Jag börjar förlora förtroendet för min egen plats i verkligheten. Det känns väldigt tråkigt att förlora det hopp som hållit mig på så hög nivå det senaste året, men jag börjar verkligen misströsta över det som jag vill företa mig.

Varför känner jag så här?

1) Jag tror tyvärr inte längre att jag har det som krävs för att driva eget företag. Jag vet vad jag vill, men jag har grava problem med min vision av att förverkliga detta. Faktum är att jag inte längre tror på mig själv som företagare, och jag tror inte att jag kan lösa de problem som garanterat uppstår vid ett sånt här projekt. Jag har dessutom under de senaste veckorna upptäckt att jag är precis lika känslig för stress som jag var för fyra år sen när mina problem började på allvar. Jag har nämligen frilansat som lite datorkonsult i några dagar, och trots att det bara varit några timmar per vecka (mindre än fyra timmar per vecka) känner jag mig ändå väldigt stressad och har fruktansvärt svårt att fokusera mina tankar. Det är nu väldigt vanligt att jag glömmer bort saker jag tänkte bara nån minut innan, och jag blir stressad och nervös när jag tänker mer långsiktigt. Jag blir även väldig retlig, nervös och orolig, och det krävs en styrkeinsats för att jag inte ska tappa kontrollen över humöret helt och hållet.

2) Om jag inte startar eget företag blir min situation ännu mer hopplös. Valet där är mellan tre dörrar: sjukskrivning/aktivitetsstöd (som jag har det nu), att söka ett arbete som anställd, eller utbildning på universitetsnivå. Pga punkt nummer ett är jag väldigt tveksam till om jag skulle klara av att jobba heltid eller att plugga på universitetsnivå. Jobbsituationen är dessutom extra knepig eftersom jag inte har mer än gymnasial utbildning, och detta kombinerat med den svenska utbildningshysterin (det krävs nästan ingenjörsexamen för att få jobb på McDonalds!) gör att jag inte är attraktiv på den begränsade arbetsmarknaden. Att vara sjukskriven/aktivitetsstöd är inte heller nån realistisk lösning ur ekonomisk synvinkel - borgarna som har makten verkar eniga i sin åsikt att sjukskrivningar enbart är bidragsfusk och att det inte ska gå att klara sig på det. Vilket är exakt så det är, jag klarar mig precis nätt och jämnt på den sjukpenning jag får. Att skaffa jobb är ju ett alternativ, men jag vet att om jag inte trivs med arbetet kommer det att slita ut mig ännu fortare.

Så, ni förstår kanske att jag sitter fastklämd mellan systemet och min egen hopplösa sjukdomssituation. Jag vill jobba, men jag vill inte bli ännu ett kvastskaft som slits ut i förtid för att sedan kastas bort och bli ersatt med ett nytt kvastskaft. Ett stort problem är min egen avsaknad av självkänsla och jävlaranamma kombinerat med min hopplösa känsla kring min framtid. Jag har visioner kring hur jag vill att saker ska vara, men jag saknar styrkan och självkänslan som krävs för att förverkliga dessa visioner.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra med min framtid längre. Ibland känner jag för att bara skita helt i det här landet och försöka hitta nåt nytt land som är mer positivt, men jag har min älskade sambo här och har dessutom inte styrkan som krävs för att lämna familj och vänner för att söka lyckan i ett främmande land.

Suck…

För första gången på rätt länge har jag spenderat mer än en tiosekunders-inloggning på Fjortisarnas Högkvarter. Sedan jag officiellt släppte greppet om mitt konto där har jag inte loggat in mer än nån gång i månaden på sin höjd. Den enda funktionen där som var av intresse var dagboken (numera omdöpt till det betydligt mer trendiga “blogg”) och den funktionen ersattes av min blog, sommaren 2004.

Men idag loggade jag in, och började läsa mina gamla dagboksinlägg. Det är en nästan främmande människa som har skrivit dessa inlägg. Stilen på inläggen är mycket mer direkta, och jag är mycket mer öppen om hur jag känner. Ja, faktiskt så är jag inte speciellt öppen med mina känslor här, även om det är lätt att tro det. Jag är lite mer avvägd och balanserad i saker jag säger här, även om jag fortfarande kan kläcka ur mig saker som jag sedan ångrar. Den personen som skrev på Lunarstorm var betydligt mer direkt och rakt på sak. Rätt intressant läsning faktiskt. Har man kanske mognat lite på de fyra år som gått sedan det mesta där skrevs?

Lunarstorm är numera en blandad upplevelse för mig. Trots att de bytt utseende är det ändå samma gamla bröte under ytan. Fjortisar som skriker sina åsikter rakt ut och tror att den på nåt sätt är unik. Det nya Lunarstorm är dessutom rätt buggigt, det finns flera inlägg i min “blogg” där som inte går att komma åt. Man klickar på rubriken och pang, allting stannar. Det enda som löser det är en ny-inloggning. Lunarcrew är väl själva alldeles för upptagna med att räkna pengar och hitta på nya funktioner designade för att skilja zombiefjortisarna från sina pengar. Jag menar, seriöst, hur många nivåer av “pro” finns det nu? Det är ju löjligt.

Men det var inte vad jag tänkte skriva om. Jag tänkte dela med mig av lite minnen från 2002-2003. Det låter fånigt att säga så; det var ju bara tre år sen för bövelen! Men i känslomässiga år hade det lika gärna kunnat vara en evighet. Tänk om jag vetat då det som jag vet nu.

(Det är värt att notera att det konto jag har på Lunar och har haft sedan April 2002 faktiskt är mitt andra konto. Det första kontot registrerade jag den 25e Maj 2000, men tog bort det eftersom jag tröttnade på Lunar efter två år. Det andra kontot skapades eftersom kompisar blev frustrerade över att de inte kunde kontakta mig där)

Den 6e Oktober 2002 skriver jag:

Jag stormtrivs. Lägenheten är jättefin. Den är stor, luftig, och solig. Det sistnämnda finner jag faktiskt rätt trevligt. Dessutom delar jag den med en underbar vän som jag vet alltid kommer att finnas där för mig. Sånt värmer!

