Back around 1996 I got my very first exposure to the phenomenon called MP3. This was far before filesharing and P2P-networks, back then MP3’s were traded directly with friends and hoarded like gold. Very few actual files circulated, and whenever something fresh appeared it was furiously distributed among my friends.

Since computing power and storage space back then was much more limited the hoarded collections were of limited size. A collection consisting of maybe 30-40 files was considered absolutely gigantic, and having a computer that could play back a song without stuttering was considered quite powerful. The software players back then were a far cry from the limousine software of today. Back then the only available player was the Frauenhofer original, and it sucked quite badly.

None the less we were blown away by the possibilities of the format. A CD-quality song contained in less than five megabytes? It was unheard of! So, the few MP3’s that existed were preciously stored and enjoyed.

Of course this was complete anarchy. No one knew where most of the files originated, and in many cases we were quite dubious as to the correctness of song titles and artists that were attributed to the music contained in the file. But we were young and didn’t really care much about such pettiness. Like conspirators around a candle we talked of the legendary process of CREATING an MP3 file.

(After a while we learned how to make our own digital copies. Back then the encoding process took roughly 20 minutes per file, so it was a tedious process. This was also at the now relatively low bitrate of 128 kbps. Compare this with my current rig, which is of 2003-vintage yet encodes a 256 kbits MP3 in less than 30 seconds. Quite a difference.)

Now you have the rough backstory to my detective-work.

One of the songs that I listened a lot to back then was an intriguing techno-song that was attributed to Moby. The name of the song in question was supposedly “Hymn”. It sounded kind of like what Moby did back in the mid-90’s so no one was too skeptical about it. That is until a few days ago when I got a hankering for that exact song. I guess some part of me needed a trip down memory lane, and that song was the key to it all. So I set about trying to track the song down.

I quickly discovered that even though Moby did make a song called Hymn, it sounded nothing like the song I remembered. Thus I needed to figure out the real identity of the song.

The first thing I tried searching for was a memory of a sample being played in the intro of the song. Basically a female vaguely computer-sounding voice saying “We create a mental atmosphere”. I tried googling for this, but the only thing I learned was that it’s a very common sample appearing in at least a dozen different songs. I needed something that would narrow the search a bit.

After some hard concentrating I managed to remember a fraction of the lyrics. Something about the power and the glory, until my kingdom come. After several searches I discovered that there in fact was a song named Hymn, performed by a woman named Tina Cousins. After having listened to that song I was certain that I was barking up precisely the right tree. It didn’t fit quite right though, since Tina Cousins song was released in 2004.

Now that I had the title of the song everything else was a lot easier. Some brief googling and Wikipedia confirmed that Tina Cousins song was a cover. It was a cover of an old Ultravox song from the early 80’s. Again, that song was very close to what I heard inside my head, but it still wasn’t the right version. Wikipedia provided me with a list of people who had done covers of that song, one of which was Tina Cousins, and another artist on the list seemed very likely:

A cover produced by a german eletronic music-project called Music Instructor. They’d made a cover-version in 1995, and this fit nicely into the general timeframe. After listening to less than two seconds of Music Instructors version I knew I’d hit paydirt. This was the song I’d heard so many years ago.

Now I can close the case on this song. Music Instructor, Hymn. Original by Ultravox. Tina Cousins-cover in 2004.

Idag var tvåpaketsdagen. Jag hämtade ut ett paket från en god vän som skickat mig en bättre begagnad 160-gigabytes Western Digital-hårddisk som jag ska montera in i servern senare ikväll.

Men det riktigt spännande paketet damp ner genom brevinkastet i morse, och kom från CDON. Det paketet innehöll Judgement, VNV Nations splitternya skiva. Jag hade ju ursprungligen tänkt förhandsboka den så jag fick den när den släpptes den 4e April men hade lite för ont om pengar för det. Därmed fick det vänta tills mitt cash-flow ökade på lite.

Nu har jag lyssnat igenom skivan, och jag måste säga att jag inte är det minsta besviken samt att den extra väntan var värd det.

