När jag var liten grabb läste jag väldigt mycket av de klassiska fransk-belgiska serierna. Lucky Luke, Tintin och Spriou. Jag tyckte väldigt mycket om Spirou, speciellt de serier som Franquin skrev och tecknade. En av de saker jag tyckte om med Franquins version av Spirou var den bil som Spirou och Nicke (eller Fantasio, som han heter i det franskspråkiga originalet) körde runt. Den hette “Turbot 1″ och det som gjorde den unik var att den drevs av en turbinmotor. I serien hade den inga som helst problem att komma upp i över 250 km/h och eftersom Franquins serier utspelade sig på 50- och 60-talet var detta milt sagt imponerande för en vanlig vägbil. Att bilen dessutom hade en grymt skön design gjorde inte saken sämre, och Turbot-bilen var en ständig följeslagare i Franquins skapelser. Senare blev den ersatt av Turbot 2 som även den var turbindriven, men det var alltid den första som jag tyckte bäst om.

(Bilden på Turbot 1 är lånad från den här sidan, där alla Spirous mer eller mindre exotiska bilar kan beskådas)

För några dagar sen hade jag tagit en promenad längs minnenas allé och läst gamla Spirou-album, och jag började fundera på det här med turbindrivna bilar. Varför ser vi inte turbindrivna bilar idag, och ägnade sig bilföretagen nånsin åt att experimentera med den typen av motorer? Är det överhuvudtaget möjligt att klämma in en turbinmotor i en bil, och skulle det ha några fördelar gentemot en vanlig kolvmotor? Min erfarenhet med turbinmotorer är nästan uteslutande via olika former av flygande maskiner. Helikoptrar och jetplan använder båda olika typer av turbinmotorer för sin framfart, men bilar?

Efter en del Googlande och ett turligt fynd på Wikipedia lärde jag mig lite mer om det hela. Ja, bilindustrin hade experimenterat med turbinmotorer. Faktum var att Chrysler hade ett väldigt framgångsrikt projekt med att utveckla en turbinbaserad bil som började i slutet av 40-talet. Projektet lades dock ner i slutet av 70-talet utan större fanfarer, mestadels pga ekonomiska och politiska skäl, men ändå hade man bevisat att det faktiskt var möjligt att utveckla en bil som drev av en turbinmotor. Inget företag inom bilindustrin har experimenterat med turbinmotorer sedan dess.

Chrysler tog t.o.m. fram en fungerande prototyp, som byggdes i 55 exemplar. Fem av dessa provkördes av Chrysler själva, och användes som demonstrations-exemplar, men de övriga 50 bilarna tilldelades en mycket exklusiv skara förare. Det var första gången i bilhistorien som andra människor än ingenjörer åt företaget fick ha tillgång till en prototypbil under längre tid. Chryslers avsikt med detta var att få en bredare åsikts och utvärderingsbas för prototypen, och var trots sin generositet väldigt petiga med vem som fick köra bilarna.

När prototypprojektet var färdigt förstördes 46 av bilarna pga att Chrysler blivit hotade med importskatt för fordonen, men också för att avsluta projektet ordentligt. Nio av bilarna behölls dock, och de flesta skänktes till olika motormuséer (efter att man gjort motorn oduglig) där de visades för allmänheten. Idag finns alla av nio kvar, och fyra stycken är i fungerande skick. En av bilarna har totalrenoverats och förevisas emellanåt på olika motormässor runt om i USA.

Bilarna var extremt futuristiskt designade, och hade bl.a. den unika fördelen att de kunde drivas på i princip vad som helst som var brännbart. Diesel, fotogen, bensin. Det spelade ingen större roll, och man kunde byta bränsle utan att behöva justera motorn. Bilarna upplevdes som väldigt sköna att köra eftersom motorn vibrerade mycket mindre än en kolvmotor. Dock var det ett stort problem med den glupska bränsleförbrukningen på låga varv eller inom stadskörning. Många klagade också på motorljudet, som lät som en vinande dammsugare istället för det mysiga brummandet från de vanliga V8′orna som satt i de flesta amerikanska bilar.

