En centralpunkt för tonåringar i den lilla ort där jag växte upp var Taxikiosken. Så döpt eftersom det var en kiosk som delade lokal med en taxifirma. Jag vet inte om det var det officiella namnet men det var namnet som alla kände till den under. Det var ett litet brunt, rektangulärt tegelhus. En sån där typisk skokartong som säkert byggdes i massor av norrländska samhällen på 60- och 70-talet.
I det här fallet var halva byggnaden taxifirmans, den andra innehades av ovan nämnda kiosk. Kiosken i sig var en trång liten historia, fylld med den typiska bråte som man kan förvänta sig av en svensk kiosk. Godis, cigaretter, tidningar, tidskrifter och så vidare.
Det som gjorde den här kiosken till centralpunkten för mig och mina vänner under tonåren var att den agerade hyrvideobutik också. Jag tror kiosken var resultatet av en sammanslagning mellan två tidigare separata företag, men resultatet blev en kiosk som även hyrde ut film.
Jag och mitt entourage brukade ofta om helgerna gå dit och hyra film. Pga nåt inofficiellt avtal som utarbetats innan jag blev medlem i gänget fick vi hyra en stor mängd film till ett mycket facilt pris, under förutsättning att det inte var de senaste hitsen som hyrdes. Vi brukade hyra en fem-sex filmer och sedan rusa hem till närmaste videobandspelare och plöja igenom alstrena på löpande band, alltmedans eventuellt tilltugg (lämpligt inköpt på samma kiosk) intogs i passande takt.
Ett löpande skämt som vi brukade utföra när vi rumstrerade runt i det begränsade utrymmet var att flytta upp en viss film till porrfilmshyllan. Hyllan med p-våfflor var högst upp och alla de filmerna var diskret förpackade i svarta plastfodral. Filmen vi brukade förstulet flytta upp var ”Rid i Natt!”, en svartvit svensk film från 1942, baserad på Wilhelm Mobergs roman med samma namn. Humorn låg i att filmen av nån anledning också var förpackad i en snarlik svart förpackning samt att hugade spekulanter på just den typen av film som stod på översta hyllan skulle missta namnet på filmen för nånting betydligt mer ekivokt och upptäcka sitt misstag först en bit in i nämnda verk.
Vi fick aldrig nån bekräftelse på om någon kund sugen på vuxenunderhållning råkade få med sig ”Rid i natt!” hem av misstag, men vi upphörde aldrig att fnissa åt möjligheten.
(Nästan helt orelaterat: Ett liknande skämt som till sist fick mig bannlyst från en bokaffär i USA var när jag rutinartat brukade flytta biblarna från ”historia”-avdelningen till ”skönlitteratur”-avdelningen.)
Taxikiosken upphörde att existera nån gång mellan sommaren 1998 och våren 2000. Jag bodde inte i Sverige under den tiden, men när jag kom tillbaka till gamla svedala var byggnaden jämnad med marken och istället fanns där ett område avsett för parkering av bilar. Troligtvis var det ganska svårt att få en taxifirma att gå runt i ett så litet samhälle och jag gissar att proppen började gå ur för att hyra ut slitna gamla VHS-band.