Det här skrevs bara någon vecka efter att jag flyttat till Umeå och flyttat ihop med en tjej som numera är mitt ex, men som då inte ens var min flickvän. Jag kan bara le lite ironiskt åt det här inlägget, föga visste jag att hon och jag bara några månader senare skulle vara total historia och dessutom rätt bittra fiender. Numera har vi grävt ner stridsyxan, men vi är definitivt inte de varmaste av vänner. Vad som gick fel vet jag inte, och jag orkar inte klura på det heller…

Den 15e Februari 2003 skriver jag:

B**** [namn censurerat /red] gjorde slut med mig idag. Jag är inte överraskad. Jag står inte ut med mig själv, så varför skulle nån annan göra det?

Jag letar också efter en egen lya. Vill ha en tvåa, men det går tungt. Tips?

Är det nån som känner för att dela en trea med mig?

Som sagt, bara några månader senare var jag återigen svävande i osäkerhet. Här inleddes den fas i mitt liv som jag personligen kallar för Grubbe-fasen. Det var när jag separerade från exet och flyttade in i lägenheten på Grubbe där jag bodde fram tills jag flyttade ihop med Ann-Sofie i Juli i år.

Nånting som jag ofta pepprade mina inlägg med på den tiden (och i viss mån fortfarande gör) är väldigt färggranna metaforer. Underrubriken “Saker som jag är less på just nu” (18e Mars 2003) skriver jag

3. Mitt humör. Det svänger värre än en clown på amfetamin hängandes upp och ner i ett cirkustält.

Den 18e Februari 2003 ber jag om ursäkt för nånting som jag tyvärr gör alltför ofta - jag skriver av mig massor med ilska och frustration, och är inte tydlig att specificera att det inte är riktat mot någon speciell person, vilket i sin tur leder till grava missförstånd som jag sedan blir ännu mer ledsen för och får enormt dåligt samvete av.

Men den skulle INTE skickas till två människor.

Micke, du är tamefan den enda människa som ställer upp för mig i vått och torrt. Även om det regnar småspik så kan man räkna med dig. Du är nog också en av ytterst få människor som till viss del förstår mig.

Maria, du är en helt otroligt fin människa, och även du förstår mig och bryr dig om mig. Du ställer upp hela tiden, och du är för mig väldigt speciell. *KRAAM*

Smärtsam läsning i kombination med ett smärtsamt minne infinner sig när jag läser inlägget jag skrev 18e April 2003. Det handlade om det otroliga megagräl som uppstod mellan mina föräldrar, och som jag fortfarande finner enormt plågsamt att läsa om (trots att det slutade bra ändå). Jag minns att jag kände mig som att jag föll handlöst ner i avgrunden, och det var svårt att hitta positiva saker att säga dagen efteråt. Rubriken på inlägget är “Världens sämsta dag” och det stämmer helt klart in på den känsla jag minns från då.

Igår var dagen som tog guldmedaljen för absolut sämsta dag i mitt liv. Alla andra dåliga dagar bleknar.

Jag mådde piss, för båda mina föräldrar turades om att skälla ut mig. Att jag dessutom har börjat på en ny medicin och därmed dessutom får humörsvängningarna ännu starkare gjorde inte saken lättare.

Till sist vacklade jag under trycket och gick och drog kudden över huvudet och sov mycket oroligt i nån timme.

Sedan var det dags för middagen, och här gick allt verkligen åt helvete. Efter ytterligare skäll på mig så tröttnade mina föräldrar på att skälla på mig och ställde istället till med ett enormt gräl där det kastades saker och väldigt fula ord användes. Tårarna sprutade, men jag kommer inte ihåg så mycket. Jag drog in mig i mitt skal och lät omvärlden sköta sig själv…

Det slutar med att mina föräldrar skriker åt varandra: ”DET ÄR SLUT!!”

Och där kände jag att mitt liv också tog slut.

Idag så hade de dock pratat ut om gårdagen och rett ut sina eventuella skillnader, så jag blir tydligen inte ett skilsmässobarn riktigt ännu.

Fick också veta idag att en av mina barndomsvänner har dött. Körde tydligen ihjäl sig på skoter igår. Kan inte säga att jag är speciellt förvånad, vi gled isär från varandra redan i 14-års åldern (jag mognade mycket snabbare) emedan han aldrig mognade. Trist när folk dör unga, men jag kan som sagt inte säga att jag är överraskad. Killen tog det aldrig lugnt.

Men nu tror jag det får räcka med retrospect för idag. Nån dag ska jag sätta mig ner och spara ner alla de gamla inläggen nånstans (åtminstone de som inte får Lunarstorm att bugga ur) men nu ska jag ta jycken på en cykeltur.

Jag är en naturlig grubblare. Det är väldigt sällan min hjärna står still, i praktiken så är det alltid en tanke som ligger och snurrar inuti den. De tillfällen då jag tillåter den att springa fritt är vanligtvis när kroppen är upptagen med nånting monotont, vanligtvis när jag diskar eller städar. Det är perfekt, huvudet arbetar på tomgång och kroppen gör nåt nyttigt.

Så, alldeles nyss satt jag och åt upp det sista av Chili Con Carne’n som jag gjorde häromdagen. Jag måste säga att jag är verkligen duktig på just den maträtten, och kryddningen den här gången var perfekt. Tillräckligt stark för att det ska smaka chili, tillräckligt svag för att man inte känner sig som om man mumsar i sig solens kärna. Och ja, jag vet - det är en mycket dålig ovana att äta mat vid den här tiden på dygnet.

