jag har hört Metallica spelad på cello, jag har hört synthversioner av deras låtar, samt flera varianter däremellan.

Nu har jag hört ännu en variant, som även den är fullkomligt lysande: Metallica spelat på bluegrass-vis! Alla Metallicas klassiska låtar spelade med banjo, akustiska gitarrer och munspel. Fullständigt lysande!

Nick Cave and the Bad Seeds - Red Right Hand. Jätteskönt mörk, jazzblues-aktig långsam rock. Helskönt att digga såhär en mörk och kall vinterkväll.

Take a litle walk to the edge of town
Go across the tracks
Where the viaduct looms,
like a bird of doom
As it shifts and cracks
Where secrets lie in the border fires,
in the humming wires
Hey man, you know
you’re never coming back
Past the square, past the bridge,
past the mills, past the stacks
On a gathering storm comes
a tall handsome man
In a dusty black coat with
a red right hand

He’ll wrap you in his arms,
tell you that you’ve been a good boy
He’ll rekindle all the dreams
it took you a lifetime to destroy
He’ll reach deep into the hole,
heal your shrinking soul
Hey buddy, you know you’re
never ever coming back
He’s a god, he’s a man,
he’s a ghost, he’s a guru
They’re whispering his name
through this disappearing land
But hidden in his coat
is a red right hand

You ain’t got no money?
He’ll get you some
You ain’t got no car? He’ll get you one
You ain’t got no self-respect,
you feel like an insect
Well don’t you worry buddy,
cause here he comes
Through the ghettos and the barrio
and the bowery and the slum
A shadow is cast wherever he stands
Stacks of green paper in his
red right hand

(Organ solo)

You’ll see him in your nightmares,
you’ll see him in your dreams
He’ll appear out of nowhere but
he ain’t what he seems
You’ll see him in your head,
on the TV screen
And hey buddy, I’m warning
you to turn it off
He’s a ghost, he’s a god,
he’s a man, he’s a guru
You’re one microscopic cog
in his catastrophic plan
Designed and directed by
his red right hand

Jag upptäckte Juno Reactor av en slump sommaren 1998. Jag bodde i USA och gick runt och botaniserade bland skivorna i en av de lokala skivaffärerna. Givetvis så roterade alla möjliga sorters musik genom högtalarsystemet, och när jag plötsligt hörde en låt jag inte kände igen men omedelbart gillade så blev jag tvungen att fråga vad det var för nåt. Det visade sig vara “God is God” från Bible of Dreams-skivan. Den blev omedelbart införskaffad. Sen dess har jag gillat det mesta som Juno Reactor producerar.

Juno Reactor består i grund och botten av en person - Ben Watkins - som bjuder in och samarbetar med ett brett spektrum av vänner och musiker. Historiken bakom Juno Reactor är aningen krånglig, och det är således rätt krångligt att beskriva deras musik.

Ni kanske ser att jag har publicerat detta under kategorierna Blues, Elektro och Folk. Det kan verka förvirrande, men det är inte det när man tänker på att det är Juno Reactor jag skriver om.

För att (alldeles för) enkelt summera Juno Reactors musik så är det techno.

Men ovanpå detta finns lager av allt möjligt annat som inspirerar Ben Watkins. Ta t.ex. låten “God is God” som återfinns på Bible of Dreams. Den har ett lite långsammare gung med väldigt mycket österländsk rytm, och en starkt österländsk mystik. Allting ackompanjerat av Natascha Atlas svävande yemenitsång.

Jämför detta med “Swamp Thing” på samma skiva. Den har ett pumpande tempo komplett med en intensiv basgång. Hela låten för tankarna till träskmarker och monster från 50-talsfilmer. Plötsligt så skär en blues-gitarr genom allting och drar ett fett riff alltmedan analogsyntharna fortsätter tugga.

Lyssna sedan på “Conga Fury”, en orgie i afrikanska rytmer. Man känner nästan värmen från elden och hör stampandet av bara fötter mot marken. Trummaskinerna försöker hålla jämna takter med afrikanska congas och skinnklädda trummor.

Eller varför inte lyssna på “Hotaka” från Shango. Där har vi pumpande sågtandsvågor kombinerat med tibetansk strupsång och James Bond-gitarrer. På Shango finns även den ödmjukt betitlade “Masters of the Universe” som är högt tempo komplett med malande synthar och ylande beduinsång. På MoU-maxin finns dessutom flera väldigt stämningsfulla remixar.

Ingenting är omöjligt i Ben Watkins värld.