När jag och sambon flyttade ihop i Juli förra året hade vi pratat lite löst om att sätta upp hennes CanalDigital-parabol och via den få digital underhållning. Dock rann detta ut i sanden när parabolen inte fick plats i flyttlasset och blev kvar hos hennes föräldrar. Vi valde att säga upp CanalDigital och bestämde oss för att se oss om efter alternativ när uppsägningstiden på tre månader tog slut.

Uppsägningstiden tog slut i December, och Comhem hade ett bra erbjudande som tilltalade oss i såväl pris som utbud. De hade tagit sitt s.k. Mellanpaket, spikat fast TV1000 och Viasat Sport-kanalerna på det, samt gav en gratis box och skippade startavgiften. Mycket lockande. Vi bestämde oss dock för att vänta med beställningen tills vi kommit hem från våran Jul/Nyårssemester.

I slutet av förra veckan placerades beställningen. Kortet kom rätt fort, men boxen själv dröjde tills igår. Det var lite strul med uppsättandet. Ann-Sofie skötte ikopplandet och följde instruktionerna till punkt och pricka, men ändå vägrade boxen hitta programkortet. Hon hade gjort exakt som man skulle, dvs satt i kortet med färgade sidan uppåt, men ändå hände ingenting. Ann-Sofie antog då att det krävdes en “uppvärmningstid”, något som hon haft med CanalDigital.

Jag själv blev barnslig och frustrerad, en av de många sakerna som är med teknik idag är att man som användare förväntas en hel massa utan att få nån anledning. “Du måste nu vänta en timme”. “Du ska klicka här för att det ska fungera”. Osv osv. Sånt gör mig irriterad och att behöva vänta minst en timme utan nån synlig anledning gjorde mig frustrerad. Efter övertalning från min betydligt mer balanserade sambo ägnade jag tiden åt lite datormekande.

Timmen kom och gick utan någon förändring. Vi övervägde att ringa Comhem och fråga om nånting var galet, men avvaktade. Av en ingivelse provade jag vända kortet upp och ner, med chipsidan (och färgen) neråt. Detta stred mot instruktionerna, men min instinkt ville prova det. Poff, allting funkade. Vi hade digital-TV.

Så efter att ha haft det i dryga dygnet nu blir jag lite fundersam. Det känns på nåt sätt som om mediumet inte utnyttjas till fullo. Det här är inte leverantörens fel, utan ansvaret ligger hos kanalerna att förnya sig och hos kunderna att begära en förnyelse. Bra ljud och bild är inte allt som jag tycker digital-TV ska erbjuda. Mer interaktivitet vore nånting. Ett exempel här är att t.ex. kunna kolla vilken låt som spelas på MTV utan att behöva vänta tills kanalen själv visar artist/låtnamn.

Jag blir lite störd också av obalansen i bildformat. De flesta kanalerna sänder sitt utbud i det klassiska 4:3-formatet. Det här känns lite konstigt iom att det är en majoritet av widescreen-apparater ute i stugorna numera. När man köper en ny TV nu är det ju i praktiken omöjligt att inte köpa en 16:9-apparat. Möjligtvis om man köper nån pytteliten 13-tummare att ha i husvagnen, men ändå. Därmed blir jag lite irriterad över alla kanaler som sänder i 4:3, och desto mer irriterad blir jag när t.o.m. TV1000 själva (som ju måste betraktas som en rätt seriös nöjeskanal) emellanåt sänder sina widescreen-filmer i letterboxad 4:3!

Digitalboxarna har inga som helst problem att letterboxa anamorfiska widescreen-sändningar för de som fortfarande sitter med en 4:3-tv, och det ska man nyttja. Det är en mycket bättre lösning än att de som äger en widescreen-burk ska behöva se ihopmosade 4:3-sändningar. I absolut högsta möjliga mån ska kanalerna sträva efter en sån lösning. Om materialet man vill visa inte finns i widescreen är det väl en annan femma, men jag tycker man ska sträva efter en widescreen-standard.

SVT tycker jag är rätt progressiva på den här fronten. Det mesta av SVT’s egenproducerade material är i anamorfisk widescreen, t.o.m. nyheterna presenteras ju så numera. Filmer visas korrekt, och har man en HDTV blir det en imponerande bild. Men övriga kanaler (Trean och Femman, jag tittar på er bl.a.) borde sträva efter samma höga kvalité på sina sändningar. SVT må vara omdebatterat, men de gör ett bra jobb med formatet.

I övrigt var det ingenting direkt negativt med Comhems digital-TV. Bilden är bra, ljudet är godkänt. Jag blir imponerad över hur mycket mindre digital-boxarna har blivit på sistone. Det är samma trend som med ADSL-modem. När ADSL-modemen dök upp omkring 2001 var det ju enorma klossar, numera är de lika små som sina analoga motsvarigheter. Den Samsung-tillverkade box som Comhem skickade till oss är stor som en plånbok jämfört med den CanalDigital-box som stod där förut. Imponerande.

Under nästan två år bodde jag i USA. Överhuvudtaget väldigt trevlig upplevelse, men en av de mer förvirrande aspekterna var att jänkarna fortfarande kör med de gamla engelska måttenheterna. Ni vet, pounds, ounces och hela köret. Enormt förvirrande och fullständigt ologiskt.

(dock blev jag en hejare på att konvertera allt från valutor till vikter och volymer i huvudet)

Ett pound (pund, ungefär) är lite mindre än ett halvt kilo, så två pund är lite mindre än ett kilo. En fot är tolv tum. Ja, ni kan läsa allt om detta förvirrande måttsystem på Wikipedia.

Slashdot har en notis om just problemet med att få jänkarna att gå över från engelskt mått till metriskt mått. Trots många kampanjer under i princip de senaste 30 åren vägrar jänkarna hårdnackat att gå över till det betydligt mer logiska och välformulerade meter-systemet. Nu med den rådande nationalismen och nästan löjligt höga patriotism och xenofobi som råder i USA är man desto mer motsatt till en övergång, och många amerikaner hävdar att meter-systemet är en “attack mot vårat sätt att mäta”.

Urlöjligt.

Jag förstår inte att det ska vara så svårt att byta måttsystem. USA är ett av bara tre länder som fortfarande använder det gamla engelska systemet (de två övriga är Liberia och Myanmar), resten av världen har för relativt länge sen anammat det metriska systemet.

Med risk för att låta som en total besserwisser, men i det här fallet är det läge för de amerikanska myndigheterna att dra folket skrikande in i det 21′a århundradet. Att fortsätta med det engelska måttsystemet är dumt i det längsta, och det orsakar bara praktiskta problem. Ett tydligt exempel är för några år sen när Mars-landaren störtade i marken eftersom man gjort måtten i meter men sedan programmerat landaren i engelskt mått. Eller om det var tvärtom. Spelar roll, den kraschade som en säck med grus hur som helst.

Nej, här får nog myndigheterna lägga ner tid på att planera ett ombyte i stil med när Sverige la om till högertrafik. En dag när alla skyltar tas ner, alla märken målas om, nya linjaler delas ut i skolorna. Sedan får man kanske lägga dispens på äldre bilar som har felaktiga hastighetsmätare, och lagstadga att nya bilar ska ha metriska mätare istället. Säkerligen en gigantisk och kostsam operation för ett så stort land som USA, men definitivt en fis i rymden jämfört med de resurser som slösas bort på att införa “demokrati” i oskyldiga länder. Definitivt en smart investering för framtiden också, om USA vill tas på allvar i forskarsammanhang och överhuvudtaget betraktas som ett progressivt land.

Efter det får man ta fram linjalerna och upptäcka att ens president inte håller måttet, men det är ett annat blogginlägg.

När jag var liten grabb läste jag väldigt mycket av de klassiska fransk-belgiska serierna. Lucky Luke, Tintin och Spriou. Jag tyckte väldigt mycket om Spirou, speciellt de serier som Franquin skrev och tecknade. En av de saker jag tyckte om med Franquins version av Spirou var den bil som Spirou och Nicke (eller Fantasio, som han heter i det franskspråkiga originalet) körde runt. Den hette “Turbot 1″ och det som gjorde den unik var att den drevs av en turbinmotor. I serien hade den inga som helst problem att komma upp i över 250 km/h och eftersom Franquins serier utspelade sig på 50- och 60-talet var detta milt sagt imponerande för en vanlig vägbil. Att bilen dessutom hade en grymt skön design gjorde inte saken sämre, och Turbot-bilen var en ständig följeslagare i Franquins skapelser. Senare blev den ersatt av Turbot 2 som även den var turbindriven, men det var alltid den första som jag tyckte bäst om.

