Solid Block of Ise

A Kevlar-Burrito Full Of Meat

Archive for the 'Corporate Crap' Category


Right Now, I’m Kicking Myself

Posted by isecore on 21st October 2007

When it comes to music I’m a huge snob. Really. No kidding. I wrinkle my nose at pretty much anything that plays on the radio. I think of myself as a musical connoisseur and spend hours boning up my knowledge of various styles and bands that definitely will never be played on MTV. My girlfriend Ann-Sofie has several times called me a musical elitist, and I hate to admit that there’s a large grain of truth in that.

I do however like a very wide range of music. I’m into most everything from classical music (a little of the Ludwig Van) to ethnic stuff such as celtic and swedish folkmusic, to bluegrass, to some genuine country-twang, to death metal, grindcore, and then over to a plethora of electronic music. But the common thread is that most music will never see airtime on commercial radio.

So, that’s why I’m kicking myself. I’ve totally fallen in love with a commercially produced tune that’s being played all over the place. I hate my black-clad self for liking this damn song so much, yet I cannot stop listening to it’s intentionally infectious groove.

The last time this happened was sometime in 2001 when I had a brief infatuation with Jennifer Lopez “Play“. Most of that love-affair was due to whatever producers decision to use grinding analogue-sounding synthesizers combined with old-skool drum-machines. The heat cooled off after a few weeks and I haven’t listened to the song ever since.

But now I’m head over heels for the Sugababes song “About You Now“. I’ve had it on repeat about a billion times today, and so far I haven’t grown tired of it. The more cynical part of me is certain that the entire song is constructed specifically to appeal to as many people as possible, with proven hooks and arrangement.

And it worked on me. Dammit, I should be stronger than this! Damn you, damn you all to hell!

Posted in Corporate Crap | No Comments »

Live Earth?

Posted by isecore on 6th July 2007

Imorgon rullar Live Earth igång. En stor galakonsert för att väcka uppmärksamhet kring miljöfrågor, komplett med massor av kända artister.

Personligen är jag djupt kritisk till det här evenemanget. Det är väldigt mycket med det som känns fel på nåt vänster. Att väcka uppmärksamhet kring miljöfrågor genom att ta in massor med redan kända och väletablerade artister som under några timmar får ännu mer uppmärksamhet känns lite galet enligt mig. Men visst, det är väl i princip enda sättet att överhuvudtaget få nåt slags reaktion från den massa av tonårszombier som vandrar genom gatorna; vifta med deras för närvarande favoritartist och kanske tänds nåt ljus långt inne i Coca-Cola och hamburgermörkret.

Min första spontana reaktion var att jag blev fundersam över rent praktiska saker. En konsert drar massor med energi i form av ljud och ljus-anläggingar, och även om arrangörerna pratar sig svettiga om hur de enbart använder miljömärkt energi till evenemanget har det kommit fram att man skeppar in artister medelst privata jetplan. Jetplan om något är miljöskurkar, och att då ha en mindre armada av jetplan som för in en hoper med diviga artister klingar lite falskt. Att dessutom helt ignorera t.ex. den afrikanska kontinenten där en majoritet av människorna knappt har pratat i telefon, än mindre suttit på ett flygplan känns inte heller positivt.

Vidare tycker jag att det är alldeles för lätt för artister att ställa upp på nåt sånt här. De behöver inte göra nånting mycket mer konkret än stå på en scen och spela några låtar (alternativt mima till ett kassettband) och får i gengäld massor med gratis PR och anseende. Anseende som dessutom återigen ringer lite falskt med tanke på att många av artisterna antingen direkt eller vars verk är med i reklam för bensinslukande bilar och annat som inte direkt förbättrar miljön.

Fortsätter jag med mina funderingar känns hela evenemanget dessutom som en enda stor sponsorsfest. Huvudsponsorn är Microsoft via sitt MSN-märke, och de pratar sig varma om hur hela evenemanget plus massor med bonusinslag kommer att kablas ut över internet till hela världen. Det som inte nämnts men som jag misstänker kommer att bli en sanning är att det här webcastandet säkerligen är begränsat till Microsoft-sfären. Konserterna sänds förmodligen i slutna Microsoft-format, och stänger ute t.ex. Mac eller Linux-användare. Känns inte det också lite tokigt?