Förutom Chrysler ägnade sig även engelska Rover åt att experimentera med turbindrivna bilar, men var inte på något sätt lika framgångsrika som sina amerikanska kollegor. Rover JET1 hette den, och man kan läsa mer om den på Wikipedias Rover-sida.

Förutom dessa två prototyper hittade jag ett gäng med svenskar som håller på att custombygga en turbindriven Dodge Charger, men deras hemsida är väldigt tunn kring detaljer och bakgrunder. Dock finns det bilder och två filmer att roa sig med.

Nedan är två bilder på Chryslers tubinprototyp som byggdes 1964. Jag tycker det är en av de fräckaste bilar jag nånsin sett, påminner mycket om den klassiska Thunderbird’en från samma era. Det finns även bilder på den helrenoverade prototypen här, det är gott om ögongodis och rekommenderas. Spana speciellt in interiören som är väldigt futuristisk och fräck med sitt turbinbetonade designarbete.

(Bilderna är lånade från Allpars sida om Chrysler-turbinen, som också har mycket mer detaljerad information om Chryslers turbinbil)

Jag gillar Need For Speed-spelen. Det är ingen nyhet för någon egentligen, och det senaste halvåret har jag nött Need For Speed: Most Wanted rätt ordentligt.

NFS: MW (som jag tänker förkorta det med) var ett skoj spel. Det kombinerade mycket bra saker från tidigare spel, och det hade precis alla de styrkor och svagheter som man kunde förvänta sig. Det var ett skoj spel, och även om jag inte ägnade karriär-biten i spelet speciellt mycket uppmärksamhet klockade jag in rätt många speltimmar.

En av de tydligaste sakerna jag inte gillade med spelet var dess fuskande. På andra plats kom ett i min mening snålt utbud av spännande bilar. Den roligaste bilen ansåg jag vara den bonusbil man fick, en Chevrolet Camaro SS från 1967. En tvättäkta amerikansk muskelbil, och jag hade fruktansvärt roligt med att köra lopp med den. Det var det första framträdandet av en klassisk bil i NFS-spelen. Tidigare har alla spelen fokuserat antingen på exotiska sportbilar (Ferrari, Lamborghini, Aston-Martin, etc) eller de s.k. tuner-bilarna. Tuner-bilar är japanska bilar som extrautrustas bortom beskrivning, precis som i filmen The Fast and the Furious. Camaron var unik i att den var varken eller, och dessutom var en av mina drömbilar i verkliga livet.

Introducerandet av Camaron ledde till att jag efterlyste en ny NFS, nånting som jag kallade “Classic Speed” där man kunde köra alla klassiska vrålåk som tillverkats.

För nån vecka sen började jag köra det senaste tillskottet i NFS-serien. Need For Speed: Carbon heter det, och det är nog det bästa i serien hittils.

Spelet i stort är ungefär precis som alla NFS-spel tidigare. Snabba bilar i hög fart. Ingenting nytt där. Karriären i spelet är nästan identisk med den i Most Wanted, man spelar en street-racer som blir av med sin bil i början av karriären, och därefter får man arbeta sig upp från botten igen. Bla bla bla. Ingenting nytt där. Man kan köra runt i “free roam” och bl.a. bli jagad av poliser eller ställa upp i gaturacing med konkurrerande gäng. Som sagt, ingenting nyskapande där.

Nej, spelet har i min åsikt två saker som gör det riktigt njutbart.

Den första av de två är ljudet. Numera kan man få ljudet i 5.1-surround, och det är helt otroligt. Motorljuden runt omkring en är fantastiska, och EA Games har uppenbarligen lagt ner mycket tid på att ge spelet ett rättvist ljud. Det känns verkligen som om man sitter mitt i loppet. Varje bil har ett ganska unikt ljud dessutom, och hur mycket man extrautrustar sin bil påverkar också hur motorn låter. En standard-motor låter väldigt tamt, men om man uppgraderar den med en turbo kan man plötsligt höra vinet från insuget och trycket från kompressorn. Helt fantastiskt.

