I normala fall brukar jag använda den frasen i referens till en av mina favoritböcker, men idag känner jag mig nästan som ett ägg.

Jag är en stor ägg-gula av osäkerhet, tvivel, ångest och tankar som skvalpar runt i en tunn äggvita av forcerad säkerhet och självförtroende. Det är svårt att se det inre genom det yttre, och jag kämpar för att behålla det så, jag är rädd för att förlora kontrollen.

Mailen från mitt ex trillar in med några dagars mellanrum. Jag är för rädd för att öppna dem, för jag vet att de kommer att rubba den ostadiga balans jag kämpar för att bibehålla.

(I’m not sure if I’m back to writing or not, but I just can’t hold my anger and frustration about the latest political madness that’s been approved here in Sweden. Beware that there will most likely be plenty of foul language ahead.)

As surely anyone in this country (and even outside of it) knows Sweden yesterday passed the so-called “Lex Orwell” law, aka the FRA-law.

To say that this is stupidity on such a grand scale we’ll need a new tool and unit to measure it is quite an understatement. Personally I feel like I want to go to the swedish parliament and bitch-slap the shit out of every single one of the morons who voted yes for it. I also want to smack the living jeezus out of the wankers who weren’t even there, in this case some 60+ people.

Every single politician except one lone hero followed the party-line of voting for it. This is to all of you who voted yes: YOU SUCK, you’re a bunch of goddamn cowards and are not worthy to smell my shit!

So, why is this law such a bad thing? Well, I’m just going to list the tip of the iceberg here.

* It’s incredibly vague. The law talks about “yttre hot” (Swedish for “outer threats”) but makes only half-assed attempts at defining them. The old boogeyman called terrorism is waved in the face of everyone who doesn’t immediately nod their head off, even though Sweden has never been a target of terrorism. For any swede to think Sweden is a target for terrorism is ridiculous hubris. Sweden is such a neutral country that in comparison Switzerland seem like an extremely opinionated nation.

* The naivety among politicians about how technology works is nothing short of astounding. Do they really think that there’s something like one huge cable going in and out of the country? Go to some lame website like myspace and I guarantee you that the traffic passes in and out of the country through at least seventeen different pipes.

* The naivety among politicians about how technology works is nothing short of astounding. Yes, I know I said it once already, but it’s such a big issue that it deserves to be mentioned twice. Provided this law will be used to track those vaguely defined “outer threats” then the assumption is that terrorists use standard email, never encrypt anything and don’t use any codes at all. Seriously, how much of a failure as a terrorist do you have to be to be dumb enough sending emails with things like “are you going to place the bomb at the presidents car today”? If you did, you wouldn’t last as a terrorist more than five seconds before you accidentally shoot yourself in the face.

Which leads me to…

* Since the threat of terrorism is purely symbolic the only purpose for this constant wiretapping will be to keep track of domestic threats. And since the law is so vaguely formulated you can bet your sweet patootie that everyone with money, power or a government job will want access to the logs and contents. The first ones will of course be the mediamaffia, who will happily corrupt anyone they can in order to keep fighting for their “rights” or some bullshit like that. Not to mention that the anonymity for whistleblowers or informants will be completely gone. No one will ever again question authority, because they can no longer be sure who reads the logs. Additionally, to even mention the phrase that “innocent people will have nothing to hide” is plain idiocy. Even if you’re “innocent” you will change your habits if you know that you’re being supervised. And innocence is highly flexible. Who knows what will be defined as innocent in ten years? What is a minor crime today might be punishable by death in a decade, thanks to the fact that the government can keep constant watch on everyone.

* The fact that this law even passed makes me think that the yes-voters can be classified as one of three kinds of politicians:

1) The coward who doesn’t dare to oppose the party-line.
2) The moron who doesn’t know better.
3) The dangerous one who actually wants to implement a totalitarian state where the citizens are under constant surveillance similar to the former East Germany (DDR). The one who welcomes it, since he or she is safe knowing they’ll be more equal than the rest of us.

So what are my thoughts on all this?

My emotions are quite clear. I think this law is a frontal assault on democracy. While I don’t think that we will live in an Orwellian dystopia within the next week, I am scared that the slow erosion of democracy has started.

My emotion around all this is more Animal Farm than Nineteen-Eighty Four, but the concept is the same. A sham democracy. A faux democracy. A democracy only in name, bolstered by lofty sayings and using television and media to blind the public and keep them sedated.

I’m afraid that Sweden is started down the slippery slope towards a totalitarian government, just like old DDR or various other countries around the world, such as Belarus or even Saudi-Arabia.

Yeah, the topic pretty much says it all. I think a lot. My brain is rarely quiet. Unless pre-occupied with something needing immediate attention it tends to fall back on common, heavy and almost unanswerable topics.

Most of these topics can roughly be categorized either as “What’s Wrong With The World Today?” or “What’s Wrong With Me?”

—

Let me give you an example of a subject falling under the World-category that I think a lot about these days: Television. Karl Marx once said that religion is the opiate of the masses. Now, I totally agree with this –”religion” is also one of the many subtopics of the World-category that I think about– but I also think that technology that emerged in the mid-20th century has given us another opiate with which to dull our senses: Television.

When television started receiving wide commercialization and globalization in the 1970’s and 1980’s people (mostly parents) were worried that this thing would corrupt the minds of the young ones. Personally I think that television of that era is incredibly naive and innocent compared to the multiheaded dragon we have today, but none the less it was the seed for the abomination that now blares from millions of boob-tubes around the world.

Over the last two years or so I’ve become almost convinced that television is one of the pillars of what’s keeping humankind from evolving. Television of the early 21st century has become a drug, something to dull our senses so we stay docile and keep consuming. Television is the medium used to subdue people, keep them from asking questions, questioning authority and generally making a nuisance of themselves.