Hur som helst. Jag sitter i tystnaden vid matbordet i köket och mumsar chili. Hjärnan snurrar på med en av mina gamla favorittankar. Tanken har temat “Det Perfekta Samhället” och är en evinnerlig käpphäst för mig. Det är ingen nyhet för de flesta regelbundna läsare att jag inte är nöjd med det samhälle som vi har idag, men jag skriver sällan om hur man kan förbättra det.

Det är faktiskt så att jag inte tror vi kan förbättra det här samhället. Jag tror det har blivit så bra (läs: dåligt) som det bara kan bli, och den malström av hat och idioti som breder ut sig över världen förbättrar inte situationen.

Därmed lutar jag mot känslan att mänskligheten kollektivt måste kavla upp armarna och ersätta det med nånting nytt.

Hur skulle detta nya samhälle se ut?

Först och främst anser jag i egenskap av någorlunda uttalad humanist att det bör baseras på en princip av medmänsklighet. Eftersom jag dessutom är lite vänstervriden måste resurser delas lika mellan alla människor oavsett kön, hudfärg eller andra meningslösa meriter. En människa är en människa är en människa.

Jag tänker ofta på det här, och känslan som alltid dyker upp är att jag inte tror att människor är av naturen ämnade att bestämma över varandra. Vi kanske behöver ett samhälle där människorna kan fokusera sig på att ta hand om sig själva och att utbilda sig enligt eget intresse. Men ändå kan vi inte ha ett samhälle baserat på anarki, eftersom inte alla människor är hederliga, och eftersom vi trots allt har människor som mer än gärna utnyttjar fördelar som samhället ger dem utan tanke på moral, etik eller medmänsklighet. Därmed behövs ändå ett rättssystem med lagar och förordningar som tydligt säger “du får inte döda” men som också säger “du får gärna kramas”.

(Givetvis anser jag att religionens bojor har avskaffats i denna framtida utopi.)

Men tillbaka till ämnet. Om människor är oförmögna att ta ansvaret att styra över varandra, men samhället ändå är baserat på att NÅGON styr och ställer - hur ska det gå till?

Nu försvinner vi in i Science Fiction och med fantasins hjälp kan vi lägga fram ett förslag. Jag förutsätter nämligen att teknologin kommer att fortskrida i en hysterisk utvecklingstakt. Datorer kommer till sist säkerligen att sluta vara gråa burkar på våra skrivbord och istället inta en mycket mer osynlig men ändå starkare roll i samhället.

Tänk er då ett samhälle som har i princip oändlig datorkraft. Vad använder man denna till? Detta var frågan som jag satt och klurade på medan munnen tuggade chili, och svaret var förvånansvärt uppenbart.

Artificiell Intelligens.

Människor blir fort och lätt uttråkade. Att ha monotona sysslor är ingenting som någon strävar efter, oavsett hur stor deras idealistiska ådra är. Människor behöver av naturen nya utmaningar och nya grönskande fält att utforska. Ursprungligen tänkte jag mig att det kanske skulle finnas ett gäng med idealistiska människor som frivilligt skulle offra sig för att driva det här samhället, men det kändes rätt orealistiskt under de rådande omständigheterna.

Så varför inte en eller flera artificiella intelligenser? En maskin saknar den impuls efter nya spänningar som människor har. Den blir aldrig uttråkad och blir aldrig trött. Föreställ er att mänskligheten skapat en eller flera artificiella intelligenser med denna oändliga datorkraft som vi vid det laget har skapat. Dessa intelligenser sköter allting som är tråkigt och byråkratiskt i samhället; de fördelar resurserna rättvist, de sköter allting från trafikljuset och mikrovågsugnen ända upp till masugnar och kärnkraftverk. Människorna (skaparna) har därmed befriats från den monotona belastningen av att snurra runt kugghjulet i samhället till att i sanning ägna sig åt altruistiska ändamål. Eftersom man inte längre behöver arbeta för brödfödan (jag förutsätter givetvis att denna utopi är befriad från ett monetärt system) kan man ägna sig åt att forska, utveckla saker, och att lära sig mer om sig själva och sin framtid.

Men, vad händer om det blir ett enda stort SkyNet/Matrix av det hela. Jag förutsätter här helt kallt att dessa intelligenser som styr bakom ridåerna är begränsade av nånting som påminner om Three Laws of Robotics. I övrigt har de fria händer att styra samhället enligt en algoritm som ger varje människa identisk potential och obegränsade resurser. Jag förutsätter i övrigt att man vid det här laget har löst problem som plågar oss idag; att man hittat en miljövänlig fönyelsebar energikälla för bruk i fordon, och en miljövänlig förnyelsebar energikälla att använda för att värma/kyla våra hem. Bränsleceller är kanske ett alternativ för fordon, och nån variant på fusionskraft för hemmen. Jag är inte tillräckligt insatt i de tekniska bitarna där, men jag tror att mänskligheten kan lösa det bara man sätter de små grå i arbete.

Det får hjärnan att vibrera när man tänker på detta. Ett framtida samhälle där vi är fria att göra vad vi vill; rymdfart, nanoteknologi, tidsresor, konst, litteratur, musik, golf eller hästpolo - vad som helst som inte bryter mot lagarna. Ett samhälle där ingen lider eller svälter; oavsett om de bor i Tanzania eller Sibirien. Ett samhälle där osynliga datorer sköter om oss och ser till att allt delas rättvist och lika. Ett samhälle där gamla nationsgränser försvinner in i det förflutna och där man är medborgare i ett enda land: VÄRLDEN.

Två svåra frågor kvarstår dock.

1) Kan vi ta till oss det här samhället? Människor är inte så bra på att godta utopier, det verkar som att människor oftast definierar sin värld utefter hur smärtsam den är och inte tvärtom. Är detta ett symptom av det trasiga samhälle vi lever i nu eller är det människans mest grundläggande natur?

2) Hur ska övergången från vårat nuvarande samhälle till detta framtida samhälle ske? Ska det ske via en våldsam revolution eller kan vi alla ena oss om att detta är målet vi vill arbeta mot, och sen nån gång om 10-20-30 år kanske vi har den brytpunkten då det gamla samhället kan lägga sig ner och dö och det nya kan ta vid?