Den andra saken är den som verkligen gör spelet till en höjdare. Det finns hur många bilar som helst att välja mellan, och det bästa av allt är att man nu delat upp bilarna i tre klasser: exotic (Ferrari, Lamborghini, etc), tuner (japanska bilar) och en tredje klass som heter “Muscle”. Precis som namnet antyder är det muskelbilar i olika generationer. Här finns alla klassiker. Chevrolet Camaro, Dodge Charger och Challenger, Plymouth Hemicuda. Listan är lång. Extra skoj är också att i den här klassen finns även de nya versionerna av dessa klassiska bilar. Man kan t.ex. välja mellan att köra Dodge Challenger från början på 70-talet eller den nya Challengern som inte ens finns som annat än konceptbil. Samma med Camaron, där kan man välja en klassiker från 1967 eller den nya som även den fortfarande enbart finns som koncept. Givetvis kan man ta in alla dessa bilar i verkstaden och utrusta dem med fräcka färger, fälgar, bodykits och liknande.

Det finns även en låååång rad med bonusbilar som man kan låsa upp under spelets gång. Då kan man bl.a. köra den svenska superbilen Koenigsegg CCX, bilen som just nu toppar Power Laps-listan på Top Gear. Bland bonusbilarna finns allting från brandbilar och polisbilar (!) till andra klassiska amerikanska bilar såsom Chevrolet Chevelle och Plymouth Road Runner. Där finns givetvis också gott om exotiska superbilar såsom Pagani Zonda och nyss nämnda Koenigsegg.

Om det är nåt som inte är så bra med det här spelet är det EA’s insisterande på att alla banor ska köras i nästan kolmörker. Jag förstår inte det. Okej, om man kör under en karriär så visst, men jag tycker ändå att EA kunde ha gett en möjligheten att välja väder och tid på dygnet när man kör fristående rallyn.

En annan sak som inte är så bra är att spelet har en tendens till att krascha rätt ofta när man kör karriär. Detta är mycket frustrerande då man får köra om alla lopp som inte sparats. Spelet har ingen save-funktion heller, utan autosparar karriärens förlopp när man når sitt safe-house, men det är inte ovanligt att man av diverse olika orsaker inte hinner dit förrän tre-fyra lopp senare.

Så för att summera: samma som innan i de flesta avseenden, men det som gör spelet skoj är det suveräna utbudet av bilar samt det fantastiska ljudet. Carbon fuskar inte lika tydligt som Most Wanted, även om datorspelarna är hiskeligt förutsägbara i sin körning.

EDIT: Det kommer många sökningar hit efter fusk, trainers och savegames som låser upp hela spelet. Jag har en trainer här (klicka för att ladda ner) som egentligen kommer från Cheathappens.com, men Cheathappens har ungefär hur kass hemsida som helst. Jag har inte använt den själv, men jag vill ju försöka göra nya besökare nöjda. Trainern är lätt att använda. Starta den innan själva spelet, starta spelet med trainern igång i bakgrunden. Tryck F1 för oändligt med pengar, F3 för att låsa upp allting i spelet. Trainern kan mer också, läs i textfilen.

UPPDATERING 061209: Nu har jag spelat klart careermode. Rätt skoj, svårighetsgraden var ganska lagom och sista bossen var precis tillräckligt svår för att göra det spännande, men inte så lätt att man sitter med ena ögat på TV-apparaten eller låter tankarna flyga iväg. Han var svår, men koncentrerar man sig (och kör en fullt utrustad Mercedes-Benz SLR McLaren!) är det inte omöjligt att klå honom. Dock blev jag lite sur, det enda man fick för mödan var en liten film, ett grattis-meddelande och sen fick man se heeeela den långa listan på utvecklare och credits, och man kunde inte klicka bort den utan fick vackert vänta tills den var klar. Lite egotrippat av EA!

Några bilder på mina bilar som jag tog med FRAPS:
(bilderna är inte längre bra representationer av hur mina bilar i spelet ser ut Jag har byggt om dem en del sedan de togs)

Chevrolet Camaro SS från 1967:

Dodge Challenger från 1970:

Dodge Charger från 1969:

Plymouth Hemicuda av okänd årsmodell (mest troligt 1970):

Ford Mustang Fastback, mest troligt från 1967. Jag försökte göra den så lik “Eleanor” som möjligt

Nya Dodge Challenger som inte beräknas finnas till salu förrän 2008:

Det här är precis varför man inte ska låta sin fjortonårige son sätta sig i förarsätet på sin splitternya Mustang. Jag tror meningen är att man ska garva åt det här, men jag kan bara sucka över idiotin, och sucka åt det faktumet att killen inte kommer att få ut ett öre på försäkringen.

Försäkringsbolag: Vad var det som hände?
Snubbe: Jag lät min son starta min bil, men han visste inte hur man körde en manuell växellåda och därmed kraschade han genom garageväggen med min splitternya bil.
Försäkringsbolag: Tyvärr, du får inte ett öre.

så hittade jag den här artikeln som handlar om en bil som drevs av ånga! Nej, jag hittar inte på nånting.

I början av 1900-talet fanns det en biltillverkare som hette Doble. Deras specialitet var bilar som drevs av en ångmaskin. Bilarna var enormt pålitliga, drog fruktansvärt lite bränsle (etanol) och var ändå inte tyngre än nån av de SUV’er som rullar runt idag. Dessutom var de i praktiken ljudlösa förutom vindbrus, nästan helt fria från vibrationer eftersom motorn inte hade ett högre varvtal än 900 varv/minuten, och kunde utan problem nå en topphastighet på omkring 150-160 km/h.

Mycket fascinerande. Läs mer på Wikipedia.

(1923 års Doble E14)

Ann-Sofies förra bil var en SAAB 900 från 1988. En charmig men rostig skurhink som hade problem med att delar lossnade lite då och då. Tack vare pappa Markku blev hon ägare till en ny SAAB 900 av årsmodell 1988 för nån månad sen.

Bilen (som Ann-Sofie döpte till Doris) gick riktigt bra, och det mekaniska var åtskilligt bättre än den föregående svarta SAABen som nästan var sönderrostad. Dock saknade Doris två saker - ett innertak och en radio.

Den förre ägaren av Doris hade tydligen råkat ut för samma fenomen som vi råkade ut för i den svarta bilen, nämligen att limmet som håller innertakets klädsel på plats lossnar, och man får en effekt som påminner om en himmelssäng. I den svarta bilen löste vi detta genom att nåla upp taket. Den förre ägaren av Doris löste det genom att skära loss tyget och slänga bort det. Det var alltså ett väldigt fult tak i Doris.

Vi bestämde oss för att klä om det litegrann. Pappa Markku tipsade om att det var lätt att plocka loss innertaket för att sedan klä det snyggt. Ann-Sofie och jag vek in oss i Doris för några dagar sen och plockade loss taket (som var lätt), sedan klädde vi om det, satte tillbaka det (vilket var knepigare) och skrattade åt effekten samt gratulerade oss själva för ett väl utfört arbete.

Jepp, ni ser rätt. Vi valde ett tyg som nästan säger “muuuh!”. Vi klädde också om dörrsidorna med samma tyg eftersom vi hade köpt rätt mycket av det, men också för att dörrsidorna var busenkla att plocka loss. Effekten är mycket roligare på riktigt. Planerna på kossa-mönstrade nackstöd och kossa-mönstrad rattmuff lades dock ner.

(En till bild som visar hur mysigt det ser ut)

Vi har skämtat rätt rejält om att sätta stora horn på grillen för att göra effekten total. Överhuvudtaget blev denna rätt billiga modifikation (250 kr för tyget samt lite lim och några nålar) klart uppskattad och gav en anonym gammal SAAB desto mer personlighet.

Övrigt som vi gjort är att sätta in en stereo. Svärföräldrarna var väldigt generösa och gav oss valfri stereo av värde upp till tusenlappen, och vi köpte en stereo på Netonnet i Borås för 900 kr. Vi investerade resten i lite högtalarkabel, och sen började det långa äventyret med att installera den. Doris hade nämligen många otrevliga överraskningar i lager för oss amatörinstallatörer, den förre ägaren hade klippt i alla kablar och det var inte bara Plug N Play. Tvärtom var det rätt mycket bök, bök, bök, men efter många svordomar var den installerad och fungerade. Dock tror vi att de främre högtalarna är trasiga då de sprakar, och mest troligt blir de utbytta mot nåt nyare i framtiden. Svärfar Markku hjälpte oss med van hand i den trassliga kabeldragningen, men Ann-Sofie imponerade stort genom att ha tålamod och is i magen medan undertecknad inte hade detsamma.