(Bilden på Turbot 1 är lånad från den här sidan, där alla Spirous mer eller mindre exotiska bilar kan beskådas)

För några dagar sen hade jag tagit en promenad längs minnenas allé och läst gamla Spirou-album, och jag började fundera på det här med turbindrivna bilar. Varför ser vi inte turbindrivna bilar idag, och ägnade sig bilföretagen nånsin åt att experimentera med den typen av motorer? Är det överhuvudtaget möjligt att klämma in en turbinmotor i en bil, och skulle det ha några fördelar gentemot en vanlig kolvmotor? Min erfarenhet med turbinmotorer är nästan uteslutande via olika former av flygande maskiner. Helikoptrar och jetplan använder båda olika typer av turbinmotorer för sin framfart, men bilar?

Efter en del Googlande och ett turligt fynd på Wikipedia lärde jag mig lite mer om det hela. Ja, bilindustrin hade experimenterat med turbinmotorer. Faktum var att Chrysler hade ett väldigt framgångsrikt projekt med att utveckla en turbinbaserad bil som började i slutet av 40-talet. Projektet lades dock ner i slutet av 70-talet utan större fanfarer, mestadels pga ekonomiska och politiska skäl, men ändå hade man bevisat att det faktiskt var möjligt att utveckla en bil som drev av en turbinmotor. Inget företag inom bilindustrin har experimenterat med turbinmotorer sedan dess.

Chrysler tog t.o.m. fram en fungerande prototyp, som byggdes i 55 exemplar. Fem av dessa provkördes av Chrysler själva, och användes som demonstrations-exemplar, men de övriga 50 bilarna tilldelades en mycket exklusiv skara förare. Det var första gången i bilhistorien som andra människor än ingenjörer åt företaget fick ha tillgång till en prototypbil under längre tid. Chryslers avsikt med detta var att få en bredare åsikts och utvärderingsbas för prototypen, och var trots sin generositet väldigt petiga med vem som fick köra bilarna.

När prototypprojektet var färdigt förstördes 46 av bilarna pga att Chrysler blivit hotade med importskatt för fordonen, men också för att avsluta projektet ordentligt. Nio av bilarna behölls dock, och de flesta skänktes till olika motormuséer (efter att man gjort motorn oduglig) där de visades för allmänheten. Idag finns alla av nio kvar, och fyra stycken är i fungerande skick. En av bilarna har totalrenoverats och förevisas emellanåt på olika motormässor runt om i USA.

Bilarna var extremt futuristiskt designade, och hade bl.a. den unika fördelen att de kunde drivas på i princip vad som helst som var brännbart. Diesel, fotogen, bensin. Det spelade ingen större roll, och man kunde byta bränsle utan att behöva justera motorn. Bilarna upplevdes som väldigt sköna att köra eftersom motorn vibrerade mycket mindre än en kolvmotor. Dock var det ett stort problem med den glupska bränsleförbrukningen på låga varv eller inom stadskörning. Många klagade också på motorljudet, som lät som en vinande dammsugare istället för det mysiga brummandet från de vanliga V8′orna som satt i de flesta amerikanska bilar.

Förutom Chrysler ägnade sig även engelska Rover åt att experimentera med turbindrivna bilar, men var inte på något sätt lika framgångsrika som sina amerikanska kollegor. Rover JET1 hette den, och man kan läsa mer om den på Wikipedias Rover-sida.

Förutom dessa två prototyper hittade jag ett gäng med svenskar som håller på att custombygga en turbindriven Dodge Charger, men deras hemsida är väldigt tunn kring detaljer och bakgrunder. Dock finns det bilder och två filmer att roa sig med.