På den tiden när Paul Simon polade med Art Garfunkel producerade de en låt som heter “Sounds of Silence”. En låt som jag har en svårförklarad hatkärlek till. Den har härlig stämsång och gitarrspel, och en svulstig melodi men ändå finns det nånting som jag tycker är nästan utslätat kommersiell med den.

Men de första två raderna i texten är nånting som alltid orsakar igenkännande hos mig.

Hello darkness, my old friend
I’ve come to talk with you again

Mörkret är på väg tillbaka inom mig. Det där stora, svarta mörkret som äter upp min livslust. Det frågar obehagliga saker och det påminner mig om mörka känslor som jag har tryckt ner djupt inne i min själ. Det påminner mig om hur livet är ett oändligt långt halmstrå av smärta med små hallon av glädje som sitter väldigt glest.

Jag förlorade mitt förtroende för politiker och för det politiska systemet för länge sen. Jag har förlorat förtroendet för det som påstås vara ett rätts-samhälle eftersom det är så lätt att undkomma rättvisan om man bara har en munvig advokat. Jag har förlorat förtroendet för att företag kommer att uppföra sig etiskt och inte nyttja undantag och kryphål i lagar för att lura sina egna kunder. Listan över saker jag inte tror på kan göras lång.

Jag är nu på god väg att återigen förlora förtroendet för mig själv, och att därmed förlora det sista en människa behöver för att överleva: sin egen livsvilja.

Mörkret, min gamle vän. Du är tillbaka, igen.

EDIT: Efter lite mat och höjning av blodsockret känner jag mig lite mer balanserad. Dock är det svårt att se speciellt mycket positivt med mitt läge just nu.

Min farmor dog för en stund sen. Min far och hans bror Dave hade tidigare under dagen tagit (det omdiskuterade) beslutet att flytta henne från hemmet in till ett sjukhus. Efter ankomsten dröjde det tydligen inte länge förrän hon somnade in och lämnade oss. Det var ingen direkt överraskning, hon har varit stadit sämre och när beslutet att flytta henne togs visste man att det var bara några dagar kvar. Det som förvånade var att det gick så fort, men kanske fann hon sin ro och slappnade av.

Jag sitter nu här och funderar på min farmor. Faktum är att jag aldrig haft nån riktig relation till henne eftersom hon bor i USA och antalet gånger som vi träffades kan räknas på båda händernas fingrar. Senast jag träffade henne var 1998, och minnesbilden jag har av henne från då är den bilden jag alltid haft av henne - en vänlig äldre gumma med vitt hår som var det snällaste man kunde träffa. Hon var en varm och omtänksam kvinna som alltid försökte förstå saker, även när hon hade svårt att relatera direkt till det man berättade.

Men nu sitter jag här och är ändå lite sorgsen. Kanske är det den där empatiska känslan som förenar alla människor, kanske är det därför att en person som jag ändå tyckte bra om har lämnat denna värld. Jag vet faktiskt inte.

Min mor ringde mig och vi pratade lite om att hon nu träffar sina fem personer. Det är en referens till boken “The Five People You Meet in Heaven” (skriven av Mitch Albom) och det är faktiskt en riktigt bra bok. Har ni inte läst den, rekommenderas den starkt. Jag undrar verkligen vilka fem personer som hjälper min spröda lilla farmor in i himlen.

Vila i frid, lilla gråhåriga gumma. We’ll miss you.

EDIT 060530 kl 23.45: Uppdaterade med en bild jag fick av farsan för en stund sen. Han tog den bilden för några veckor sen när han anlände till USA, och han sa att sedan dess blev hennes tillstånd mycket värre. Han berättar att han höll hennes hand när hon lämnade sin smärta bakom sig, och att det var väldigt fridfullt.

En av de tydligaste sakerna jag upplevde när jag sjönk ner i min farligt djupa depression för nästan fyra år sen var att jag upplevde att mitt värde som människa var försakat.

Det var nämligen så här att jag hade en del ekonomiska problem under en längre tid. Jag hade nästan ingen inkomst, och min stolthet hindrade mig från att söka hjälp i tid. När jag sedan började insjunkna på allvar blev läget ännu värre eftersom jag inte hade någon energi alls att göra mer än att försöka hindra mina föräldrar och mina vänner från att inse hur farligt dåligt jag mådde. Det blev en ond cirkel eftersom jag då upplevde ännu mer att mina meriter och kvalitéer var oviktiga i förhållande till en massa värdelösa siffror på papper nånstans, och detta gjorde inte min depression mildare.

Det är svårt att beskriva den enormt människofientliga inställningen jag upplevde från systemet, och jag tror att början på min humanistiska idelogi lades under den där första enormt plågsamma perioden av depression.

Så här i efterhand är det rätt svårt att beskriva känslan. Jag upplevde det som att jag istället för att vara en människa med ett namn, blev ett personnummer på ett papper, och att jag som individ hade förlorat mitt ansikte och associerades med numret - som i sin tur hade fått massor med abstrakta och människofientliga “värden” associerat.

Kort sagt kände jag att jag hade förlorat min identitet och min roll i samhället.

Den känslan var… obeskrivligt mörk. Om min depression hade varit en stor eld, då är den känslan en dunk med bensin som någon häller ut på elden.

Det är också den enda känslan från min depression som håller sig kvar i mitt medvetande, och en av få rester som gör att jag fortfarande kallar mig deprimerad. Känslan är stor, svart och oljig på nåt svårbeskrivligt sätt. Den är svår att beskriva logiskt eftersom trots att jag mår bättre känner jag fortfarande att min personlighet och min individ är sekundärt prioriterade jämfört med “systemet”.

Idag var en svår dag.

Pga min depression förvandlades min ekonomi till nånting som mer påminner om en skog som härjats av en brand. Den upphörde att existera och jag sjönk ner i skuld. Vilket i sin tur inte gjorde mitt humör bättre, och jag hade ingen energi eller motivation att ens försöka bry mig. Det är svårt att förklara den astronomiskt djupa känsla av hopplöshet som omfamnar en deprimerad själ, men jag hade den fullständigt. Min ekonomi förvandlades till rykande ruiner i samma takt som min självkänsla och mitt hopp för framtiden. En trasig individ med en trasig status.

Jag har kämpat många år nu för att rensa upp min ekonomi och bli “clean”. Idag fick jag ännu en smärtsam påminnelse om hur svårt samhället har gjort det att komma tillbaka, och hur lätt det är att sjunka ner.

Ni förstår, jag har fortfarande betalningsanmärkningar. De enda betalningsanmärkningarna är från Radiotjänst, en instans som jag fullständigt avskyr. Hela förra våren hade de den otroligt dåliga vanan att skicka räkningar som aldrig kom fram till mig. Jag fick aldrig dessa räkningar, jag fick inkasso-kraven en vecka efter att dessa för mig osynliga räkningar tydligen skulle ha blivit betalda. Eftersom jag aldrig fick dem till att börja med hade jag ju ingen chans att betala dem, eftersom jag aldrig visste om att de existerade. Jag betalade inkassokraven men ändå fick jag prickar i betalningsregistret. Helt orättvist anser jag.

Idag har detta orsakat problem med min förestående flytt. Efter att ha blivit slussad runt (och suttit timmar i dessa VANSINNIGA talsvarstjänster) på skatteverket, kronofogden, Upplysningscentralen samt Radiotjänst själva har jag blivit informerad att jag inte kan bli av med dessa. Det ENDA sättet att radera dessa är om jag kan bevisa att Radiotjänst gjort fel, och föga förvånande är det de själva som avgör om de gjort fel, vilket givetvis leder till att de aldrig har fel, någonsin. De står över reglerna, och de ansiktslösa och iskalla organisationer jag blivit tvungen att kontakta idag har väckt den gamla känslan om att jag inte är mer än ett nummer, och att även om samhället är orättvist finns det ingenting jag kan göra åt saken eftersom jag bara är ett nummer, inte någon som har nånting att säga till om.

Mitt humör har totalt bottnat ur. Den gamla känslan om att jag som människa är meningslös, men att jag som nåt abstrakt nummer är viktig - är tillbaka.

För att parafrasera Joseph Merrick:

“I am not a number! I am a human being! I am a man!”

Det är svårt att se om man inte känner mig väl, men jag är innerst inne en väldigt mild person. Jag klär mig i svart, jag snackar ibland rätt hårt - men när det kommer till kritan vill jag ha en värld där människor inte far illa på något sätt.

Olika ismer (libarlism, fascism, kommunism, socialism, nihilism etc etc ad absurdum) intresserar mig inte, och lite motvilligt har jag det senaste året mer och mer identifierat mig med Humanism. Det är enkelt - den är det som närmast representerar det jag tycker, och ofta ger den ord och mening till svåridentifierade känslor och åsikter jag haft i mer än ett decennium.

Jag är inte förtjust i religion, jag tror snarare att kraften till goda saker kommer inifrån oss själva och inte från nån vagt definierad gudomlighet som har varit på kafferast i mer än tvåtusen år. Jag kallar mig officiellt för ateist, men jag är ändå inte en klockren ateist - jag kan acceptera att det kanske finns saker jag inte förstår - men min tro är i första hand till mig själv, och till den humana strävan som finns inom mig.

I min drömvärld far inte människor illa. I min drömvärld kan man säga vad man tycker utan att behöva vara rädd för att uppröra eller såra någon - eller att fara illa själv pga det man sa. I min drömvärld finns inga vapen, för det finns ingen orsak för dem att existera. I min drömvärld är alla människor gemensamt samordnade i ett enda mål - att göra livet för varje människa så bra som möjligt, oavsett vad för hudfärg eller bakgrund de må ha.

Det finns så otroligt mycket hat och rädsla i världen, och det gör mig alltid så ledsen att se människor som sårar varandra vare sig det är medvetet eller omedvetet, vare sig det är i liten skala eller stor skala och oavsett om de sårar någon fysiskt eller sårar någons själ.

Det finns också så otroligt mycket vackra saker här i världen. Saker som av märkliga och konstiga skäl har förvridits till att vara nånting fult. Så många saker som jag tycker är vackert har blivit förstörda och fått dåliga vibbar. Idag är alldeles för många människor upptagna med att försöka passa in i samhället istället för att stanna upp och se sig omkring i denna värld som finns runt omkring oss. En av många vackra saker som jag uppskattar är familjer. Jag är själv tveksam till att skaffa barn, men det grundar sig snarare i min egen osäkerhet kring faderskapsrollen än nånting annat. Jag älskar familjer, jag tycker att en familj är det bästa en människa kan ha.

Men så många familjer idag är förenade via smärta istället för kärlek. Sånt smärtar mig enormt, och när jag tillåter mig själv att VERKLIGEN tänka på det -att ge mig i kast med tanken istället för att betrakta den på avstånd- kan jag inte hejda tårarna från att rinna nerför min kind. Jag är såpass ömtålig fortfarande att den rena råa känslomässiga styrkan i en del ämnen helt enkelt övermannar mig med sin kraft. Oftast undviker jag att tänka på sånt, det är lättare att behålla kontrollen då.

Vad går fel när en familj definierar sig själv via smärta istället för kärlek? För kärlek finns ändå alltid -jag tror att en förälder innerst inne kan sluta älska sitt barn lika mycket som en solros kan brista ut i fågelsång- men så många familjer har en smärta som överskuggar den kärlek man känner. Det värsta av allt är att smärtan nästan alltid kommer från något annat än familjen själv. Kanske föräldrarna pga karriärer inte har så mycket tid med sina barn när de är små. Kanske barnen blir mobbade i skolan. Kanske barnen inte upplever sig själv som värdiga människor. Jag vet inte, det finns säkert oändligt många orsaker till den smärta som skapas i en individ.

