Den femte och sista delen i min krönika kring olika VNV Nation-låtar kommer att tillägnas det sista spåret på pojkarnas senaste skiva “Matter+Form”. Låten heter “Perpetual” och är precis som de andra låtarna jag skrivit om en helt suverän musikalisk resa.

Det första som slog mig med en del av arrangemangen på “Matter+Form” är att det nästan låter rock om dem. Perpetual är extra tydlig här, Ronan och Mark har gjort det dramatiskt annorlunda. Även om låten i stort behåller de typiska VNV-dragen med suverän användning av arpeggiator och pads, men i grunden finns som sagt rock-arrangemanget. Istället för att ha en typisk elektro-basgång där basen balanserar mellan bastrumman så har man en rullande rockbas. Istället för typiska elektro/trance-trumarr med invecklade hihat-slingor och dämpad virvel så har man ett ganska standard 4/4 i relativt högt tempo. Detta lägger helt klart grunden för en rockigare låt, tillsammans med den rullande basen.

Texten berörde mig med en gång. Den känns väldigt mänsklig, och tillsammans med den uppiggande musiken så känner man sig enormt upplyft.

Find it in you, raise your eyes
Look beyond the place you stand
Towards the furthest reaches
And to the smallest of things
The sound you are hearing
Is the symphony of what we are
Revelation will not come
With heart and mind closed and divided

No need of sun to light the way
Across the ages, we have reigned as we endured
Through the storm fronts we will ever surely pass
To stand as never ending light

Throw away the mantle
Awake from your uncertain hesitation
No way to describe or equate the feeling
No end to what is at your command
A million thoughts run through you
Concentric circles, ever greater
But you have always known
That this is not who you are
To your questions there’ll be answers

Let there be, let there always be
Never ending light

Med risk för att låta tjatig så tycker jag den här låten är också väldigt mycket i Humanismens led. Tolkningar kan göras i all oändlighet, men jag tycker att alla bör hitta en egen tolkning i den här texten.

Eftersom det här är en relativt ny låt så har jag inga direkta minnen till den, men det förändrar inte hur enormt mycket jag tycker om spåret. Ända sen skivan först damp ner i min brevlåda våren 2005 så har det här tveklöst varit mitt favoritspår på den. Skivan innehåller många andra starka spår, men det verkar som att Ronan och Mark valde att spara den starkaste känslan till sista spåret.

Det börjar närma sig slutet, och det innebär att den näst sista delen upptas av en av mina absoluta favoritlåtar. Låten i fråga heter “Airships” och kommer även den från Futureperfect-skivan. Faktum är att det är den sista låten på skivan, precis efter tidigare nämnda Beloved.

Skillnaderna i musiken är rätt stor mellan dessa två låtar. Där Beloved är storslagen och bombastisk så är Airships skir och tunn och spröd. Airships är mycket lugnare och mer eftertänksam i såväl sitt musikaliska arrangemang som sin text.

I pressed my face against the glass
Smiled as my breath made some pattern or other
The world beneath unfurled before me like a sail
Glinted in gold from this rich dawn sky
Awaiting the ship they had told me would come
Quietly anticipating that which was to come

Leaving everything, leaving everything

Det genomgående temat på Futureperfect är tydligast i den här låten. Här symboliserar luftskeppet den framtid som aldrig blev av. Luftskepp har länge fascinerat Ronan, och även jag själv har länge fascinerats av dessa luftens dinosaurier. Enorma skapelser som skulle hjälpa till att föra in en era av lufttransport, men som råkade ut för ett slags teknologisk abort iom Hindenburg-katastrofen. Det tidiga 1900-talet hade två symboler för framtiden - den ena var skyskraporna, och den andra var luftskeppen. Exempelvis så var toppen på Empire State Building designad för att kunna vara landningsplats för Zeppelinare, men tyvärr var detta inte möjligt pga de korsvindar som blåser genom Manhattans gator, samt den uppåtvind som orsakades av byggnaden själv. Det var helt enkelt omöjligt att hålla en såpass stor farkost stilla.