Nedan är två bilder på Chryslers tubinprototyp som byggdes 1964. Jag tycker det är en av de fräckaste bilar jag nånsin sett, påminner mycket om den klassiska Thunderbird’en från samma era. Det finns även bilder på den helrenoverade prototypen här, det är gott om ögongodis och rekommenderas. Spana speciellt in interiören som är väldigt futuristisk och fräck med sitt turbinbetonade designarbete.

(Bilderna är lånade från Allpars sida om Chrysler-turbinen, som också har mycket mer detaljerad information om Chryslers turbinbil)

Nya mobiltelefoner är mycket imponerande. Jämför man dem med mobiltelefoner för tio år sen är det som att jämföra en höskrinda med en rymdraket. Min egen K750i är lite mer än ett år gammal nu, och nästa generation av lurar köps av konsumenter med ännu mer avancerade funktioner.

Men det finns en sak som jag saknar från förr. Äldre Ericsson-telefoner hade ju den s.k. “Ericsson-blinkern”, och den saknar jag. Nyare SonyEricsson-telefoner saknar den oftast, och de få som har den använder den inte på samma smidiga sätt som förr. Sambo Ann-Sofie har en Z800i som är utrustad med blinker, men den är inte alls lika användbar som den blinker jag hade på min gamla Ericsson T-18 för 5+ år sen.

Ann-Sofies telefonblinker har två funktioner. Den blinkar grönt om den har täckning, den blinkar rött om batteriet är dåligt. Sist i dess parad av funktionalitet blinkar den inte alls om den saknar täckning eller inte har kräm i batteriet.

Min gamla T-18 (som gick till de sälla mobilmarkerna för många år sen) hade förutom ovan nämnda funktioner en liten extra finess som jag gillade och som saknas i nyare lurar. Den blinkade snabbare med dioden om nånting hänt med telefonen. Hade man ett SMS som väntade, snabb-blink. Missat samtal, snabb-blink.

Min K750 har ingen blinker överhuvudtaget. Enda sättet att se på avstånd om nåt hänt är… nej, förresten. Det finns inget sätt. Enda sättet är att stänga av knapplåset och titta på skärmen. Man kan inte ha mobilen liggande på håll och helt enkelt se om den blinkar. Ann-Sofies telefon blinkar, men den indikerar inte via blinkern om det kommit SMS eller om man missat samtal.

Jag saknar blinkern. Många som läser detta kommer säkert att sucka och skaka på huvudet, men för mig var det ett enkelt, lågteknologiskt sätt att hålla koll på om nånting hänt utan att behöva knappa på telefonen non-stop.

Jag gillar Need For Speed-spelen. Det är ingen nyhet för någon egentligen, och det senaste halvåret har jag nött Need For Speed: Most Wanted rätt ordentligt.

NFS: MW (som jag tänker förkorta det med) var ett skoj spel. Det kombinerade mycket bra saker från tidigare spel, och det hade precis alla de styrkor och svagheter som man kunde förvänta sig. Det var ett skoj spel, och även om jag inte ägnade karriär-biten i spelet speciellt mycket uppmärksamhet klockade jag in rätt många speltimmar.

En av de tydligaste sakerna jag inte gillade med spelet var dess fuskande. På andra plats kom ett i min mening snålt utbud av spännande bilar. Den roligaste bilen ansåg jag vara den bonusbil man fick, en Chevrolet Camaro SS från 1967. En tvättäkta amerikansk muskelbil, och jag hade fruktansvärt roligt med att köra lopp med den. Det var det första framträdandet av en klassisk bil i NFS-spelen. Tidigare har alla spelen fokuserat antingen på exotiska sportbilar (Ferrari, Lamborghini, Aston-Martin, etc) eller de s.k. tuner-bilarna. Tuner-bilar är japanska bilar som extrautrustas bortom beskrivning, precis som i filmen The Fast and the Furious. Camaron var unik i att den var varken eller, och dessutom var en av mina drömbilar i verkliga livet.

Introducerandet av Camaron ledde till att jag efterlyste en ny NFS, nånting som jag kallade “Classic Speed” där man kunde köra alla klassiska vrålåk som tillverkats.

För nån vecka sen började jag köra det senaste tillskottet i NFS-serien. Need For Speed: Carbon heter det, och det är nog det bästa i serien hittils.