I don’t like using the word “conspiracy” because that word has become associated with nutters and people wearing tinfoil-hats to keep the rays out, but in a way television has become a conspiracy. A de-facto conspiracy, if you will. A conspiracy where we are bombarded with commercials, braindead “reality”-series promoting the lowest common denominators, celebrity gossip, sitcoms, generic humor, generic sadness, generic genericness. Everything fabricated and disguised as entertainment. Homogenated into a weird painting almost resembling reality but not containing one single ounce of it.

This conspiracy extends to some extent to the Internet. The numbing continues here. Look at blogs, for example. Most of the worlds most popular blogs continue the trend of television. Celebrity gossip, fashion, makeup. Admittedly this is medication that netizens themselves fabricate for themselves, but I think that we’re so fond of it simply because we’ve (and by we I mean you and me, the regular joe) been conditioned to think that it’s important. Since we believe it’s important we continue the indoctrination over onto a medium that isn’t controlled by higher-ups, and this in turn slowly corrupts this fabulous new medium after a while.

Everyone is expected to watch television. Unless you follow whatever current nonsense is being broadcast, you’re shunned by the rest of the tribe. If you don’t even own a television you’re considered a freak, an outcast, someone not to be trusted. I have a friend who a few years back tossed out his television due to lack of interest. When the swedish agency that registers ownership of televisions (yes, we have one of those) called him and asked if he’d registered ownership he of course replied that he didn’t own a television. Essentially they then treated him as a liar and a cheat.

Essentially that’s how my thoughts on television go. On and on I think about subjects like that, trying to deduce what they bring or take from our society.

—

Another thing currently rolling through my head is the topic of “therapy”, probably best categorized under the “What’s Wrong With Me?” As any regular reader knows I suffer from anxiety-related depression and am currently taking medication to combat this. A few years ago I regularly attended therapy and it helped me a bit, but after a while I felt that I was only rehashing the same old things without making any progress, and slowly started reducing the amount of therapy I exposed myself to.

Therapy is a funny word. Really, it’s just a fancy word for talking. There are of course various forms of therapy, with therapists focusing on different methods of making the subject themselves realize things. I think that being a therapist is kind of similar to wrestling smoke - if you manage to get a grip you’re really, really good, but getting there is slow and difficult progress.

But in it’s most basic form therapy is simply talking about the things that make you hurt inside. And this makes me wonder; have we lost so much of our ability to communicate with each other that we have to designate certain individuals and certify them simply in order to be able to talk to them about how we feel?

Isn’t it kinda weird when you think about it? We have SPECIAL PEOPLE that we talk to. Any alien species coming to earth would probably be thoroughly confused by the concept. After realizing what purpose it served it would then assume that we’re a very primitive species who lack the skills to communicate with each other, and thus have to educate people to do it for us.

Because, that’s what I think one part of therapy boils down to. Communication. Have we become so distanced from ourselves that we’ve deprecated the most basic of our requirements? Because that’s what I view communication as - a requirement. Requirement not only to feel good about issues that trouble ourselves, but also sharing issues that trouble others.

Usually we talk to close friends, parents, relatives, sometimes even complete strangers. But maybe we’re losing that capability? I know I’m not good at it myself, being a very introverted individual when it comes to confrontational and direct communication.

Therapy is also about finding what works for YOU, the individual in need of help. In my case, my blog has over the years become the best therapy for me.

—

There, I hope that wasn’t too scary.

July, 2006. My life was perfect. I was moving into my dream apartment with my dream-girlfriend and our great animals. Everything was set to work out fine. Even though I as always was depressed I felt as close to perfection as I ever assumed would be possible.

This happiness is now slowly but surely being removed from me, and there’s no way I can change it. I’m certain that I will survive the future, but I’ve become a stunned man who just stands by watching things unfold. I’ve tried changing them, but it was futile. Now, all I can do is accept them and move on.

My fate is my own. I’ve blamed a lot of different things seen and unseen for my misery over the years, but this morning I came to a conclusion that many people already know - I’m in charge of my life, nobody else. I can fairly blame genetics and society for my depression, but I cannot blame them for my apathy when it comes to living my life. It’s been too easy to just shrug things off rather than grabbing the bull by the horns.

I’m wondering about how I’ve lived my life before. Did I live a life where I was subconsciously trying to live some kind of perfect life, rather than living a life that I wanted to live and not give a shit about other peoples actual or implied expectations? Unfortunately I think that I did the former rather than the latter, and this is the cause of my confusion within. Rather than living MY life, I lived a life that was a long list of anecdotes. Instead of finding the real me, I lost him along the way.

The other night I actually found the perfect subject to write a book about. I’m thinking about starting it when I get back to Umeå. It’ll be interesting, trying to write something like that. Maybe I’ll publish it here in my blog, providing interest exists and I myself feel it’s up to my own expectations. Don’t wait too long for it, I’m great at starting stuff but crap at finishing them.

I suffer from depression. Clinical depression. The bad stuff. The really, really bad stuff. For the last seven years I’ve fought a battle against something inside me that’s broken. Because that’s how I feel about being depressed - I feel as if something inside me is broken. Something isn’t right. Some cog or wheel or gear is slipping around the machinery, and I feel broken. I don’t know what’s broken, much less how to fix it.

I’ve learned to live with it. It’s like being in limbo. Many times I feel so shitty that I want to die. In fact, that’s what I feel like right now. I don’t want to continue living. But at the same time I don’t want to die either. I like being alive, most of the time, though it’s just very painful for me, and like most depressed people I think of death as an easy way out.

But suicide is cheating. I’ve always felt that, even when I’ve come close to ending my life. Those times were times of extreme desperation. I didn’t like the options, but the thought of eternal silence and a permanent end to the pain inside me was so tempting that I at least tried it. It were of course cries for help, just like this posting is a kind of cry for help.