Jag minns inte vem som sa att “the revolution will be televised” men jag tror att hädanefter måste devisen modifieras till att bli: “The revolution will be televised, sponsored by Microsoft and Coca-Cola

Bob Geldof som arrangerade Live 8 samt är välkänd som arrangör av diverse medvetandehöjande galor var rätt kritisk till det hela. Han är också rätt irriterad över att bli associerad med Live Earth trots att han inte har nånting med den att göra. Han sa att

I hope they’re a success. But why is Gore actually organising them? To make us aware of the greenhouse effect? Everybody’s known about [the greenhouse problem] for years. We’re all fucking conscious of global warming. Live Earth doesn’t have a final goal. I would only organize [a gig like this] if I could go on stage and announce concrete environmental measures from the American presidential candidates, Congress or major corporations. They haven’t got those guarantees. So it’s just an enormous pop concert or the umpteenth time that, say, Madonna or Coldplay get up on stage.

Slutgiltigt tycker jag det är aningen saftigt av arrangörerna att ta uppåt US$350 för en helbiljett, utan att konkret visa var de pengarna går efter arrangemanget. Visserligen kommer arrangemangen i Rio De Janeiro samt Washington DC att vara gratis, men ändå känner jag mig lite skeptisk.

EDIT: Renskrev litegrann.

Posted in Corporate Crap, Music, Thoughts And Such | 4 Comments »

Melodifestivalen 2007

Posted by isecore on 10th March 2007

Jaha, så var det äntligen över. Föga förvånande vann The Ark med sin låt, vilket är good for them.

Jag är inte förtjust i schlager överhuvudtaget men jag hävdar att den travesti som det urartat till är ännu värre än nånsin. Förr var det ju lite fason, men nu är hela konceptet ungefär som ett recept på plast. Man hade alla de typiska greppen - oktavhöjningar, banalt tråkiga texter, fläktar som fläktar håret och kameraglidningar som rörde sig i tvåhundra kilometer i timmen. Minst en låt handlade om gud och hur bra han var, även om det var maskerat till nån trivial ballad om kärlek. Tommy Nilsson sjöng en smäktande ballad, allt var som sig bör. Sanna Nielsen såg ut som om hon blivit ersatt av en sjungande robot, tänk Terminator i musikalversion fast med ett gigantiskt överbett. Den tjejen behöver dra ner lite på botox-injektionerna tror jag…

Sen hade vi ju såklart Carola som skulle rapa upp Stockholmsjuryns åsikter. Inte nöjer hon sig med att bara sätta sig i soffan, utan hon går fem varv runt globen först. Sen sitter hon och småpratar lite med Kristian Luuk i ungefär tre timmar om hennes egen karriär innan hon äntligen värper ur sig juryns åsikter. Den kvinnans ego är enormt, jag fattar inte hur de lyckades klämma in det genom dörren till globen. Carola uppför sig verkligen som om hela landet snurrade kring henne.

Den enda riktigt bra låten hamnade nästan sist, men det var iofs inte så förvånande eftersom låten i fråga inte var nån klockren schlagerdänga som uppfyllde alla klyschorna. Istället var det en lågmäld och ärlig ballad med akustisk gitarr, som undvek att blomma ut i nån fånig storslagenhet mot slutet. Mycket bra, Marie Lindberg!

Men jag tycker ändå att konceptet har blivit urfånigt. Alla dessa delfinaler gör bara tittarna förvirrade, och man tröttnar på hela spektaklet rätt fort.

Posted in Corporate Crap, Music | 4 Comments »

The Manual

Posted by isecore on 2nd November 2006

Det fanns en gång i tiden en skotsk musiker som hette Bill Drummond. Tillsammans med Jimmy Cauty associerar de flesta honom nog som en av grundarna av den milt sagt eccentriska acid-houseduon The KLF. The KLF hade några hits i början av 90-talet, de flesta känner nog till låten “The Justified and Ancient” vilket också var vad Bill och Jimmy emellanåt kallade sig själv.

