Nick Cave and the Bad Seeds - Red Right Hand. Jätteskönt mörk, jazzblues-aktig långsam rock. Helskönt att digga såhär en mörk och kall vinterkväll.

Take a litle walk to the edge of town
Go across the tracks
Where the viaduct looms,
like a bird of doom
As it shifts and cracks
Where secrets lie in the border fires,
in the humming wires
Hey man, you know
you’re never coming back
Past the square, past the bridge,
past the mills, past the stacks
On a gathering storm comes
a tall handsome man
In a dusty black coat with
a red right hand

He’ll wrap you in his arms,
tell you that you’ve been a good boy
He’ll rekindle all the dreams
it took you a lifetime to destroy
He’ll reach deep into the hole,
heal your shrinking soul
Hey buddy, you know you’re
never ever coming back
He’s a god, he’s a man,
he’s a ghost, he’s a guru
They’re whispering his name
through this disappearing land
But hidden in his coat
is a red right hand

You ain’t got no money?
He’ll get you some
You ain’t got no car? He’ll get you one
You ain’t got no self-respect,
you feel like an insect
Well don’t you worry buddy,
cause here he comes
Through the ghettos and the barrio
and the bowery and the slum
A shadow is cast wherever he stands
Stacks of green paper in his
red right hand

(Organ solo)

You’ll see him in your nightmares,
you’ll see him in your dreams
He’ll appear out of nowhere but
he ain’t what he seems
You’ll see him in your head,
on the TV screen
And hey buddy, I’m warning
you to turn it off
He’s a ghost, he’s a god,
he’s a man, he’s a guru
You’re one microscopic cog
in his catastrophic plan
Designed and directed by
his red right hand

Lyssnar mycket på Lynyrd Skynyrd numera. Har blivit väldigt såld på många av deras lugnare låtar, och en låt speciellt står ut över alla andra. “Simple Man” heter den, och den är så totalt skön. Texten är inte direkt superdjup eller insiktsfull, men sättet som Ronnie Van Zant sjunger den så får man ändå en enorm känsla. LS har ju dessutom så grymt sköna gitarrslingor så det är inte klokt. Imponerande vad tre skickliga gitarrister kan åstadkomma tillsammans.

Mama told me when I was young
Come sit beside me, my only son
And listen closely to what I say.
And if you do this
It will help you some sunny day.
Take your time… don’t live too fast,
Troubles will come and they will pass.
Go find a woman and you’ll find love,
And don’t forget son,
There is someone up above.

(chorus)
And be a simple kind of man.
Be something you love and understand.
Be a simple kind of man.
Won’t you do this for me son,
If you can?

Forget your lust for the rich man’s gold
All that you need is in your soul,
And you can do this if you try.
All that I want for you my son,
Is to be satisfied.

(chorus)

Boy, don’t you worry… you’ll find yourself.
Follow you heart and nothing else.
And you can do this if you try.
All I want for you my son,
Is to be satisfied.

(chorus)

Läste precis i Aftonblaskan att Dimebag Darrel blev skjuten till döds inatt.

Dimebag (som föddes som Darrell Lance Abbott) är nog mest känd som gitarristen i det numera insomnade Pantera. Han och brodern Vinnie Paul (som var trummis i Pantera) skulle spela med sitt nya band Damageplan och tydligen så kom nån dåre och sköt vilt omkring sig.

Vinnie blev skadad, Dimebag köpte farmen.

Det här var trist, för om det finns nån metal-gitarrist som verkligen var stilbildande så var det Dimebag. Otrolig attityd, otroligt sound. I mina egna ytterst famlande drömmar om att bli gitarrhjälte så var Dimebag definitivt en inspiration.

Har börjat lyssna på Laibach igen. Det var ett bra tag sen, och då har jag ändå ägt deras “NATO”-skiva i säkert tio år nu.

Alltså, vilken sanslöst knäpp men ändå ironisk grupp det här är. De har anammat alla fascismens typiska metoder (de syns alltid iförda uniformer, och deras videor är starkt fascistiska). Dock så gör de det för att göra en parodi på det, som de själva har sagt flera gånger: “We are as much fascists as Hitler was a painter”. Gruppnamnet kommer förresten från nazisternas namn på deras hemstad (ljubljana i det forna jugoslavien).

Jag lyssnade på deras senaste singel (Tanz Mit Laibach) och den var rätt udda. Jag tycker fortfarande bäst om NATO-skivan, men de har verkligen sina stunder. Skrattade rätt gott åt deras video till Opus Dei (som är en grymt fascistisk cover på Opus’ Life is Life). Jag har inte lyckats få tag i deras version av Queens “We are the champions” men jag kan tänka mig att det är nåt i hästväg.

Hur ska man beskriva musiken? Tja, de har varierat en hel del. Ursprungligen är de ett rockband, men de har alltid haft wagnerska tongångar i sin musik, och de har växlat fram och tillbaka mellan elektronisk musik och mer traditionell rockmusik. NATO innehåller massor med körer, svepande stråkar, walthorn, synthar (om skivan är på det temat) samt sångaren Milan Fras’ mörka och skrovliga röst.

Infogar en bild på herrarna:

Lyssnar på Nightwish’s nya singel “Wish I had an angel”. Faktiskt riktigt bra. Även om jag alltid uppskattat Nightwishs stil (på samma sätt som jag gillar The Gathering och Within Temptation - båda är symfonisk metal med kvinnlig sång) så har Nightwish ändå inte känts så totalfantastiska.

Den här singeln däremot är rätt skön. Den har ett nästan techno-artat gung i botten, och gitarrerna är mycket tyngre. Sen så är det skönt att man dragit ner lite på operasången och låtit basisten (vadhannuheter) grymta lite istället.

Rätt skön musik.

EDIT: Resten av skivan (Once, heter den) är inte halvkass heller.

Rammsteins nya platta “Reise, Reise” spelar i mina hörlurar. Albumet är helt suveränt.

Deras förra album (Mutter) kändes inte som nån klockren vinnare, även om en och annan låt höll hög klass. Överlag var det albumet långsammare och inte lika mycket Rammstein.

“Reise, Reise” däremot är verkligen Rammstein så det skriker om det. Det är ett album som går i högt tempo och Rammstein har bytt stil i sina låtars innehåll. Deras två första album (Herzeleid och Sehnsucht) hade drag mot sadomasochism och en väldigt brutal ton.

“Reise, Reise” är mera fundersam, fast på ett Rammstein-sätt. De flesta låtarna är drypande ironiska - speciellt den första singeln “Amerika” är _väldigt_ full av ironi över den utbredande amerikaniseringen som sveper över världen. Låten som omedelbart kommer efter (”Moskau”) är nästan lika ironisk, men åt precis det andra hållet.

Produktionen är toppklass. “Mutter” hade en väldigt grov produktion, med spretiga frekvensomfång och opolerad ton. “Reise, Reise” är tvärtemot väldigt polerad och påminner mer om “Sehnsucht” i att allting verkar funka tillsammans. Detta tycker jag passar Rammsteins musik väldigt bra, då den är relativt planerad och inte så bullrig och skramlig som man kan tro.

Gillar ni Rammsteins två första album så kommer ni nog att tycka om den här också.

Okej, jag har alltid vetat att The Who är ett av världens bästa rockband nånsin. Men jag tror inte att jag riktigt fattat det förrän nu.

Sitter och lyssnar på den remixade Who’s Next, som dels innehåller nymixade versioner av originallåtarna men som också innehåller massor med versioner som tidigare var outgivna.

Det slår mig verkligen i ansiktet vilket fantastisk musikmaskin dessa fyra herrar var. Ta bara klassikern “Baba O’Reilly” som verkligen är fantastisk. Det är en låt som är lätt som en fjäril men samtidigt har enormt mycket energi och fokus.

Man förvånas över dynamiken i bandet. Allting känns väldigt improviserat och lekfullt samtidigt som det är enormt mycket musikalisk skicklighet bakom allting. Keith Moon var verkligen en fantastisk trummis, jag blir förvånad när jag lyssnar på hans spelstil. Låtarna känns som om de var inspelade rakt av, eller under en live-spelning - men ändå känns de polerade och noggranna.

Helt sanslöst.