Depression is walking hell. It’s a life of being so broken that you can’t explain the pain to anyone, not even you yourself can see how it works or even why you suffer from it. There’s a line in some song I heard once that goes something to the effect of “when I die I’ll know I’ll go to heaven, because my life is hell”. That’s a very accurate description of how I feel most of the time.

I think that the worst part of depression isn’t the immense pain I feel inside my soul. No, the worst part I think is that it’s impossible to describe. No matter how hard I try it’s impossible for words to even come close to describing the confusion, the frustration, the pain and sorrow that burrows inside me. No matter how I try the words will never make justice to this hell. I’m not good at talking about it either, and that’s why I choose to do it like this - words on a website for both friends, relatives and complete strangers to read. Some part of me has hope that maybe this will help someone else who also feels as broken and dysfunctional as I do.

Seven years since I first discovered that I was flawed. Seven years filled with various degrees of medication, therapy and a struggle to maintain some hope for the future. Seven years of wandering the wastelands of my soul while at the same time trying to maintain something resembling a life. Trying to pull my part of society, trying to feel anything except deep hopelessness and futility. Seven years of trying to see the good things in a world that for each day more and more resembles insanity.

Three years ago I found Ann-Sofie. I fell in love with her quickly. At first I didn’t want to fall in love, it opens up vulnerabilities and all the times I fell in love before it inevitably lead to enormous amounts of pain and confusion. But I couldn’t control my emotions, I felt as if she was my soulmate. And in some ways I think she is. Just like me she’s broken, and we were both alone in a world. We both had big hearts and we just wanted to find someone to give it to.

I will always love her, even though it’s now come to the grim conclusion that I’ve feared from the start.

And now I need to move on with my life. This is proving very difficult now, because more than ever I don’t want to move on. Once again my head fills with thoughts of the great sleep. The never-ending sleep. The dirt-nap. But I don’t want to do it. I want to live, even though it’s a crippled life which brings me a lot of pain most of the time. Because that’s another of the really painful bits of suffering from this depression. No matter how much you try, it’s difficult to not hurt. Just by existing you hurt yourself, and others around you. This echoes back on you, and you feel even more pain because you know that other people hurt around you, and even though you only try to live your life you hurt others, and this hurts you back. It hurts me because I don’t want to hurt people, but somehow people do get hurt by me.

I’m at the crossroads. Once again I’m standing at the crossroads, and once again I don’t want to move on. It hurts so much. If there was a devil to sell my soul to I would do that instantly. I would ask him to take away this pain inside of me, and let me do the opposite to that line of whatever song it was. I would live my life in heaven and then spend eternity in hell.

But there is no devil. There is no afterlife. There is only this life, and I’m trying to make something decent and worthwhile of it. I know I have every possibility, but I lack the courage, the confidence and the energy to do just that. I know I have talents, but I have no confidence in who I am. That’s one of the many ways in which I’m broken.

I just don’t want to be me.

(this entry contains some spoilers for a really nice hollywood-movie from 1997 called Contact. If you haven’t seen it and don’t want your experience ruined then don’t read on.)

Me and Ann-Sofie watched Contact a little while ago. It’s in my opinion one truly great film, and one of the few scifi-movies who have some kind of grounding in “real” science. Sure, after they receive the signal it gets a little out there, but none of the scenarios presented are completely unrealistic. Of course, a certain suspension of disbelief is required to enjoy any movie. If one were too critical it wouldn’t be much fun, would it?

So we watched it, and Ann-Sofie made a comment that they should’ve left the ending after the machine out. You know, the whole inquiry into why it supposedly “failed”. I thought about it for a second or two and then disagreed with her, I felt that without that ending the whole movie would just be a waste of time. Sure, a very pretty waste of time, but none the less it wouldn’t have the same punch as with it.

I didn’t continue with the argument since I didn’t want to seem condescending or as if I was lecturing her from high up on my soapbox. I have a tendency to sound very arrogant when explaining stuff, and I’ve learned in the past that this isn’t always appreciated by my peers. Thus I chose to keep quiet at the time. Instead I’m going to off here.

You see, the whole theme of the film (and to a certain extent the book it was based off) is that of the conflict between science and faith.

The main character –Ellie Arroway– is a woman steeped in science, she believes in things that she can observe through empirical evidence. She does not believe in a higher being of any kind, and this causes a lot of friction between her and other characters as the movie unfolds. In a dramatic moment she is denied the trip in the machine due to not believing in god, something that apparently is a prerequisite for that privilege. She is frustrated that such a trivial thing is the key to keeping her grounded, and we as viewers share that anguish. Us viewers get even more frustrated when her opponent for the chair in the machine more or less flatly admits to lying to the board of directors and telling them what they want to hear, even though he doesn’t believe anything himself.

But the theme of the film is faith as opposed to science. The ending is essentially a change of roles for Ellie. All through the film (and her life) religion has never answered any of the really big questions for her. No priest or any believer has ever produced any tangible evidence of the existence of god. Yet, at the end of the movie, she’s in the same position. She’s experienced something amazing, something truly eye-opening — yet she cannot produce a single proof that it’s happened. She just knows that it has happened, deep inside her heart she has faith in it. The only other person in the entire world who can understand what she feels is her exact opposite, the enigmatic and openly religious Palmer Joss.

Without placing her in the position that she earlier placed Palmer Joss and religion there wouldn’t be a proper ending. Also, without the last two lines of dialogue there wouldn’t be a proper ending.

It’s a great film, even if you don’t care about the juxtaposition between two very different bases for belief. Carl Sagan himself was in my opinion even at the best of times rather fuzzy about what he believed in, and I think it reflects in the movie. The movie just as well as Sagan himself begs the viewer to find their own truth.