Bills musikaliska resa är rätt originell. Han har bl.a. stått på scen iförd kilt och avfyrat ett maskingevär (laddat med lösa skott) ut i publiken. Som sin verksamhet i The KLF har han också eldat upp en miljon pund, något som säkerligen höjde på ögonbrynen.

Hursomhelst.

Bill har varit ute ur rampljuset rätt många år, men för några veckor sen råkade jag hamna mitt i ett inslag om honom i Musikbyrån (tror jag). Där pratade man om Bills bok som han skrev i slutet av 80-talet, och man intervjuade honom också samt bad honom ge sina synpunkter på den moderna musikindustrin.

Boken i fråga är The Manual, eller som dess fullständiga namn är: The Manual or How to Have a Number One Hit the Easy Way.

Den innehåller alla recept för hur man tillverkar en hitlåt, och hur man återanvänder alla tidigare grepp inom musiken på ett sätt som lurar konsumenten att köpa ens singel utan att inse att det inte finns nånting direkt originellt med den. Precis som med det mesta som KLF (eller Timelords som de kallade sig när de skrev boken) producerade är boken ganska självironisk och har en väldigt respektlös attityd till musikproduktion.

Tyvärr har jag inte trots åtskilligt trevande på diverse fildelningsställen lyckats hitta programmet som jag såg hälften av, men jag blev enormt nyfiken på att läsa The Manual. Måste kika om den finns på lokala bibblan.

Posted in Books, Corporate Crap, Music | No Comments »

The Lordi Incident

Posted by isecore on 21st May 2006

Igår kväll var det Eurovision Song Contest. Det finns nog ingen som har lyckats missa detta faktum, speciellt inte med den massiva mediebevakning som givetvis har rullat ut varenda liten snaskig detalj kring evenemanget. Vi har haft alla dessa förbaskade uttagningar, förfestivaler, semifinaler och slutgiltigt finaler.

Mina åsikter kring ESC är ganska enkla att sammanfatta: jag avskyr det. Jag tycker att ESC har blivit en musikalisk travesti. Man kan tro att jag är gammeldags och längtar tillbaka till Digiloo och Fyra Bugg men faktum är att jag tycker att iom uppluckrandet av reglerna så har den sportsliga utmaningen med festivalen försvunnit. Att man dessutom delat upp den i alla dessa olika små bitar som körs i flera omgångar innan finalen gör mig dessutom bara trött på eländet långt innan det är överstökat.

Men för att återgå… vaddå den sportsliga utmaningen? Jo, förr i tiden tror jag det var en mycket större utmaning att skriva en låt för schlagerfestivalen än det var idag. Det fanns en hel del väldigt strikta regler för hur låtar skulle utformas - den tydligaste var ju att man skulle sjunga på sitt lands språk, men det fanns även regler kring hur långa låtarna skulle vara och hur den musikaliska utformningen skulle vara, samt att låtarna skulle framföras fullständigt live med orkester samt att förr i tiden hade man en jury som var någorlunda kunnig inom musik som satte poängen istället för den pöbel som röstar idag. Om minsta lilla snutt av låten spelades innan själva festivalen blev man diskad utan minsta pardon, och om man hade instrument med på scen som inte hördes i låten blev det minuspoäng (eller om det var tvärtom, instrument som inte fanns på scenen men som hördes i låten - jag minns faktiskt inte).

Idag är det tvärtom, låtarna i ESC går inte att särskilja från den skvalmusik som Rix och övriga reklamfinansierade stationer spyr ut i etern. Idag hyr länderna cyniskt in “professionella låtmakare” som ska producera en så utslätad eurodisco-schlager som möjligt för att tilltala maximalt antal röstare. Man väljer ut nån som ser riktigt glassig ut, gärna med mycket muskler eller stora bröst, gärna nån som kommer från ett helt annat land dessutom, och som inte kan ett jota om det land denne representerar. Sen när det är dags för sång slänger man en CD-skiva i spelaren och låter artisten sjunga karaoke till bakgrundsmusiken. Det land som arrangerar försöker dessutom givetvis överglänsa det föregående arrangör-landet i hur dyr och glassig man kan göra produktionen, och den lilla musikaliska bit som på nåt sätt överlevt mangeln dödas slutgiltigt under alla kameraglidningar, urringningar och självupptagna kommentatorer.

