När jag var barn hade inte mina föräldrar hinkvis med pengar. Därför var bilarna de körde något skraltiga.
En lyx om somrarna var att få åka och bada på det lokala badet. Det var inte stort, men det var gratis. Åtminstone så länge man inte ville åka vattenrutschkanan, den kostade pengar på den tiden. Numera är den också gratis, men då kostade det en slant att lösa biljett för den. Visserligen fick man åka hur mycket man ville, men det var en lyx.
Mina föräldrar körde på den tiden en Volvo Duett. Det var en av SJs gamla avlagda firmabilar, årsmodell 1968. Det var näst sista året den tillverkades och faderskapet hade stort sentimentalvärde investerat i den bilen av för mig (än idag) okänd anledning. Han pratade emellanåt om att renovera den. Den var SJ-orange och förväxlades ofta med Televerks-duetterna som visserligen också var orange men en betydligt gulare nyans av färgen. En stor skillnad mot nämnda Televerksduetter var att SJ-duetterna hade svarta framskärmar. Just vårt exempel hade dock fått sin ena framskärm utbytt och den var grå.
Ett tydligt barndomsminne är resan hem från badet. Duetterna hade galonsäten och de blev milt sagt stekheta i sommarvärmen om bilen stod i solen. Jag minns hur man satt i baksätet med dyngvåta badbyxor och kände hur rumpan kokade mot det glödheta sätet medan bilen puttrade hemåt under sommareftermiddagen.
Duetten kallades lite kärleksfullt för ”Dutten”, kanske var det nåt jag eller min bror sa fel när vi var barn, jag vet inte – men namnet fastnade. Dutten var en trogen familjemedlem som fick rycka in i ur och skur. Även när den blev ersatt av Röda Faran (namnet som den vinröda Passaten årsmodell 1986 blev döpt till retroaktivt) fick den rycka in emellanåt när den nämnda bilen vägrade att fungera. Röda Faran var bitvis rätt opålitlig medan Dutten nästan alltid var pålitlig. Med åren blev dock rollerna ombytta, Röda Farans egenheter jämnades ut och Dutten blev tyvärr i brist på underhåll och kärlek mer och mer opålitlig.
Duttens aktiva tjänst tog slut 1998 när den ställdes av permanent. Faderskapet kom sig aldrig för att renovera den och den stod på mina föräldrars gård och samlade rost och ångest i många år. Till sist skänktes den bort till en förening med intresse för bl.a. gamla SJ-prylar och Dutten fick ett nytt hem. Löftet var att den skulle renoveras.
Löftet verkar inte ha infriats än så länge. Jag slog alldeles nyss upp Duttens regnummer i fordonsregistret och bilen verkar fortfarande finnas, men den står fortfarande som avställd och har gjort det sedan 1998. Jag skulle tro att den tyvärr aldrig kommer att få den där renoveringen som utlovats av flera olika instanser.
Vila i frid, gamle vän.