Me, I don’t think there’s a god out there. Sure, I wouldn’t be surprised if there are some really mind-boggling things out in the great big universe we live in. But an all-powerful god watching over us? Nope.

One thing that I thought about while watching the ending of Contact is how unfairly science is competing with organized religion. Religion has never had to prove anything since faith itself cannot be proven in a scientific manner. No one puts any pressure on faith proving that god exists, or any of the other deities that people all over the world believe in. Yet these religions put huge pressure on scientists and atheists to prove everything from the theory of evolution to gravity itself. If we don’t prove it, then essentially we’re proclaimed not trustworthy and accused of pulling stuff right out of our asses.

It’s quite strange in my opinion. Overall I feel more and more that organized religion is more like a collective psychotic episode, but then again it’s impossible to prove faith. Also, I again stress that I don’t mind faith as such, but I feel it’s a bit wasted to use that faith to believe in a book or some invisible god rather than humanity itself.

Den pågående nedvärderingen av psykiska sjukdomar såsom depression och utbrändhet gör mig väldigt ledsen. Nu får man inte längre ha denna sjukdom, utan man ska fortsätta arbeta tills man stupar, eftersom man ju ändå bara är simulant eller fuskare - eller rent av lat.

Jag har funderat under några dagar nu om jag överhuvudtaget ska bidra med min åsikt, och nu känner jag att jag inte kan hålla tyst längre. Visserligen är min röst väldigt liten, men ändå känner jag igen det som Johanna Nilsson skriver om i SvD.

Min klagosång har ofta ventilerats i denna blogg, och mina vänner har smärtsamt fått betrakta den från första parkett. Mina vänner har också fått betrakta hur jag under fem års tid sakta har fått kontroll över det troll som bor inuti mig, och numera nästan kan leva ett normalt liv.

Det som drabbade mig var fruktansvärt i dubbel bemärkelse.

Dels därför att jag drabbades av en total avsaknad av livslust. Under en mycket lång tid fyllde inte mitt liv någon mening, och jag gjorde några tafatta försök av avsluta det. Den mentala smärtan som ylade i min hjärna och hjärtas korridorer var ofattbart stor, och så här efter kriget förstår jag inte riktigt var jag fann energin att fortsätta leva. Fortfarande har jag perioder då jag ifrågasätter mitt eget syfte och varför jag ens fortsätter försöka, men efter ett tag går det över och jag finner min balans igen. Men för fem år sen var det nattsvart, och min förvirring, min smärta och min totala avsaknad av allt som gör en människas själ till en fungerande själ var som ett täcke av järn.

Det andra som drabbade mig var samhällets vrede. Våran sjukvård är starkt inriktad på “riktiga” sjukdomar - feber, brutna ben eller en motorsåg i magen. Saker som är konkreta och relativt lätta att behandla. Depressioner och utbrändhet har alltid setts med misstanke, och jag har alltid fått kämpa för att få nåt slags erkännande för det som drabbade mig. Flera gånger har jag blivit anklagad för att låtsas, för att inbilla mig nånting, eller för att helt enkelt vara lat eller för att fuska med systemet. Visst, jag har fått sjukskrivning och nånting som kan kallas för vård - men alltid med den där misstänksamheten och att alltid få kämpa för att få nåt slags gensvar från det system som ändå ska beskydda oss och ta hand om oss när vi inte kan ta hand om oss själva. Därför smärtar det mig extra mycket när jag ser hur min älskade Ann-Sofie måste gå genom samma skärseld, samma arrogans och stumma irritation som systemet utsätter henne för när hon kommer med sin lilla “inbillade” sjukdom och försöker få hjälp. Hon har i två veckor mötts av en bedövande tystnad när hon försökt få tag i sin läkare, sin psykolog och sin kontaktperson. Inte ett ord. Inte ett telefonsamtal, eller mail, eller någonting. Och det trots att när hon pratar med växeltelefonister och sekreterare försäkras hon om att “de är på plats och de läser mail”. Därför kan jag bara sluta mig till att det är en medveten ignorering av hennes sjukdom och hennes mänskliga värde.

Jag vill arbeta. Efter fem år av långsam läkeprocess vill jag hitta ett arbete som jag trivs med. Nånting nördigt som inte är alltför stressigt. För det är där det fortfarande sitter. Jag är fortfarande en bruten och lite trasig människa. Men fortfarande, trots att det här ska vara år 2007, när vi alla ska vara så himla upplysta och förstående - fortfarande betraktas jag som om jag vore besatt av demoner, eller som om jag låtsades.

De nya regelverken skrämmer mig. Samhället blir mindre och mindre medmänskligt för varje år som går. Istället för humanismens ledstjärna får vi kyliga paragrafryttare som hellre slår i lagböcker än pratar med människan som drabbats.

Jag retar mig också på hur det enda som verkar ha nåt konkret syfte i livet är att arbeta. Jag instämmer att alla människor ska dra sitt strå till stacken, arbeta för nånting bättre och dela med sig av sina resurser på ett rättvist, broderligt och jämlikt sätt - men ändå undrar jag om inte hysterin kring att ha arbete har gått för långt. Arbete är bra, men samtidigt känns det inte direkt som att löneslavarna på McDonalds direkt arbetar för en bättre framtid. Så är det enda människan duger till här på jorden att arbeta? Arbeta till varje pris, arbeta så att de rikare bli rikare och medelklassen hålls i sitt korta koppel. Arbeta i femtio år och sen få en klocka i falskt guld som tack för att du gjorde företaget 0.0005% rikare under en tioårsperiod.

Återigen känns det som om samhället försöker bota symptomet snarare än sjukdomen. Att införa ett sånt här regelverk för att försöka spara pengar på bekostnad av sjuka människor i desperat behov av vård är inte rätt metod.

Nej, det här är vansinne och bidrar bara i än mer utsträckning till att stämpla människor med psykisk ohälsa eller utbrändhet som fuskare och inbillningssjuka.