Ända sedan jag först hörde den här låten har jag byggt upp en mental video till den. Jag önskar jag hade resurser att genomföra en filmning av den, för jag tror det skulle bli en fruktansvärt skön video som passade låten perfekt. Kanske nån dag att jag lyckas göra den? Man kan bara hoppas.

Det här är också en stark låt för mig. Ofta när jag lyssnar på den blir jag så medryckt att jag kan sitta och skaka av tillbakahållen energi. Den är otroligt vackert arrangerad, med sina kontraster mellan ljusa och dova ljud. Ronans sång sätter kronan på verket när han sjunger om luftskeppet som inte blev nånting annat än en avlägsen dröm.

En mer perfekt avslutning på Futureperfect hade man inte kunnat önska sig.

Tyvärr fastnade jag i annat och därför dröjde det lite innan jag författade dagens tankar kring en VNV-låt. Bättre sent än aldrig, eller hur?

Den tredje låten är en av mina absoluta favoriter. Som jag nämnt tidigare så har det varit svårt att begränsa sig till bara fem låtar. Det blev fem vinnare, och resten bubblade. Inga förlorare här inte!

“Beloved” heter låten och är näst sista spåret på deras näst senaste platta. Skivan heter “Futureperfect” och även om jag i början inte tyckte den var lika jämn som Empires så har den vuxit enormt under de år som gått sen den kom ut. 2002, var förresten det året. Jag hade förhandsbokat den och den damp ner i min brevlåda under Mars 2002. Jag provlyssnade på den redan samma dag på Kunskapens Hus (där jag tog några kurser för skojs skull) och när jag kom till näst sista spåret så fastnade jag. Beloved tog mig med storm, och för er som inte hört den finns texten nedanför.

It’s colder than before
The seasons took all they had come for
Now winter dances here
It seems so fitting don’t you think?
To dress the ground in white and grey

Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits

Beloved är som texten antyder en enormt vemodig låt. Men den framförs givetvis på VNV-maneér, med svepande stråkar och pulserande arpeggios. Det är faktiskt en enormt märklig låt rent musikaliskt, som min gode vän Andreas påpekat så ska inte beståndsdelarna av låten funka separat, men tillsammans skapar de en helt suverän helhet.

Ett genomgående tema på Futureperfect-skivan är längtan. Längtan efter nånting som man vet borde vara, men som inte blev. Ronan själv har sagt att han ofta funderat över var det gick fel i vårat samhälle - hur man i början av seklet förutspådde att man skulle skapa en ny och bättre värld, man kallade det för “a brave new world” där teknologin skulle förlösa oss från gamla synder. Men istället fick vi två världskrig, tusentals småkrig, och ännu mer djupa klass-skillnader människor emellan.

Beloved kan handla om kärleken och saknaden mellan två människor. Men kanske handlar den också om saknaden av den här nya världen?

För mig personligen är det här en sång om förlorad kärlek. Jag associerar den enormt mycket med en tjej som jag var väldigt svag för under 2002, och som det inte blev nånting med. Vi har båda ångrat detta, men den här låten var nånting vi båda kände starkt för. Det är ofta som jag börjar gråta spontant när jag hör den här låten, för den är dels så känslomässigt stark i sig själv, men också för att jag har så starka minnen till den.

Diskussionerna nätet över har gått friskt till när man ska försöka tolka texten till den här låten. Jag kan inte påstå själv att jag förstår vad som inspirerat Ronan när han skrev den, men jag misstänker att det var nånting väldigt starkt och djupt personligt.

Ett tecken på styrkan hos en låt är att den överlever mellan olika format. Beloved är i första hand en elektronisk låt, med synthar och trummaskiner. Men i mitt huvud kan jag höra en version framförd på en akustisk gitarr, med bara sång som komplement till gitarren. Jag tror den skulle funka lika bra som originalet.

Sådär, nu är det bara två låtar kvar. Men det är två av mina absoluta favoriter, och båda är fruktansvärt starka favoriter hos mig!

Stay tuned!

Den andra delen i min blogföljetong kommer att handla om en annan låt från Empires. Den här låten heter “Saviour” och är lite komplicerad.

