Jag började sjunde klass 1991. Det var ett speciellt år, mestadels för att jag gillade att skriva det på tangentbord. Det gick så fort och lätt att skriva samt fanns en skön symmetri i det.
Men, jag började sjunde klass och det var läskigt. Det blev lite extra ovant eftersom jag missade skolstarten pga [orsaker] vilket också gjorde att jag missade introduktionen till hur högstadiet funkade. Det var ju en helt annan skola, helt andra regler och istället för egna skolbänkar hade man ett skåp och skulle springa fram och tillbaka mellan olika lektionssalar.
En av de nya sakerna var en sak som skolan kallade för ”när-prao”. Det var ett kommenderingssystem som i princip nyttjade eleverna att enligt ett schema utföra diverse repetitiva och tråkiga sysslor under en tunn motivation att det var utbildning i ansvar. Jag tror personligen att det var ett sätt för skolan att lösa problemet med att bitar av personalen var lite underbemannade och därför behövdes vissa tråkiga sysslor lämpas över på nån annan.
Schemat med när-prao publicerades varje månad och sjuorna var utkommenderade att utföra diverse saker. Det kunde vara kökstjänst en timme, eller hänga med vaktmästaren. Det fanns andra saker också men jag minns ingen av dem.
Själv ignorerade jag det hela in i det längsta. Ingen hade förklarat för mig vad det var, varför jag skulle göra det och inte heller var systemet självförklarande. Ergo, jag struntade i det. När jag till sist började få vissa varningar var det dags att krypa till korset och delta i karusellen.
Som jag minns det var min första utkommendering en timmes (läs: en lektionstimme, vilket var betydligt kortare än en faktisk timme) kökstjänst. Just den här gången blev det tillsammans med en klasskamrat. Vi fick i uppdrag att bre smörgåsar.
Vilket i sin tur gav mig förklaringen till varför det alltid fanns färdigbredda mackor till friluftsdagarna.