Föga förvånande såg jag inte ESC igår. Jag hade dock någorlunda uppfattning om hur deltagandet såg ut (det är i praktiken omöjligt att missa såvida man inte bor i en grotta på Antarktis) och visste att fältet såg ut som alltid: fullsmockat med massor av barbiedockor.

MEN…

Hoppet väcktes när jag insåg att Lordi också fanns med i startfältet. Visserligen känner jag att det på sätt och vis definierar hurpass långt bort från sitt ursprung ESC har kommit, men kitsch-faktorn var så underbar att jag genast hoppades att de skulle vinna. Finland har traditionellt haft svårt att hävda sig i ESC, särskilt på den tiden då man blev tvungen att sjunga på finska. Jag gillar det finska språket, men i ärlighetens namn tror jag det finns mer musikaliska språk att sjunga på… Anyways. Jag hoppades på Lordi. Det är ett riktigt band som spelat sedan 1992, och deras totala kitsch-faktor är nånting att beundra. De har blivit så starkt associerade med sin monster-look att de aldrig gör intervjuer som sig själva, och det måste man respektera. Den starka kontrasten med de övriga glassiga bimbo-artisterna blev desto tydligare. Faktum är att jag inte kan se skillnad på de övriga artisterna, de flyter samman och blir nån slags leende gryllighet. Lordi stack ut med sina svarta maskeradkostymer.

Lordi vann faktiskt. Kul för dem tycker jag, men nu sitter jag här och funderar på om inte denna vinst är den slutgiltiga spiken i det som en gång var Eurovision Song Contests kista? Tidigare hade vi en polerad, generaliserad, noname-version av den ursprungliga ESC. Nu har ett gäng med finska monster vunnit en av världens äldsta (och mest kända) musiktävlingar, och därmed öppnat portarna för vem som helst. Nu kan i praktiken vem som helst ställa upp - om finska monster kan vinna, vad finns det då för gräns för att vi ska få se tyska tomtar eller kanske dalahästen?

Kommer vi att få se mer kvalité och originalitet i ESC, eller var det här en engångsföreteelse? Lordi är kanske inte det mest nyskapande rockbandet genom tiderna, men jämfört med alla nittonåriga barbie-tjejer som ska sjunga en svulstig ballad komplett med den evinnerliga oktavhöjningen så är Lordi ett under av nyskapande. Jag tror på sätt och vis att Lordis vinst har öppnat för en bredare och mindre stereotyp musik inom ESC, och gärna med mer rock och mindre rysk dunkadunka.

Huruvida detta kommer att få mig att se på ESC igen är dock väldigt tveksamt.

(And don’t get me started on Carola… jag tror jag måste uppfinna nya ord för att riktigt lyckas beskriva de extrema irritationskänslor hon skapar hos mig.)

Posted in Corporate Crap, Music, Thoughts And Such | 10 Comments »

Död Åt Fildelare

Posted by on 1st March 2006

Rapparen Petter tycker att fildelare borde avrättas.

Komiskt, tycker jag. Han känner sig väl hotad eftersom ingen längre vill betala för hans dyra vanor eller hans jag-hade-en-apa-som-kunde-gapa-när-han-rapa-musik.

Jag blir enormt irriterad över att behöva dela namn med någon som är så brutalt sunkig.

Det här finner jag lite komiskt också:

Universal har meddelat att Björn af Kleen i fortsättningen inte kommer att få intervjua bolagets artister, skriver Resumé.

Roligt att Universal försöker få det att framstå som att Björn Af Kleen provocerade fram uttalandet.

Posted in Corporate Crap, Music | 2 Comments »

Artist != Musiker

Posted by isecore on 8th October 2005

För några år sen hade jag och min vän Andreas ett samtal om skillnaderna mellan musiker och artister.

Skillnaden som vi såg det var ungefär denna:

  • En musiker är någon som faktiskt är hängiven till musiken, skriver sin egen musik samt anstränger sig för att vara originell samt undviker att lockas av att skriva kommersiellt skräp som en genväg för att få framgång.
  • En artist däremot är en produkt, en vara med ett bäst-före-datum som egentligen inte är intresserad av musik utan mer intresserad av att synas, av att vara kändis, och som har ett stall av människor som skriver musiken, bestämmer deras kläder, bestämmer deras åsikter, etc etc, allt för att maximera den kommersiella framgången.