Det är nämligen så att Saviour finns i två versioner, båda med sina respektive meriter. Dels finns den vanliga på Empires, sen finns det en väldigt limited edition-utgåva av Empires som heter Burning Empires. Burning Empires är EXTREMT sällsynt numera, och trots mina eftersökningar har jag inte lyckats äga den annat än i digital form. Burning Empires innehåller alternativa versioner av Empires-låtarna + några outgivna bonusar. En del versioner är varken bättre eller sämre än Empires-motsvarigheten, och några är bättre.

Saviour är en låt som står sig lika bra på båda versionerna. Faktum är att den enda skillnaden mellan dem är att Empires-versionen är instrumental, och Burning Empires-versionen har sång.

Texten går så här:

As the stars appear
I know I’ll find you staring at the sky.
Pointlessly reaching for some light
You hope to guide your sorry way.

A God of love.
A God of care.
A God of hope.
A God of words.
A God as lost as you and blind
To fill your hollow soul again.
You seek a God to stand above you,
Wrapping healing arms around you.
You’ll find another God of pain,
A God of suffering and tears.
Give yourself unto your God.
Sacrifice yourself again.
Burn your thoughts, erase your will
To Gods of suffering and tears.
Tie hallowed bonds around your hands.
Kneel before this seat of shame
To Gods as lost,
Gods as blind,
Gods of suffering and pain

Det har tidigare rådit debatt om Ronans religiösa ställning, men med den här texten förstod man att han tar klart avstånd från religion. Låten i sig är enormt bombastisk och skulle funka suveränt på ett dansgolv.

Personligen har jag tonvis med minnen av den här låten. Jag minns fortfarande första gången jag hörde den, det var hösten 2001. Jag hade av nån anledning aldrig lyssnat på låten innan eftersom introt var tråkigt. Men den här höstdagen så fick skivan gå och plötsligt satt jag och nickade hvuudet i takt med den här enormt sköna låten. Jag kände mig upprymd och tilltalad. När jag senare fick höra den s.k. Vox-versionen (med sång) så tog texten mig på en resa.

Precis som de flesta av Ronans texter så har han ett skönt sätt att hantera det engelska språket, och den ironiskt döpta Saviour var inget undantag.

I fem dagar framöver kommer jag att skriva om mitt absoluta favoritband - VNV Nation. Jag hade tänkt skriva om fem av deras låtar som betytt mest för mig, och förhoppningsvis sprida lite motvikt till den allmänna uppfattningen om att elektronisk musik är kall och fientlig.

VNV Nations musik har betytt oerhört mycket för mig de senaste åren. I och med min tilltagande depression har behovet av inspirerande och känslosam musik varit enormt. Första gången jag hörde VNV Nation blev jag imponerad, men det var inte förrän jag hörde helheten som jag verkligen kände hur bra det här var.

Jag måste också erkänna att deras album innan “Empires” är rätt ointressanta och kommer inte att tas upp i den här inläggs-serien. Det känns inte som att Ronan och Mark hittade sin röst innan dess, helt enkelt. Dessutom måste jag säga att det har varit enormt svårt att begränsa sig till fem låtar från tre (för mig) helt suveräna album. Även om det bara kommer att skrivas om fem låtar och de minnen som hör därtill så betyder nästan varenda låt på de tre senaste skivorna nånting för mig, och nästan varje låt framkallar en stark känsla och ett starkt minne.

Den första låten kommer från deras skiva “Empires” som kom ut 1999. Jag hörde den dock inte förrän nån gång 2000, mitt minne sviker mig exakt när. Den första låten jag hörde var “Dark Angel”, en arg och hämningslysten men ändå hoppfull låt. Men den tänker jag inte skriva om nu.

Låten jag tänker skriva om nu är “Kingdom”, och för att ni ska ha koll på hur texten går så klistrar jag in den här nedanför.

