Kaminen

I mina föräldras kök finns den huvudsakliga källan till värme i mina föräldrars hus. Det är en braskamin av norskt fabrikat som värmer ungefär hela mina föräldras hus när temperaturerna är svala eller kalla. Denna braskamin ersatte en antik, opålitlig och ganska skrämmande vedeldad värmepanna som (såvitt jag förstår) var värmekällan i huset när mina föräldrar köpte det.

Värmepannan var som sagt gammal och relativt opålitlig samt ganska svår att använda. Lägg på detta att den hade ungefär samma mysfaktor som en arg gympalärare och det är förståeligt att mina föräldrar ville ha nåt mer effektivt men även charmigare.

Ut revs pannan och in åkte norsk braskamin. Att den blev den huvudsakliga värmekällan var inte planerat, den var mest tänkt som ett komplement men pga husets öppna planlösning och väldigt centrala placeringen av kaminen visade det sig att den var så gott som perfekt till att värma upp husets alla vrår.

(Det enda undantaget är ett stort rum i utbyggnaden – under mina tonår brukades det som ”mitt” rum och har sedan jag intog vuxenlivet fått göra tjänst som bl.a. mina föräldras sovrum samt gästrum. Eftersom det ligger såpass långt bort samt inte ingår i den annars rätt öppna planlösningen består uppvärmningen i detta rum av ett eldrivet element. I mina tonår var det ett direktverkande element som hade märkliga knackningar för sig men i övrigt fungerade pålitligt. Numera är det ett mer ekonomiskt oljefyllt element. Men nog om detta sidospår!)

Kaminen blev snabbt en samlingspunkt i familjens hus. De svinkalla morgnarna under vintrarna var den min första anhalt när jag var nyvaken om skoldagarna. Jag ställde mig så nära kaminen det gick för att tina upp, sedan var det dags för frukost. Eftersom kaminen måste eldas manuellt så var det ingen som matade den med ved under sovtimmarna och därför var det någon av mina föräldrar som eldade igång den varje morgon, och det innebar också att den inte hade uppnått maxtemperatur, vilket i sin tur gjorde att det gick att stå såpass nära som det gick. Tro mig, när den här kaminen når arbetstemperatur blir den väldigt varm!

Köket är överhuvudtaget den naturliga samlingspunkten hos mina föräldrar, iom deras avsaknad av ett traditionellt vardagsrum. Att kaminen knastrar gemytligt och sprider värme förstärker bara känslan att köket är där man hör hemma. Jag säger ”köket” men eftersom mina föräldrar gillar en öppen planlösning så är bottenvåningen i deras hus (där kaminen står) nästan helt öppen och köket övergår till matsal som övergår till samlingsrum/vardagsrum och som övergår till resten av huset.

Kaminen är numera säkert en bra bit över 25 år gammal. För några år sen upptäcktes att det var skadade delar inuti den, och dessa skulle behöva bytas ut. Inte konstigt att saker slits ut när man eldar i nånting nästan konstant i 20+ år, men icke desto mindre ett irritationsmoment.

Irritationsmomentet ökade dramatiskt när min far upptäckte att den norska tillverkaren av kaminen för länge sen hade slutat tillverka den, än mindre hade fortsatt att tillverka reservdelar till den. Detta orsakade ett rejält frustrationsutbrott när han ilsket påpekade för handlaren att han valt just denna modell av just detta fabrikat eftersom han blivit lovad —LOVAD!– att den skulle ha en lång livslängd och att reservdelar i praktiken aldrig skulle vara ett problem eftersom hans information var att även om den (mot all förmodan!) togs ur sortimentet ändå skulle fortsätta få reservdelar. Men icket. Det är för mig okänt huruvida det var tillverkaren eller återförsäljaren som överdrivit sitt service-renommé men reservdelen uteblev och kaminen eldas fortfarande, vad jag kan förstå utan några större tillmälen.

Under mina tonår fanns det en plåtvägg ovanför och bakom kaminen. Denna plåtvägg fanns där för att uppfylla brandinspektionens säkerhetskrav. Ursprungsplanen var att det skulle finnas en snygg trävägg där, men brandinspektionen harklade sig högljutt över detta och istället installerades en svart plåtvägg över stammarna. Under mina tonår fanns det lite allt möjligt magnetiskt anslutet till denna plåtvägg. Den överlägset vanligaste var en uppsättning magnetiska bokstäver som man kunde skriva små meddelanden eller annat med. Dessa bokstäver blev med åldern (de satt på plåtväggen i minst tio år) något ostadiga i sina konturer pga närheten till värme samt att de var gjorda huvudsakligen i plast.

jag vet inte om plåtväggen numera är dold bakom en tapet eller om den har tagits bort när föräldrarna gjorde en större renovering av sitt hus och kök för omkring tio år sen, men den syns inte längre. Gissningsvis togs den bort eftersom brandsäkerhetskraven förändrades, men jag vet inte och mina föräldrar är inte här för att frågas om det.

(Sist men inte minst bör påpekas att detta inlägg har skrivits i realtid, sittandes bara två-tre meter från kaminen i fråga.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *