Har suttit och lyssnat igenom David Gilmours senaste soloskiva “On An Island” några gånger nu. Rätt intressant musik. David Gilmour, för er som inte vet, är i normala fall gitarrist i Pink Floyd och har skrivit en hel del välkända PF-låtar genom tiderna. Det är omöjligt att inte få Pink Floyd-associationer av den här skivan, den låter nästan som en ny PF-skiva. Gästartister på skivan är bl.a. David Crosby, Graham Nash samt Pink Floyd-medlemmarna Richard Wright och Bob Klose, vilket helt klart bidrar till stämningen.

Skivan är enormt avkopplande, men precis som Pink Floyds skivor tar den med en på en musikalisk resa. Musiken färgas tydligt av Gilmours gitarrspelande och sångröst. Överhuvudtaget är det här en helt suverän skiva att sitta och lyssna på i lugn och ro. Den har inte så djupsinnig text, men å andra sidan är den väldigt skön. Svårt att sätta fingret på vad som är så skönt med den, den bara ÄR skön!

Vill man ha en avkopplande skiva kan man inte välja fel med den här.

Jag är inte så jätteförtjust i Paul Simon. Mina föräldrar däremot är smått tokiga i karln, och därmed ingår han i soundtracket som spelas till filmen som heter “Min Barndom”.

Men jag måste säga att hans skiva från 1986 som heter “Graceland” är så förbannat skön!

De flesta associerar den skivan med megahiten You Can Call Me Al som också är känd som den mysko videon där Chevy Chase stod för mimandet medan Paul Simon själv kånkade runt instrument. De som har lite mer koll vet att den här skivan är resultatet av att Paul blev enormt inspirerad av afrikansk popmusik, och så gott som hela skivan har sina rötter i just afrikansk popmusik. Det är en musikstil som kännetecknas av högt tempo och rena gitarrerslingor som rör sig rytmiskt genom musiken samt massor med blåsinstrument.

Men för mig kommer den här skivan alltid att kännetecknas av den första låten på skivan. Boy In The Bubble. Jag minns den från långt tillbaka i tiden, och den är så mysko att den blir skön. Ett mysko dragspel inleder låten, och nåt slags underlig basgång rullar genom låten. Hela låten känns som en musikalisk Salvador Dali-målning. Det är kontrasterna i valet av instrument och arrangemang som gör den här låten riktigt skön.

Överhuvudtaget är skivan helskön att sitta och softa till en solig sommardag, men Boy In The Bubble är det som orsakar enorm nostalgi och en uppåtkänsla, iaf för mig.

Ett band som jag upptäckte för kanske 1½ år sen och som verkligen har vuxit på mig är Pink Floyd. Innan dess har jag hört talas om dem, men aldrig riktigt hört deras musik. Men nu har jag lyssnat på en hel del Pink Floyd (som statistiken till höger visar) och jag blir desto mer förtjust i deras musik.

Visst, ibland är de så pompösa att man nästan tror att de ska ramla omkull av sin egen svulstighet, men många låtar är rent av genialiska. Så gott som hela Dark Side of the Moon är fullständigt lysande, och jag är enormt förtjust i Wish You Were Here, som i stort sett består av två mega-epos (Shine On You Crazy Diamond del 1 och 2).

Jag gillar faktiskt när man har ett tema till musiken. Just nu snurrar Comfortably Numb från The Wall i mina hörlurar, och jag gillar verkligen den låten. Jag gillar speciellt David Gilmours gitarrspelande, det är väldigt precist och exakt. Inte för mycket, inte för lite.

Det enda som känns lite trist är just att David Gilmour och Roger Waters inte riktigt kan komma överens. Trots att de båda stod på scenen tillsammans under Live 8 sommaren ‘05 så verkar det som att de inte helt har grävt ner stridsyxan.

Hello?
Is there anybody in there?
Just nod if you can hear me.
Is there anyone at home?
Come on, now,
I hear you’re feeling down.
I can ease your pain
Get you on your feet again.
Relax.
I’ll need some information first.
Just the basic facts.
Can you show me where it hurts?

There is no pain you are receding
A distant ship’s smoke on the horizon.
You are only coming through in waves.
Your lips move but I can’t hear what you’re saying.
When I was a child
I caught a fleeting glimpse
Out of the corner of my eye.
I turned to look but it was gone
I cannot put my finger on it now
The child is grown,
The dream is gone.
but I have become comfortably numb.

Ett band som jag upptäckte i mitten av 90-talet nån gång var KMFDM. Den första låten jag hörde var “Ultra” och efter det var jag såld. KMFDM har bytt sin stil åtskilliga gånger iom att bandet egentligen inte är ett band utan ett roterande musik-kollektiv med Sascha Konietzko som centralt nav.

Just nu sitter jag och lyssnar på lite gamla skivor med dem. Jag är inte så totalt förtjust i de skivor som släppts de senaste åren. Dels har min musiksmak ändrats en smula, men stilen som KMFDM kör numera är lite för ryckig och konstig för min smak. Jag tycker personligen att höjdpunkterna i KMFDMs musikaliska historia var med Angst, Nihil och Symbol-skivorna. Adios gick att lyssna på, men saknade den där tajtheten som var typisk för de tre skivorna jag nämnde innan.

Det som alltid fascinerat mig enormt med KMFDM är språkbruket i deras texter. Sascha har ett stort sinne för självironi och en hel del humor. Detta demonstreras tydligast med låten “Sucks” från Angst-skivan, där i princip hela låten handlar om hur mycket KMFDM suger. Ett exempel på lyriken:

we like talkin’ dirty
we smoke and we drink
we’re kmfdm and all other bands stink

our music is sampled
totally fake
it’s done by machines ‘coz they don’t make mistakes

we don’t have no lyrics
our message is nil
we hate all dj’s
they’re makin’ us ill

Det är också intressant att se hur djupa tankar kan frodas inom texterna till deras aggressiva synthmetal. Jag satt precis och lyssnade på låten “Glory” och den har också en intressant text. KMFDM har ju alltid haft en väldigt liberal och ibland nästan rakt ut nihilistisk syn på världen. Kritiken mot etablerade system är ett genomgående tema hos Sascha och hans vänners texter. Läs och begrunda:

War and slavery
exploitation
the common basis of a western nation
official version, a falsified story
the truth lies buried in a shroud of glory

influential people aren’t serving time
for being involved in organized crime
but stashed away in beautiful mansions
guess who provides for their generous pensions

oppression, ignorance, censorship rule
education is more than what’s taught in school
forced in a mold, held down by threats
decisions are made over our heads

but there is a way to refuse and resist
we don’t need to be ruled with the iron fist
we are the people, we are strong
let’s make up our minds and prove’em wrong

black man white man yellow man
black man white man rip the system

religion and tv, we’re under the thumb
prone to believe ‘coz we’re already numb

Man behöver inte ta texten bokstavligt, men samtidigt är det en påminnelse om att systemet ska arbeta FÖR oss vanliga medborgare, och inte EMOT oss som det mer och mer blir i våran moderna värld. Ska vi acceptera att vi blir förtryckta och att samhället blir mer och mer absurdt och människofientligt, eller ska vi ta saken i våra egna händer och ersätta det med nånting bättre? Var KMFDM står i den frågan är glasklart.

En låt som snurrat rätt mycket härhemma på sistone är den nedanstående. Alice in Chains. Rooster. Jag vet inte varför, men jag har fantiserat ihop en filmsnutt i huvudet som på nåt sätt skulle vara perfekt att ha den här låten till. Den hårdföre hjälten som nästan är död, men plötsligt reser han sig upp, vandrar genom korridorerna och kallblodigt slår ihjäl de som gjort honom illa. På nåt sätt tror jag den skulle passa bra till en Punisher-film.

Det var trist när Layne Stayley dog. Alice in Chains var inte ett band som jag tyckte mycket om, och rent allmänt är jag fortfarande lite grumlig till mycket av deras musik - men det går inte att diskutera inflytandet de hade på den tidiga grunge-scenen, och även på många efterföljande band. Den där stämsången som de körde med tycker jag gjorde det hela unikt, och det var trist att droger skulle knäcka Layne som ändå hade så otroligt mycket talang.

Alice in Chains - Rooster

Ain’t found a way to kill me yet
Eyes burn with stinging sweat
Seems every path leads me to nowhere
Wife and kids household pet
Army green was no safe bet
The bullets scream to me from somewhere

Here they come to snuff the rooster
Yeah here come the rooster, yeah
You know he ain’t gonna die
No, no, no, ya know he ain’t gonna die

Walkin’ tall machine gun man
They spit on me in my home land
Gloria sent me pictures of my boy
Got my pills ‘gainst mosquito death
My buddy’s breathin’ his dyin’ breath
Oh god please won’t you help me make it through

Here they come to snuff the rooster
Yeah here come the rooster, yeah
You know he ain’t gonna die
No, no, no ya know he ain’t gonna die

Har diggat Rammsteins senaste platta Rosenrot i några dagar nu, och den är faktiskt precis lika bra som Reise, Reise som ju var deras släpp förra året.

Jag trodde faktiskt inte att de skulle släppa en ny skiva såpass fort, normalt brukar ju Rammstein ta 2-3 år på sig allra minst att kläcka en ny platta. Antagligen så är pojkarna i bandet på nån slags kreativ topp!

Hursomhelst.

Jag var inte helt övertygad när jag hörde “Benzin” som ju var den första singeln. Dock så har upprepat lyssnande på hela skivan övertygat mig om att det här är en minst lika suverän skiva som “Reise, Reise”.

