För ett tag sen skrev jag en recension av Bullitt från 1968, en klassiker som är mest känd för en någorlunda imponerande biljakt genom San Franciscos gator. Jag var inte överförtjust i den då allting runt den relativt korta biljakten var av hyfsat medioker kvalité.

Den andra filmen som alltid brukar jämföras med Bullitt är Vanishing Point från 1971, och åsikterna går isär över vilken som är den bättre av dem. Båda har ett dystert tema, och det är bilsekvenserna som är mest kända. Blanda inte ihop den här med TV-remaken från 1997, med Viggo Mortensen som Kowalski. Den är skräp.

Nå, jag kan säga att såvitt jag kan anse är Vanishing Point fullständigt överlägsen Bullitt på alla sätt och vis.

Kowalski (vars förnamn man aldrig får veta) är en utsliten f.d. polis som jobbar som bil-leverantör. Han levererar bilar till köparna. Den här gången ska han leverera en splitterny vit Dodge Challenger till San Francisco från Denver, Colorado. På en impuls slår han vad med sin langare att han kan köra dit på 15 timmar. Langaren accepterar, och Kowalski trycker gasen i botten.

Under sin hetsjakt mot klockan drar han på sig uppmärksamheten från polis i tre delstater, samt träffar en hel del milt sagt udda karaktärer. Han skärskådar sitt liv under resans gång, och via olika flashbacks får tittaren bli medveten om att Kowalski lever ett ganska uselt liv. Han är beroende av amfetamin, och hans stora kärlek dog i en surfing-olycka. Han är enormt självdestruktiv och har förlorat sin respekt för omvärlden. Ändå så verkar det som att han på nåt sätt försöker leva ett rättmätigt liv, men det är enbart han själv som definierar vad som är rätt och vad som är fel.

—

Jag måste säga, jag blev imponerad. Filmens handling är mycket enkel, och till viss del lider den av att de flesta karaktärer är väldigt stereotypa. Den karaktär som tveklöst känns mest äkta är SuperSoul, DJ’n som pratar med Kowalski över radion, utsökt spelad av Cleavon Little. Kowalski själv är lakoniskt sammanbiten, en amerikansk enigma. Han jagas av rasistiska inskränkta vägpoliser som om och om igen blir omkörda av Kowalskis överlägsna bil och överlägsna kunskap om hur man hanterar den.

På sätt och vis är det här en riktigt vacker film. Den är en visuell tribut till det sydvästra hörnet av USA och använder detta till stor effekt. Svepande ökenpanoraman används i så gott som hela filmen, och man kan känna doften av sand och hettan som rullar över bergen.

Ljudet är massivt, regissören låter den vrålande Challengern stå för det mesta av ljudbilden. Musik är mestadels representerad av typisk radiosoul som ackompanjerar SuperSouls monologer via radion. Stämningsmusiken är minimal, men effektivt nyttjad.

Nu har jag öst beröm över den här filmen. Finns det ingenting negativt? Som tidigare nämnts är det de ganska endimensionella karaktärerna, men det gör inte så mycket. Slutet är något som är både bra och dåligt - det kommer plötsligt och känns inte helt rätt. Jag hade också önskat att man utforskat mer av Kowalskis personlighet, men även detta känns ganska okej. Man lär sig snabbt att hans liv har fallit i spillror, och att han inte längre bryr sig om att försöka laga det.

7/10

+ Vackra panoraman över öken
+ Härligt ljud
+ Mycket fart, mycket fläkt
+ Cleavon Little
+ Klassiker

- Endimensionella karaktärer
- Rumphugget slut

För övrigt bör nämnas att Audioslaves video till “Show Me How To Live” är en musikvideo-version av Vanishing Point. Bandets medlemmar har tagit Kowalskis plats, men det mesta av videon är direkt lyft från filmen. Rätt intressant faktiskt.

Efter att ha varit och försökt para Madde med blivande pappan (det gick inte, i dubbel bemärkelse) så svängde vi in på ICA för att köpa lite gott.

Där såg jag den här sköna Mustangen. Knallröd och definitivt inte vad man förväntar sig att se utanför en ICA-butik i Umeå i mitten av Februari. Den ser mer ut att höra hemma en solig sommardag i Los Angeles.

Men snygg var den. Ser ut som en 65′a, eller åtminstone mitten på 60-talet nån gång skulle jag tro.

Jag satt och funderade på skön musik att ha när man kör/åker bil, och efter lite funderande så kom jag fram till att följande låtar nog passar väldigt bra till bilkörning. Säkerligen är den inte komplett alls, men hey…

Många av låtarna har lustigt nog nån slags referens till bilkörning eller bilar.

Beach Boys - I Get Around
Black Sabbath - Paranoid
Creedence Clearwater Revival - Looking Out My Back Door
Chris Rea - The Road to Hell
Colony 5 - Accelerate
Covenant - Call The Ships To Port
Deep Purple - Highway Star
Fluke - Atom Bomb
Gary Numan - Are Friends Electric?
Jimi Hendrix - Purple Haze
John Lee Hooker - Boom Boom
Johnny Cash - Ring of Fire
Juno Reactor - High Energy Protons (Orion Mix)
Kraftwerk - Autobahn
Midnight Oil - Beds Are Burning
Ministry - Just One Fix och Jesus Built My Hotrod
Pluxus - Adjöss
Rob Zombie - Dragula
Steppenwolf - Born to be Wild
The Primitives - Crash
The Doors - Break On Through (To The Other Side) och L.A. Woman
The Raveonettes - That Great Love Sound
The Who - Baba O’Riley
Tracy Chapman - Fast Car
VNV Nation - Perpetual
WASP - I Wanna Be Somebody
White Zombie - Supercharger Heaven
ZZ Top - Sharp Dressed Man

De amerikanska muskelbilarna som producerades mellan 1966 och 1974 är ju för det mesta legender. Namn som t.ex. Ford Mustang, Dodge Charger, Plymouth Barracuda eller Pontiac GTO är ju sånt som orsakar breda leenden i de flesta bilnördarnas ansikten.

Det var ju inte särskilt många modeller som överlevde efter att muskelbilseran tog slut. Mustang fortsatte och blev gammal och trög, Camaro blev omgjord och fortsatte tills för bara några år sen då den lades ner.

En trend som dykt upp det senaste året bland amerikanska bilföretag är att få de gamla klassikerna att återuppstå i nya skepnader. Dodge Charger återintroducerades ju för inte så länge sedan. Dock så måste jag säga att vad Chrysler gjorde med Chargern var riktigt sorgligt. Ingenting av det gamla originalet syntes i den nya versionen. Utseendet påminde mer om en Volvo med luftintag. Jag menar, den har ju fyra dörrar för bövelen!

Däremot så rapporterar Popular Science lite nyheter från Detroit Auto Show, och det verkar som att Dodge nu även återupplivar Challenger-modellen som löpte parallellt med Charger. Challenger-bilarna var väldigt läckra, och precis som Charger så är det en riktig klassiker inom muskelbilarna. GM har också förstått att mottagandet av den nya Charger-modellen var milt sagt ljummet, och har därmed försökt behålla stuket på Challenger även i nya modellen.

Jepp, jag tycker faktiskt Chrysler gjorde ett bra beslut här. Den här bilen har den klassiska muskelbils-stylingen, två dörrar och en enorm motorhuv. Den har de där inbakade strålkastarna som jag tycker är så typiskt för klassiska muskelbilar, och den har den fräcka stilen. Faktiskt så är det överlag en skitsnygg bil tycker jag. Bonus också att den är byggd med modern teknik och säkerhet.

Förhoppningsvis säljer bilen tillräckligt för att få existera, och förhoppningsvis har jag hunnit bli rik tills dess och kan köpa en.

EDIT: Mer info (och bilder) kan hittas här, här och här. Det pirrar i magen när jag kikar på bilderna!

Egentligen hör det här kanske hemma under Datorsnacket, men skitsamma!

Jag hittade ett foruminlägg där en (för mig) helt okänd kille presenterar sitt senaste projekt - en hemmagjord “reklamfilm” för BMW 7-serien. Han har gjort den här filmen helt själv, animerat, modellerat och renderat. Musiken framgår inte vad det är dock.

Men det här var helt makalöst. Det ser ut som nånting BMW själva hade beställt för att köra som reklamfilm. Det här är alltså helt hemmagjort, och bilen är en datormodell!

Det sägs att en bild väger mer än tusen ord, men här bör förklaras lite. Jag är väldigt nöjd med min K750 (trots en del bekymmer) och dess kamera är förvånansvärt bra när det är gott om ljus. Däremot är den mindre bra när det är mörkt. Dessutom, oavsett vad SonyEricsson påstår så är det en 1.8mpixel, inte en 2mpixel-kamera.

Hursomhelst.