Och det gör mig så otroligt ledsen att se människor som har den här smärtan av skäl som de inte själva är ansvariga för. Av skäl som ingen egentligen är ansvarig för, det är nästan som ett grymt spratt av ödet eller gud eller vad man nu vill lägga sin tro på.

För ungefär tre år sen definierade jag min egen verklighet helt utefter hur mycket smärta jag kände. När smärtan var såpass tung att jag nästan inte kunde andas visste jag att det var en normal dag. När jag mådde bättre kändes det alltid som om nånting var fel. Genom olika metoder har jag lärt mig att det är bättre att definiera sin verklighet och omvärld utefter hur BRA man mår. Varje dag numera strävar jag efter att må så bra som möjligt och att uppleva min omvärld och mig själv utifrån hur mycket jag trivs.

Tro mig, även om jag lever ett fruktansvärt blygsamt liv såväl materiellt som upplevelsemässigt är jag ändå vansinnigt nöjd med mitt liv. Jag har en fantastisk flickvän, och jag har en mindre kvantitet av väldigt högkvalitativa vänner. Jag har tak över huvudet, mat i magen, och jag behöver inte frysa. Överhuvudtaget är jag mycket nöjd med mitt liv som det är - och den riktning som mit liv pekar mot.

Men jag har plågsamt insett att när man själv mår bra, då börjar man känna sig som en människa igen, och då börjar man oroa sig för sina medmänniskor. Förutsatt att man inte definierar sin verklighet utefter sin smärta, för då brukar man mest bara gå runt i sitt eget svarta moln och vara rätt nöjd med det.

Jag önskar att fler människor kunde ta sig ur det här märkliga kollektivt destruktiva beteendet som jag ser. Jag vill leva i en trygg och välkomnande värld, och jag försöker göra mitt bästa för att bidra till att göra världen lite mysigare att vara i. Men jag tror och hoppas att om vi alla tar varandra i hand, då kan vi försöka göra världen till nånting bra istället för den kloak som den på många sätt är idag. Nån dag, kanske det händer…

Tack för ordet.

En tanke som har snurrat mycket i mitt huvud de senaste dagarna är hur man långsiktigt ska kunna förbättra världen för mänskligheten. Det finns så otroligt mycket som jag tycker är vansinnigt fel. Jag menar, när man blir avrättad för häxeri även i denna tidsålder så måste det ju vara nånting galet?

Fruktlöst har jag suttit nu i två dagar och försökt sammanfatta hur mina tankar har flugit, och vad jag känner är tokigt med denna världen. Jag har skrivit, sen har jag läst vad jag skrivit och insett att jag lika gärna hade kunnat skriva det på koreanska eftersom inte ens jag själv förstår vad orden säger.

Jag och Micke pratade i korthet tidigare idag (igår, rent tekniskt) om vilka stora övergripande åtgärder man kan göra för att skapa ett perfekt samhälle - eller åtminstone grogrunden för detta. Dessa är enorma åtgärder som tyvärr inte är realistiskt genomförbara eftersom alldeles för många inflytelserika faktioner i samhället motsätter sig detta. Det sägs ju att makt korrumperar, men att absolut makt korrumperar absolut. Detta är väldigt sant - mäktiga krafter vill inte förändra samhället till det bättre, eftersom det skulle innebära att de själva skulle förlora just den makten.

Det sägs också att det som skiljer oss från djuren är att vi är intelligenta, men ibland så undrar jag hur sant detta är. Mänskligheten känns inte speciellt intelligent ibland. Individen är säkerligen intelligent, men finns det tillräckligt med kollektiv intelligens för att se bortom det vi är? Micke menade att mycket av våra beteenden fortfarande styrs av genetik och ärvda instinkter. Jag tror det stämmer också till viss del, men samtidigt så hoppas jag att vi utvecklats tillräckligt mycket för att kunna identifiera dessa känslor och se bortom dem. Så att säga, vi ser våran egen sjukdom och ignorerar den.

Jag håller på att läsa Lasermannen av Gellert Tamas just nu. En kuslig bok som tyvärr är (såvitt jag vet) helt sann. Handlingen är i enkelhet om Lasermannens härjande i Stockholm under början av 90-talet, men den röda tråden är egentligen om hur rasismen och xenophobin tilläts sprida sig över Sverige under den tidpunkten, och att John Ausonius handlande egentligen bara var ett extremt tecken på stämningen som genomsyrade alldeles för mycket av Sverige. En fascinerande såväl som skrämmande bok.

Men det som snurrar i mitt huvud varje gång jag sätter mig med den i famnen och läser är ett slags meditation över det samhälle vi skapat. Ett samhälle grundat på “Vi och Dem”-principer. För så ser jag det. Tusentals år bakåt i tiden har människor alltid delat in sig i Sig Själva och De Andra. Den skara som man tillhör är den utvalda vinnarskaran, och alla andra är ett gäng med bonnläppar som inte kan se bortom sin egen näsrot. Vi har allt som man kan ha. Vi lever i det perfekta samhället. De Andra, de Där Borta kan ingenting. De har inte våran Sanning, de har inte våran Kunskap.

Sånt genomsyrar hela vårat samhälle. Rasism och xenophobi är resultatet. Vi har enormt mäktiga män i ett stort land på andra sidan Atlanten som jag personligen anser har helt tappat greppet om verkligheten. GWB har fört “Vi och Dem”-resonemanget till sin spets. Han anser att man med våld måste försvara The American Way, och att det är helt okej att hitta på ursäkter för att rättfärdiga detta våldet.

På andra sidan Atlanten finns länder som Iran, som tänker exakt likadant. De måste med våld försvara Sanningen och Rättvisan, för enbart de själva står för den. Alla utanför den egna sfären är hedningar, orättfärdiga och förtjänar att dödas.