Den förra skivan (Matter+Form) var också en riktigt bra skiva, men så här med 1½ års lyssnande i bagaget måste jag erkänna att det är en ganska ojämn skiva. Matter+Form har några helt fantastiska låtar (”Perpetual” är nog den tydligaste i min åsikt) men har också många låtar som inte riktigt lever upp till förväntningarna eller resten av skivan.

Judgement däremot är en otroligt jämn skiva, och håller en otroligt hög kvalité. Jag kan ännu inte utse någon favorit bland låtarna, men skivan som helhet håller en mycket hög kvalité. När jag lyssnar på den känner jag mig som att jag lyssnar på en av Pink Floyds äldre skivor (Dark Side of The Moon exempelvis) i det att skivan inte innehåller individuella låtar utan snarare ger lyssnaren ett slags musikalisk resa.

Texterna är som alltid extremt välskrivna och det märks att Ronan njuter av att hantera det engelska språket. Texterna är också ganska tydliga kommentarer på det rådande läget i världen men utan att bli alltför predikande i sin ton.

En liten bit av texten från låten “Testament”:

And I’m not the only one who thinks we’re trying to say
To the heavens and all who hear us: behold all we have made!
We bring destruction, we bring war without an end
and we live in hope that tomorrow never comes

We conquer paradise just to burn it to the ground
And we build a future to honour pasts we left behind
We bring destruction, we bring war without an end
And then we live in hope that tomorrow never comes

Musikaliskt är skivan precis som alla tidigare VNV-album på det sättet att Ronan lyckas utveckla och förnya sin musik utan att för den skull förlora det som gör VNV Nations musik så unik.

Produktionen på skivan håller hög kvalité, och jag blir imponerad över hur Ronan blandar alla möjliga instrument - från gamla antika analogsynthar som t.ex. ARP 2600 och Roland TB-303 upp till mer modern hårdvara som den fantastiska Access Virus. Ronan har även använt Spectrasonics Atmosphere, en mjukvarusynth som har ett helt otroligt ljudlager - dess ljudlager är flera gigabyte stort. Jag har själv lekt med den och kan intyga att den låter förbaskat bra. På den här skivan fyllder den ut skivans ljudbild med sina stråkar, pads och övriga stämningsskapande inslag. Atmosphere ger också skivan en mer rymd, mer akustisk och mjukar av ljudbilden som skapas av de “hårdare” och äldre syntharna.

Jag varken kan eller tänker ge den här skivan nåt betyg. Är man ett VNV Nation-fan kommer man säkerligen att gilla den, och kanske finns chansen att även andra gillar att lyssna på den (förutsatt att man gillar elektronisk dansant EBM-liknande musik). Gillar man band som Covenant, Apoptygma Berzerk eller Assemblage 23 bör man kunna njuta även av VNV Nation.

(En festlig liten disclaimer som står på skivan är: “No acoustic instruments, electrified or otherwise, were used in the recording of this album”)

… så har jag börjat hetsa upp mig över VNV Nations nya skiva “Judgement” som släpps den 4e April. Den ska givetvis stå i min skivhylla tillsammans med deras tidigare skivor (och live-DVD).

Näädå, jag är inget VNV Nation-fan? Vad yrar ni om…?

För lite mer än ett år sen totalsågade jag Apoptygma Berzerks dåvarande senaste skiva “You And Me Against the World” och gick såpass långt att jag sa att Apoptygma som grupp var ett i praktiken avslutat kapitel för min del.

Igår upptäckte jag dock att jag inte kunde få en av låtarna från skivan ur huvudet. Närmare bestämt kunde jag inte få en av remixarna ur huvudet, och det inspirerade mig till att ge albumet en omlyssning med fräscha öron. Min åsikt den här gången blev lite annorlunda än för ett år sen, och definitivt lite mindre hård.

Ändå tycker jag att albumet låter alldeles för mycket som Kent med synthar än som det Apoptygma jag gillat i så många år. För jag har verkligen gillat Apoptygma Berzerks musik. Men jag tror misstaget jag gjorde i min tidigare bedömning var att jag lyssnade med fel inställning till albumet. Istället för att uppskatta de medryckande melodierna hakade jag upp mig på låtarnas arrangemang och liknande. Albumet är nämligen ur melodisynpunkt mycket mer moget än det som Stephan Groth tidigare presterat. Jag tror att han lagt ner mycket tid på att få melodier och arrangemang som är kul att lyssna på, och därmed kanske utvecklats lite som låtskrivare.

Helt ärligt har jag svårt att sätta fingret på vad som ändrats i min åsikt kring albumet. Jag tycker som sagt ändå att det är lite för mycket Kent med en Nordlead än det klassiska Apoptygma. Men jag känner inte lika starkt att albumet är “dött” utan tvärtom, jag tror jag fått en ny dimension på Apoptygma Berzerk.

Dessutom, jag måste säga att remixen på “Is Love to Blame?” som lämpligt heter “Is Electronic Love to Blame?” är helt suverän. Den låter inte som det nya Apoptygma, utan låter definitivt mer som det gamla Apoptygma som producerade ett suveränt album vid namn Welcome to Earth.

Vad har jag lärt mig av det här? Att mina åsikter kanske ändras ett år senare

Jag sitter och lyssnar på Viddes musik. Vidde (eller Johanna Julén som hon egentligen heter) är sambo med Micke. Micke har jag känt i dryga 12 år nu, så det är lite guilt by association. Hursomhelst. Vidde har producerat lite musik på egen hand, och den finns att ladda hem på hennes hemsida.

Hur ska man beskriva hennes musik egentligen? Elektronisk, det är det enda jag är säker på. Därefter sviktar ordförmågan eftersom hennes musik uppenbarligen har kommit under inflytande av vitt skilda genrer. Experimentell är den hursomhelst, det är ett som är säkert. Den låter ungefär som om Kraftwerk hade gett sig på att använda Reason, och istället för minimalistisk musik försökte de göra trallvänlig instrumental pop. Jag tror koffein är en viktig ingrediens i musiken också, för varje gång jag lyssnar på nån av hennes låtar blir jag sugen på kolsyrad koffeinerad dryck. Det är lite frenetisk på nåt sätt också. Bra musik när man bara vill sitta vid datorn utan att lyssna på tystnaden.

Last.fm rekommenderar Pluxus om man gillar Viddes musik (och vice versa) och jag tror de har en hel del gemensamt. Pluxus musik passar ofta bra som barnprogramsmusik, och på nåt sätt tror jag Viddes musik också skulle kunna passa bra där. Det är sånt här som är härligt med nätet tycker jag, man kan upptäcka helgalen och väldigt personlig musik som ett skivbolag inte ens hade bemödat sig med att rynka på näsan åt utan sjasat ut innan den ens kommit in genom dörren. Men nätet har gett Vidde en möjlighet att ge bort sin musik, och ändå etablera en (förvisso rätt begränsad) skara av beundrare.

Go Vidde!

Jag är ingen optimist även om jag försöker vara det. Jag har fått en hel del smällar av livet och tyvärr har det gjort mig till en cynisk gnällmåns. Åtminstone är jag det när jag är på dåligt humör.

Men just nu är jag på gott humör, och det trots att jag är gräsänkling och min älskade är hundratals mil bort från mig.

Varför är jag på gott humör? Därför att jag har sett Lost hela kvällen samt i ren desperation efter onyttigheter käkat upp sambons dill-chips. Ren desperation är det eftersom jag avskyr dill-chips. Förlåt, älskling! Skräpsuget blev mig övermäktigt!

Men humöret är ändå på topp, och nu sitter jag här med mina feta hörlurar och förstör min hörsel njuter av en av de vackraste musikaliska kompositioner som fusionen mellan människa och synthesizer någonsin kunnat producera: VNV Nations fantastiska låt “Perpetual”. Skönheten i den här låten växer varje gång jag lyssnar på den.

Hursomhaver. Jag går in på VNV Nations hemsida och läser att de jobbar på nästa album, “as we speak” så att säga. Albumet ska heta “Judgement”.