Our domain, this kingdom come
Now godless lands whose ways are lost.
Without the strength to carry on.
All values lost all virtue none.
Did you think you would be saved
By burning flags to cleanse yourselves of shame?
Or are you afraid as you stare back at your face?
Are you ashamed, are you afraid,
By destroying what the gods had made?
Did you think you would be saved?

None will be saved.
None will be saved

När jag mådde som absolut sämst så spelade jag den här låten om och om igen. Faktum är att jag ofta brukade lyssna på hela “Empires”-skivan samtidigt som jag läste min favoritbok om och om igen. “Kingdom” känns som en pånyttfödelse, den gav mig hopp om framtiden. Ronan sjunger om hur världen vi lever i idag har blivit korrupt, förstörd, gudarna har övergett oss. Men att om vi alla tillsammans griper tag i varandra kan vi skapa nånting nytt mitt bland detta kaos. Det är först på sistone som jag börjat kalla mig för humanist, men den här låten känns på nåt sätt som en tolkning av humanismens värderingar - en respekt för varandra och hoppet om en framtid där människor inte dör på meningslösa sätt.

Många minnen och känslor fyller mig när jag lyssnar på denna låt. Speciellt så är det ett frustrerat hopp. Min depression var total, och det enda som fyllde mig var ett enda stort mörker. “Kingdom” var en bit av Empires-skivan, och den skivan tror jag på sätt och vis räddade livet på mig.

Det sägs att riktigt bra musik är sån musik som talar till en. Empires-skivan inte bara talade till mig - den verkade som om den var skriven för mig, och om mig. Ronan själv säger att han gick genom en mörk period i sitt liv när han skrev den. Han vägrar dock vara specifik kring vad det var, men jag är ändå glad att han delade med sig av känslorna i form av denna skiva. “Empires” är många gånger en mörk och arg skiva, men oftast så är den ändå hoppfull.

“Kingdom” (som är första spåret på skivan) tycker jag sammanfattar hela skivan rätt bra. Empires-skivan omfamnade mig med sin tilltro till mänskligheten när jag som mest behövde det.

Ett band som jag har lyssnat en del av och till på under de senaste 3-4 åren är det norska soft-synth-downtempobandet Röyksopp. De hade en någorlunda stor hit sommaren 2002 med låten “Remind Me” som spelades friskt i radio och på ZTV/MTV.

Nu satt jag och lyssnade på lite fjollig synthpop från 80-talet levererad av Erasure. Det var deras Best Of-platta och på den finns en låt som heter “Breath of Life” som kom 1992.

Jag inser plötsligt att den låter kusligt lik Röyksopps låt! Skillnaderna är väldigt små, speciellt i introt, inte ens när sången börjar så slutar likheterna.

Erasure skrev ju sin låt en bra många år innan Röyksopp, så kan det verkligen vara så att Röyksopp har knyckt musiken? Eller är det bara lite lätt inspiration? Visserligen kan titeln på låten (remind me) vara ett slags referens till Erasures låt.

Likheterna är inte helt uppenbara om man lyssnar på album-versionen av Röyksopps låt, men radio-versionen (den s.k. “Someone Elses Edit”) är mycket lik.

Har diggat Rammsteins senaste platta Rosenrot i några dagar nu, och den är faktiskt precis lika bra som Reise, Reise som ju var deras släpp förra året.

Jag trodde faktiskt inte att de skulle släppa en ny skiva såpass fort, normalt brukar ju Rammstein ta 2-3 år på sig allra minst att kläcka en ny platta. Antagligen så är pojkarna i bandet på nån slags kreativ topp!

Hursomhelst.

Jag var inte helt övertygad när jag hörde “Benzin” som ju var den första singeln. Dock så har upprepat lyssnande på hela skivan övertygat mig om att det här är en minst lika suverän skiva som “Reise, Reise”.

Låtarna håller en jämn kvalitét och humorn är omisskännelig - speciellt i spåret “Te Quiero, Puta!”. Tänk er Rammstein med mexicali-arrangemang. Titeln betyder för övrigt “Jag älskar dig, hora!” på spanska.

Sammanfattningsvis en mycket trevlig upplevelse.