Den här idioten stod parkerad i Parkettens parkeringshus (ni förstår att man parkerar där, right?). Ett nästan smockfullt parkeringshus och den här jubelfånen har ställt sin vräkiga Audi så att den täcker två platser.

What can I say? Än är inte den sista skitstöveln född.

(klihk de pictuh foh de lahge versjion! /grihtings from Ahnuld)

Tack vare mina föräldrars generositet så prenumererar jag på Time. Det är en intressant tidskrift och jag brukar läsa den relativt regelbundet. Jag brukar dock skippa de politiska artiklarna då jag inte tror någon tidning idag (inte ens Time) kan göra en oberoende politisk artikel. Dock läser jag med stort nöje det mesta annat, och det senaste numret innehöll en mycket intressant artikel om smarta uppfinningar under 2005.

Den uppfinning som jag tyckte var fräckast var faktiskt ENV-motorcykeln från Intelligent Energy. Den drivs nämligen av en vätecell. Väte är en extremt ren energikälla som man tyvärr inte riktigt har lyckats få kontroll över i större skala.

Varför är väte en ren energikälla?

Därför att avgaserna blir vatten.

ENV-motorcykeln drivs som sagt av en vätecell. Bränslet är 140g väte, och detta kostar omkring US$4, dvs omkring 31 svenska kronor. Toppfarten är omkring 80 km/h och 140g väte räcker i ca 160km.

Tyvärr kommer motorcykeln inte att börja dyka upp på allvar förrän 2007, och den kostar dessutom omkring 80.000 svenska kronor vilket förhindrar ett inköp från mig. Men det är skoj att se såna här produkter dyka upp och förhoppningsvis kommer vi att se mer såna här saker i framtiden.

Min fascination för amerikanska muskelbilar är väl relativt välkänd vid detta laget. Speciellt så är det en Dodge Charger från 1968 som får mitt hjärta att banka, och i mitt allmänna slösurfande hittade jag bilder på ett riktigt snyggt exemplar. Bilderna är “lånade” från en bilfirma i Florida som specialiserat sig på mer exotiska åkdon. Fler bilder finns i mitt galleri.

EDIT: Som min far påpekade när han såg bilderna så är just den här bilen en som är utrustad med automatlåda. Detta syns främst på avsaknaden av kopplingspedal. Det gör just detta exemplar lite mindre attraktivt - helst ska man ju ha en manuell låda, för att dels kunna växla exakt rätt när man kör streetracing men också för att kunna göra coola burnouts!

Jag sågade DeviantArt rätt hårt i mitt tidigare inlägg, men min kritik (och mitt beslut) står fast. Men jag känner att det bör påpekas att trots att DeviantArt är som det är så finns det några sjukt duktiga människor där. Alldeles nyss så kikade jag igenom en av mina gamla favoriters galleri för att se om det kommit nåt nytt, och tydligen har han ägnat sig åt renderingar av bilar.

Spana in den här ‘67 Mustangen han renderat. De flesta känner igen den som Eleanor från Gone in 60 Seconds.

OBS! Det här är INTE ett foto, det är en datorgenererad bild! Såväl bil som bakgrund är helt renderad.

Klicka för att se fullstorlek

Mycket snyggare än så här blir det inte i min mening.

Klicka för stor härlig modemdödare

Vet ni vad det här är? Det är bilen som står högst på min lista över vill-ha-omöjliga-kommer-aldrig-att-ha-råd-med bilar.

Det är en Dodge Charger R/T från 1968. Jag vet inte exakt vilken motor som sitter under huven på den här, men de fanns i styrkor från 375 hästar och upp till 425 hästar. Givetvis snackar vi om en mullrande V8 under huven, ett riktigt amerikanskt fullblod som dricker bensin och spottar eld. Den här bilen kan lägga lakritsremmar som om det inte fanns nån morgondag. 0 till 100 Km/H gör den på omkring fem sekunder, och det utan att bli svettig.

EDIT: Det fanns en s.k. “Magnum”-variant som hade en motor på upp till 440 hästar.

EDIT2: Eftersom jag är rätt kass på de tekniska bitarna kring bilar (jag är mer intresserad av utseende. Yes, I’m shallow in that way) så skrev jag fel. Det som man menar med motorerna är på hur många kubik de är. 440 kubik, tum eftersom det är amerikanska bilar från 60-talet. Magnum 440 utvecklar omkring 380-400 hästar om jag inte minns fel, så det är ändå allt annat än klena motorer.

Hade jag rätt nu? Jag hoppas det.