Hemsidan lovar:

JUDGEMENT - NEW ALBUM AND TOUR : VNV Nation’s next album, entitled “Judgement”, will be released in April 2007 to coincide with a world tour. The album is a firm step onward from where Matter and Form left off and promises to be one of VNV Nation’s strongest releases to date. A digital single will released in February.

Framtiden ser ljus ut, åtminstone ur musiksynpunkt. 2007 kommer att bli ett bra år, det blir jag mer och mer övertygad om. Kanske blir det t.o.m. det år då allting vänder? Hursomhelst har jag ett album att se fram emot.

Jag har återupptäckt ett band som jag och Andreas hittade för ganska många år sen. Svenska Hotsynth-Quintetten kallar de sig, och deras filosofi är “gammal jazz på gamla synthar”. De har en hemsida som för tankarna till valfritt äventyrsspel från 80-talet, och man kan hitta deras produktioner där.

Jag minns inte hur vi kom i kontakt med deras musik första gången, men jag anser fortfarande att den musik som produceras är enormt underhållande. Det är lite studentikos känsla över det hela, men ändå är det skoj. Man tar gamla jazz-standarder, och spelar dessa på gamla analogsynthar från 60-, 70- och 80-talet. Det blir en otrolig kulturkrock, tänk er Kraftwerk fast i jazzformat. Helt bisarrt, men det funkar.

ShotQ blev också smått legendariska när de spelade sin mysko elektrojazz för självaste Bob Moog. För er som undrar vem i hela fridens namn Bob Moog är så finns det massor av läsning på Wikipedia.

Tyvärr har ShotQ inte producerat speciellt mycket de senaste åren, men det är ändå grymt underhållande att lyssna på deras alster ändå. Ett av deras mer typiska alster är deras version av klassiska “Night Train”. Kör gärna igång den och digga den där feta Moog-basgången. De har även gjort lite annan, udda, musik. Där är deras Kraftwerk-aktiga version av klassikern “Night and Day” (som de flesta associerar med Frank Sinatra) en höjdare. Dock inte lika svängig. Vill man asgarva kan man köra igång “Betongdjungelboken”, en remix (?) som definitivt framkallar fniss. Läs gärna historien bakom den låten.

Ett band som jag upptäckte i mitten av 90-talet nån gång var KMFDM. Den första låten jag hörde var “Ultra” och efter det var jag såld. KMFDM har bytt sin stil åtskilliga gånger iom att bandet egentligen inte är ett band utan ett roterande musik-kollektiv med Sascha Konietzko som centralt nav.

Just nu sitter jag och lyssnar på lite gamla skivor med dem. Jag är inte så totalt förtjust i de skivor som släppts de senaste åren. Dels har min musiksmak ändrats en smula, men stilen som KMFDM kör numera är lite för ryckig och konstig för min smak. Jag tycker personligen att höjdpunkterna i KMFDMs musikaliska historia var med Angst, Nihil och Symbol-skivorna. Adios gick att lyssna på, men saknade den där tajtheten som var typisk för de tre skivorna jag nämnde innan.

Det som alltid fascinerat mig enormt med KMFDM är språkbruket i deras texter. Sascha har ett stort sinne för självironi och en hel del humor. Detta demonstreras tydligast med låten “Sucks” från Angst-skivan, där i princip hela låten handlar om hur mycket KMFDM suger. Ett exempel på lyriken:

we like talkin’ dirty
we smoke and we drink
we’re kmfdm and all other bands stink

our music is sampled
totally fake
it’s done by machines ‘coz they don’t make mistakes

we don’t have no lyrics
our message is nil
we hate all dj’s
they’re makin’ us ill

Det är också intressant att se hur djupa tankar kan frodas inom texterna till deras aggressiva synthmetal. Jag satt precis och lyssnade på låten “Glory” och den har också en intressant text. KMFDM har ju alltid haft en väldigt liberal och ibland nästan rakt ut nihilistisk syn på världen. Kritiken mot etablerade system är ett genomgående tema hos Sascha och hans vänners texter. Läs och begrunda:

War and slavery
exploitation
the common basis of a western nation
official version, a falsified story
the truth lies buried in a shroud of glory

influential people aren’t serving time
for being involved in organized crime
but stashed away in beautiful mansions
guess who provides for their generous pensions

oppression, ignorance, censorship rule
education is more than what’s taught in school
forced in a mold, held down by threats
decisions are made over our heads

but there is a way to refuse and resist
we don’t need to be ruled with the iron fist
we are the people, we are strong
let’s make up our minds and prove’em wrong

black man white man yellow man
black man white man rip the system

religion and tv, we’re under the thumb
prone to believe ‘coz we’re already numb

Man behöver inte ta texten bokstavligt, men samtidigt är det en påminnelse om att systemet ska arbeta FÖR oss vanliga medborgare, och inte EMOT oss som det mer och mer blir i våran moderna värld. Ska vi acceptera att vi blir förtryckta och att samhället blir mer och mer absurdt och människofientligt, eller ska vi ta saken i våra egna händer och ersätta det med nånting bättre? Var KMFDM står i den frågan är glasklart.

I thought the future held a perfect place for us
That together we would learn to be
the best that we could be
In my naivety I ran
I fell and lost my way
Somehow I always end up falling over me

And one day
I woke to find
The future had no place for me
I was unwanted in a world
that with my hands I helped build
Where once was honesty and pride
I now stand broken and alone
Just a shadow of what I was meant to be

They say that “Time will heal”
“The truth shall set us free”
Well that depends on what it is
that you choose to believe
In this prison made of lies
We see what it is we want to see
And find comfort in this broken hall of dreams

Does anybody feel the way I do?
Is there anybody out there?
Are you hearing me?

I believe in you
Will you believe in me?
Or am I alone
in this hall of dreams?

I believe in you
You believe in me
But I have no trust in anything
Somehow I’m always
always falling over me

Somehow I’m always
I’m always falling over me

VNV Nation - Holding On

Den femte och sista delen i min krönika kring olika VNV Nation-låtar kommer att tillägnas det sista spåret på pojkarnas senaste skiva “Matter+Form”. Låten heter “Perpetual” och är precis som de andra låtarna jag skrivit om en helt suverän musikalisk resa.

Det första som slog mig med en del av arrangemangen på “Matter+Form” är att det nästan låter rock om dem. Perpetual är extra tydlig här, Ronan och Mark har gjort det dramatiskt annorlunda. Även om låten i stort behåller de typiska VNV-dragen med suverän användning av arpeggiator och pads, men i grunden finns som sagt rock-arrangemanget. Istället för att ha en typisk elektro-basgång där basen balanserar mellan bastrumman så har man en rullande rockbas. Istället för typiska elektro/trance-trumarr med invecklade hihat-slingor och dämpad virvel så har man ett ganska standard 4/4 i relativt högt tempo. Detta lägger helt klart grunden för en rockigare låt, tillsammans med den rullande basen.

Texten berörde mig med en gång. Den känns väldigt mänsklig, och tillsammans med den uppiggande musiken så känner man sig enormt upplyft.

Find it in you, raise your eyes
Look beyond the place you stand
Towards the furthest reaches
And to the smallest of things
The sound you are hearing
Is the symphony of what we are
Revelation will not come
With heart and mind closed and divided

No need of sun to light the way
Across the ages, we have reigned as we endured
Through the storm fronts we will ever surely pass
To stand as never ending light

Throw away the mantle
Awake from your uncertain hesitation
No way to describe or equate the feeling
No end to what is at your command
A million thoughts run through you
Concentric circles, ever greater
But you have always known
That this is not who you are
To your questions there’ll be answers

Let there be, let there always be
Never ending light

Med risk för att låta tjatig så tycker jag den här låten är också väldigt mycket i Humanismens led. Tolkningar kan göras i all oändlighet, men jag tycker att alla bör hitta en egen tolkning i den här texten.

Eftersom det här är en relativt ny låt så har jag inga direkta minnen till den, men det förändrar inte hur enormt mycket jag tycker om spåret. Ända sen skivan först damp ner i min brevlåda våren 2005 så har det här tveklöst varit mitt favoritspår på den. Skivan innehåller många andra starka spår, men det verkar som att Ronan och Mark valde att spara den starkaste känslan till sista spåret.