Dödsmetall

Som nämnts i föregående inlägg började jag sjuan 1991. Under hösten gjorde jag PRAO på det lokala hotellet. Jag skulle vara där två veckor, tror jag. Eller kanske en. Jag minns inte riktigt vad som var policy för sjundeklassare i början på 1990-talet.

Pga en serie missförstånd hamnade jag första dagen i köket. Det var ett ganska lätt ställe att vara på eftersom jag inte förväntades kunna göra speciellt mycket i ett hotellkök. Det första jag fick göra var att skala potatis. Mitt inre fylldes med ångest, ända tills jag fick lära mig att på ett hotell handskalar man inte potatis – man dumpar dem i en stor maskin som såg ut som en blandning mellan en cementblandare och ett rivjärn. Sedan snurrar de runt därinne tills maskinen nött av skalet. Skitlätt, alltså.

Förutom detta minns jag absolut ingenting av kökstjänsten. Dagen efter hamnade jag hos städet och pga ovan nämnda serie med missförstånd blev jag kvar där resten av min PRAO-tid. Som jag minns det hade man helt enkelt glömt bort att jag fortfarande existerade och förväntades rotera runt bland hotellets sysselsättningar. Inte direkt kul att få veta att man spenderade hela sin PRAO på ett av de tråkigaste yrkena som finns bara för att nån ansvarig inte kom ihåg att man var där.

Nåväl, jag glider från ämnet.

De pauser och raster som fanns på detta hotell spenderades i personalens fikarum. Jag hade hört en låt på radion några dagar innan, och den hade satt klorna i mig på ett sätt som jag inte känt förut.

Eftersom jag var tonåring och det här trots allt var tidigt 1990-tal så hade jag upptäckt hårdrock några år tidigare. Mellanstadiet var fyllt med diverse mer eller mindre tam hårdrock av sort 80-tal, men under 90-talet började mitt musiksinne sukta efter nya saker. Grunge hade ännu inte gjort sitt intåg i det lilla norrländska samhälle som jag bodde i, men radion fanns och man hade spelat en låt på detta massmedia som fick mig att längta efter mer.

Det var en låt från det svenska dödsmetall-bandet Entombed’s andra album. Ett album som bara hette ett ord. Clandestine. Jag visste inte vad det ordet betydde då men det lät spännande, exotiskt och agressivt. Jag minns inte vilken låt det var jag hörde på radion, men jag tror det var första spåret, stämningsfullt döpt till ”Living Dead”.

Jag visste inte vad bandet eller skivan hette förrän jag satt och ögnade i nån av de svenska dagstidningarna som låg och skräpade i personalens fikarum och av en händelse snavade över en recension av albumet, en recension som jag noga läste mer än en gång och sedan la på minnet att utforska det här nya, intressanta, spännande.

Det här var min introduktion till dödsmetall, specifikt den svenska tidigt 90-tals-inkarnationen av genren. Death Metal är en relativt extrem subpgenre som uppstod ur mer dystra, aggressiva varianter av 80-talets stolthet Thrash Metal.

Jag satt fast, som en mask på en krok. Growlad demonisk sång, hysteriska tempoväxlingar och elgitarrer som lät som en blandning mellan en motorsåg och en dammsugare. Entombed var inkörsporten och under högstadiet sög jag i mig all dödsmetall jag kunde hitta. Jag köpte Clandestine på CD under följande vår, och jag äger fortfarande samma skiva. Faktum är att under skrivandet av det här inlägget har jag lyssnat på digitala kopior av spåren från den skivan.

Än idag tycker jag väldigt bra om Clandestine även om Entombed och deras senare produktioner inte tilltalade mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *