Omkring 1990 byggde mina föräldrar ut sitt hus. Detta beslut uppstod något år tidigare ur det faktum att de hade två söner varav en var strax på väg in i tonåren och den andra skulle följa efter några år senare, samt att det redan började kännas lite trångt. Det fanns andra faktorer också, som t.ex. att huset ej hade ett vettigt badrum utan allt var inklämt i en pytteliten toalett som knappt rymde nånting alls till att börja med. Ett ordentligt badrum och en ordentlig tvättstuga stod således också högt upp på prioriteringslistan när mina föräldrar började skissa på utbyggnaden.
Det jag minns tydligast från byggnadsprojektet är tvåfalt.
Den ena saken är när grunden för utbyggnaden skulle gjutas. Som jag minns det var det kritiskt att den blev rätt och därför var det en av få kostnader för lejande av personal som mina föräldrar kunde acceptera. På den tiden var pengar en verklig kostnadsfråga och budgeten för utbyggnaden var så tajt som den bara kunde bli. Gjutningen av grunden skedde under de mörka, kalla höstmånaderna, jag tror det var i Oktober-November och jag minns att jag kom hem från skolan och såg en nygjuten grund där utbyggnaden skulle ske. Jag hade hört talas om att betongen skulla bränna, att detta tog en viss tid och att man fick vänta tills betongen bränt färdigt innan byggandet kunde fortskrida. Jag tyckte det lät oerhört spännande, att betongen faktiskt skulle bränna! Varje gång jag smög förbi grunden blev jag lite besviken över att den alltid var lika kall vid beröring. Hallå, den skulle ju brännas! Blir den inte jättevarm då? På något vis hade jag fått för mig att reaktionen var starkt exotermisk.
Det andra jag minns är när faderskapet la golv efter att väggar och tak uppförts. Jag fascinerades över de nya ytorna som bredde ut sig där tidigare enbart funnits betonggrund och innan dess gräsmatta.