Vill ni trycka ner en redan nertryckt människa ännu mer, säg då denna fras upprepade gånger: “ryck upp dig och sluta tramsa”.

Kära Makthavare.

Mitt namn är Petter Senften, och jag bor i erat land. Jag vill berätta om min situation, och kanske försöka vädja till den eventuella medmänsklighet ni förhoppningsvis hyser nånstans inom er.

När jag växte upp fick jag lära mig att Sverige var baserat på ett flertal viktiga principer. Demokrati, jämlikhet, rättvisa och ett socialt ansvar var några av de viktigaste principerna. Jag fick lära mig att Sverige var en välfärdsstat, att vi hade levt i hundratals år av fred och frihet. Svenska medborgare betalade skatt, och i gengäld åtnjöt man saker som fri sjukvård, fri tandvård, ett socialt skyddsnät och gratis skolgång. Jag fick lära mig att Sverige strävade efter omtanke, omsorg och demokrati för alla människor i landet, oavsett hudfärg, kön eller social status. Jag fick lära mig att Sverige var ett välfärdssamhälle.

Detta tyckte jag lät som bra principer, och jag kände mig stolt över att vara delaktig i detta land.

Idag är dock min situation gravt annorlunda. Idag är jag en trasig själ som försöker läka sig själv, i ett land där jag i allt mindre utsträckning upplever att de nyss nämnda principerna efterlevs. Jag önskar verkligen att ni kunde leva mitt liv under ett år, och sedan säga att Sverige är det mest omtänksamma och välmående landet på denna planet. Jag önskar det så innerligt, för jag vet att ni skulle komma till samma svar som jag motvilligt har börjat inse under de senaste årens lopp:

Det går helt enkelt inte.

Under i princip hela mitt vuxna liv har jag varit sjuk. Min sjukdom är dock lite annorlunda än de flesta andras sjukdomar eftersom den utspelar sig inuti mig. Det är ingen fysisk sjukdom, det är inget brutet ben. Det är en mental sjukdom, en sjukdom som sätter sig på själen och handikappar den levande varelsen som inte består av kött och ben.

Den sjukdomen heter “klinisk depression”.

Det är också en sjukdom som drabbat stora delar av min släkt, och som via genetik därmed har silats ner i mig. Det är via genetik jag fått den här sjukdomen, ingenting annat.

Sjukdomen har många symptom, och de är oftast fullständigt olika för de människor som drabbas av den. I mitt fall yttrade den sig först som en total förlust av all livsvilja, och jag försökte några gånger aktivt att ta livet av mig. Livsviljans försvinnande ackompanjerades av en fruktansvärd (och fullständigt oförklarlig) smärta. Att beskriva den smärtan är i praktiken omöjligt, men en frisk människa kan få en mild försmak av den genom att försöka föreställa sig hur det skulle kännas att förlora allting som var en kärt, om varenda människa man älskade plötsligt dog, och om ingenting man någonsin företog sig lyckades.

Den smärtan lever jag med nästan varje dag. För det mesta är den ett tyst muller inuti min själ, men ibland blir den ett vrålande åskväder som förstör allt i sin väg. När jag först började insjukna i depressionen för fem år sen var varje dag ett vrålande oväder av smärta, förvirring och en intensiv längtan efter döden.

För idag är det väldigt svårt för mig att existera i välfärdssamhället Sverige. När jag började insjukna ville jag inte först erkänna det. Det var tillfälligt, det skulle gå över. Alla har det svårt ibland, alla känner sig ledsna ibland. Såna saker sa jag åt mig själv. Men det gick inte över. Det blev tvärtom bara värre, och till sist erkände jag för mig själv och för min familj att det var nånting väldigt, väldigt fel på mig. Jag visste inte hur jag skulle bota det. Jag sjukskrev mig själv och senare när jag flyttade till Umeå började jag få starka mediciner och regelbunden terapi för att få bukt med denna sjukdomen.

Jag lärde mig mycket om mig själv under den terapin, och även om det är åratal jag senast gick i terapi har jag många erfarenheter med mig i bagaget. Den svåraste erfarenheten var insikten om att jag aldrig kommer att bli frisk, utan kommer att leva med den sjukdom som jag kallar för “mitt troll” i resten av mitt liv.

Sedan 2002 har jag officiellt varit sjuk, och sedan den tiden har jag passerat fram och tillbaka genom det s.k. vårdsystemet. Jag har gjort många framträdanden hos försäkringskassan, där jag aldrig känt mig välkommen och alltid känt mig som en böld på samhällets i övrigt vackra ansikte. Jag har varit sjukskriven och fått sjukpenning, och sedan har jag passerats över till nånting som kallas aktivitetsstöd för att jag trodde detta kanske skulle uppmuntra mig att leva igen.

Men sedan jag fick mitt aktivitetsstöd har jag inte hört ett ord från Försäkringskassan om framtiden. Inte ett enda tips om hur jag ska kunna hitta tillbaka till ett normalt liv. Visserligen är det inte deras uppdrag, det är vårdens, men även där har det varit tyst. Jag slutade gå till terapin eftersom jag till sist kände att det var meningslöst. Terapin kan inte bota mig, den kan nätt och jämnt få mig att fungera. Min relation med vården upphörde eftersom det inte fanns nånting vården kunde göra för mig långsiktigt annat än att ge mig ännu mer och ännu starkare mediciner. Mediciner som visserligen dämpade trollets aktiviteter, men mediciner som gjorde mig slö och utan energi, och som dämpade min tankeprocess och min kreativitet.

Så nu sitter jag här. Jag är 29 år gammal, och mitt troll bor fortfarande inuti mig. I nästan tio år har jag känt av trollets aktiviteter. Ja, han började säkerligen redan när jag var 20 år gammal, men det var först när jag var 23-24 som resultatet syntes utåt.

Det jag undrar är hur jag ska kunna leva mitt liv? Sverige är som sagt en s.k. välfärdstat, men jag upplever att den är allt annat än det. Varje liten grej som jag har fått från staten har jag själv fått ordna. Hade jag inte haft vänner och familj som orkat strida när jag inte orkat hade jag tagit livet av mig för länge sen i ett desperat försök att få slut på smärtan.

Och det har inte förändrats. Ja, jag mår bättre än jag gjort på fem år. Mycket är tack vare en älskad flickvän, men mycket är också tack vare vänner, släktingar och familj.

Den plågsamma insikten är dock att jag inte vet hur jag ska kunna göra “revansch i samhället” som det heter. Samhället ger mig nämligen så lite pengar att det senaste året har varit mycket ansträngt. Jag har hållit en fasad utåt för det har varit enklare, men nu orkar jag inte längre. Om inte nånting drastiskt sker kommer jag och Ann-Sofie att bli tvungna att lämna våran älskade lägenhet för nånting mindre, nånting billigare, och nånting mer själadödande. Gemensamt klarar vi oss inte längre på våra inkomster. Hon får sin sjukpenning, jag får mitt pyttelilla aktivitetsstöd.

Våran glädje över att ha kunnat köpa våran egen lägenhet har nu bytts ut till en känsla av att vi är bundna och fängslade vid den.

Vi har två val:

1) Vi slutar fjanta oss och börjar arbeta.

Det här är det val som om och om igen propsas på oss av människor som själv aldrig varit deprimerade. De säger saker som “ryck upp er” och “det ordnar sig!” men de har ingen förståelse för hur svårt det är att göra det. Teoretiskt så kan vi gå ur våra respektive sjukdomar och börja arbeta, men vitsen med det är väldigt liten. För det första skulle det bli våra dödsdomar eftersom den lilla livsvilja och livsglädje vi skrapat ihop under årens lopp skulle krossas under bördan av arbete. För det andra är det ingen som vill ha oss. Speciellt inte mig, jag som varit sjuk under nästan hela mitt vuxna liv.

På prov sökte jag några arbeten i höstas. Jag var mycket ärlig med min situation, och svaret från alla yrken jag sökte var ofelbart detsamma. Tack för ansökan, men nej tack. Jag hade inte kunnat vara mer inattraktiv på arbetsmarknaden om jag så varit pestsmittad. Att “rycka upp sig och skaffa ett jobb” är därmed omöjligt. Kanske om jag haft enorma mängder energi och ork att vända på varje sten tills jag hittade ett yrke, men det har jag inte.

Kort sagt, att jobba är för mig inte ett alternativ. Inte ens om jag haft det som krävts för ett heltidsarbete hade jag fått ett, eftersom jag är mentalt sjuk och därmed fullständigt oattraktiv för allting.

2) Vi fortsätter vara sjuka och försöker klara oss på ett system som inte vill uppmuntra till det.

Det här är ett faktum. Det här är hur våran framtid ser ut. Vi är sjuka i ett system som enbart vill uppmuntra till arbete. Den nuvarande regeringen säger det. Den förra sa det också. Den förra innan dess sa det också. Man styr hela systemet till att arbete ska löna sig. Hur ska det löna sig för oss som inte kan arbeta? För oss som har precis lagom med energi att vakna en gång om dagen men inte mer? Vi som inte är fysiskt sjuka (dvs, vi saknar inga kroppsdelar) men som ändå är mentalt sjuka. Hur ska det löna sig för oss när man skär i det som håller oss flytande? Jag förstår inte.

För så här är det. Jag får (efter skatt) 5500 kronor i månaden. Det räcker precis till min halva av hyran (tror jag) och kanske lite pengar över. Det räcker INTE till att jag betalar min CSN-skuld. Det räcker inte till att jag betalar min halva av våra gemensamma kostnader. Det räcker INTE till minsta lilla extravagant spenderande. Jag har inte råd att bjuda min sambo på en romantisk middag, eftersom jag inte har tvåhundra kronor att avvara för det. Faktum är att jag och Ann-Sofie skuldsätter oss mer och mer varje månad, för vi har inte råd att leva ett normalt liv och ha mat i kylskåpet samtidigt. Våran värdighet som människor har försvunnit, eftersom vi lever ett liv där vi inte kan unna oss ens det enklaste.

Det finns ett tredje alternativ också.

3) Döden.

Det är det tredje alternativet som jag har levt med i flera år. Det är ett alternativ som alltid kommer att finnas där, även om jag helst inte vill tänka på det och än mindre erkänna att det ens är ett alternativ. Men döden är ett alternativ till livet, och helt ärligt vet jag inte hur jag ska orka med mitt liv när jag och min flickvän inte klarar oss ekonomiskt och inte kan se en utväg ur det.

För där kommer den sorgliga slutklämmen. Jag vet inte hur jag ska gå vidare nu. Förra sommaren när jag och Ann-Sofie flyttade ihop såg allting ljust ut. Ja, vi skulle inte leva nåt lyxliv men det var okej eftersom vi hade varandra. Sen fick jag acceptera att jag förlorade 2500 kronor i månaden eftersom Försäkringskassan tyckte jag kunde klara mig utan bostadsbidrag - TROTS att min halva av hyran var högre än i min förra lägenhet. Men jag är ju tydligen inte en människa utan bara en siffra på ett papper.

Så, kära makthavare. Nu när ni fått en pytteliten inblick i mitt liv frågar jag er - hur är det tänkt att jag ska kunna fungera i erat “välfärdssamhälle”? Jag ser mig omkring i Sverige, och det känns mer och mer som att jag lever i nån bisarr version av det Sverige jag blev så förtjust i när jag växte upp. Fri tandvård? Varenda gång jag har gått till tandläkaren som vuxen har det kostat flera hundra kronor. Varje terapibesök kostade pengar. Jag måste betala min medicin, åtminstone upp tills att jag spenderat en förmögenhet på medicin och sedan kan få den subventionerad.