John Lee Hooker var en musiker. Carlos Santana är en musiker. Benny Andersson är en musiker. BB King är en musiker.

Lena Ph är en artist. Darin är en artist. Britney Spears är en artist.

(Nej, jag tänker inte höja de sistnämndas pagerank genom att länka till deras hemsidor.)

Jag tycker det är en sorglig trend inom skvallerpressen att man numera antar att en musiker är detsamma som en artist. Visserligen så går det att i första hand vara musiker men även att vara artist, men det går inte att göra tvärtom (huvudsakligen vara artist men även lite musiker). Se bara på Britney, hon var så stolt när hon på sin tredje platta fick delta i musikskrivandet HELT SJÄLV! Alltså, wow liksom! Bah! Hon äääär ju så duktig den där tjejen, hon fick skriva några texter HELT SJÄLV, typ.

Sorry bruden, men du är en artist. Utan ditt stall av låtskrivare, producenter, makeup-artister, manikyrister, rövslickare och annat löst folk så är du tyvärr ingenting annat än ett ansikte som kan le på kommando. John Lee Hooker däremot kunde sätta sig i ett rum med inget annat än en gitarr och spinna ut guld.

Det är därför som man kommer att komma ihåg Freddie Mercury eller Elvis om femtio år, men ingen kommer att minnas Britney Spears, därför att ingen minns en slit-och-slängprodukt. Enda orsaken till att Brittan överhuvudtaget fortfarande finns i det kollektiva medvetandet är tack vare hennes PR-team.

musiker vs artist
t.v. John Lee Hooker - en musiker
t.h. Britney Spears - en artist

Posted in Corporate Crap, Music, Thoughts And Such | 1 Comment »

Eurodance Classics

Posted by on 7th October 2005

Har suttit en stund och lyssnat på “Fetenhits Eurodance Classics”. Tilläggas bör att jag har både suckat, skakat på huvudet, fnissat och fnyst om vartannat.

Varför denna motion?

Jo, som namnet på skivan (skivorna, det är dubbelskiva) antyder så är det bara s.k. Eurodance från mitten/början av 1990-talet på den. Vi snackar örhängen från grupper som Culture Beat, Haddaway och 2Unlimited. Megaklysch m.a.o., men ganska småskoj för oss som var unga på den tiden.

Yaiks, nu låter jag ju som om jag är tretusen år gammal, men struntsamma.

På tiden då det begav sig så snurrade ju musikindustrin ut sån här smörja på löpande band. Jag tror personligen det var 2Unlimiteds fel då de var först, och de satte mallen. Meningslös techno-aktig musik med nån tjej som vrålade refrängerna och en “rappare” (jag använder ordet i sin vagaste definition) som öste ur sig total nonsensrappakalja mellan refrängerna.

Försök exempelvis tolka den här textsnutten från Captain Hollywood Projects “More & More”:

more and more bam, don’t give a damn
pump the music and jam there’s no time for the problem
not a thought to some, but just make sure you get it
show the fella’s you with it
being prompt you get it, never will you forget it

När jag var fjortis tyckte jag faktiskt det här var skön musik. Numera har mina smaker förändrats, och det enda som musiken orsakar är en slags nostalgisk dimma.

Hur lyckades en sån här musikstil bli populär egentligen? Kanske var det för att grungen hade dött och alla tonåringarna därute behövde nånting nytt att fylla huvudet med, spendera pengarna på, och klä sig enligt. Jag vet faktiskt inte.

Nåja, skoj med lite nostalgi.

Posted in Corporate Crap, Electronic, Music | 1 Comment »

Darin är en Produkt

Posted by on 7th October 2005

Fick följande länk från Anna och hennes sambo Örjan. En flash-animerad katt som dissar Darin, helt underbart.

Hade egentligen tänkt skriva några rader om vilken total produkt Darin är, men då den här katten har sammanfattat allt jag tänkte skriva, så låter jag bli att upprepa det.

