Måste bara få dela med mig av det här underbara stycket musik. Jag hoppas att Youtube inte plockar bort det, för här är kultur när den är som spretigast. Det är världens coolaste band tillsammans med Röda Arméns Orkester och kör. Vi snackar Leningrad Cowboys, och året var 1993. Solisten som sjunger har pipor av hög kaliber, hur länge klarar han hålla samma ton egentligen? Mycket imponerande.

Tack till USAbloggen som jag hittade detta via.

Sitter och lyssnar på Hedningarnas skiva “Hippjokk” från 1997. Det är en fascinerande skiva som skiljer sig en del från min andra favorit “Kaksi!” som de gjorde i början av 90-talet.

Skivan har många meriter, men jag gillar alltid att lyssna på låten “Drafur och Gildur”. Den är väldigt klassisk folklig, musik som även berättar en berättelse. För er som vet vem Lukas Thelin är så kommer jag alltid att tänka på hans trollteckningar när jag hör låten.

Läs texten:

Tramp av grova kängor hörs
Dvärgasång med vinden förs
Ner mot liten glänta
Där lömska trollen vänta

Troll i bakhåll för en dvärg
Snart får dvärg bekänna färg
Drafur går mot skogen
Med yxan redobogen

Trollen väntat länge nog
Smyger framåt ut ur skog
Drafur står och lyssnar
Hör hur ugglan tystnar

Plötsligt under skrik och skrän
Rusar troll från alla trän
Drafur spår “det tycks va’
Tid att svinga yxa”

Första trollet hoppas re’n
Krossa Drafurs bägge ben
Trolls förhoppning krossas
När hals från huvud lossas

Trollen blir allt fler och fler
Drafur vill ej se dom mer
Trollhuv’en är trånga
Men nu är dom för många

Plötsligt trollens lycka vänds
Och hos Drafur hoppet tänds
Genom blodröd slöja
Ser han Gildur röja!

Troll i mängder rycker fram
Drafur, Gildur blir en dram
Rygg mot rygg står dvärgar
Trollblod marken färgar

Drafur med ett vargagrin
Svingar dubbelyxan sin.
Trollens nackar styva
Med kraft han synes klyva

Dvärgars vrede blivit väckt
Närmsta troll får skallen spräckt
Se hur trollen backar
Gildur klyver nackar

Trollens led har krympt till slut
Snart får dvärgar pusta ut
Med dvärgablodet skållhett
Man dräper sista trollet

Jag är inte så jätteförtjust i Paul Simon. Mina föräldrar däremot är smått tokiga i karln, och därmed ingår han i soundtracket som spelas till filmen som heter “Min Barndom”.

Men jag måste säga att hans skiva från 1986 som heter “Graceland” är så förbannat skön!

De flesta associerar den skivan med megahiten You Can Call Me Al som också är känd som den mysko videon där Chevy Chase stod för mimandet medan Paul Simon själv kånkade runt instrument. De som har lite mer koll vet att den här skivan är resultatet av att Paul blev enormt inspirerad av afrikansk popmusik, och så gott som hela skivan har sina rötter i just afrikansk popmusik. Det är en musikstil som kännetecknas av högt tempo och rena gitarrerslingor som rör sig rytmiskt genom musiken samt massor med blåsinstrument.

Men för mig kommer den här skivan alltid att kännetecknas av den första låten på skivan. Boy In The Bubble. Jag minns den från långt tillbaka i tiden, och den är så mysko att den blir skön. Ett mysko dragspel inleder låten, och nåt slags underlig basgång rullar genom låten. Hela låten känns som en musikalisk Salvador Dali-målning. Det är kontrasterna i valet av instrument och arrangemang som gör den här låten riktigt skön.

Överhuvudtaget är skivan helskön att sitta och softa till en solig sommardag, men Boy In The Bubble är det som orsakar enorm nostalgi och en uppåtkänsla, iaf för mig.

Tack vare Andreas vaksamhet kan jag åtminstone presentera inlägget om Norrlåtar i sin någorlunda helhet.

—

Jag är en musikalisk allätare. Normalt lyssnar jag på elektronisk musik, men jag har många andra sorter som jag gärna lyssnar på också. Folkmusik har ofta legat mig varmt om hjärtat, och jag har besökt Umeå Folkmusikfestival två gånger (och stuckit ut bland mängden genom att i stort sett se ut som en svartklädd synthare).