Jag försöker vara tålmodig. Jag försöker vara en god humanist. Men jag förstår inte hur ni tänker, och jag vet inte hur jag ska klara mig nästa år med ett värdigt liv i behåll, och med tillräckligt med pengar i fickan för att betala skulder och ändå få leva som en värdig människa. Jag förstår om ni vill klämma åt de som fuskar med systemet, men jag försäkrar er - jag fuskar inte, ändå blir jag behandlad som en potentiell fuskare, och jag får acceptera att i era försök att klämma åt fuskarna så klämmer ni även åt den stora majoriteten som inte fuskar.

Och det är mest troligt det här som kommer att bli min egen död en vacker dag, om jag inte lyckas hitta någon utväg eller att ni slutar klämma åt mig bara för att jag är sjuk.

Med vänlig hälsning,

Petter Senften, Umeå.

Jag är deprimerad. Jag har varit deprimerad i flera år, och det har gått i vågor. När det var som absolut värst ville jag ta livet av mig varje dag. Ofta gick jag över gatan utan att se mig om, i ett smått desperat hopp om att någon lastbil skulle plöja ner mig och göra slut på min smärta. Till slut gick sanningen upp för mina föräldrar och för mina vänner, och jag sökte vård mot mitt elände. För vård var vad jag behövde; vård för en sjukdom som jag inte förstår och som jag inte kontrollerar.

Sakta började livsglädjen hitta tillbaka. Sakta började livet få en mening, och sakta började jag lära mig hantera mina svackor och att göra citronsaft när ödet gav mig citroner.

Men nu är jag där igen. Sakta, sakta har jag glidit tillbaka under det senaste året eller två och det är inte förrän nu som jag faktiskt måste börja inse en smärtsam fakta: Jag är inte redo att gå tillbaka till ett “normalt” liv.

Att vara deprimerad är att vara vilse i sitt eget personliga helvete och inte veta hur man ska ta sig ur det. Det finns inget hopp, det finns ingen livsglädje, det finns ingen värme. Det finns bara en oändlig smärta och vetskapen om att man inte har någon som helst kontroll över den.

Depression är den mentala motsvarigheten till att konstant gå runt med benbrott. Det görs värre av att jag förväntas själv utforma min vårdplan och min väg “tillbaka”. På nåt sätt har det gått bra nu i några år, men nu inser jag att kanske var det bara ännu en fasad som jag målade upp. Kanske fick fasaden mig att må bra under några år, och nu har den börjat vika under tyngden. Återigen börjar jag glida tillbaka in i mitt personliga helvete, ett helvete som är så otroligt smärtsamt inte bara för mig själv utan för de människor som finns runtomkring mig. Min största rädsla är att förlora Ann-Sofie pga trollet som bor inuti mig. Utan henne försvinner allt hopp om att jag nånsin ska hitta tillbaka till en normal nivå. Men även hon är skör och bräcklig pga sin variant av personligt helvete.

Det värsta med att må så här är att all tilltro till saker försvinner samtidigt som livslusten och självförtroendet försvinner. Hopplösheten är standard, och helt ärligt vet jag inte om jag orkar gå igenom hela processen med sjukskrivning, läkemedel, psykiatriker och försäkringskassa igen. Helt ärligt känns det nästan bättre att bara ta bort sig själv ur ekvationen, eftersom samhället är så uselt rustat för att hjälpa mig. Hur ska jag kunna hjälpa andra att hjälpa mig själv när jag inte orkar bry mig? Att bota en depression går inte, man kan få en krycka i form av läkemedel, men hur ska man kunna hjälpa mig att hitta ut ur den här labyrinten av mental smärta?

Jag är inget kvastskaft, men alltid när jag pratar med försäkringskassan får jag intrycket att deras högsta prioritering är att se till att få tillbaka mig ut där jag kan sopa. Läkarna är bättre på att bry sig om mig, men de är inte utbildade för sånt här. Inte ens psykologerna, psykiatrikerna eller kuratorerna kan göra mer än famla i mörkret och försöka ge mig nånting mot smärtan. Trots deras bästa ansträngningar blir det ändå som att sätta ett plåster på ett helkroppsbrännsår. Under tiden flåsar försäkringskassan och samhället mig i ryggen och undrar när jag ska börja sopa igen.

Mina krav på livet är inte höga. Jag vill må bra, men det är tyvärr en omöjlighet i ett samhälle som inte är rustat för att ta itu med min sjukdom, och där makthavarna inte är villiga att skjuta till resurser för att göra det till nånting bättre än en krycka.

Hur ska man summera min känsla för mig själv och omvärlden? En god vän hade för några år sen en flickvän. Hon tog livet av sig efter en viss tid av depression, och det enda som stod i avskedsbrevet var att hon inte vibrerade i samma takt som resten av världen. När jag fick höra det första gången förstod jag inte vad hon menade, men i takt med att min depression förstört mitt självförtroende och mitt hopp har jag fått förståelse för vad hon menade. Jag är en fyrkant som förväntas passa in i ett runt hål. Nästan varje dag känner jag mig som den enda friska personen instängd i ett mentalsjukhus, men eftersom jag tror jag är frisk så måste jag ju vara galen.

-Jag lovar, jag är frisk! Det är inget fel på mig! Ni kan släppa ut mig nu!
-Jaja, kom nu här ska du få en spruta…

Hur ska jag leva mitt liv? Ska jag återgå till en sjukskrivning eller ska jag låtsas som ingenting och vara “normal”. Alternativ A kommer mest troligt att protesteras högljutt av Försäkringskassan. Det har ju gått massor med år nu och nu måste kvastskaftet ut och sopa igen! Alternativ B innebär min egen död, jag kan inte låtsas vara frisk längre.