Hursomhelst är Doris nu utrustad med en stereo som spelar CD-skivor, MP3-filer och som har fjärrkontroll. För att göra effekten total har Ann-Sofie tonat bakrutorna och dessutom slängde vi på lite flames på sidan:

(Höjde topphastigheten med minst 10 km/h!)

För några år sen såg jag en hemmabyggd replika säljas på Ebay.

Replikan var av den berömda DeLorean DMC12‘an som Michael J. Fox använde för att åka kors och tvärs genom tiden i de olika Back To The Future-filmerna. Den var fantastiskt detaljerad, och fullt fungerande bortsett från det faktum att den inte kunde resa genom tiden.

Via CrookedMoon upptäcker jag att det nu finns en till replika till salu. Dock verkar den inte vara helt identisk eftersom den skiljer sig genom att vara en automatväxlad modell, s.k. “slushbox”. Den skiljer sig också eftersom den är gjord enligt hur bilen hade sett ut i den första filmen, det saknas t.ex. en Mr Fusion och andra detaljer.

Men icke desto mindre är det ett sjukt imponerande bygge, och om jag hade varit rik hade jag gärna haft den stående i mitt garage. I’m such a nerd

Det är spektakulärt väder ute. Tyvärr innebär detta att jag mest spenderar min tid inomhus med att flämta som en fisk på torra land. Jag försökte mig ut på en cykeltur idag också, men den för mig ovant höga värmen (min kropp är fortfarande på vintertid) samt ett knä som inte ville spela samma spel som mig satte stopp för längre åkturer.

Den enda turen blev en kort tur till ICA för att köpa förnödenheter. Höjdpunkten där var att det stod en knallröd Chevrolet SSR på parkeringen, komplett med stolt ägare. Retrodesign är ju rätt poppis bland biltillverkarna, och det blir säkerligen desto mer sånt i framtiden. Jag ser t.ex. fram emot ett test av nya Dodge Challenger som än så länge är i koncept/prototyp-stadiet. Den här Chevan är säkerligen lika opraktisk och fjantig som den ser fräck ut, men icke desto mindre ser den just fräck ut.

Bild från Chevrolet

Dock måste jag erkänna att jag har lite av en hatkärlek till många retrodesignade bilar, tydligast är väl PT Cruiser från Chrysler. Så vansinnigt ful bil att man nästan blir dum i huvudet av att titta på den. Många retrodesignade bilar blir verkligen knasiga, och PT Cruisern är knasigast av dem alla. Samtidigt antar jag att vi säkert har den att tacka för att retrostylingen blev så poppis som den faktiskt är.

Det har ju spridit sig från bilar till vanliga hushållsaker också. Här hade jag tänkt länka till de fräcka brödrostarna och microvågsugnarna som OBH Nordica producerar, men eftersom de valt Microsoft som plattform för sin hemsida får man det informativa meddelandet:

Microsoft OLE DB Provider for ODBC Drivers error ‘80004005′

[Microsoft][ODBC SQL Server Driver][DBNETLIB]SQL Server does not exist or access denied.

/inc/lang_front.asp, line 19

Gissningsvis skrattar deras webbyrå hela vägen till banken eftersom de säkert tog massor betalt för den lösningen dessutom.

Vädret, ja. Jag bor ju för närvarande i en mindre vindsvåning som jag hyr av en hyresvärd som jag inte direkt är stormförtjust i. Han har en historia av att inte bry sig om sina hyresgäster, och den här lägenheten som jag beskrev som Skönt Sunkig när jag flyttade in är numera bara Sunkig. Det sunkigaste med den om somrarna är bristen på ventilation - det finns ingen som helst ventilation härinne nämligen. Den enda ventilationen består av Balkongdörr Och Sovrumsfönster®©. Rent teoretiskt kanske man skulle kunna få lite korsdrag om jag öppnade ytterdörren, men jag gillar inte att främlingar kan se in i min lägenhet, och jag gillar inte heller att katterna rymmer. Detta betyder att det under sommaren är vanligt med 35-gradiga temperaturer härinne. I skrivande stund är det 26 grader, och att det är så relativt svalt kan jag enbart tacka min trogna bordsfläkt och den svala kvällstemperaturen för.

Jag blev lite dyster av att skriva det förra inlägget, och bestämde mig för att pigga upp mig genom att se på Top Gear. Top Gear, för er som inte vet det är ett lätt vansinnigt brittiskt program som uteslutande handlar om bilar.

Gärna snabba och svindyra bilar, men bilar överhuvudtaget är temat. Det har en udda humor som jag uppskattar, och de är inte sena att driva med sig själva. De har dessutom väldigt bra smak vad gäller bilar.

Det avsnitt jag valde att se var det andra avsnittet i fjärde säsongen, från 2004 om jag inte minns helt fel. Jag hade inte sett det förut, men valde det baserat på två saker:

1) En nunna kör monstertruck
2) Mercedes SLR Mclaren

Vad jag fick som bonus var en helt hysterisk bit. Det är nämligen så att Top Gear har ett moment man kallar “Star in a resonably priced car” där man tar någon som är mer eller mindre känd och de får köra en mellanprisbil runt banan, och sedan loggas deras tid mot andra deltagare.

Den här gången var det en professionell hypnotist vars namn jag inte minns som var deltagaren. Det roliga var att förutom att köra en bil runt banan (och svära och grimasera på ett mycket underhållande sätt) så hypnotiserade han en av programledarna - Richard Hammond, den korte och rent allmänt smått hysteriska killen.

Jag trodde jag skulle dö av skratt!

Först hypnotiserades han att helt glömma bort hur man kör bil. Han satt i bilen och vred på alla rattar och spakar, och hade INGEN som helst aning om hur man körde bil. Först var jag helt övertygad om att han fejkade, men jag tror inte man kan fejka den typen av okunnighet. Det var hur som helst ett fantastiskt segment. Senare i studion blev han hypnotiserad att tro att en trampbil var hans nya fina Porsche 911, och han körde runt i den “bilen” alltmedan han gjorde motorljud. När Jeremy Clarkson senare rammade hans nya fina “bil” blev han helt utom sig.

Måste ses!

Nunnan som kör monstertruck var skoj (bilar med 1500+ hästkrafter är alltid ballt) och testet av den svindyra Mercan som körde hysteriskt fort och bromsade på nolltid var även skoj, men Richards hypnotisering var behållningen.

Inspirerad av Tantens funderingar kring bilar tänkte jag skriva om två bilar som jag minns. Eftersom jag själv inte har körkort (ännu!) och inte ägt någon bil blir det därmed kåseri kring två av de bilar som mina föräldrar ägt. De har ägt flera bilar, en del har varit riktiga ruckel och de som är av den nyare generationen är inte fullt lika ruckliga, men icke desto mindre har deras bilar oftast haft personlighet.

Den första bilen är den bil som jag har mest känslor associerade med. Det är en orange Volvo Duett från 1968 (tror jag det var) och det är faktiskt min fars älsklingsbil. Den är dock i ett sorgligt skick nu eftersom den har stått still och rostat bort i dryga decenniet, men jag vet att om man tittar djupt in i pappsens hjärta drömmer han fortfarande om att restaurera henne till nyskick. Duetten, eller “Dutten” som den oftast har kallats i familjen är som sagt en orange Volvo av äldre snitt. Egentligen är det meningen att hon ska vara orange med svarta framskärmar, men i mina minnen kommer den alltid att vara orange med en svart och en grå skärm. Den gråa skärmen var (tror jag) ersättaren efter en mindre krock eller nåt slags olycka. Jag vet faktiskt inte, i alla mina minnen är det en grå och en svart skärm. Orsaken till dess lustiga färg var att Dutten var en f.d. yrkesbil och hade gjort tjänst åt SJ. På dess sida fanns (och finns fortfarande) en mycket sliten etsning av SJs dåvarande logotyp.