Spelet i stort är ungefär precis som alla NFS-spel tidigare. Snabba bilar i hög fart. Ingenting nytt där. Karriären i spelet är nästan identisk med den i Most Wanted, man spelar en street-racer som blir av med sin bil i början av karriären, och därefter får man arbeta sig upp från botten igen. Bla bla bla. Ingenting nytt där. Man kan köra runt i “free roam” och bl.a. bli jagad av poliser eller ställa upp i gaturacing med konkurrerande gäng. Som sagt, ingenting nyskapande där.

Nej, spelet har i min åsikt två saker som gör det riktigt njutbart.

Den första av de två är ljudet. Numera kan man få ljudet i 5.1-surround, och det är helt otroligt. Motorljuden runt omkring en är fantastiska, och EA Games har uppenbarligen lagt ner mycket tid på att ge spelet ett rättvist ljud. Det känns verkligen som om man sitter mitt i loppet. Varje bil har ett ganska unikt ljud dessutom, och hur mycket man extrautrustar sin bil påverkar också hur motorn låter. En standard-motor låter väldigt tamt, men om man uppgraderar den med en turbo kan man plötsligt höra vinet från insuget och trycket från kompressorn. Helt fantastiskt.

Den andra saken är den som verkligen gör spelet till en höjdare. Det finns hur många bilar som helst att välja mellan, och det bästa av allt är att man nu delat upp bilarna i tre klasser: exotic (Ferrari, Lamborghini, etc), tuner (japanska bilar) och en tredje klass som heter “Muscle”. Precis som namnet antyder är det muskelbilar i olika generationer. Här finns alla klassiker. Chevrolet Camaro, Dodge Charger och Challenger, Plymouth Hemicuda. Listan är lång. Extra skoj är också att i den här klassen finns även de nya versionerna av dessa klassiska bilar. Man kan t.ex. välja mellan att köra Dodge Challenger från början på 70-talet eller den nya Challengern som inte ens finns som annat än konceptbil. Samma med Camaron, där kan man välja en klassiker från 1967 eller den nya som även den fortfarande enbart finns som koncept. Givetvis kan man ta in alla dessa bilar i verkstaden och utrusta dem med fräcka färger, fälgar, bodykits och liknande.

Det finns även en låååång rad med bonusbilar som man kan låsa upp under spelets gång. Då kan man bl.a. köra den svenska superbilen Koenigsegg CCX, bilen som just nu toppar Power Laps-listan på Top Gear. Bland bonusbilarna finns allting från brandbilar och polisbilar (!) till andra klassiska amerikanska bilar såsom Chevrolet Chevelle och Plymouth Road Runner. Där finns givetvis också gott om exotiska superbilar såsom Pagani Zonda och nyss nämnda Koenigsegg.

Om det är nåt som inte är så bra med det här spelet är det EA’s insisterande på att alla banor ska köras i nästan kolmörker. Jag förstår inte det. Okej, om man kör under en karriär så visst, men jag tycker ändå att EA kunde ha gett en möjligheten att välja väder och tid på dygnet när man kör fristående rallyn.

En annan sak som inte är så bra är att spelet har en tendens till att krascha rätt ofta när man kör karriär. Detta är mycket frustrerande då man får köra om alla lopp som inte sparats. Spelet har ingen save-funktion heller, utan autosparar karriärens förlopp när man når sitt safe-house, men det är inte ovanligt att man av diverse olika orsaker inte hinner dit förrän tre-fyra lopp senare.

Så för att summera: samma som innan i de flesta avseenden, men det som gör spelet skoj är det suveräna utbudet av bilar samt det fantastiska ljudet. Carbon fuskar inte lika tydligt som Most Wanted, även om datorspelarna är hiskeligt förutsägbara i sin körning.

EDIT: Det kommer många sökningar hit efter fusk, trainers och savegames som låser upp hela spelet. Jag har en trainer här (klicka för att ladda ner) som egentligen kommer från Cheathappens.com, men Cheathappens har ungefär hur kass hemsida som helst. Jag har inte använt den själv, men jag vill ju försöka göra nya besökare nöjda. Trainern är lätt att använda. Starta den innan själva spelet, starta spelet med trainern igång i bakgrunden. Tryck F1 för oändligt med pengar, F3 för att låsa upp allting i spelet. Trainern kan mer också, läs i textfilen.