Låtarna håller en jämn kvalitét och humorn är omisskännelig - speciellt i spåret “Te Quiero, Puta!”. Tänk er Rammstein med mexicali-arrangemang. Titeln betyder för övrigt “Jag älskar dig, hora!” på spanska.

Sammanfattningsvis en mycket trevlig upplevelse.

Live 8 var ju för några veckor sen, och jag svor som en borstbindare över ironin att den enda gången i mitt vuxna liv som jag verkligen VILLE se på TV, så var min TV stendöd. För mig är TV mest bara en distrahering från att göra vettiga saker, men Live 8 ville jag verkligen se. Många av artisterna var för mig helt ointressanta (Coldplay? 50 Cent? Madonna? Who gives a rats ass!) men ett evenemang ville jag verkligen se: Pink Floyd. Killarna har inte spelat ihop på minst femton år, och deras musik fascinerar mig nåt så fruktansvärt.

Så, tack vare Internet och dess fantastiska möjligheter (som etablerade bolag och allmänna girigbukar försöker stoppa) så fick jag till sist se den.

Vad kan man säga? Gubbarna är verkligen tajta, och hela spelningen verkade så skön så man nästan började lipa. När de vevade igång “Wish you were here” och pratade om att den var tillägnad Syd Barret så var det nästan att jag slet fram en cigarettändare här hemma och började vifta med den.

Aftonbladet hade ett s.k. TV-inslag om Rammsteins uppträdande i fetdräkter. Tyvärr går det inte att länka till det, men det var lite komiskt faktiskt. Det blir extra komiskt (och surrealistiskt) om man sen ser videon till låten de framförde - Keine Lust.

Där skuttar ett gäng milt sagt överviktiga Rammstein-medlemmar omkring iklädda vita kostymer. Jätteskön låt och en festlig video.

Nick Cave and the Bad Seeds - Red Right Hand. Jätteskönt mörk, jazzblues-aktig långsam rock. Helskönt att digga såhär en mörk och kall vinterkväll.

Take a litle walk to the edge of town
Go across the tracks
Where the viaduct looms,
like a bird of doom
As it shifts and cracks
Where secrets lie in the border fires,
in the humming wires
Hey man, you know
you’re never coming back
Past the square, past the bridge,
past the mills, past the stacks
On a gathering storm comes
a tall handsome man
In a dusty black coat with
a red right hand

He’ll wrap you in his arms,
tell you that you’ve been a good boy
He’ll rekindle all the dreams
it took you a lifetime to destroy
He’ll reach deep into the hole,
heal your shrinking soul
Hey buddy, you know you’re
never ever coming back
He’s a god, he’s a man,
he’s a ghost, he’s a guru
They’re whispering his name
through this disappearing land
But hidden in his coat
is a red right hand

You ain’t got no money?
He’ll get you some
You ain’t got no car? He’ll get you one
You ain’t got no self-respect,
you feel like an insect
Well don’t you worry buddy,
cause here he comes
Through the ghettos and the barrio
and the bowery and the slum
A shadow is cast wherever he stands
Stacks of green paper in his
red right hand

(Organ solo)

You’ll see him in your nightmares,
you’ll see him in your dreams
He’ll appear out of nowhere but
he ain’t what he seems
You’ll see him in your head,
on the TV screen
And hey buddy, I’m warning
you to turn it off
He’s a ghost, he’s a god,
he’s a man, he’s a guru
You’re one microscopic cog
in his catastrophic plan
Designed and directed by
his red right hand

Lyssnar mycket på Lynyrd Skynyrd numera. Har blivit väldigt såld på många av deras lugnare låtar, och en låt speciellt står ut över alla andra. “Simple Man” heter den, och den är så totalt skön. Texten är inte direkt superdjup eller insiktsfull, men sättet som Ronnie Van Zant sjunger den så får man ändå en enorm känsla. LS har ju dessutom så grymt sköna gitarrslingor så det är inte klokt. Imponerande vad tre skickliga gitarrister kan åstadkomma tillsammans.

Mama told me when I was young
Come sit beside me, my only son
And listen closely to what I say.
And if you do this
It will help you some sunny day.
Take your time… don’t live too fast,
Troubles will come and they will pass.
Go find a woman and you’ll find love,
And don’t forget son,
There is someone up above.

(chorus)
And be a simple kind of man.
Be something you love and understand.
Be a simple kind of man.
Won’t you do this for me son,
If you can?

Forget your lust for the rich man’s gold
All that you need is in your soul,
And you can do this if you try.
All that I want for you my son,
Is to be satisfied.

(chorus)

Boy, don’t you worry… you’ll find yourself.
Follow you heart and nothing else.
And you can do this if you try.
All I want for you my son,
Is to be satisfied.

(chorus)