Jag sitter och lyssnar på Viddes musik. Vidde (eller Johanna Julén som hon egentligen heter) är sambo med Micke. Micke har jag känt i dryga 12 år nu, så det är lite guilt by association. Hursomhelst. Vidde har producerat lite musik på egen hand, och den finns att ladda hem på hennes hemsida.

Hur ska man beskriva hennes musik egentligen? Elektronisk, det är det enda jag är säker på. Därefter sviktar ordförmågan eftersom hennes musik uppenbarligen har kommit under inflytande av vitt skilda genrer. Experimentell är den hursomhelst, det är ett som är säkert. Den låter ungefär som om Kraftwerk hade gett sig på att använda Reason, och istället för minimalistisk musik försökte de göra trallvänlig instrumental pop. Jag tror koffein är en viktig ingrediens i musiken också, för varje gång jag lyssnar på nån av hennes låtar blir jag sugen på kolsyrad koffeinerad dryck. Det är lite frenetisk på nåt sätt också. Bra musik när man bara vill sitta vid datorn utan att lyssna på tystnaden.

Last.fm rekommenderar Pluxus om man gillar Viddes musik (och vice versa) och jag tror de har en hel del gemensamt. Pluxus musik passar ofta bra som barnprogramsmusik, och på nåt sätt tror jag Viddes musik också skulle kunna passa bra där. Det är sånt här som är härligt med nätet tycker jag, man kan upptäcka helgalen och väldigt personlig musik som ett skivbolag inte ens hade bemödat sig med att rynka på näsan åt utan sjasat ut innan den ens kommit in genom dörren. Men nätet har gett Vidde en möjlighet att ge bort sin musik, och ändå etablera en (förvisso rätt begränsad) skara av beundrare.

Go Vidde!

Har suttit och lyssnat igenom David Gilmours senaste soloskiva “On An Island” några gånger nu. Rätt intressant musik. David Gilmour, för er som inte vet, är i normala fall gitarrist i Pink Floyd och har skrivit en hel del välkända PF-låtar genom tiderna. Det är omöjligt att inte få Pink Floyd-associationer av den här skivan, den låter nästan som en ny PF-skiva. Gästartister på skivan är bl.a. David Crosby, Graham Nash samt Pink Floyd-medlemmarna Richard Wright och Bob Klose, vilket helt klart bidrar till stämningen.

Skivan är enormt avkopplande, men precis som Pink Floyds skivor tar den med en på en musikalisk resa. Musiken färgas tydligt av Gilmours gitarrspelande och sångröst. Överhuvudtaget är det här en helt suverän skiva att sitta och lyssna på i lugn och ro. Den har inte så djupsinnig text, men å andra sidan är den väldigt skön. Svårt att sätta fingret på vad som är så skönt med den, den bara ÄR skön!

Vill man ha en avkopplande skiva kan man inte välja fel med den här.

Jag har återupptäckt ett band som jag och Andreas hittade för ganska många år sen. Svenska Hotsynth-Quintetten kallar de sig, och deras filosofi är “gammal jazz på gamla synthar”. De har en hemsida som för tankarna till valfritt äventyrsspel från 80-talet, och man kan hitta deras produktioner där.

Jag minns inte hur vi kom i kontakt med deras musik första gången, men jag anser fortfarande att den musik som produceras är enormt underhållande. Det är lite studentikos känsla över det hela, men ändå är det skoj. Man tar gamla jazz-standarder, och spelar dessa på gamla analogsynthar från 60-, 70- och 80-talet. Det blir en otrolig kulturkrock, tänk er Kraftwerk fast i jazzformat. Helt bisarrt, men det funkar.

ShotQ blev också smått legendariska när de spelade sin mysko elektrojazz för självaste Bob Moog. För er som undrar vem i hela fridens namn Bob Moog är så finns det massor av läsning på Wikipedia.

Tyvärr har ShotQ inte producerat speciellt mycket de senaste åren, men det är ändå grymt underhållande att lyssna på deras alster ändå. Ett av deras mer typiska alster är deras version av klassiska “Night Train”. Kör gärna igång den och digga den där feta Moog-basgången. De har även gjort lite annan, udda, musik. Där är deras Kraftwerk-aktiga version av klassikern “Night and Day” (som de flesta associerar med Frank Sinatra) en höjdare. Dock inte lika svängig. Vill man asgarva kan man köra igång “Betongdjungelboken”, en remix (?) som definitivt framkallar fniss. Läs gärna historien bakom den låten.

Fick ett nostalgiskt ryck och satte mig och lyssnade på gamla Lagoona-godingar. Måste säga att deras låt “Final Destination” är min absoluta favorit.

Det är väldigt svårt att utse EN låt som är bäst bland deras produktioner. Ärligt talat så tycker jag mycket är alldeles för utslätat (sorry Andreas och Björn!) men det finns några riktiga guldklimpar. Just “Final Destination” tycker jag är toppen på högen. Jag vet också hur mycket arbete som lagts ner på den, och det märks i låten. Jag minns också hur den ett tag var en ganska cheezy ripoff på Gladiator-temat, och hur den sen kort och gott hette “RC” innan den fick ett ordentligt namn.

Helt sanslöst bra låt. Intensiv, melodisk, underbar. Man får inte nog av den. “Vocal Edit”-versionen är precis lika suverän.

