Solid Block of Ise

Julen närmar sig med stormsteg.

Jag sitter här i mitt gamla-gamla rum, som jag delade med min bror när vi var i 10-års åldern. Han hade ena halvan, jag hade andra halvan. Efter mina föräldrar byggde ut så fick jag dock ett nytt rum, och han behöll det här för sig själv. När han flyttade hemifrån så gjorde morsan om det till arbetsrum, så nu står det en enorm gammal vävstol härinne, samt alla hennes handarbetsgrejer; spinnrock, högar med ull och garn samt andra mindre lättidentifierade verktyg.

Julen ja. Jag har suttit här och funderat tillbaka på det gågna året, och även om jag kanske borde skriva nåt slags sammanfattning så orkar jag det inte. Det har hänt väldigt mycket, men nästan allt har varit sånt som hänt inuti mig. Mitt verkliga liv är precis lika tråkigt som för ett år sen. Jag är fortfarande (tyvärr) singel och jag bor fortfarande i samma lägenhet och jag är fortfarande lika fattig. De två förstnämnda kanske har lite med det sistnämnda att göra, men jag orkar inte fundera på det.

Snart är det nyår, och det innebär att jag snart fyller år. Jag hoppas verkligen att folk kommer den 6e och käkar tårta hos mig. Presenter är inget krav, men sällskap är nåt jag vill ha då. Jag har en gång i mitt liv varit ensam på min födelsedag, och det är nånting jag ogärna vill göra om. Detsamma gäller faktiskt nyåret också. Jag vet inte om jag stannar här över nyår, men det vore kul om man kanske fick med sig nån kompis på nyårsafton i Umeå? Nåja. Annars får jag väl köpa en stor flaska sprit och festa för mig själv.

Senare idag ska jag åka in till byn och hälsa på Lindholm. Ruskigt länge sen jag såg honom, så det ska bli skoj. Han lovade att bjuda på middag också, vilket ju aldrig är helt fel.

Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på mina barndomsjular. Jag saknar faktiskt den traditionen som fanns då att äta en stor julmiddag hos morföräldrarna. Tyvärr så försvann den traditionen iom att de flyttade, och när min morfar dog så dog den med honom. Man försöker att göra nånting liknande, men det blir tyvärr inte samma sak. Mina morföräldrar var väldigt duktiga på att arrangera saker, och det går inte riktigt att återskapa den stämningen. Visserligen så blir det släktmiddagar, men oftast så saknas det någon eftersom barnen är vuxna och släkten blivit lite utspridd.

Tänker tillbaka på julaftonsmorgnarna. Den där förväntan som man hade när man var liten, man var så helspänd så man blev nästan tvungen att klubba sig i huvudet för att somna. Numera har jag sällan det, och speciellt inte kring jul. Det jag numera ser fram emot med jul är att få äta lite god mat, samt lite vuxna nöjen som t.ex. att rota i föräldrarnas barskåp.

Livet är en kamp för mig numera. Emellanåt så längtar jag tillbaka till den barnsliga naiviteten som jag hade under ganska lång tid. Tror t.o.m. att jag hade den ända upp i gymnasiet; allting var möjligt, bara man satte sin skalle till det. Numera är jag inte sån längre. Systemet har hackat upp mig i bitar och spottat ut mig i en hög.

Men ändå så blir jag lite gladare vid juletid. Jag både föraktar och deltar i julefirandet. Föraktar det därför att det känns så påklistrat, deltar i det därför att det faktiskt på nåt konstigt sätt känns bra. Det är nog gemenskapen som är det viktiga med julen. Dagligen förfasas jag över hur julen förvandlas mer och mer till nånting kommersiellt, och hur många människor som får dåligt samvete för de inte har råd med de julklappar som experterna utser till “årets julklapp”. Jag menar, vem sjutton har råd med julklappar i femtusenkronors-klassen? Det är nästan en månadslön för mig. Jag blir mer och mer less på den hysteri som tydligen skall råda kring jul. Inte konstigt att folk bryter samma på julafton när de knappt har råd med julklappar och dessutom får dåligt samvete för att de inte kan leva upp till en “normal” jul.

Återigen så tänker jag på ett av mina favoritcitat. Det var William Gibson som sa det för nåt år sen, och det handlade om hur tragiskt det är att det finns mindre och mindre äkta saker idag, och saker ersätts med fejkad äkthet som stora företag har hittat på. Julen är en sån sak som fylls mer och mer med fejkad äkthet, och mindre och mindra äkta saker. Jag menar, det viktigaste med julen är ju som sagt gemenskap, inte julklappar; men om man sen frågar vilken som helst unge i 8-12 års ålder så kommer de ofelbart att säga att julklappar är det viktigaste. Håller vi på att skapa ett samhälle där kommersialismen tar över allting?

Hmm, nu svamlar jag igen. Gled definitivt från ämnet.

Har ni sett den där filmen med Jim Carrey som The Grinch? Han som stal julen? Filmen var faktiskt rätt blasé, och den missade att ta med den skarpa kritiken mot kommersialism som Dr Seuss väldigt elegant bakade in i sin ursprungliga barnbok. Han lät the Grinch stjäla allting som de flesta trodde hörde till julen (julklappar, julmat, julgran) och tro att han tagit julen, när julen i själva verket var den gemenskap man får från släkt och vänner. Även om the Grinch var en bitter och ensam varelse så insåg han i slutet att det var den själsliga värmen som var den riktiga julen, inte allt det här struntet med julklappar och skinka. Men idag så håller vi på att ta bort det äkta (gemenskapen) och ersätta det med fejk-äkta (julklappar).

Nu ska jag byta inriktning igen.

Mina föräldrar har ett fantastiskt hus. Varje gång de (oftast skämtsamt) pratar om att sälja det så känner jag nånting vasst i ryggen. Jag har sett många hus i mina dagar, men jag tror aldrig jag sett ett hus som är så personligt som deras; och då menar jag personligt utan att se ut som nånting som egentligen hör hemma i en godispåse eller att se ut som Willy Wonkas sommarstuga.

Och nu tror jag att jag ska sluta svamla. Orden som bodde inuti mig har tillfälligt fått springa färdigt, så nu klickar jag på “save!” och fortsätter göra nåt annat istället.

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.