Jag blir väldigt ledsen varje gång jag tänker på vilken hatisk varelse människan har utvecklats till. Vi lever inte i harmoni med varandra, och vi lever inte i harmoni med omvärlden. Vi har uppfunnit vapen som är så grymma att det saknas ord för att beskriva precis hur grymma de är. Vi utför fruktansvärda saker mot varandra, och vi rättfärdigar det alltid med nånting annat än vårat eget ansvar.

Vi har uppfunnit religion. Tomma gudar som inte existerar annat än i huvudet hos de som har makten. Fruktansvärda handlingar utförs varje dag i dessa gudars namn. Tusentals människor lider på ett eller annat sätt eftersom dessa religioner har bestämt hur nånting ska vara utan minsta hänsyn till verkligheten. Det gör mig alltid ledsen och frustrerad att se hur människor sitter och känner att de måste välja en religion. Man slår upp pärmen, läser lite om villkoren - “ah, den där ser rolig ut, okej nu kan ni plocka bort min intelligens, och jag kan börja göra vansinniga saker och om nån konfronterar mig så säger jag bara att jag gjorde det i erat namn. Klockrent” säger man kanske. Jag vet inte. Jag föredrar att göra mina egna beslut baserade på det jag kan förstå. Det finns massor med saker jag inte förstår här i världen, men jag gör ingen som helst illusion om att några meningar i en bok kan förklara dessa för mig.

Jag är själv ateist. Eller agnostiker, jag är osäker på vilket som bäst beskriver mig. Men jag vet att tro är en viktig komponent hos människor. Jag tror själv på massor med olika saker - men inte en enda av dem kan klassas som religiös. Tro är när man tror på sig själv, man tror på att goda saker kan hända om man själv gör goda saker mot andra. Tro är inte att blint följa en religion som predikar hat och fruktan baserat på fåniga saker som hudfärg eller geografisk plats. Vad tro är, det måste man själv hitta. Men jag tror (se, där kom det igen) inte att man kan hitta det i nåt så enkelt som ett hus som har en viss form, eller en bok som är skriven på ett särskilt sätt. Tro hittar man inom sig, och man blir inte påverkad av hus eller böcker.

“Vi och Dem”-resonemanget har ett vapen som inte bara är ett vapen utan ett absolut krav för dess fortsatta existens.

Pengar.

Utan pengar finns det inga klass-skillnader. Utan pengar kan ingen kallas rik eller fattig. Om vi avskaffade hela det monetära systemet skulle vi även avskaffa “Vi och Dem”-tänkandet på lång sikt. Vi skulle även avskaffa mycket av det som är kvar sen 2-3 millenie bakåt i tiden. Länder, gränser - allt sånt skulle försvinna. En ny världsordning skulle kunna skapas, en världsordning baserad på respekt för medmänniskor, ödmjukhet inför andra människor och sig själv. Frihet från förtryck, uppmuntrande till utveckling.

Tänk om framtiden byggdes på gemensamma ansträngningar av människor? Tänk om vi kunde bygga en framtid där alla respekteras lika oavsett hudfärg, kön eller ålder? En framtid där tekniken arbetar åt oss, istället för tvärtom! En framtid där vi alla deltar gemensamt i förbättringen av oss själv och våra värden, istället för att som småbarn tjafsa om efterrätten. Uppoffringar krävs, men belöningen tror jag skulle vara värd det.

Micke och jag pratade lite flummigt om detta. Faktum är att jag tycker enormt mycket om att fantisera ihop med honom. Han har intressanta idéer som jag även själv delar - fantastiska fantasigrejer som idag är helt omöjliga men som kanske nån dag bli verklighet. Vi pratade om robotar - tänk om vi lyckades utveckla teknologi bortom det vi har idag? Efter att vi avskaffat pengar och länder och främlingsfientlighet kanske vi kan slå våra huvuden ihop och utveckla nånting som gör att vi alla kan ägna oss åt sånt som är roligt istället för att arbeta som hjärndöda slavar dag ut och dag in så att vi kan smörja företagen. Det tycker jag vore härligt. Robotar som sköter sophämtning, bilbyggen, husmålning, städning, staketlagning, disk, tvätt, försäkringsbolag och allt annat som människor svär över varje dag.

Tänk om man var fri att ägna sig åt konst, musik, design, att baka den perfekta sockerkakan eller att odla de bästa jordgubbarna nånsin.

Är en utopi verkligen omöjlig? Det är vad som sägs. En utopi kommer att vara perfekt under en väldigt kort tid, och sedan falla samman av en eller annan orsak - vanligtvis anses denna orsak vara mänsklighetens egen instabila natur. Återigen de där gamla generna och instinkterna som orsakar oss att vilja vara överlägsna allting annat.

Idag lever vi inte i någon utopi. Vi lever i nånting som snarare påminner om en dystopi. Idag lever vi i en grå verklighet av länder som alla tävlar med varandra om dominans över den här blågröna lilla planeten vi bor på. Pengar som ska tjänas, främlingar som ska föraktas, och tomma gudar som ska dyrkas. Mänskligheten i stort är ett slags lågavlönat slavarbete för de som har lyckats svinga sig upp i toppen av samhället - och där blir de sittande, för inte vill de dela med sig.

Innan vi lyckas se bortom allt detta och gå ihop som en enad mänsklighet kommer vi aldrig att bli nånting mer än en fjärt i rymden.

En pågående tanke hos mig sedan rätt många år tillbaka är om människor i stort verkligen är värda den existens vi har blivit givna.

Den pågående debatten kring Muhammed-karikatyrerna har nu blåst liv i denna tanke igen.

Vi tror att vi är skapelsens krona, men jag tycker för varje dag mer och mer att vi uppför oss som dess botten. Genom tiderna har människor ägnat massor med energi och resurser åt att förtrycka eller döda varandra, och trots att århundraden har flutit på så verkar inte detta ha förändrats.