Dutten var Bilen Med Stort B när jag var liten. Den fraktade våran lilla ihärdiga familj hit och dit. Mina minnen är dimmiga, men jag vet att den oftast har varit backup när andra bilar har slutat funka. Dutten var enormt pålitlig och trots att den led av bilversionen av cancer -rost- så fortsatte den ihärdigt att rulla på. Jag lärde mig faktiskt köra bil (ja, jag kan det!) i Duttens trygga förarsäte. Hon gick inte fort, men hon var väldigt förlåtande med händer och fötter som inte fått in knixen för att hantera hennes växellåda.

Mitt starkaste minne från Dutten är nån av de gånger hon fraktade hem mig från Notudden när man var liten knatte. Notudden är numera Jokkmokks Turistcenter, en fantastisk pampig titel för en camping, en stugby och en ganska sliten bassänganläggning. Om somrarna var det ibland bad i bassängerna som gällde, och man åkte hem mer eller mindre dyblöt. Jag minns att mina blöta badbyxor häftade fast vid Duttens galonsäten på ett ganska obehagligt sätt. Där satt man i solskenet och rumpan grillades av solvärmd galon.

Idag kör inte Dutten någonstans alls. Hon står utanför mina föräldrars garage och förfaller i stilla tystnad. Det skär lite i en att se en relik från det förflutna dö på detta långsamma vis, men det finns inte så många val. Trots att min far till sist gav upp drömmen om att restaurera Dutten tillbaka till sin forna glans och sa att den som hämtade henne fick henne helt kostnadsfritt möttes han bara av den solida tystnaden. Ingen vill ha Dutten, och hon står där hon står, kanske tills tiden själv tar slut.

Dutten fotograferad sommaren 2004. Den vita saken i förarsidans fönster är en lapp där det står att bilen bortskänkes.

EDIT 060923: Nu har Dutten hämtats av sina nya ägare. Här är två slutgiltiga bilder på henne. Vi hoppas att hon trivs hos sina nya ägare och att de renoverar upp henne som de sa att de skulle göra.

Den andra bilen är bilen som postumt fick namnet Röda Faran. Röda Faran hade inget namn under sin levnadstid, men efter sin begravning fick hon namnet Röda Faran som lite skämtsam ironi. Röda Faran var en vinröd Volkswagen Passat av årsmodell 1984 (om jag minns rätt). Hon kom i våran tjänst i mitten-slutet av 80-talet som bättre begagnad bil. Det som jag minns mest av allt med henne var min enorma fascination för hennes bakdörrar - hon var den första bilen våran familj ägt som hade bakdörrar. Alla tidigare var såna med framvippbara säten som man fick klättra förbi. Röda Faran hade RIKTIGA bakdörrar, med fönsterrutor som gick att veva ner. Glädjen visste ingen gräns, nu kunde man sitta där bak med armbågen ut genom rutan och känna fartvinden som rufsade om håret. Hon hade dessutom fartstreck på sidan och en sån där fräsig solskyddsmojäng som man skruvade på bakrutan, en sån våfflad sak som jag tyckte såg väldigt fräck ut.

Röda Faran var trots sitt smeknamn inte farlig. Röd, ja. Farlig, nej. Däremot var hon rätt bångstyrig och hade en talang för att inte riktigt fungera när man behövde hennes tjänster som bäst. Men jag tror att trots hennes ibland märkliga humör så försökte hon göra sitt bästa. Hon var med i familjen under ganska många år, och på nåt sätt höll hon sig flytande. Hon fick sin startmotor utbytt några gånger, och jag törs inte tänka på hur många timmar min far har stått hopvikt ner i hennes motorrum. Men pga brist på alternativ fortsatte hon envist att rulla på vägarna, givetvis med mycket hjälp från min ofta irriterade pappa som inte hade så mycket val annat än att försöka lista ut var problemet låg. Han sa en gång för nåt år sen att utan Röda Faran hade han nog inte lärt sig speciellt mycket om bilar, men eftersom Röda Faran emellanåt trilskade och det inte var så mycket pengar att betala en mekaniker för att laga problemen så fick pappsen rycka ut.

