Well, this is a first for me and Ann-Sofie. We’re not celebrating christmas at either our parents places! We decided fairly early on that this year we would celebrate in our cozy apartment. If people wanted to celebrate with us, they’d have to come to us for a change. We’re adults now, and it was time to establish our own traditions.

So, it’s going to be a nice and intimate christmas this year. Just us and the animals. Hopefully some people will be showing up for new years party here, and in January I turn a whopping 30 years old, which I hope that people will remember and maybe even show up here for that event as well.

And now, for those who didn’t receive it via email, I present our christmas-card. We we’re originally planning to send actual physical ones out, but it proved to be a rather taxing project and instead we reasoned that we’d save the environment slightly by doing a virtual card instead. Plus, we make huge savings on postage! Ann-Sofie is the artist behind this masterpiece, it’s totally her creative spirit behind this one. It’s quite beautiful in my opinion.

(Note to self: next year, don’t do the emailing while tired, slightly malnourished and with a head throbbing from a headache the size of Alaska. Then you might actually manage to send it from YOUR email, and not from one of the dozen crap-adresses kept around for spam-thwarting purposes)

Enjoy, and happy holidays to all of you.

Nya mobiltelefoner är mycket imponerande. Jämför man dem med mobiltelefoner för tio år sen är det som att jämföra en höskrinda med en rymdraket. Min egen K750i är lite mer än ett år gammal nu, och nästa generation av lurar köps av konsumenter med ännu mer avancerade funktioner.

Men det finns en sak som jag saknar från förr. Äldre Ericsson-telefoner hade ju den s.k. “Ericsson-blinkern”, och den saknar jag. Nyare SonyEricsson-telefoner saknar den oftast, och de få som har den använder den inte på samma smidiga sätt som förr. Sambo Ann-Sofie har en Z800i som är utrustad med blinker, men den är inte alls lika användbar som den blinker jag hade på min gamla Ericsson T-18 för 5+ år sen.

Ann-Sofies telefonblinker har två funktioner. Den blinkar grönt om den har täckning, den blinkar rött om batteriet är dåligt. Sist i dess parad av funktionalitet blinkar den inte alls om den saknar täckning eller inte har kräm i batteriet.

Min gamla T-18 (som gick till de sälla mobilmarkerna för många år sen) hade förutom ovan nämnda funktioner en liten extra finess som jag gillade och som saknas i nyare lurar. Den blinkade snabbare med dioden om nånting hänt med telefonen. Hade man ett SMS som väntade, snabb-blink. Missat samtal, snabb-blink.

Min K750 har ingen blinker överhuvudtaget. Enda sättet att se på avstånd om nåt hänt är… nej, förresten. Det finns inget sätt. Enda sättet är att stänga av knapplåset och titta på skärmen. Man kan inte ha mobilen liggande på håll och helt enkelt se om den blinkar. Ann-Sofies telefon blinkar, men den indikerar inte via blinkern om det kommit SMS eller om man missat samtal.

Jag saknar blinkern. Många som läser detta kommer säkert att sucka och skaka på huvudet, men för mig var det ett enkelt, lågteknologiskt sätt att hålla koll på om nånting hänt utan att behöva knappa på telefonen non-stop.

… på mig själv tror jag att det här är.

Micke skickade den till mig tidigare idag. Han hade tydligen hittat den i någon av sina trehundrafemtiosjumiljarder olika programmerings-mappar, vilket indikerar att den hade använts som nåt slags grund för ett programmeringsprojekt. Jag har gjort tillbaka den till en JPEG och vänt den åt rätt håll (den var uppochner) men i övrigt är den som han skickade den och som den förhoppningsvis var den dagen den blev tagen.

Efter att ha grunnat en stund minns jag när den här bilden är tagen. Inte exakt datum eller så, men jag tror det var hösten 1995. Jag (i mitten, hemsk frisyr!), Micke (längst till höger) och Magnus Lindholm (som är längst till vänster) gick andra året i gymnasiet, och jag läste ekonomiskt. Micke och Magnus var naturvetare, men vi var vänner över programgränserna eftersom vi ansåg (och fortfarande anser) att riktiga hackers inte tyngs ner av en massa bogus nonsens som gränser. Vi som läste ekonomi hade fått ett eget litet klassrum som bl.a. blivit inrett med skolans första webcam! Helt otroligt. Det var lite vagt vad den skulle användas till (nåt projekt) och många försökte missbruka den till det ena eller det andra. Tror det här var på en rast när jag skulle demonstrera denna lilla klotrunda kamera för kompisarna. Vi fånade oss nåt enormt och den här bilden överlevde tydligen årens lopp.

Kameran var en av de första golfbollarna som människor för alltid kommer att associera med webkameror. Connectix hette företaget som tillverkade dessa, och Connectix blev senare uppslukade av Logitech som behöll den runda golfbollens form. Fortfarande idag kan man se arvet från Connectix i formen på Logitechs webkameror. Den kameran som skolan köpte skulle egentligen bara vara en svartvit sak, men av misstag levererades en färgkamera (!) istället. Den hade ett helmysko kopplingsarrangemang, den skickade data via parellell-porten och fick ström från tangentbordsuttaget. Jag minns att den var ganska opålitlig och krävde specifika drivrutiner för varje program som använde den.

Men vi hade skoj i några minuter iaf, och jag har inte tänkt speciellt mycket på den stunden förrän nu idag när Micke skickade ner mig längs med Memory Lane.

Sömnlösheten har inte släppt, och jag misstänker att det här kommer att bli en långkörare. Planen är att min kompis Anna ska komma förbi nån gång vid 13-14 tiden och vi ska fortsätta plöja genom fjärde säsongen av 24. Spännande serie, men vi har inte varit riktigt så intensiva som de tidigare säsongerna vilket gör att vi ligger lite efter.

Just nu sitter jag och glor igenom en omgång bilder som min fader skickat. Tydligen var det ett tag sen, men jag har totalbommat dem tills för nån dag sen när jag upptäckte att han skickat dem. Väldigt fascinerande!

Här kommer fyra stycken som jag tyckte om:

En bild på mig när jag var ordentligt ung. Ingen aning när den är tagen, men platsen är järnvägsstationen i Murjek, som numera är nästan helt ödelagd och som sakta förfaller. Karln med mustaschen är min pappa, och gissningsvis är han även fotografen - tidsfördröjd slutare är praktiskt. Gissar på att det här är nån gång i början av 1980-talet.

En bild från när jag tog studenten 1997. Det var ett tag sen, men jag har fortfarande kvar såväl kavajen som mössan. Jag har gått genom mycket sen dess, men man känner ändå igen mig. Kvinnan som hänger nånting runt min hals var min dåvarande svenska/religion-lärare, samt även den officiella klassföreståndaren. Fast vi som läste ekonomi kände inte riktigt det, utan vi tyckte mer att våran ekonomilärare var mera klassföreståndare för oss ekonomer eftersom vi spenderade väldigt lite tid med övriga samhällsvetare.

En bild på min morfar i någon fjällstuga/kåta eller liknande. Gissningsvis tagen i slutet av 70-talet eller kanske början av 80-talet? Jag har ingen aning. Den visar dock tydligt min morfars förkärlek för att vandra i fjällen.

En till bild föreställandes min morfar, ingen aning när den är tagen heller men han ser yngre ut än i bilden ovan.