Har läst en massa nonsens om Intelligent Design och ventilerar frustration över dumhet med att lyssna på Napalm Deaths låt “Continuing War On Stupidity”.

En tanke slår mig. Om ett band inte innehåller nån av originalmedlemmarna och dessutom har “upphört” att existera ett tag är det ändå samma band som när de började? Napalm Death är nämligen ett sånt band.

Så är Napalm Death ändå samma band? Musiken låter likadant, och man har inte ändrat nåt direkt - förutom rotationen av medlemmar. Kanske man kan säga att bandet själv har börjat leva ett eget liv utanför sina medlemmar?

Jaja, det är iaf skön musik när man är arg eller frustrerad.

Nightwish spelar i Umeå den 11e September. Det tänker jag helt klart gå och se! Alldeles för länge sen som jag såg live-musik, och Nightwish har potential för en skön spelning.

Tack John för tipset!

Aftonbladet hade ett s.k. TV-inslag om Rammsteins uppträdande i fetdräkter. Tyvärr går det inte att länka till det, men det var lite komiskt faktiskt. Det blir extra komiskt (och surrealistiskt) om man sen ser videon till låten de framförde - Keine Lust.

Där skuttar ett gäng milt sagt överviktiga Rammstein-medlemmar omkring iklädda vita kostymer. Jätteskön låt och en festlig video.

Jag gillar de flesta former av musik. De enda sorterna jag har svårt för är den svårdefinierade genren “kommersiellt skräp” samt dansband och opera. Bortsett från det så trivs det mesta i mina öron, och man kan hitta såväl instrumental jazz som israelisk psy-trance i min playlist.

Jag har också en enorm fascination för ett engelskt band med det smaklösa namnet Napalm Death.

Ni kan nog gissa er till hur deras musik låter.

En mer brutal musikstil tror jag man får leta efter. Det finns mer arga och aggressiva stilar (t.ex. Slipknot) men jag har aldrig hört ett band som så effektivt krossar allting i sin väg - enbart med hjälp av sin ljudbild.

De låter nämligen som en armé av ångvältar som kör i Mach 5.

Musikstilen kallas för “grindcore” och lämnar ingen oberörd. Allting går i hysterisk fart, och ljudet rullar ut ur högtalarna på samma sätt som stenbumlingar rullar nerför ett berg. Sångaren ömsom brölar värre än en kör med brunstiga älgar, ömsom skriker som om någon försökte flå honom levande. Det är näst intill omöjligt att höra när en låt slutar och nästa börjar eftersom man omedelbart trycker gasen i botten. Inte ens de mest hårdnackade headbangarna hänger med i det här. Gitarrerna och basen spelar sjukt invecklade slingor i enormt dova tongångar.

Texterna (i den mån man kan kalla dem texter) har samma lyriska finess som en motorsåg, och handlar ofelbart om brutala saker bortom den mänskliga sinnesbilden.

Jag tror inte jag skulle vilja se Napalm Death live, men det är skoj att låta dem vråla ut ur högtalarna när man är förbannad över nånting.

Exempel på hur Napalm Death låter
(kort bit tagen från deras skiva Order of the Leech)