Vi tror att vi är så civiliserade och utvecklade, men jag undrar verkligen om vi är det. T.o.m. idag -år 2006- så är en stor del av mänskligheten slavar under religionens fördummande täcke. Religioner som predikar hat och fruktan mot allting som inte passar in i dess egen snäva världsbild. Vi har presidenter och människor som med med våld och/eller lögn har tagit sig upp i en hög position. De använder denna makten till att förtrycka andra och predikar xenofobi och småsinthet. Vi har påvar som förvrider våran hjärna och prediker icke-humana metoder. Lidande är deras valuta, och alltför många verkar acceptera den. Varje dag svälter tusentals barn ihjäl enbart därför att de rika staterna är för snåla och giriga att dela med sig - det är ju “tradition” att låta fattiga svälta ihjäl, när man själv har så mycket mat att man inte ens ser bordets botten pga alla maträtter. Vi skövlar våra skogar och våldför oss på allting som syns, allting i kaptalismen och “framgångens” namn. Tusentals människor slaktar och dödar andra människor, allting i sin inbillade guds namn - oavsett om det är den kristna guden eller den muslimska guden.

Jag tror att om det nånsin har funnits en gud så har han/hon/den/det säkerligen övergivit oss för länge sedan. Om denne gud inte redan har gjort det, så borde den guden göra det för jag tror inte att han/hon/den/det kan göra nånting för att förändra oss.

Kan vi förändra oss och bli det som vi borde bli? Ett ädelt folkslag som lämnat hat och fruktan bakom oss, eller har vi inlett våran slutgiltiga torktumlarsnurr ner i kaoset?

Mina vänner, jag gillar inte den riktningen som världen har tagit.

I min favoritbok så pratar huvudpersonen mycket om att man står vid en “cusp”. Detta är engelska och definieras enligt Wikipedia som

“an important moment usually regarded as a decision point upon which consequent events are determined.”

Vi står vid brytpunkten i vårat samhälle. Vi har några år på oss att välja mellan att störta ner i fördärvet och dränka våran intelligens och våra tankar med en äcklig soppa av politik och religion, eller så kan vi gå vidare och bli nånting bättre än det som de två förra milleniumen tyngde oss med.

Den 13e December röstas det om teledatalagringen. För er som bott i en grotta de senaste månaderna är det lagen om att man ska lagra all form av kommunikation i landet. Det är en dödsstöt för privatlivet och en fullständigt vämjelig lag överhuvudtaget. Den bevisar också att det enda som krävs för att bli politiker är en kostym - att ha något i huvudet är inte nödvändigt.

Thomas Bodström, a.k.a. Darth Bodström vill att hela Sverige ska övervakas elektroniskt. Allt som skickas via våra internetuppkopplingar ska sparas i minst ett år. Allt som vi säger över telefon ska sparas i minst ett år.

Varför?

För att Darth Bodström är rädd för terrorister. Han tror på fullaste allvar att genom att skjuta våra rättigheter i sank så kan han “skydda” det här landet mot terrorister.

Jag kan inte med ord uttrycka HUR URBOTA IDIOTISKT det är. Av alla dumma saker som en människa kan göra så är det här tamefan guldpalmen.

Ska vi ta det enkelt?

1) Det är inte svårt att göra data oigenkännelig. Kryptering, my friend. Man är en jävligt korkad terrorist om man använder sin egen mobiltelefon eller skickar email helt öppet. Politikerna är såklart för dumma (eller ignorerar det medvetet) för att förstå detta. Om datalagringen fångar en (1) terrorist på tvåtusen år så kommer jag att bli väldigt förvånad. För en terrorist är det inte så svårt att hitta kryphål här, vilket innebär att lagen enbart kommer att drabba de som inte är terrorister. Ungefär som att skivbolagens “skydd” mot piratkopiering enbart drabbar de som betalat för musiken.

2) Det här blir dyrt. Förbannat dyrt! Vi snackar minst ett par hundra miljarder kronor. Vem ska betala det om staten börjar övervaka oss? Jo, vi själva! Skattebetalarna får hosta upp pluring för att bli övervakade. Härligt, det är ungefär som att betala dyrt för att bli våldtagen.

3) Det här blir dyrt. Vem får betala det om staten bestämmer att varje internetleverantör ska lagra data? Jo, kunderna! Bredbandsuppkopplingar blir ett minne blott då endast de rikaste moderatjävlarna har råd med det. Moderater och andra politiker blir ju såklart undantagna övervakningen - det säger ju sig självt att om man är rik så är man en bra människa!

4) Vad hände med personlig integritet? Jo, Darth Bodström gick ut med en AK-47 och sköt ihjäl den som nån gammal mjölkkossa. Vem behöver sånt liberalt nonsens när vi kan ha ett samhälle som får George Orwells visioner att se ut som ett dagis? Härligt underbar övervakning hela tiden. Om du säger nåt som inte överrensstämmer med regeringen diktaturen, så kan du bli infångad. Snart blir det väl tankebrott också. “Du TÄNKTE annorlunda än vad godkänd policy är, alltså ska du dö!”

5) Eftersom man inte kommer att fånga några terrorister med allt detta nonsens (det är 390 gånger större risk att du dör i en bilolycka än ett terrordåd) så kommer ju Antiprivatbyrån och andra företag att börja nyttja detta för att leta efter hot mot deras företagsstruktur. Ah, härligt. En statligt subventionerad fildelningsjagare. Underbart. Nu ska staten ge sitt stöd till företagens patetiska jakt på fildelning för att skydda sina antika företagsmodeller. Företagsmodeller som borde ha självdött för flera år sen.

Alltså. Varför tolererar vi sån här skit från våra politiker? Jag förstår inte varför vi inte rusar upp mot regeringshuset i samlad trupp och skriker “VI TÄNKER INTE ACCEPTERA ERAN JÄVLA SKIT! Kom ut och bli lynchade nu!”

Så, den 13e December kan vi alltså vinka adjö till det samhälle som vi byggde upp under hela 1900-talet och istället hälsa 1984 On Acid välkommen.