Igår kväll gick jag och Ann-Sofie och såg Brolle Jr som spelade här i Jokkmokk. Han var stora dragplåstret och gick något försenad upp på scenen vid 23.30-tiden.

Jag är kanske den person som är absolut minst förtjust i Brolle men jag måste motvilligt erkänna att han uppenbarligen trivs bra på scenen. Han skuttade runt och skrek och hojtade och sjöng så det mediokra PA-systemet slog i botten.

Som musik/musikerfantast (och smått musikalisk själv) så måste jag ge honom cred för att han inledde med Elvis och hann med att sjunga covers på både Johnny Cash (Ring of Fire) och Creedence Clearwater Revival (Proud Mary). Visserligen gjorde han jävligt konstiga versioner av dem som gick i fel tempo, samt att Proud Mary aldrig verkade ta slut - de avslutade, sen fortsatte Brolle spela så då fick hans band börja igen, totalt tre gånger under Proud Mary - men det var iaf skoj att höra dem spelas. Hans version av Johnny B. Goode hade nog fått Chuck B att skratta högt men återigen kudos för att han försökte.

Spelningens höjdpunkt tycker jag faktiskt var just sista låten. Brolle har en skön röst men hans eget material känns lite väl flickrums-utslätat jämfört med de covers han gjorde.

Sen så måste man ju undra varför han kör med den där sabla frisyren?

EDIT 050830: Nu är vi hemma igen och har tömt kameran. Klistrar in en bild på karln ifråga.

Live 8 var ju för några veckor sen, och jag svor som en borstbindare över ironin att den enda gången i mitt vuxna liv som jag verkligen VILLE se på TV, så var min TV stendöd. För mig är TV mest bara en distrahering från att göra vettiga saker, men Live 8 ville jag verkligen se. Många av artisterna var för mig helt ointressanta (Coldplay? 50 Cent? Madonna? Who gives a rats ass!) men ett evenemang ville jag verkligen se: Pink Floyd. Killarna har inte spelat ihop på minst femton år, och deras musik fascinerar mig nåt så fruktansvärt.

Så, tack vare Internet och dess fantastiska möjligheter (som etablerade bolag och allmänna girigbukar försöker stoppa) så fick jag till sist se den.

Vad kan man säga? Gubbarna är verkligen tajta, och hela spelningen verkade så skön så man nästan började lipa. När de vevade igång “Wish you were here” och pratade om att den var tillägnad Syd Barret så var det nästan att jag slet fram en cigarettändare här hemma och började vifta med den.

Jag är återigen inne i en insomnia-period. Inte direkt trevligt, men inte direkt nånting nytt heller. Insomnia har blivit en vanlig del av mitt liv.

För att citera Jack från Fight Club:

When you have insomnia, you’re never really asleep… and you’re never really awake.

I vilket fall som helst så vill jag bara tipsa om bra musik att lyssna på när man har svårt att somna:

• Bruce Springsteen - The Ghost of Tom Joad
• Robbie Robertson and The Red Road Ensemble - Music for the Native Americans
• Pat Metheny and Charlie Haden - Beyond The Missouri Sky
• Loreena McKennit - The Book of Secrets

En av mina favoritlåtar är “Waiting For The Miracle” med Leonard Cohen. Det är nånting grymt melankoliskt över den, och den känns väldigt bra också när man läser texten. Ifall man känner sig dämpad så är Leonard Cohen överhuvudtaget nånting som man gärna lyssnar på.

Baby, I’ve been waiting,
I’ve been waiting night and day.
I didn’t see the time,
I waited half my life away.
There were lots of invitations
and I know you sent me some,
but I was waiting
for the miracle, for the miracle to come.
I know you really loved me.
but, you see, my hands were tied.
I know it must have hurt you,
it must have hurt your pride
to have to stand beneath my window
with your bugle and your drum,
and me I’m up there waiting
for the miracle, for the miracle to come.

Ah I don’t believe you’d like it,
You wouldn’t like it here.
There ain’t no entertainment
and the judgements are severe.
The Maestro says it’s Mozart
but it sounds like bubble gum
when you’re waiting
for the miracle, for the miracle to come.

Waiting for the miracle
There’s nothing left to do.
I haven’t been this happy
since the end of World War II.

Nothing left to do
when you know that you’ve been taken.
Nothing left to do
when you’re begging for a crumb
Nothing left to do
when you’ve got to go on waiting
waiting for the miracle to come.

I dreamed about you, baby.
It was just the other night.
Most of you was naked
Ah but some of you was light.
The sands of time were falling
from your fingers and your thumb,
and you were waiting
for the miracle, for the miracle to come

Ah baby, let’s get married,
we’ve been alone too long.
Let’s be alone together.
Let’s see if we’re that strong.
Yeah let’s do something crazy,
something absolutely wrong
while we’re waiting
for the miracle, for the miracle to come.

Nothing left to do …

When you’ve fallen on the highway
and you’re lying in the rain,
and they ask you how you’re doing
of course you’ll say you can’t complain –
If you’re squeezed for information,
that’s when you’ve got to play it dumb:
You just say you’re out there waiting
for the miracle, for the miracle to come.

Måste slå ett slag för följande video/låt:

http://www.aviola.com/the_sad_song.html

(kräver Quicktime)

Det var en ruskigt skön liten låt, med en väldigt skön liten video till. Har ingen aning om vem upphovsmannen är egentligen, förutom att han heter Fredo Viola och har gjort en väldigt mysig liten CD som man kan ladda ner via en länk.