Posted in Corporate Crap, Humor, Music | 3 Comments »

Nedrigt Gjort, BBB

Posted by on 15th September 2005

BBB och Musicbrigade lanserade en “musikportal” för BBB-kunder i slutet av Maj. Det var gratis att prova på, bara att anmäla sig och sedan börja ladda ner de senaste hitsen. Generösa som de var så bjöd de på fem låtar och en video.

Nyfiken som jag är så blev jag medlem, eftersom jag var nyfiken kring utbudet. Dock visade det sig givetvis vara den senaste kommersiella smörjan, och inte en enda bra artist vilket betydde att jag inte nyttjade det “generösa” erbjudandet.

Tidigare idag fick jag ett robotmail därifrån.

From - Thu Sep 15 19:11:01 2005
X-Account-Key: account2
X-UIDL: 4215231400000363
X-Mozilla-Status: 0001
X-Mozilla-Status2: 00000000
Return-path: list@musicbrigade.com
Envelope-to: isecore@isecore.net
Delivery-date: Thu, 15 Sep 2005 18:04:00 +0200
Received: from qmail.internet5.net ([195.66.53.72])
by darklands with smtp (Exim 4.52)
id 1EFwDP-0000yO-RG
for isecore@isecore.net; Thu, 15 Sep 2005 18:03:59 +0200
Received: (qmail 5455 invoked from network); 15 Sep 2005 16:03:28 -0000
Received: from unknown (HELO xp-dator) (list@musicbrigade.com@213.132.96.82)
by qmail.internet5.net with SMTP; 15 Sep 2005 16:03:28 -0000
Message-ID: <4116-22005941516325596@xp-dator>
To: “B2 aktiva” (list@musicbrigade.com)
From: “Musicbrigade” (list@musicbrigade.com)
Subject: Musikportalen
Date: Thu, 15 Sep 2005 18:03:25 +0200
MIME-Version: 1.0
Content-type: text/plain; charset=windows-1252
Content-Transfer-Encoding: quoted-printable
X-Spam-Checker-Version: SpamAssassin 3.0.4 (2005-06-05) on darklands
X-Spam-Level:
X-Spam-Status: No, score=-2.6 required=5.0 tests=BAYES_00,MIME_QP_LONG_LINE
autolearn=ham version=3.0.4
Content-Length: 1194
Lines: 27
Status: RO

Bäste musikkund,

Nu fyller musikportalen snart 3 månader och mottagandet har varit överväldigande!

Musikpaketet innehåller allt inom digital musik! Du har väl inte missat att du får tillgång till världens bästa musikvideo jukebox, en unik webb-radio tjänst, en audio-shop med de bästa priserna, musikvideo nedladdning och musikvideo kanaler. Och det kanske bästa av allt: enkelheten och säkerheten eftersom du betalar allt direkt på din bredbandsfaktura!

Håll utkik efter spännande tävlingar, kampanjer och nyheter under hösten.

Musikpaketet övergår den 1 oktober till en betaltjänst och kostar endast 49 kr per månad, med en månads löpande uppsägningstid. Uppsägning av ditt abonnemang skall vara oss tillhanda senast 15:e september om du ej önskar fortsätta som betalande musikkund. Uppsägning av ditt abonnemang sker här http://musikportal.bredbandsbolaget.se/b2sharp/index.aspx?choice=deactivate.

Har du några frågor är du välkommen att kontakta vår support: maila oss på musikportalen@musicbrigade.com.

Vi önskar dig en trevlig digital musikhöst!

För att summera så skulle de under hösten lägga om det hela till en prenumerationstjänst för femtiolappen per månad, och om man inte avbokade innan ett visst datum så antog de att man gillade tjänsten och ville fortsätta.

Lägg dock märke till följande:

Uppsägning av ditt abonnemang skall vara oss tillhanda senast 15:e september om du ej önskar fortsätta som betalande musikkund.

Och kolla när mailet kom fram:

Delivery-date: Thu, 15 Sep 2005 18:04:00 +0200

Är jag den enda som tror att BBB/Musicbrigade hoppades på att lura nån miljon kunder på (minst) en femtiolapp?

Posted in Corporate Crap, Music, Thoughts And Such | 5 Comments »