En grupp som länge har hängt med i mitt liv är Norrlåtar. Första gången jag såg dem var jag mycket liten, kanske bara nåt år eller så. Ibland har jag i flera timmar suttit hemma hos Hans Sandin och pratat om alla olika sorters musik (samt lagat hans dator) och rent allmänt tycker jag att Norrlåtar gjorde en hel del skön musik som tyvärr aldrig fick den uppmärksamhet jag tror de förtjänade.

Strandlös Strand är en av mina favoritlåtar. Den är mindre känd än deras klassiker Ko Över Sarek, och den är desto mer allvarlig. Alla Norrlåtars låtar är mer eller mindre allvarliga, och har mycket av proggens inslag över sig. Dock är det i grunden moderniserad folkmusik som gäller.

Strandlös Strand är ursprungligen en dikt av den samiske diktaren Paulus Utsi, som dog 1975. Norrlåtar modifierade den lite och tonsatte den, och resultatet är en mycket melankolisk låt som kan handla om flera olika saker. Jag trodde länge att den handlade om vattenkrafts-utbyggnaden i norrland på 60- och 70-talet, och trodde detta ända tills jag fick veta att det ursprungligen var en samisk dikt, vilket ju såklart ändrade perspektivet lite. Men ändå, varje gång jag lyssnar på den så tänker jag att den skulle kunna passa in i så många situationer - människor förtrycks på ett eller annat sätt nästan varje dag, och så har skett under hundratals år nu.

Jag förstår ingenting
Själen är nedtryckt
Se er omkring
Hela byn har försvunnit
Främlingarna har dränkt den
Deras behov har ingen gräns

Jag står vid en strand
Vid en strandlös strand
Se er omkring
Gamla stränder finns ej mer
Främlingarna har krävt dem av oss
Deras behov har ingen gräns

Nu gungar mitt folk
På ett stormigt hav
Se er omkring
Från vår rättvik är rättvisans skydd
Främlingarna har krävt det av oss
Deras behov har ingen gräns

I mina förfäder ser jag ett strävande släkte
Se er omkring
Vi utstår kränkande handlingar
Främlingarna underkuvar oss
Deras behov har ingen gräns

(Jag är faktiskt inte helt säker på att det här är korrekt text. Jag kunde inte finna någon officiell text, så det här är hur jag skrivit ner texten från att lyssna på låten.)

Nånting som också är lite komiskt är att det här är inlägg nummer 666 i min blog.

—

Fast det är ju inte längre inlägg nummer 666. Snyft.

Jag upptäckte Juno Reactor av en slump sommaren 1998. Jag bodde i USA och gick runt och botaniserade bland skivorna i en av de lokala skivaffärerna. Givetvis så roterade alla möjliga sorters musik genom högtalarsystemet, och när jag plötsligt hörde en låt jag inte kände igen men omedelbart gillade så blev jag tvungen att fråga vad det var för nåt. Det visade sig vara “God is God” från Bible of Dreams-skivan. Den blev omedelbart införskaffad. Sen dess har jag gillat det mesta som Juno Reactor producerar.

Juno Reactor består i grund och botten av en person - Ben Watkins - som bjuder in och samarbetar med ett brett spektrum av vänner och musiker. Historiken bakom Juno Reactor är aningen krånglig, och det är således rätt krångligt att beskriva deras musik.

Ni kanske ser att jag har publicerat detta under kategorierna Blues, Elektro och Folk. Det kan verka förvirrande, men det är inte det när man tänker på att det är Juno Reactor jag skriver om.

För att (alldeles för) enkelt summera Juno Reactors musik så är det techno.

Men ovanpå detta finns lager av allt möjligt annat som inspirerar Ben Watkins. Ta t.ex. låten “God is God” som återfinns på Bible of Dreams. Den har ett lite långsammare gung med väldigt mycket österländsk rytm, och en starkt österländsk mystik. Allting ackompanjerat av Natascha Atlas svävande yemenitsång.

Jämför detta med “Swamp Thing” på samma skiva. Den har ett pumpande tempo komplett med en intensiv basgång. Hela låten för tankarna till träskmarker och monster från 50-talsfilmer. Plötsligt så skär en blues-gitarr genom allting och drar ett fett riff alltmedan analogsyntharna fortsätter tugga.