Det finns ganska många ställen som rekommenderar musik baserat på vad man gillar. De funkar ungefär som så att man matar in ett band och/eller låt man gillar, och sen spottar den ur sig en hög med rekommendationer. Tyvärr så är de inte alltid speciellt originella, jag har inte sett så många som lyckas rekommendera nånting nytt som man inte redan känner till. Gillar man VNV Nation så rekommenderar de ofelbart Apoptygma Berzerk och Covenant. Vilket ju faktiskt inte är helt fel, men man vill ju gärna lära känna ny musik och ändå behålla “känslan”.

När jag så upptäckte Pandora så var ju inte förhoppningarna så stora. Pandora är dock lite annorlunda, den rekommenderar saker och spelar sen upp dem via en flash-baserad “radiostation”. Tyvärr är det bara de första 10 timmarna av lyssnande som är gratis, efter det förväntas man hosta upp US$36 för ett års tjänst. Den är också lite rutten på det sättet att den får min eldräv att dra ruskigt mycket CPU.

Nåt som däremot inte är ruttet är musikrekommendationerna. Pandora är faktiskt riktigt intelligent, och man kan rösta tumme upp/tumme ner för låtarna, och den anpassar playlisten efter dessa åsikter. Musikrekommendationen är riktigt bra faktiskt, den lyckas rekommendera (och spela upp!) betydligt mer esoteriska band utan att för den skulle förlora “känslan”.

Jag orkade dock inte lyssna i hela tio timmar, men jag upptäckte ett härligt band som heter Backandtotheleft. Jepp, mysko bandnamn är ju praxis inom EBM/electro/futurepop, men det här var nåt i hästväg. Mycket skön musik dock. Melankolisk synth med mycket pads och dämpade texter. Helt i min smak, och gillar man mer dämpad EBM så bör man nog gilla Backandtotheleft. Speciellt låten “Imperfection” sög tag i mig, och har nu snurrat i min Winamp kanske 6-7 gånger på rad.

Det kan hända att jag tipsat om den här förut, men Covenant med “Bullet” är så förbaskat skön! Härligt knottriga synthar som bara rinner in i öronen, pianoplink och Eskils plågade röst som kvider fram texten.

Överhuvudtaget är hela skivan Northern Light helt suverän.

Om ni gillade den så rekommenderar jag också “Tour De Force” och “Call The Ships To Port”.

Har suttit en stund och lyssnat på “Fetenhits Eurodance Classics”. Tilläggas bör att jag har både suckat, skakat på huvudet, fnissat och fnyst om vartannat.

Varför denna motion?

Jo, som namnet på skivan (skivorna, det är dubbelskiva) antyder så är det bara s.k. Eurodance från mitten/början av 1990-talet på den. Vi snackar örhängen från grupper som Culture Beat, Haddaway och 2Unlimited. Megaklysch m.a.o., men ganska småskoj för oss som var unga på den tiden.

Yaiks, nu låter jag ju som om jag är tretusen år gammal, men struntsamma.

På tiden då det begav sig så snurrade ju musikindustrin ut sån här smörja på löpande band. Jag tror personligen det var 2Unlimiteds fel då de var först, och de satte mallen. Meningslös techno-aktig musik med nån tjej som vrålade refrängerna och en “rappare” (jag använder ordet i sin vagaste definition) som öste ur sig total nonsensrappakalja mellan refrängerna.

Försök exempelvis tolka den här textsnutten från Captain Hollywood Projects “More & More”:

more and more bam, don’t give a damn
pump the music and jam there’s no time for the problem
not a thought to some, but just make sure you get it
show the fella’s you with it
being prompt you get it, never will you forget it

När jag var fjortis tyckte jag faktiskt det här var skön musik. Numera har mina smaker förändrats, och det enda som musiken orsakar är en slags nostalgisk dimma.

Hur lyckades en sån här musikstil bli populär egentligen? Kanske var det för att grungen hade dött och alla tonåringarna därute behövde nånting nytt att fylla huvudet med, spendera pengarna på, och klä sig enligt. Jag vet faktiskt inte.

Nåja, skoj med lite nostalgi.