Det enda jag vill är att hitta ut ur mitt personliga helvete och slippa den här känslan av att vara en fyrkant i ett runt hål, och få tillbaka min självkänsla och min livslust.

UPPDATERING (Lite Senare): Jag mår mycket bättre nu. Men det är ändå svårt att se nån tilltro till framtiden eller samhället runtomkring mig.

Hur ska min framtid se ut? Det är en fråga som jag frågar mig själv dussintals gånger varje dag. Jag oroar mig för att jag inte ska kunna delta i samhället, trots att jag känner en intensiv lust att göra just detsamma.

Mitt problem är inte speciellt lätt att förklara. Trots att mitt humör går uppåt och min depression i större grad försvinner tillbaka in till den grotta den kröp ut ur blir jag desto mer plågsamt medveten om mina egna begränsningar.

Jag har enorma koncentrationsproblem. Det är svårt för mig att behålla en tanke i huvudet längre än några minuter, och om jag blir distraherad av minsta lilla grej under tiden tappar jag helt tråden och måste börja om från början. Nåt så enkelt som en bil som startar eller en duns från gårdsplanen har totalt rubbat min rytm ibland. Min hjärna känns ofta som om den är insvept i bomull, och omvärlden anländer via mina fem (eller fler) sinnen i små klipp, med dämpat ljud och suddig bild. Mina ögon gör ont, och mitt behov av nya glasögon gör sig ständigt påmint genom en lätt huvudvärk och irriterat humör. Var jag ska få pengar till en synundersökning och sedan ett par nya brillor vet jag dock inte.

Min sömn rubbas av minsta lilla störning. Om katterna börjar leka under hade det lika gärna kunnat vara dansande elefanter - effekten på mig är densamma oavsett. Jag vaknar, jag blir irriterad, och nästa dag är min energinivå nätt och jämnt tillräcklig för att jag ska kunna tänka i raka banor. Mina problem med koncentration har säkerligen en av många grunder i min oroliga sömn.

Hur ska framtiden se ut? Jag blir mer och mer intresserad av att plugga, läsa vidare på universitetsnivå, investera i mig själv och alla andra halvklyschor som man kan säga om det. Jag blir intresserad av att läsa medieteknik, det låter som nånting som passar mig. Jag har ju alltid varit intresserad av teknik, och media är ju film och ljud och andra former av kommunikation vilket låter som skräddarsytt för mig.

Men det är det där sabla självförtroendet som förstör det. Jag läser behörighetskraven och med en gång känner jag en tung känsla. Jag klarade nätt och jämnt Matte A i gymnasiet. Jag har ingen talang för matte, inget intresse, och jag misstänker att jag har nån mild variant av dyskalkyli eftersom siffror bara flyter ihop för mig. Hur mycket jag än försökte i gymnasiet lyckades jag inte klara av ens Matte B. Man hade lika gärna kunnat ge mig proven skrivna på kinesiska, jag förstod dem inte.

Så när jag då står med mitt minimala självförtroende framför denna plötsliga mur i vägen för min framtid, då tappar jag sugen. Om jag inte ens har tillräckligt med energi och självförtroende för att känna att “JA, JAG KAN KLARA ATT LÄSA UPP MIN MATTE!”, då faller hela min drömframtid i spillror och jag vill helst bara krypa ner under täcket och drömma mig bort till en existens som inte är lika plågsam.

För det stora problemet är inte min framtid. Det stora problemet är att trots mitt förbättrade humör, min underbara sambo som ger mig sin kärlek och sitt stöd, trots att jag mår bättre än jag gjort på många år; trots allt detta känner jag mig ändå som en främling i en främmande värld. Jag ser mig omkring och det är så mycket runt omkring mig som känns som galenskap. Jag känner mig ovälkommen i den här världen. De värderingar och åsikter som jag tycker är viktiga (omtanke, medmänsklighet, respekt, kärlek och hopp) är saker som inte prioriteras i världen idag. Politikerna lägger ingen vikt bakom såna värderingar. Världen är en kall och omänsklig plats, och de som har makten spenderar ohyggliga resurser på vansinniga saker. Det tydligaste exemplet är nog Irak-kriget. Varför fortsätter de med det? Att det överhuvudtaget fortfarande tillåts finnas krig och svält och elände på denna planet är nåt som gör mig så otroligt nedstämd att jag inte kan beskriva det.

Varje dag funderar jag på detta, och försöker sätta det i förhållande till det som jag själv vill uppnå. Det svåraste är nog att försöka förklara den här känslan av handikapp för andra. Andra människor har inga problem med att Göra Saker. Man bara Gör Det och sen blir allting bra. Jag kan inte det, jag har inte den startmotorn. Att sätta igång Ett Stort Projekt för mig är så skrämmande och osäkert. Det läskigaste är att jag oftast vet att när jag väl kommit igång slutför jag saker. Jag är urkass på att Sätta Igång, och världsmästare på att sitta till och vara orolig. Jag har blivit en hemul.

Jag vill inte vara en hemul. Jag vill göra nånting med mig själv, men alla de små problemen gör att det är så otroligt svårt. Det finns annat också, saker jag inte kan beskriva eller rationalisera. Att säga “jag har problem med självförtroendet” är väldigt lätt. Att däremot försöka lista ut den där känslan som gör att mitt självförtroende växer i den takt som det borde är mycket svårare.

Alla saker som håller mig nere är ett pussel. De är inte alls lika stora som för fyra-fem år sen, men de finns kvar och de sitter ihop på ett finurligt sätt. Min själ är en fisk, och nätet som håller den fången är detta pussel av små, men sammantvinade och negativa känslor.