Hennes dörrhandtag lossnade ett efter ett, eller slutade att fungera på ett enkelt sätt. Dörrhandtag som lossnar är tydligen ett vanligt fenomen bland Volkswagen-bilar från 80-talet. Jag minns hur min kompis Andreas blev rätt imponerad en gång över att jag kunde knixen för att öppna de handtagslösa dörrarna på hans mormors Jetta, men jag är ju uppvuxen med Volkswagen-dörrar så det var rena barnleken. Även på Röda Farans efterträdare Potemkin var det eviga problem med dörrhandtagen.

(Potemkin är en grå Passat av aningen nyare årsmodell än Röda Faran var. Jag tror det är 87′a. Potemkin ägdes av mina morföräldrar, och jag tror det var min moster Anna som gav Potemkin sitt namn. Potemkin rullar fortfarande hos mina föräldrar som ärvde henne när mormor dog, men det börjar bli ont om reservdelar.)

Jag tror att Röda Faran har rullat minst tre varv runt detta land. Varje dag gjorde hon tjänst, ibland lite motsträvigt, ibland desto mer motsträvigt. Ibland såpass motsträvigt att man fick ta bussen. Ändå tror jag att hon försökte vara lojal, hon var helt enkelt ett problembarn. När hon blev äldre blev hon lite mildare, men hon mötte sitt öde när min bror krockade henne för några år sen. Efter det blev hon reservdelar hos någon okänd hämtare. Hennes skador var inte reparerbara, chassit var krokigt och en hel massa andra detaljer som inte gick att reparera - eller som det inte var ekonomiskt att reparera.

Jag har tyvärr ingen bild på Röda Faran, ni får använda fantasin helt enkelt.

Häromdagen gnällde jag kring fusket i Need For Speed: Most Wanted. Det bör dock påpekas att spelet ändå är riktigt skoj, om man kan ha överseende med den otroligt overkliga fördelen som datorförarna får.

En av de absolut roligaste sakerna med spelet i min ganska förutsägbara åsikt är att det går att köra en äkta amerikansk muskelbil. Bilen i fråga är en Chevrolet Camaro SS från 1967. Bilen finns officiellt enbart i den s.k. “Black Edition” av NFS:MW, men faktum är att den går att låsa upp även i “vanliga” utgåvan. Detsamma gäller den andra bonusbilen som enligt EA enbart finns i Black Edition - en supertrimmad BMW M3. Den är också skitkul att köra - min första tanke när jag testade den var “det är som att köra en motorsåg”.

Men Camaron är en av de roligare bilarna, och den verkar väldigt kärleksfullt återskapad. Visst, jag har aldrig kört en riktig Camaro SS från ‘67, men ändå. Den är precis som de flesta muskelbilarna - alldeles för mycket motor i förhållande till resten av bilen. Det gäller att inte gasa för hårt i starten, har man bara lite för höga varvtal står bilen helt still medan man bränner gummi. Den är härligt understyrd och har en tendens att sladda i snäva kurvor. Motorn vrålar sådär brunstigt brötigt som bara en amerikansk V8 från den perioden kan.

Under mina vansinneslopp med den här bilen slog det mig att EA borde göra en NFS-utgåva med enbart klassiska fartvidunder. Varför inte? Jag tycker det låter skitkul. Man kan stoppa in alla klassiska bilarna från 60- och 70-talet. Inte bara amerikanska muskedunder, utan även alla andra klassikerna. Givetvis tycker jag att man ska ha med de klassiska amerikanska muskelbilarna - Dodge Charger från ‘68, Dodge Challenger från ‘70, Camaro från ‘69, Pontiac GTO från t.ex. ‘72, Ford Mustang från ‘66 eller ‘67. Listan kan göras lång. Sen lägger man till de klassiska lyx/vrålåken från Europa. Aston-Martin DB5, Jaguar E-Type eller nån av de klassiska Ferrari-bilarna. Tyvärr är jag inte alls lika kunnig om europeiska bilar från den perioden, men det vore säkert lätt att hitta entusiaster som både äger originalbilar och är villiga att ge information om desamma samt provköra datorversionen.

Soundtracket ska såklart bestå av rock och hårdrock från slutet på 60- och början på 70-talet. Hendrix, Sweet, Led Zeppelin, The Who, etc.

Sätt igång nu, EA Games!