UPPDATERING 061209: Nu har jag spelat klart careermode. Rätt skoj, svårighetsgraden var ganska lagom och sista bossen var precis tillräckligt svår för att göra det spännande, men inte så lätt att man sitter med ena ögat på TV-apparaten eller låter tankarna flyga iväg. Han var svår, men koncentrerar man sig (och kör en fullt utrustad Mercedes-Benz SLR McLaren!) är det inte omöjligt att klå honom. Dock blev jag lite sur, det enda man fick för mödan var en liten film, ett grattis-meddelande och sen fick man se heeeela den långa listan på utvecklare och credits, och man kunde inte klicka bort den utan fick vackert vänta tills den var klar. Lite egotrippat av EA!

Några bilder på mina bilar som jag tog med FRAPS:
(bilderna är inte längre bra representationer av hur mina bilar i spelet ser ut Jag har byggt om dem en del sedan de togs)

Chevrolet Camaro SS från 1967:

Dodge Challenger från 1970:

Dodge Charger från 1969:

Plymouth Hemicuda av okänd årsmodell (mest troligt 1970):

Ford Mustang Fastback, mest troligt från 1967. Jag försökte göra den så lik “Eleanor” som möjligt

Nya Dodge Challenger som inte beräknas finnas till salu förrän 2008:

Det här är precis varför man inte ska låta sin fjortonårige son sätta sig i förarsätet på sin splitternya Mustang. Jag tror meningen är att man ska garva åt det här, men jag kan bara sucka över idiotin, och sucka åt det faktumet att killen inte kommer att få ut ett öre på försäkringen.

Försäkringsbolag: Vad var det som hände?
Snubbe: Jag lät min son starta min bil, men han visste inte hur man körde en manuell växellåda och därmed kraschade han genom garageväggen med min splitternya bil.
Försäkringsbolag: Tyvärr, du får inte ett öre.

så hittade jag den här artikeln som handlar om en bil som drevs av ånga! Nej, jag hittar inte på nånting.

I början av 1900-talet fanns det en biltillverkare som hette Doble. Deras specialitet var bilar som drevs av en ångmaskin. Bilarna var enormt pålitliga, drog fruktansvärt lite bränsle (etanol) och var ändå inte tyngre än nån av de SUV’er som rullar runt idag. Dessutom var de i praktiken ljudlösa förutom vindbrus, nästan helt fria från vibrationer eftersom motorn inte hade ett högre varvtal än 900 varv/minuten, och kunde utan problem nå en topphastighet på omkring 150-160 km/h.

Mycket fascinerande. Läs mer på Wikipedia.

(1923 års Doble E14)

Ett tvådelat inlägg den här gången.

Först de goda nyheterna. Min telefon som jag skrivit om tidigare har kommit tillbaka. För bara en stund sedan var jag och Ash och plockade upp den. Hur hade man reparerat den? Det hade man inte, man hade bytt ut den mot en ny. Det säger en del om hur död den var, tycker jag. Hursomhelst, en helt ny telefon ligger här bredvid och laddas, och när den fått tillräckligt med ström slår jag igång den igen. Jag måste också säga att trots att min vrede mot SonyEricsson har mildrats rejält så bör man se över garantiprocessen. Att behöva visa upp tre sorters identifikation och fem olika garantibevis är lite för misstänksamt tycker jag. Att det dessutom tar mer än en månad att reparera (i det här fallet: byta ut) en telefon är lite för långsamt också.

Ny telefon:

De trista nyheterna är att jag har blivit tvungen att lämna en ny ansökan om bostadsbidrag. Jag lever redan på miniminivån och är beroende av att ha ett bostadsbidrag för att klara mig. Ändå fick jag varningen att iom att jag är sambo så kanske mitt bostadsbidrag dras in! Hur i helvete har de tänkt att jag ska kunna leva på 5500 kronor i månaden??? Det finns ingen som klarar sig på så lite. Men hey, Göran och hans kompisar måste ju få behålla sina månadslöner på över 150.000 kronor och då måste ju svångremmen dras åt kring skattebetalarna.

