En gång när jag gick i lågstadiet missade jag bussen hem, så jag promenerade hem istället.
Det här kanske låter harmlöst, men då man har i åtanke att mina föräldrars hus låg i en liten by ca 10 km utanför det huvudsakliga samhället så kanske man förstår skalan över det hela. Lägg sedan till att vägen övervägande gick genom relativt obebyggd norrländsk skog ökade dramatiken.
Jag hade precis börjat åka skolskjuts med bussen, men pga mitt spralliga sinne och ovana vid att passa tider med bussen missade jag den. Eftersom jag behövde komma hem oavsett hade jag inte mycket val – det var apostlahästarna som gällde. Alternativet var att på nåt sätt försöka få tag i endera av mina föräldrar samt acceptera skammen att jag missade bussen.
Killar i lågstadie-åldern har inte speciellt utvecklat logiskt tänkande och jag var ett praktexempel på detta. I mitt huvud var det mer resonligt att gå dryga milen hem hellre än att t.ex. försöka promenera bort till min mammas arbetsplats som låg kanske några hundra meter bort.
Så, jag tog min Kånken-ryggsäck och promenerade hem. Eftersom jag trots mitt bristande logiska tänkande ändå inte var ett totalt dumhuvud gick jag mestadels i diket eller på gamla skogsvägar som löpte parallellt med den ”stora” vägen. Det tog en bra stund att komma hem, men eftersom jag visste att mina föräldrar jobbade sent (eller nåt liknande, jag minns inte) så gjorde det inte så mycket. Sent omsider kom jag hem, drack saft och vilade mina trötta fötter.
När mina föräldrar kom hem och undrade över hur jag tagit mig hem trots missad buss blev det nåt slags kortslutning och jag sa att jag liftade. Återigen, logiskt tänkande var inte min starka sida för på nåt vis blev det en smartare sak att jag åkt bil med nån random, vilt främmande människa än att jag gick hem.
Jag minns inte hur många år min familj levde i den illusionen, men nånstans i de senare tonåren kom sanningen fram.