Lyssna sedan på “Conga Fury”, en orgie i afrikanska rytmer. Man känner nästan värmen från elden och hör stampandet av bara fötter mot marken. Trummaskinerna försöker hålla jämna takter med afrikanska congas och skinnklädda trummor.

Eller varför inte lyssna på “Hotaka” från Shango. Där har vi pumpande sågtandsvågor kombinerat med tibetansk strupsång och James Bond-gitarrer. På Shango finns även den ödmjukt betitlade “Masters of the Universe” som är högt tempo komplett med malande synthar och ylande beduinsång. På MoU-maxin finns dessutom flera väldigt stämningsfulla remixar.

Ingenting är omöjligt i Ben Watkins värld.

Igår kväll var jag medbjuden på konsert. Det var en konsert som jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig, men som så här med facit i hand blev väldigt lyckad.

Östblocket spelade på Västra. Min mor som vet att jag är svag för såväl livemusik som folkmusik med tongångar från öst såg till att ha tre förbokade biljetter till spelningen. Jag visste inte alls vad det var, men av namnet att döma så kunde man förvänta sig balkans-tongångar.

Helt rätt faktiskt. Östblocket är 12 (tror jag) personer som officiellt kommer från Malmö, och de spelar musik som är starkt influerad av den romska kulturen. Men det stannar inte där, de spelade även låtar med lite turkiska tongångar, och blandade in lite arabisk mystik i det hela. Överhuvudtaget var musiken väldigt spännande, och live så var det smått fantastiskt.

Det var också roligt, för det dröjde inte många minuter innan de framställda stolarna åkte bort och istället så dansade man sig svettig framför scenen. Jag deltog inte i detta, men det var väldigt kul att se den spontanitet som sånt kräver. Jag satt istället framför mixerbordet och lät musiken skölja över mig på samma sätt som vågor på en strand. Ljudet var kanonbra tack vare en av Sveriges bästa ljudtekniker (Ronny Danielsson, som har skött ljudet på flera spelningar där jag själv stått på scen) och han fick precis rätt stämning. Musiken fyllde lokalen och omfamnade publiken. Efter ett tag så slutade man vara publik och blev istället deltagare. Gränsen mellan scenen suddades ut, och det blev bara en enda enorm musikalisk glädje.

Det märktes att Östblocket var vana vid att spela tillsammans, och det märktes också att de tyckte väldigt mycket om det. I ett rasande tempo med minimala presentationer så öste de fram sin svängiga musik. Låtarna presenterades inte, det fanns helt enkelt ingen mening med det. Istället så lät man känslorna styra, man sjöng och klappade takten.

När det hela motvilligt tog slut två timmar efter det börjat så var det nån som sa att de verkligen hade det där bröllops-stuket på sin musik. Sanna ord, för Östblocket hade passat utmärkt på ett bröllop. På sätt och vis så var vi alla där på ett bröllop, fast utan brudpar eller präst.

Om Östblocket spelar på en plats nära dig, och du råkar vara intresserad av svängig musik med sitt ursprung i balkan - då rekommenderas det starkt att du gör ett besök.

Jag och Ögat var på Gammlia i lördags och lyssnade på folkmusik. Umeå Folkmusikförening (eller vaddenukallarsig) hade ett hyfsat stort arrangemang med Hoven Droven som dragplåster. Det var utomhuskonsert med fritt inträde, och evenemanget höll till på tunet (som är nåt slags 1800-tals bondgård).

Överlag trevligt evenemang. Solen sken i lagom dos och det var rätt bra uppslutning, även om Ögat hade en teori om att mycket är nog “närmast sörjande” till de som spelade. Själv tyckte jag om det breda spektrumet på banden, allt från typiskt svenskt gnissel på fiol (som jag själv inte tycker så värst mycket om) till mer experimentell världsmusik. Hoven Droven var lite småsköna, men på nåt sätt tror jag de passat bättre in på nån mörk rökig rockklubb faktiskt. Asprak Orkestar (osäker på namnet) var också ett roligt band, med sin märkliga turkjazz i ovanliga takter.

Det var iaf trevligt.

Bilder finns på http://gallery.isecore.net/thumbnails.php?album=7