Tack för det, alla ni politiker där ute! Tänk inte på oss småmänniskor, utan fortsätt gärna leva i lyx och överflöd på våran bekostnad!

Det här var helt klart det coolaste jag sett på ett tag. En liten leksaksbil vars drivmedel är en bränslecell. Bränsleceller använder vätgas för att generera elektrisk ström som i sin tur driver en elmotor, och det här sägs vara framtiden inom bilindustrin och det som förhoppningsvis ska befria oss från beroendet av fossila bränslen. Än så länge är det dock inte praktiskt möjligt, men den här lilla leksaksbilen har en bränslecell. Det enda som kommer ur avgasröret är vattenånga. Det medföljer dessutom en liten bränslestation som extraherar vätet ur vatten med hjälp av solenergi.

Hög vill-ha faktor!

(Hittad via Slashdot)

Ann-Sofies förra bil var en SAAB 900 från 1988. En charmig men rostig skurhink som hade problem med att delar lossnade lite då och då. Tack vare pappa Markku blev hon ägare till en ny SAAB 900 av årsmodell 1988 för nån månad sen.

Bilen (som Ann-Sofie döpte till Doris) gick riktigt bra, och det mekaniska var åtskilligt bättre än den föregående svarta SAABen som nästan var sönderrostad. Dock saknade Doris två saker - ett innertak och en radio.

Den förre ägaren av Doris hade tydligen råkat ut för samma fenomen som vi råkade ut för i den svarta bilen, nämligen att limmet som håller innertakets klädsel på plats lossnar, och man får en effekt som påminner om en himmelssäng. I den svarta bilen löste vi detta genom att nåla upp taket. Den förre ägaren av Doris löste det genom att skära loss tyget och slänga bort det. Det var alltså ett väldigt fult tak i Doris.

Vi bestämde oss för att klä om det litegrann. Pappa Markku tipsade om att det var lätt att plocka loss innertaket för att sedan klä det snyggt. Ann-Sofie och jag vek in oss i Doris för några dagar sen och plockade loss taket (som var lätt), sedan klädde vi om det, satte tillbaka det (vilket var knepigare) och skrattade åt effekten samt gratulerade oss själva för ett väl utfört arbete.

Jepp, ni ser rätt. Vi valde ett tyg som nästan säger “muuuh!”. Vi klädde också om dörrsidorna med samma tyg eftersom vi hade köpt rätt mycket av det, men också för att dörrsidorna var busenkla att plocka loss. Effekten är mycket roligare på riktigt. Planerna på kossa-mönstrade nackstöd och kossa-mönstrad rattmuff lades dock ner.

(En till bild som visar hur mysigt det ser ut)

Vi har skämtat rätt rejält om att sätta stora horn på grillen för att göra effekten total. Överhuvudtaget blev denna rätt billiga modifikation (250 kr för tyget samt lite lim och några nålar) klart uppskattad och gav en anonym gammal SAAB desto mer personlighet.

Övrigt som vi gjort är att sätta in en stereo. Svärföräldrarna var väldigt generösa och gav oss valfri stereo av värde upp till tusenlappen, och vi köpte en stereo på Netonnet i Borås för 900 kr. Vi investerade resten i lite högtalarkabel, och sen började det långa äventyret med att installera den. Doris hade nämligen många otrevliga överraskningar i lager för oss amatörinstallatörer, den förre ägaren hade klippt i alla kablar och det var inte bara Plug N Play. Tvärtom var det rätt mycket bök, bök, bök, men efter många svordomar var den installerad och fungerade. Dock tror vi att de främre högtalarna är trasiga då de sprakar, och mest troligt blir de utbytta mot nåt nyare i framtiden. Svärfar Markku hjälpte oss med van hand i den trassliga kabeldragningen, men Ann-Sofie imponerade stort genom att ha tålamod och is i magen medan undertecknad inte hade detsamma.

Hursomhelst är Doris nu utrustad med en stereo som spelar CD-skivor, MP3-filer och som har fjärrkontroll. För att göra effekten total har Ann-Sofie tonat bakrutorna och dessutom slängde vi på lite flames på sidan:

(Höjde topphastigheten med minst 10 km/h!)